Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

2014/02/09 § Lämna en kommentar

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket - bild bevarad från Pompeji.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Annonser

Fransk-ryska restauranggräl; Bistrons historia

2012/05/09 § Lämna en kommentar

Bistrons – d.v.s. en genuin fransk snabbmatsrestaurang, ofta familjeägd med lokala specialiteter på menyn – historia har ingalunda klargjorts av kulturhistoriker och ännu idag råder det delade meningar om denna till synes frangofila kulinariska institutions härkomst. Vad som retat gallfeber på snarstuckna fransmän är att ryssarna, ofta med internationell sanktion, påstår att bistrons tillkomst i själva verket är deras förtjänst.

En populär historisk skröna, vars sanningshalt är omtvistad, gör nämligen gällande att när de segerrika ryska arméerna marscherade in i Paris år 1814 efter att ha underkuvat Napoleon ska de utsvultna soldaterna ha ropat ”bistra, bistra” (ungefär: skynda eller fort, från ryskans быстро) för att omedelbart få en matbit. Fransyskorna lärde sig snabbt att när de orden yttrades så gällde det att skyndsamt sätta upp ett bord och inom kort låta mat och vin flöda. Ordet etsade sig fast i hjärnan på franska munskänkar och kokerskor, vilket föranledde att institutioner som inriktade sig på att tillskänka sina gäster ett snabbt tillrett mål mat utan krusiduller och kulinarisk överdådighet började kallas för bistroer. Därigenom föddes den klassiskt franska snabbmatskulturen.

Fransmännen har av naturliga skäl haft svårt att svälja att övergrepp från ociviliserade ryska ockupanter ska ha givit upphov till dess älskade bistrokulturs uppkomst. Franska historiker har också påpekat med emfas att ordet ”bistro” inte äntrade nationella kulinariska encyklopedier förrän år 1884. Ryska historiker (för att inte tala om politiker) rullar i regel med ögonen åt sådana argument.

Bistron återbördades till Ryssland i kölvattnet av Sovjetunionens fall 1991 och historien om dess tillblivelse gjorde givetvis vurmande ryska nationalister varma inombords. Moskvas excentriske borgmästare, Jurij Luzhkov (borgmästare 1992-2010), försökte rida på vågen genom att skapa ett alternativ till etablerandet av amerikanska snabbmatskedjor såsom McDonalds och Burger King; resultatet blev grundandet av ett ”genuint” ryskt koppel av snabbmatsrestauranger med det någon fantasilösa namnet ”Den ryska bistron”. Luzhkovs vision var att dessa institutioner skulle tillreda och erbjuda sina gäster traditionella ryska rätter såsom svampsoppa och piroger fyllda med kål.

Inom kort stod det dock klart att det ryska klientelet föredrog hamburgare, milkshakes och pommes frites. ”Den ryska bistron” etablerades i Moskva med omnejd 1995, men redan 1998 tvingades Luzhkov deklarera att snabbmatskedjan drogs med stora ekonomiska problem till följd av ”administrativa misstag” och restaurangerna leasades därefter ut på generösa termer till diverse entreprenörer. Moskvaborna kunde kanske svälja den snålt tilltagna menyn och den ojämna kvaliteten på maten, men att tillreda den älskade borsjtjen från ett violett pulver sågs inte med blida ögon. Naturligtvis var ingen gladare över den ryska snabbmatskedjan hastiga recession från snabbmatsmarknaden än McDonalds och Burger King. Oavsett dess historiska och lingvistiska rötter har därför bistron fortsatt att vara betraktad som en genuint fransk institution. 

Pang på rödbetan; om borsjtjens historia

2012/04/22 § Lämna en kommentar

Borsjtjens ursprung och historia har, tro det eller ej, varit föremål för hätska debatter mellan företrädare för olika östeuropeiska nationer. Ukrainarna gjorde på ett tidigt stadium det klart för alla och varen att de ansåg borsjtjen tjäna som ukrainsk nationalrätt och att det inte kunde råda några som helst tvivel om detta. Polacker och ryssar lät sig dock inte övertygas av de ukrainska argumenten i första taget.

Kulturhistoriker och arkeologer har dock givit ukrainarna rätt i sak. De första källor som förtäljer någonting om den legendariska soppan härstammar nämligen från Ukraina och är daterade till sent 1400-tal. Kulturhistoriker gissar därför att förtärandet av borsjtj i olika former var utbrett bland de lägre sociala skikten i medeltidens Kievskaja Rus. Borsjtj förblev länge också fattigmansföda och var fullständigt okänd i det Jagelloniska hovet i det polsk-litauiska samväldet ännu under 1500-talet.

Traditionell östeuropeisk borsjtj

Kontroversen om borsjtjen handlar emellertid inte bara om soppans kulturhistoriska rötter utan också hur den bäst ska tillagas. Återigen är det de goda ukrainarna som mest fanatiskt och svartsjukt hävdar att just de har begåvats med borsjtjtillagningens innersta hemligheter. Även på denna punkt är de sturska och halsstarriga ukrainarna inte helt fel ute. Antalet fantasirika variationer på temat borsjtj är nämligen större i Ukraina än anorstädes. Varje större stad i Ukraina kan ståta med sin egen variant av den populära rödbetssoppan: I Kiev använder man svinfett och vitlök, i Poltava innehåller borsjtjen normalt dumplings, I Odessa avnjuts den med gåskött och i Lviv piffas den upp med småkorvar.

I Litauen har man visserligen accepterat att man inte är borsjtjens förlovade hemland, däremot är man i regel övertygad om att man lyckats förädla den klassiska rödbetssoppan bättre än någon annan. Under varma sommardagar njuter gladeligen gemene man av Šaltibarščiai: en kall rödbetssoppa gjord på filmjölksbas som serveras med kokt potatis och smetana. Hittintills är det få utlänningar som funnit glädje i denna arketypiska litauiska anrättning.    

Litauisk Šaltibarščiai

I Polen, där man inte ser med blida ögon på ukrainarnas kulinariska uppstudsighet, uppskattar man i regel att syra borsjtjen. Medan man anorstädes uppnår denna syra genom att tillsätta exempelvis vinäger eller citronjuice så går polackerna vanligtvis ”all-out” och låter helt sonika den färdiga soppan få stå och götta till sig i flera dagar så att denna surnar på det naturliga sättet. Till polackernas egenheter hör också den utbredda uppskattningen av så kallad ”vit borsjtj”, vilket är en soppa utan rödbetor vars bas i regel består av kål. I Belarus – givetvis också ett borsjtjdyrkande land av rang – ska borstjen däremot alltid innehålla tomater.

Borsjtjen är numera inte att betrakta enbart som östeuropeisk fattigmansföda. I och med de stora östeuropeiska emigrationsvågorna under 1800- och 1900-talet har borstjtjen också funnit sin väg till de västeuropeiska och nordamerikanska middagsborden. Idag är borsjtj att betrakata som en kulinarisk läckerhet bland andra, och särskilt amerikanska och franska kockar ägnar stor möda åt att få upp soppan på finrestaurangernas menyer.  

Vit borsjtj

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade KulturhistoriaLuriks Anakronismer.