Filosof utan huvudet på skaft: René Descartes liks öden och äventyr

2013/08/01 § Lämna en kommentar

”Här fryser till och med människornas tankar till is” skrev René Descartes (1596 – 1650) när han höll på att försmäkta av köld på Stockholms slott. Den frasen lär aldrig bli lika berömd som ”cogito ergo sum” men inte desto mindre sann, i vart fall inte när det gäller Descartes själv. Den franske filosofen lockades till Sverige av den vetgirige drottning Kristina som ville göra det svenska hovet mer kontinentalt och passande en spirande stormakt. Ett tilltag som skulle svärta ned Sverige för all framtid då Descartes död i lunginflammation ledde till att elaka tungor hävdade att Sveriges enda bidrag till den moderna filosofin är att man hade ihjäl den franske filosofen.

Inte nog med att Descartes lär ha tvingats föreläsa för drottningen från tidig morgon – drottningen själv lyssnade ordentligt nedbäddad i dunbolster för att slippa kölden – dessutom ska hans logement på slottet ha varit under all kritik även för den tiden. Inte bättre blev det efter hans insomnande den 11:e februari år 1650 på den franska ambassaden (dit han hade tagit sin tillflykt), det var snarast efter döden som de verkliga skymferna inträffade.

René Descartes

René Descartes

Man lät begrava Descartes i Stockholm, men i det militant lutheranska Sverige dög det inte att låta en katolik vila bland goda protestanter och någon papist-trogen kyrkogård fanns inte att tillgå. I stället lät man gräva ned honom bland de odöpta. Där fick han vila i 16 år fram till år 1666 då myndigheterna lät tillverka en kopparkista som var tänkt att förvara kvarlevorna på dess färd till Paris.

Filosofens postuma otur tog dock inte slut där. Kistmakaren hade fått fel mått och gjort kistan alldeles för liten vilket man löste på ett pragmatiskt vis; en Isaac Planström lät helt sonika såga av huvudet och behålla detta. Därefter skickade man den nu skändade kroppen till Paris. Planström ska inte ha varit ensam om att skymfa kroppen, några fransmän som var med passade på att snappa åt sig souvenirer i from av ett ben; den franske ambassadören tog själv höger ringfinger. I Paris begravdes kroppen i kapellet Ste Geneviève-du-Mont men av någon anledning förbjöd Ludvig XIV alla typer av offentliga hedersbetygelser under ceremonin.

År 1789 bröt som bekant revolutionen ut i Frankrike och med denna framstod vetenskapen som den nya guden vilket förklarar varför revolutionärerna bestämde sig för att flytta kroppen till Pantheon. Men inte heller här fick kroppen vara ifred, år 1819 bestämde man sig för att flytta Descartes till St Germain-des-Prés. Sagt och gjort, liket grävdes upp igen och den här gången passade man även på att öppna kistan varpå man upptäckte det saknade huvudet.

Nyheten om att den store filosofens främsta arbetsredskap var på villovägar spreds som en löpeld i Paris och man förstod ganska snart att skändningen måste ha begåtts när kroppen var i svenskarnas vård. Inom kort nådde den huvudlösa sanningen den svenska kemins fader Jacob Berzelius som bestämde sig för att upprätta Sveriges heder genom att leta rätt på huvudet. Kemisten hade tur och år 1821 kunde han läsa i Gazzete att Descartes huvud skulle säljas på auktion i Stockholm.

Det visade sig snart att huvudet hade gjort sin egen golgatavandring runt om i Stockholm under den tid kroppen åkte fram och tillbaka mellan olika gravar. Skallen hade sålts vid olika aktioner och behandlats allt annat än varsamt. Berzelius köpte denna för 37:50 och reste återigen till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning underlät man även denna gång att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i ett museum där den fick sällskap av ett huvud från en neandertalare.

Descartes skalle

Descartes skalle

The rise of Karius och Baktus; Lördagsgodisets historia

2011/05/18 § 1 kommentar

Avnjutandet av allehanda förföriska konfektyrer i Europa började helt naturligt med sockrets inträde i occidentens kök under senmedeltidens slutskede. I Sverige började sötsaker smycka det kungliga bordet i och med Gustav I Vasas (1523-1560) trontillträde då den nyblivne konungen visade sig vara en gottegris av ofantliga proportioner.

Inte konstigt då att den med tiden allt mer koleriske Gustav ideligen skulle klaga över en tilltagande tandvärk på sin ålders höst. Det berättas att när den blott 17-åriga Katarina Stenbock skulle äkta den barske gamle kungen 1552 gjorde åsynen av dennes groteskt svarta och ruttnade tandrader det stackars flickebarnet alldeles förskräckt.

Under 1500-talet ansågs sockerstinna konfektyrer av alla de slag ha såväl fysiskt som själsligt stärkande egenskaper och apotekarna var ännu de privilegierade producenterna och distributörerna av de åtråvärda sötsakerna. I kölvattnet av den Westfaliska freden 1648, när de segerrika svenska arméerna triumfartad återvände till fäderneslandet, var det inte bara materiella krigsklenoder som svenska adelsmän tog med sig från slagfälten utan också hela koppel av tyska, franska och italienska sockerbagare.

Följden blev att varje adelsman med ett uns av stolthet och renommé började omge sig med en stab av sockerbagare med förmåga att sätta guldkant på de dignande borden och överdådiga middagsbjudningarna. 1600-talets sockerbagare blev därför i mångt och mycket betraktade som en sorts fria konstnärer och lovprisade kulturpersonligheter.

Drottning Kristina (1644-1654) såg dock med aversion på hur adeln formligen vältrade sig i dyrbara bakverk och konfektyrer. Anledningen till detta var att det hejdlösa importen av socker började få allvarliga återverkningar på Sveriges sargade ekonomi och följden blev att drottningen införde avsevärda importrestriktioner på det åtråvärda sockret. Åtgärden kunde dock inte stävja adelns sockersug och problemet fortsatte att gäcka Sveriges ekonomi under hela stormaktstiden.

Vad man glufsade i sig skilde sig dock markant från idag. Exempelvis var den pompösa rikskanslern och tillika gourmanden Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686) ytterligt förtjust i ”violrötter, övergjutna med stelnad jordgubbssaft och rosenvatten”.

När sockerbetor med framgång började odlas i slutet av 1800-talet innebar detta att snaskandet snabbt spreds bland den gryende bourgeoisien. ”Karamellkokande” blev en folknäring som särskilt sysselsatte kvinnor. Mest berömd blev givetvis Amalia Eriksson vars polkagrisar satte det perifera Gränna på kartan. Amalia och flera andra innovatörer på området bidrog till att Sverige i rask takt utvecklade sig till ett godisglufsarnas förlovade land.

Under 1950-talet ljöd så alarmklockarna när forskarna på Vipeholmsanstalten kunde avslöja det direkta sammanhanget mellan godisätande och uppkomsten av karies; en upptäckt som skulle få en enorm inverkan på konfektyrkonsumtionen i Sverige. Det historiska avslöjandet hade kommit tillstånd efter att forskarna under en längre tid tvångsmatat sinnesförslöade och mentalsjuka patienter på anstalten med sockerstinn kola. Resultat blev givetvis att de stackars vettvillingarnas tänder förruttnade eller helt sonika trillade ut.

Forskarna betonade att förtärandet av bakverk och konfektyrer var direkt hälsovådligt för barn om detta skedde alltför ofta, medans måttliga mängder snask vid enskilda tillfällen inte riskerade att helt underminera munhygienen. I vanlig ordning plockade den intervenerande välfärdsstaten upp den tappade handsken och iscensatte en påkostad och landsomfattande kampanj som anmodade oroliga föräldrar att endast erbjuda sina barn godis en dag vid varje veckoslut. Följden blev givetvis att ”lördagsgodiset” i det närmaste institutionaliserades i det svenska folkhemmet övernatt; mycket till förtret för kommande generationer av barn.

Svenskarna är idag världens ledande gottegrisar med en årskonsumtion på i genomsnitt 17 kg per person och år. Merparten av detta intag består av det älskade lösgodiset, vars storhet den resterande delen av världen ännu inte tycks förstå då man i regel anser det vara synnerligen ”ohygieniskt”.

Boken om de lömska tandtrollen Karius och Baktus utkom i Sverige 1961 och blev väl emottagen av såväl vuxna som barn i ett Sverige besatt av tandhygien

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Kristina ILuriks Anakronismer.