Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

2013/09/18 § Lämna en kommentar

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Annonser

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

2013/03/28 § Lämna en kommentar

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Kardinalen som nära nog utrotade (H)ungern: Tamás Bakóczs bondekorståg

2013/03/07 § Lämna en kommentar

Under 1500-talet hade Ungern fortfarande ett feodalt samhällssystem där bönderna var livegna och herrarna allsmäktiga. Bönderna hölls i ovanligt stränga tyglar, den som tillhörde ståndet hade i princip ingen frihet överhuvudtaget och var totalt utlämnad till sin länsherres nycker, den som försökte fly från sin lott att framleva sina dagar i armod och blev infångad kunde se fram emot det tidigmoderna Europas grymmaste tortyr.

En av de högst uppsatta herremännen i Ungern vid tiden var den makthungrade Tamás Bakócz  (1442 -1521) som innehade de ståtliga titlarna kardinal och ärkebiskop av Ezstergom och titulärpatriark av Konstantinopel, men han ville ha mer. År 1514 hade det varit påveval och Bakócz hade hoppats att bli vald men när den vita röken steg mot skyn stod det en annan mans namn på de flesta av röstsedlarna. Som Påve hade vår ambitiöse ungrare velat ta i tu med den osmanska faran som han menade hotade Ungern och kanske även resten av Europa.

När det stod klart för Bakócz att han inte skulle få sin snövita skrud bearbetade han istället den nya påven som glad över sin seger skrev en bulla som gav Bakócz rätt att organisera ett tionde korståg mot halvmånen. Ett företag som skulle visa sig bli ett misslyckande i nivå med det fjärde korståget som slutade med att man plundrade Konstantinopel år 1204.

Till ett korståg behöver man heliga krigare som gav upp sina ägodelar och tog korset mot löfte om förlåtelse för sina synder eller någon världslig belöning, problemet var bara att den ungerska adeln mest ägnade sig åt intriger och att förtrycka bönderna än hårdare och än värre var att självaste kungen hade mage att odla vänskapliga relationer med sultanen.

Lösningen på problemet blev den påvliga bullan som gav Bakócz möjlighet att beväpna de livegna bönderna om de tog korset. Dessa trashankar ville inget hellre än att slippa ifrån sina eländiga liv och inom kort hade uppemot 100 000 bönder skrivit in sig i den heliga armén. De  var så många att händelsen beskrivs som en veritabel flykt från landsbygden. Uppdraget att organisera den brokiga samlingen delegerades till en man vid namn György Dózsa som var en ärrad krigsveteran.

Nu föll det sig så illa att den ungerska monarkens förhandlingar med osmanerna mynnade ut i ett vänskapsförbund som tvingade Bakócz att ställa in sitt heliga krig. Huruvida det slog honom att han nu hade 100 000 beväpnade och organiserade livegna på halsen är oklart men när det gick upp för dessa att de inte skulle marschera mot halvmånen slog tanken dem att de kunde göra upp med det feodala systemet istället. Bönderna bad György Dózsa att leda dem och han som inte direkt verkar ha brytt sig om vem han slogs mot så länge han fick kriga gick entusiastiskt med på förslaget.

Snart satte de arga bönderna Ungern i brand när de likt en jättelik gräshoppssvärm for fram mot den hatade adeln. Lyckan skulle dock inte stå dem bi, adeln stampade fram en armé av legosoldater som visserligen i antal räknat var vida underlägsen bönderna men man hade både erfarenhet och riktig träning i krigets konst. Bönderna hade inte en chans och när det avgörande slaget stod massakrerades bondehären fullständigt. Dózsa tog man levande och lät avrätta genom att tvinga honom att sätta sig på en rödglödgad järnstol.

 Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz


Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

2012/12/06 § 2 kommentarer

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Kvinnofri zon; om den autonoma munkrepubliken Athos

2012/02/05 § Lämna en kommentar

Efter Jesus korsfästelse ska – enligt en av otaliga legender rörande jungfru Marias öde – Jesu moder blivit omhändertagen av aposteln Johannes och levt en tid med honom i en stad i Mindre Asien. När de tillsammans var på väg hem från en resa till Cypern omkring år 100 e. Kr. (bibliska protagonister tenderar att uppnå en aktningsvärd ålder) blåste det upp och skeppet drev mot Grekland och den lilla halvön Athos. Väl där ska Maria ha bett till sin himmelska son att han skulle skänka henne landet hon kommit till. Jesus svarade omedelbart och lät sin röst dåna från himlen att hans egen mor kommit och att Athos nu tillhörde henne. Från och med nu skulle denna plats för all framtid vara en tillflyktsort för de förföljda.

En muntlig tradering höll berättelsen levande på Athos i flera hundra år och halvön kom att dra till sig otaliga eremiter och andra heliga enstöringar från hela det bysantinska riket. Man förklarade att där fanns det ingen världslig makt, Jungfrun var Athos obestridliga härskare. Under 800-talet känner man till att de första klostren ska ha grundats på platsen – även om det kan ha förekommit klosterverksamhet redan tidigare – och nu blev halvön en helig plats som bevarats i enlighet med traditionen genom historiens alla nycker fram till våra dagar.

År 874 proklamerade kejsaren Basilios I (811 – 886) att eftersom Jungfru Maria var härskare över Athos fick endast munkar bo på halvön och att kvinnor icke gjorde sig besvär. Så långt var inte mycket kontroversiellt, men de bysantinska kejsarnas Gudsfruktan skulle ta sig allt större proportioner då man sökte behaga Athos härskarinna. År 1060 tog kejsaren Konstantinos IX Monomachos (1000 – 1055) förbudet ett steg längre, han befäste regeln att kvinnor överhuvudtaget inte var välkomna, men han utvidgade också förbudet till att också inkludera: ”varje djur av kvinnligt kön, varje barn, eunuck och slätrakad person att besöka Athos”.

Förbudet mot att kvinnofötter trampar halvöns jord gäller än idag på Athos som sedan medeltiden är att beteckna som en autonom munkrepublik med ca 400 invånare. Förbudet mot hondjur verkar dock ha hävts och det är oklart huruvida detta någonsin upprätthölls särskilt effektivt då man undan för undan tillät både höns och honkatter.

Kvinnoförbudet har trotsats vid många tillfällen i historien. Någon gång under slutet av 1000-talet vandrade flera hundra valakiska familjer in på halvön, väl medvetna om förbudet klädde kvinnorna sig i manskläder och uppträdde som män. Den fräcka bluffen lurade dock ingen och snart hade både kejsaren och Konstantinopels patriark fått höra talas om tilltaget och inom kort var gruppen resolut bortdriven. Under den andra halvan av 1400-talet försökte sultan Murad II:s hustru besöka Athos men ryggade då en himmelsk röst förklarade ”att här härskar en annan drottning”. Senast år 2008 kunde man läsa i SVD om hur fyra moldaviska kvinnor brutit mot lagen då de gått i land. Munkarna förlät dem men kvinnorna greps av polis och hotades med fängelse.

Ett av de många klostren på Athos klippa

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade KonstantinopelLuriks Anakronismer.