På åsneryggen mot Jerusalem: Peter eremitens misslyckade korståg

2013/09/25 § Lämna en kommentar

Av alla korståg som iscensattes av kristendomens apologeter kan endast det första (1096 -1099) anses ha lett till en verklig framgång för de kristna. Blott denna gång uppnådde man målet att ta och hålla Jerusalem. I samband med att påven Urban II var i full färd med att predika korståg och samla de västerländska härarna under fanorna predikade en mer blygsam figur detsamma till de fattiga stackarna med samma demagogiska skicklighet och frenesi som påven själv.

Peter Eremiten (1050 – 1115) var en av alla dem som fångades av religiös extas inför tanken på att erövra den heliga staden, och som bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Det var många som agerade som honom men långt färre som faktiskt lyckades med konststycket att samla en armé och tåga mot Jerusalem. Peter tillhör dem som lyckades med detta separat från det egentliga korståget och kom att leda det som kom att gå till historien som ”folkets korståg” (the popular crusade) .

Peter av Amiens, som han egentligen kallades, beskrivs i källorna som populär bland folket och besittandes av en säregen karisma. Enligt Guibert av Nogent (samtida benediktmunk och historiker) hade allt han sa någonting gudomligt över sig. Vart han än vandrade hörsammade folk hans budskap. Hans utseende speglade arketypen för en eremit. Han beskrivs som kort, märkt av solen, ful, barfota och alltid skitig. Det senare får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att han levde i en tid då många aldrig eller mycket sällan tvättade sig. Men hans bristande hygien bidrog säkerligen till hans trovärdighet. Minst en elak tunga liknade hans utseende vid den åsna som han tog sig runt på.

I slutet av år 1095 påbörjade Peter sin mission. Tusentals fattiga slöt upp, Guibert skrev: ”While all the princes, who required large funds and great retinues of supporters, were arranging their affairs in an organized and scrupulous fashion before they left for the Holy Land, the common people, who were poor in possessions but rich in numbers, attached themselves to a certain Peter the Hermit.”

Till slut red Peter på sin åsna i spetsen för en 20 000 man stark bondehär, även om en del också var fattiga riddare. Mängder med kvinnor och barn följde också i härens spår. Den brokiga skaran tog sig via Ungern vidare mot Konstantinopel. I Ungern stred man för första gången mot en annan kristen styrka, anledningen verkar ha varit ett bråk om priset för ett par skor som i kombination med ett rykte om en komplott mot Peter eskalerade till att man stormade en stad och dödade 4000 ungrare.

Den fortsatta vägen mot Konstantinopel präglades av problem och strider men fram kom man till slut. Väl i Bysans varnade kejsaren Alexis Komnenos Peter att Seldjukerna otvivelaktigt skulle förinta hans armé om han fortsatte österut. Kejsaren ville dock bli av med oroshärden så fort som möjligt eftersom pilgrimerna ställde till med en massa bråk i staden och hade en ovana att stjäla anmärkningsvärt mycket för att vara fromma kristna.

Sagt och gjort, Peter hade ju Gud på sin sida, men nu tog turen slut. Hären splittrades i någonting som mer liknade ett banditgäng som plundrade landsbygden varthän de hade möjlighet och ingen tycks längre ha fångats av eremiten. Peter återvände nu till Konstantinopel för att söka råd hos kejsaren men under tiden passade sultanen Kilij Aslan på att förinta de nu råbarkade busarna. Därmed tog ”folkets korståg” slut.

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Reinkarnation på portugisiskt vis: Sebastianism förr och nu

2013/09/01 § Lämna en kommentar

När Portugals kraftfulle konung João III (1521-1554) dog år 1557 var efterträdaren, Sebastian I (1554-1579), endast tre år gammal. Trots, eller tack vare, att Sebastian skulle dö förhållandevis ung har få andra monarker fått en sådan framskjuten position i den  portugisiska historien. Sebastian mer eller mindre odödligförklarades redan av sin samtid och det av en alldeles speciell anledning.

Inte mycket är nedtecknat om Sebastian I:s liv och regeringstid, men avsaknaden av en familj gjorde att den fysiskt välskapta och intellektuellt begåvade unge monarken i huvudsak uppfostrades av jesuiter. Detta satte givetvis sina spår. Den unge konungen kom att växa upp till en religiös fanatiker och kvinnohatare av rang.

Redan tidigt under sin regeringstid närde Sebastian I planer på ett korståg mot muslimerna i Nordafrika, vilka utgjort en nagel i ögat på Portugal i århundraden. År 1578 mönstrade så Sebastian I en imponerande här bestående av i runda slängar 17 000 man och förklarade sig vara den av Jesus utsända kaptenen som skulle befria Marocko från det muslimska oket. I stort sett hela Portugals adel åtföljde sin unga konung, om än motvilligt och under surmulet knorrande.

Seabastian I

Seabastian I

Tyvärr kunde Sebastian I:s militära färdigheter inte mäta sig med hans religiösa fanatism. Trots sina generalers protester och förebråelser inlät sig Sebastian i ett öppet fältslag år 1579 mot en överlägsen fiende. Slaget slutade i en veritabel katastrof för portugisernas vidkommande och korståget uppgavs omedelbart. Värre var att konungen själv med största sannolikhet stupade, även om hans lik aldrig påträffades.

Kungens försvinnande gav upphov till en mycket speciell men långtifrån endemisk messianism och mytbildning, sebastianismo (sebastianism), som gjorde gällande att den ädelmodige och rättroende konungen en dag skulle återkomma och rädda moderlandet från undergång. Även den rudimentärt bildade läsaren känner givetvis igen fenomenet som lika gärna kan associeras med Kung Arthur, Frederick Barbarossa och Konstantin XI.

Sebastian I:s försvinnande var, som sagt, en katastrof för Portugal på många plan och innebar att landet förlorade sin självständighet. Sebastian – som hatade kvinnor av hjärtats lust – var vare sig gift eller hade barn, vilket innebar att ätten Aviz slocknade ut och en tronföljdskris vidtog. Sju legitima tronpretendenter fanns att ta ställning till; en av dessa, Spaniens konung och tillika Sebastians farbror Filip II (1556-1598), orkade inte vänta utan invaderade Portugal och utropade sig själv till landets kung.

Personalalliansen mellan Spanien och Portugal kom att vara mellan 1580 och 1640 och var ingalunda uppskattad i Portugal och dess kolonier. Att myten om den unge hjältekonungen växte sig stark under perioden bevisas inte minst av att fyra sinsemellan oberoende män hävdade att de var den försvunna konungen Sebastian som återkommit till moderlandet för att kasta ut de förhatliga spanjorerna.

Den som slutligen skulle lyckas med konststycket att befria Portugal från spansk överhöghet var den framtida João IV av Braganza. (1580-1656). Lustigt nog tvingade portugiserna den nye konungen att vid sin tronbestigning utlova att lämna tronen vakant i händelse att Sebastian I skulle återvända (Sebastian skulle ha varit närmare 90 år gammal vid det laget). I själva verket har ingen portugisisk konung krönts sedan Sebastian I:s försvinnande eftersom man förväntade sig att hjältekonungens efterlängtade återkomst de jure skulle innebära usurpation.

Även om få portugiser idag tror att den gamle kungen en dag kommer återvända har den ekonomiska krisen gjort att sebastianismen fått en renässans, även om ordet numera används i bildlig mening. Många skyller nämligen landets ekonomiska tillkortakommande på etablerade politiker och menar att det enda de verkligen gör är att sitta med armarna i kors och inväntar en Messias som ska rädda landets ekonomi från ruinens brant.

Slaget vid Alcacer där Sebastian I försvann eller stupade.

Slaget vid Alcacer där Sebastian I försvann eller stupade.

Präst i ost: Myten om presbytern Johannes indiska rike

2013/08/21 § Lämna en kommentar

Den bysantinske kejsaren Manuel II förundrades över brevet han nyligen fått. Innehållet var förunderligt och kunskaperna som det förmedlade var av en art som gjorde att det måste komma hela den kristna världen till del. Brevet vidarebefordrades skyndsamt till den Tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa som blev lika förundrad som sin bysantinske kollega över brevet. Dock verkade dess innehåll stämma då det av diverse lärde snabbt kunde verifieras.

Året var 1165 och det mystiska brevets avsändare var prästbyter Johannes som härskade över ett mäktigt kristet kungarike i ostligaste Asien; de tre Indierna. Visserligen kände man inte till regenten Johannes sedan tidigare men hans sagolika rike bekräftades av existerande mappa mundi (världskartor) och enligt tidens logik var det sant som nedtecknats eller avbildats.

Exempel på Mappa mundi från 1400-talet

Exempel på mappa mundi från 1400-talet

I brevet hävdade Johannes att han var en präst som regerade över inte mindre än 70 kristna kungariken i de tre Indierna. Upplysningen att det fanns ett mäktigt kristet teokratiskt styrt rike lång borta i öst var naturligtvis sprängstoff av bibliska proportioner. Inte minst var upptäckten politiskt viktig eftersom den i särklass viktigaste politiska frågan i Europa mellan åren 1075 – 1122  var den så kallade investiturstriden som rasade mellan kejsaren och påven. I grund och botten handlade osämjan de båda potentaterna emellan om vem som ägde rätten att utnämna biskopar och därmed inneha makten över de län som tillkom dessa. I och med konkordatet i Worms år 1122 avgjordes striden till kejsarens fördel (han fick vetorätt mot utnämningar i Tyskland). Frågan låg därför latent kvar och pyrde. Brevet från prästbyter Johannes stärkte kyrkans sak i och med att han härskade över kungar förhöll det sig säkerligen så att Guds mening var att kejsaren skulle böja knä inför påven.

I brevet räknades allehanda märkvärdigheter om det indiska riket upp. Först och främst tycktes det svämma över av rikedom men det befolkades även av underliga varelser såsom enfotingar, hundhuvuden, cykloper och andra monster vilket uppfattades som en bekräftelse på sanningshalten eftersom även dessa fanns beskrivna sedan tidigare.

I dag vet vi att breven (det kom tre som man känner till) är författade av en okänd Västeuropeisk präst i syfte att stödja påven mot kejsaren samt att gjuta mod i korsfararna som fick leva på hoppet att det långt borta i öster fanns en präst som med väldiga arméer som kunde slå muslimerna i ryggen.

Inspirationen till presbytern Johannes kom möjligen från patriarken Johannes besök hos påven Calixtus II år 1123. Patriarken sade sig komma från de kristna i södra Indien som var ättlingar till de av aposteln Thomas frälsta. Men något mäktigt rike var det inte tal om, snarast det motsatta. Man kopplade därefter ihop patriarken med en khitansk furste vid namn Yelü Dashi som utanför Samarkand år 1141 besegrade kristendomens fiende Seljukerna. Nyheten om segern spred sig snabbt och firades säkerligen i Rom. Därför fick man för sig att Yelü Dashi var kristen (man glömde det kätterska) och utifrån dessa inspirationskällor tänker man sig idag föddes presbytern Johannes.

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Rakbladsvassa muslimer: Usámah Ibn Munkidh minns sitt 1100-tal

2013/04/11 § Lämna en kommentar

Då drog jag en kniv ur mitt bälte och stack den i hans vänstra bröst. Jag minns att jag tittade på såret varifrån blodet vid varje andetag bröt fram som bubblor på vatten. Så småningom bar man bort den sårade som dog strax därpå och begravdes.”

Detta är den syriske 1100-talsprinsen Usámah Ibn Munkidh som berättar, om hur han för första gången tar någon av daga. Mannen som blir föremålet för denna debut var en av Usámahs fars tjänare. Den unge Usámah var ännu inte tio år fyllda men uppenbarligen fast besluten att skoningslöst manifestera sin rättsuppfattning. Tjänaren hade jagat en av gossarna i tjänstestaben, och när knodden Usámahs uppmaningar inte hindrade den vuxne tjänaren att örfila sin många år yngre kollega, grep lillprinsen resolut in. En rättskaffens tjänare hade presenterat sig.

Under sitt fortsatta liv skulle Usámah praktisera sina brådmogna kunskaper fler gånger, särskilt i bataljer med europeiska korsfarare – eller ”franker” som Usámah kallar dem. Han hade fötts 1095, samma år som påve Urban II lanserat det första korståget, och Usámahs vuxna liv kom att präglas av försvaret mot de kristna inkräktarna. I sin självbiografi återger prinsen flera framgångsrika duster med korsfarare, men han väjer ingalunda för händelser av det mindre stolta slaget.

År 1129 drabbade en arabisk här samman med korsfarare vid Kfartab, och prins Usámah var självfallet där. Deltog gjorde också de båda kurdiska bröderna Badr och Annáz, där den senare var något närsynt. Efter slaget visade Annáz segerrusigt upp ett avhugget fiendehuvud som han hade vid sadeln – en fiende ”som försvarade sig mycket hårt”, förkunnade Annáz. ”Du olycksaliga”, utbrast hans kamrater, ”det är ju din broder Badrs huvud!” Usámah låter oss veta att Annáz för alltid drog sig undan efter detta missöde.

Ett inte fullt så makabert minne lånas från badmästare Salim som förestod ett badhus i det av korsfararna erövrade Al Maarra. Dit kom en dag en frank som irriterad över Salims skylande handduk ryckte den av Salims höfter. Franken blev genast hänförd av badmästarens slätrakade kön och bad om samma behandling. Salim tog itu med uppdraget. ”Det är verkligen fantastiskt, Salim! Du måste göra samma sak på min hustru!” Den överförtjuste franken fick som han ville och var mycket nöjd. Han betalade utan diskussion, återberättar Usámah.

93 år gammal skriver prins Usámah de sista raderna. Här möter oss en gammal man som anar att slutet är nära:

Snart är det också natt i Damaskus. En natt bland andra, bara ännu en natt som alla andra nätter, eller kanske den eviga natten? Herre, förbarma dig över mig i din härlighet. Jag vet inte om jag har tjänat dig som jag borde, jag har åtminstone trott på dig. Du, evigt förlåtande. Må mina goda handlingar stå inskrivna i mitt livs bok! Och vad gäller de andra, min Gud, i din barmhärtighet, utplåna dem!”

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

 

Lurik rekommenderar: André Miquel. Usámah – en syrisk prins i strid med korsfararna. Atlantis 1988.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

2013/03/28 § Lämna en kommentar

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Kardinalen som nära nog utrotade (H)ungern: Tamás Bakóczs bondekorståg

2013/03/07 § Lämna en kommentar

Under 1500-talet hade Ungern fortfarande ett feodalt samhällssystem där bönderna var livegna och herrarna allsmäktiga. Bönderna hölls i ovanligt stränga tyglar, den som tillhörde ståndet hade i princip ingen frihet överhuvudtaget och var totalt utlämnad till sin länsherres nycker, den som försökte fly från sin lott att framleva sina dagar i armod och blev infångad kunde se fram emot det tidigmoderna Europas grymmaste tortyr.

En av de högst uppsatta herremännen i Ungern vid tiden var den makthungrade Tamás Bakócz  (1442 -1521) som innehade de ståtliga titlarna kardinal och ärkebiskop av Ezstergom och titulärpatriark av Konstantinopel, men han ville ha mer. År 1514 hade det varit påveval och Bakócz hade hoppats att bli vald men när den vita röken steg mot skyn stod det en annan mans namn på de flesta av röstsedlarna. Som Påve hade vår ambitiöse ungrare velat ta i tu med den osmanska faran som han menade hotade Ungern och kanske även resten av Europa.

När det stod klart för Bakócz att han inte skulle få sin snövita skrud bearbetade han istället den nya påven som glad över sin seger skrev en bulla som gav Bakócz rätt att organisera ett tionde korståg mot halvmånen. Ett företag som skulle visa sig bli ett misslyckande i nivå med det fjärde korståget som slutade med att man plundrade Konstantinopel år 1204.

Till ett korståg behöver man heliga krigare som gav upp sina ägodelar och tog korset mot löfte om förlåtelse för sina synder eller någon världslig belöning, problemet var bara att den ungerska adeln mest ägnade sig åt intriger och att förtrycka bönderna än hårdare och än värre var att självaste kungen hade mage att odla vänskapliga relationer med sultanen.

Lösningen på problemet blev den påvliga bullan som gav Bakócz möjlighet att beväpna de livegna bönderna om de tog korset. Dessa trashankar ville inget hellre än att slippa ifrån sina eländiga liv och inom kort hade uppemot 100 000 bönder skrivit in sig i den heliga armén. De  var så många att händelsen beskrivs som en veritabel flykt från landsbygden. Uppdraget att organisera den brokiga samlingen delegerades till en man vid namn György Dózsa som var en ärrad krigsveteran.

Nu föll det sig så illa att den ungerska monarkens förhandlingar med osmanerna mynnade ut i ett vänskapsförbund som tvingade Bakócz att ställa in sitt heliga krig. Huruvida det slog honom att han nu hade 100 000 beväpnade och organiserade livegna på halsen är oklart men när det gick upp för dessa att de inte skulle marschera mot halvmånen slog tanken dem att de kunde göra upp med det feodala systemet istället. Bönderna bad György Dózsa att leda dem och han som inte direkt verkar ha brytt sig om vem han slogs mot så länge han fick kriga gick entusiastiskt med på förslaget.

Snart satte de arga bönderna Ungern i brand när de likt en jättelik gräshoppssvärm for fram mot den hatade adeln. Lyckan skulle dock inte stå dem bi, adeln stampade fram en armé av legosoldater som visserligen i antal räknat var vida underlägsen bönderna men man hade både erfarenhet och riktig träning i krigets konst. Bönderna hade inte en chans och när det avgörande slaget stod massakrerades bondehären fullständigt. Dózsa tog man levande och lät avrätta genom att tvinga honom att sätta sig på en rödglödgad järnstol.

 Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz


Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade KorstågLuriks Anakronismer.