Konstnären som gjorde en tavla: Winston Churchills omvända Dorian Gray

2014/05/18 § Lämna en kommentar

Winston Churchills (1874-1965) andra sejour som brittisk premiärminister, mellan 1951 och 1954, har inte gått till historien som vare sig hans eller landets lyckligaste. Den tjurige gamle premiärministerns alla idiosynkrasier till trots beslutade parlamentet att den åldrade krigsherren förtjänade att hyllas på sin 80-årsdag varpå man skramlade för att bekosta ett porträtt av Churchill. Målaren som sedermera vanns för uppdraget var ingen mindre än Graham Sutherland (1903-1980), en allaredan erkänd porträttmålare av rang.

Under sommaren 1954 satt så också Churchill, själv en engagerad amatörmålare, modell åt Sutherland som visste att ha det färdiga porträttet klart under hösten samma år. Den 30 november 1954 hölls så en påkostad ceremoni till Churchills ära där tavlan var tänkt att avtecknas och för första gången beundras av allmänheten. Avteckningsceremonin följdes dock inte av applåder utan av ett öronbedövande mumlande – porträttet var ingalunda vad någon av de församlade väntat sig.

Konsternationen orsakades inte av att porträttet inte var slående likt Churchill själv, tvärtom. Problemet var snarare att porträttlikheten var alltför markant påtagbar. Figuren som avtecknade sig på duken var nämligen den av stel, 80-årig gubbe med ena benet nere i graven och inte alls som den energirika och beslutsamma krigsledare vilken Churchill älskade att framställa sig själv som.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

I sitt anförande höll Churchill, som hatade målningen för glatta livet, masken, åtminstone nästan. Visserligen prisade han konstnären i smäckra ordalag och tackade ödmjukast för den ynnest som tillägnats honom men han sade också att konstverket var ett ”utmärkt exempel på modern konst”. Till saken hör att den ärkekonservative Churchill inte ska ha haft mycket till övers för modern konst. Också bland deltagarna var omdömena om porträttet blandade, flera konservativa parlamentsledamöter kallade den öppet för en ”disgrace”.

Efter avslutade högtidligheter följde Sutherlands hatade målning med Herr och Fru Churchill till villan i Chartwell. Efter att Churchills hustru, lady Clementine (1885-1977), avlidit 1977 framkom det att samma person med största sannolikhet låtit förstöra tavlan redan 1954 eller 1955. Tydligen ska Winston ha blivit melankolisk bara vid blotta åsynen av porträttet. Nyheten om Sutherlands förstörda målning utvecklades till något av en debatt. Visserligen var porträttet makarna Churchills privategendom, men hade de verkligen rätt att förstöra ett konstverk bekostat av parlamentet och skapat av en erkänd brittisk konstnär?

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att det gick aningen bättre när parlamentet år 2007 skulle hylla Storbritanniens andra konservativa politiska ledstjärna, ”Järnladyn” Margaret Thatcher (1925-2013). Vid sitt anförande efter den imposanta bronsstatyns avteckning deklarerade Thatcher: ”Jag hade nog föredragit järn, men brons duger. Det rostar trots allt inte”.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

Annonser

Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skugga

2014/01/31 § Lämna en kommentar

Den stundtals hetsiga debatt som på senare tids förts angående författares och konstnärers upphovsrätt är inte som man lätt kan tro enbart en modern företeelse utan har i själva verket rötter långt bak i tiden. Som det allra äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna idag räkna Albrecht Dürers upprörda brev till den italienske kopparstickaren Marcantonio Raimondi 1511 där konstnären anklagar sin kollega för att ha plagierat hans verk och signatur för att sedan sålt verken vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi genast tillbaka sin utgåva – vilket tyder på att rättsprocess faktiskt följde – men kontroversen i fråga visade sig snart bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i Dürers namn. En ironi i sammanhanget var dessutom att man bland alla förslagna skojare även återfann Dürers egen bångstyriga elev Sebald Beham.

Sebald Beham (ca 1500-1555) tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham (ca 1502-1540) de så kallade ”Kleinmeister”, vilka under inflytande av Albrecht Dürer spelade en avgörande roll när det gällde att utveckla den grafiska konsten vid 1500-talets början. Bägge var egentligen målare till yrket men kom tidigt att inse att det var inom tryckkonsten som framtiden och de stora pengarna fanns. Omkring 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en serie tryck och etsningar med erotiska motiv där bröderna, inspirerade av redan nämnda Raimondi, upptog teman från den grekisk-romerska antiken vilka de sedan laddade med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck.

Sebald Behams "Festande bönder" från 1547.

Sebald Behams ”Festande bönder” från 1547.

Bröderna Behams pornografiska tryck blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där man hämtade motiv från lantlivets fester och vedermödor. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar och spyende suputer även kontroversiella sexuella inslag vilka associerade till orgier och ”ménage à trois”. Kontroversiellt var i hög grad även det faktum att bröderna lånat flera av sina bildkompositioner från Albrecht Dürer för att sedan fräckt nog tillfogat motiven obscena detaljer som knappast torde ha roat den store mästaren. Överlag var bilder av detta slag inget som de världsliga myndigheterna brydde sig särskilt mycket om men inom kort skulle de två värstingbröderna även ge sig in i storpolitiken.

I juni 1524 utbröt det stora tyska bondekriget och i egenskap av hantverkare tillhörde Barthel och Sebald just den samhällsklass som ansåg sig ha mest att vinna på att den gamla ordningen kastades över ända. Bröderna Beham utgjorde här inget undantag från regeln och redan innan upproren kommit igång på allvar hade de två dragits inför rätta och dömts för att ha spridit kätterska och samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det också i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz (ca 1500-1550), tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga inblandade kom dock överraskande nog undan med livet i behåll men blev givetvis genast av med sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret väl slagits ner och omkring 100 000 bönder och upprorsmän dödats av de regimtrognas knektar förlät man som brukligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer tjurskallige av de två – valde emellertid demonstrativt att bosätta sig i det katolska München och arbetade där fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände emellertid glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Glädjen över att återvända blev dock kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta; nu anklagad för att ha plagierat Albrecht Dürers ännu outgivna avhandling om hästars proportioner som han dessutom falskeligen gett ut i eget namn. Denna gång beslutade domstolen att invänta Dürers version av arbetet, varpå en slutgiltig dom kunde fastställas. Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald hals över huvud flydde staden utan vare sig ägodelar eller ytterrock. Rocken nödgades hustrun sedermera skicka med sändebud till hemlig ort så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl. Efter denna skandal övergav Sebald Nürnberg för gott men började nu istället oförtrutet att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Sebald Behams "Den lille narren" från 1542.

Sebald Behams ”Den lille narren” från 1542.

Från utblottad särling till maktglad bataljmålare i habsburgarnas tjänst: Albrecht Altdorfer och Slaget vid Issos (1529)

2013/11/27 § Lämna en kommentar

I jämförelse med den italienska renässansen råder det inom den tyska kultursfären en närmast total avsaknad av ikoniska verk av den sort som Leonardo da Vincis Mona Lisa och Sandro Botticellis Våren. Det kanske enda tyska exempel som i någon bemärkelse skulle kunna tåla en jämförelse med italienarnas stora kulturbärande mästerverk är Albrecht Altdorfers bataljmålning Slaget vid Issos (1529). Detta var en målning som konstnären ursprungligen lät utföra på uppdrag av hertig Wilhelm IV av Bayern och som alltsedan sin tillkomst tjänat som en slags upphöjd urbild över hur ett riktigt fältslag bör gestaltas inom bildkonst, film och andra visuella medier.

Albrecht Altdorfers (ca 1480-1538) karriär utgjorde i sig en riktig framgångssaga. Efter att som barn sett faderns målarverkstad försättas i konkurs tvingades han från unga år att bygga upp sin verksamhet från grunden. Albrecht – som var en mycket slipad marknadsförare av sin person – inledde karriären genom att slugt ikläda sig rollen som excentrisk målarslusk och kom tidigt att utveckla en kommersiellt gångbar smak för det bisarra och överdrivna. Hans tidiga verksamhet innefattade bland annat en rad spektakulära publika tillställningar där han inför penningstinna mecenater färdigställde sällsamma landskapsteckningar i transliknande koncentration.

Albrechts dragning åt det sensationella visade sig snart vara ett riktigt lyckokast. När väl Slaget vid Issos färdigställts 1529 räknades målaren redan som en av sin tids främsta mästare och hade dessutom lyckats skapa sig en karriär som hårdför maktpolitiker i hemstaden Regensburgs rådsförsamling. Sannolikt var det just denna egenskap som äregirig streber som gjorde att staden gav honom i det närmaste fria händer att skapa ett verk av aldrig tidigare skådat slag. Syftet med beställningen var dock först och främst propagandistiskt. Som uppdragsgivare stod nämligen den krigstörstande hertig Wilhelm IV av Bayern vilken vid denna tid försökte få till stånd en stor militäroffensiv mot turkarna vilka misstänktes stå i begrepp att invadera Österrike. Motivet – som var tänkt att inspirera den habsburgska kejsarmakten till stordåd – skulle ha sin utgångspunkt i Alexander den stores mytomspunna fältslag mot perserkungen Dareios III, 333 f.Kr.

Någon som låtit sig inspireras av Altdorfer är en viss Peter Jackson. Det anses vara ”Slaget vid Issos” som ligger till grund för regissörens framställning av ”Slaget vid Pelennor Fields” i den berömda filmatiseringen av Tolkiens Sagan om Ringen (Lurik).

Den litterära förlagan till målningen låg påpassligt nära i tid. Redan 1527 hade nämligen Wilhelm varit förutseende nog att ge den tyske historikern Johannes Aventinus i uppdrag att skriva ett jättelikt hjälteepos där just Bayern och dess folk historiskt utmålades som särskilt betydelsefulla när det gällde att hålla hednafolken i öst stången. Bland annat anses Altdorfers gestaltning av Alexander som den segrande solguden – längst till höger i bild – vara hämtad från detta chauvinistiska mästerstycke. Även Aventinus överdrivna uppgift om att omkring en miljon soldater deltog i striderna torde ha inspirerat Altdorfer till en milt uttryckt överbefolkad krigsscen.

Det existerar förövrigt en lustig anekdot rörande målningens vidare öde. Efter att under århundraden tryggt befunnit sig i hertigarna av Bayerns förvar kom målningen år 1800 att tas som krigsbyte av Napoleon Bonapartes invaderande trupper. Napoleon, som ansåg sig vara ”den nye Alexander”, fattade givetvis genast tycke för målningen och lät hänga upp den i sitt badrum. Där kunde sedan den maktfullkomlige generalen ligga i sitt badkar och drömma om det annalkande världsherraväldet alltmedan ett av renässanskonstens stora mästerverk drog på sig betydande fuktskador.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Albrecht Altdorfers "Slaget vid Issos"

Albrecht Altdorfers ”Slaget vid Issos”

"Slaget vid Issos" - detaljstudie.

”Slaget vid Issos” – detaljstudie.

Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus tecken

2013/10/16 § Lämna en kommentar

En populär myt som länge frodats inom framförallt konstnärs- och författarkretsar är den om konstnären som varande ett slags gudabenådat geni vilket anser sig stå höjd över samhällets alla lagar och förordningar och endast låter sig vägledas av den gudomliga inspirationen. Föreställningen har nog skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till renässansen och den genikult som vid 1400-talets slut tog sin början vid de mäktiga florentinska hoven. Vi skall nu ta oss en närmare titt på några av de mest excentriska konstnärssluskar som denna förment upplysta kulturepok lyckades föda fram ur sitt sköte.

Bland alla galna målare som någonsin förärats en plats i konsthistorien intar nog den italienske manieristen Jacobo da Pontormo (1494-1557) en föga smickrande hedersplats. Om vi får tro den framstående manieristen och konsthistorikern Giorgi Vasaris (1511-1574) biografiska verk Berömda renässanskonstnärers liv (1550) var Pontormo en förskrämd ensling vilken fruktade människosläktet i sådan hög grad att han stora delar av sitt liv isolerade sig i sin vindsvåning dit besökaren endast kunde nå med hjälp av en repstege som målaren bara vid sällsynta tillfällen hissade ner genom en lucka i taket. Det hävdas också i samma bok att Pontormo, som skall sägas var en av sin tids mest ansedda målare, var så paniskt rädd för döden att ingen ens tilläts att nämna ordet i hans närhet och att han sprang och gömde sig vid bara åsynen av en kraxande korp.

Bland konservativa konsthistoriker har det länge varit kutym att avfärda uppgifter av detta slag som blott lustiga anekdoter att krydda en annars händelsefattig konstnärsbiografi med. I Pontormos fall kommer vi dock inte ifrån att uppgifterna antagligen har ett korn av sanning i sig eftersom målarens egen dagbok turligt nog bevarats åt eftervärlden och bara ytterligare understryker vad som redan var känt genom Vasaris vittnesmål. I denna egendomliga lilla skrift kan vi bland annat utläsa att Pontormo inte bara var en hypokondriker av rang, som noggrant antecknande varje inbillad krämpa han kunde komma att tänka på, utan också pedantiskt kartlagde allt han åt och drack samt likt en nervklen ädling frenetiskt noterade minsta skiftning i vädret.

Arbetet med dagboken torde av allt att döma ha upptagit större delen av målarens arbetsdag och när han väl lade ifrån sig pennan så var det inte till stafflit han i första hand sökte sig utan till sängen där han tillbringade resten av dagen vridande sig i svår ångest. Det har även berättats att målaren ibland kunde stå en hel dag i sträck och bara drömma om alla de storverk han en gång skulle komma att fullborda. Inte undra på att Pontormos uppdragsgivare klagade över att den store mästaren aldrig tycktes ha tid att färdigställa sina beställningar.

Jacopo Pontormos "Korsnedtagningen" (ca 1523-1525.)

Jacopo Pontormos ”Korsnedtagningen” (ca 1523-1525.)

Nästan lika tokig som Pontormo var hans läromästare Piero di Cosimo (1461-1521). Om denna mycket besynnerliga man berättar Vasari att han på sin meny endast hade kokta ägg och att dessa varsamt tillagades i samma balja där han smälte klister och bindningsmedel till sin konstnärliga verksamhet. Äggen i fråga kokades, inte sex eller åtta åt gången, utan snarare omkring 50 till antalet. Sedan lade han dem alla att svalna i en stor korg och åt dem därefter en efter en. Att leva sitt liv på ett annat sätt än detta var enligt Piero att likställa med slaveri.

Piero di Cosimo kan förvisso kanske inte fullt ut jämställas med Pontormo när det gäller graden av excentricitet men det gemensamma människohatet var säkert något som förenande dem när de arbetade tillsammans i verkstaden. Bland de företeelser i tillvaron som Piero hatade allra mest nämner Vasari gråtande barn, folk som harklade sig, ljudet av kyrkklockor samt munkar som reciterar psalmer. Precis som Pontormo – och förövrigt flera av de andra riktigt stora genierna från denna tid – så valde Piero att leva sitt liv i celibat.

Huruvida konstnärerna verkligen kan antas ha varit mera tokiga under renässansen än under andra epoker är något som länge har diskuterats. Klart är hur som helst att det under den så kallade tidigmoderna tiden existerade en rad av mystik präglade idétraditioner som delvis hjälpte till att understödja bilden av konstnärsjälen som ett asocialt nervvrak vilket på alla sätt och vis avvek från det övriga samhället. En sådan tradition som cirkulerade var att konstnärssjälen troddes behärskas av den dystra planeten Saturnus och därmed vara hemfallen åt ensamhet, vidskepelse, melankoli, sexualskräck och sinnessjukdom. Man talade i detta sammanhang om det kreativa geniet som ”född under Saturnus tecken”.

I början av 1600-talet kom emellertid kulturklimatet att förändras ganska så radikalt och plötsligt var det inte lika trendigt att vara en galenpanna längre. Uppe i norr lanserade den holländske barockmålaren Rembrandt van Rijn (1606-1669) m.fl. ett helt nytt konstnärsideal när han iklädde sig rollen som ”den glade borgaren” och stolt visade upp såväl ägodelar som sin fint uppklädda familj i sitt måleri. Nere i Italien lät man dock sig inte imponeras så lätt av dessa nymodiga idéer och det gamla beprövade stolleidealet fortlevde här i ytterligare några decennier. Bland tidens tokar återfinner vi bland annat fullblodspsykopaten Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) och den kvinnohatande paranoikern Guido Reni (1575-1642). Men gestalter som dessa tillhörde nu ett utdöende släkte och det skulle dröja ända fram till 1800-talet tills det återigen ansågs fint att vara knäpp.

Lurik rekommenderar: Margot och Rudolf Wittkower, Born under Saturn: The Character and Conduct of Artists : A Documented History from Antiquity to the French Revolution. New York Review Books 2007.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Piero di Cosimos "Kefalos och den döda Prokris" (ca 1495).

Piero di Cosimos ”Kefalos och den döda Prokris” (ca 1495).

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade konsthistoriaLuriks Anakronismer.