Bobby Brown goes to Vilnius: När Litauen bytte Lenin mot Frank Zappa

2013/10/13 § Lämna en kommentar

När Litauen äntligen återvann sin självständighet 1991 i kölvattnet av Sovjetunionens desintegration följde ett interludium av ikonoklasm – frågan var bara med vilka symboler den pånyttfödda nationen skulle ersätta den förhatliga kommunismens landmärken. En viss konstnär och fotograf, Saulius Paukstys, hade svar på tal.

Paukstys var vid denna tid ordförande för Litauens diminutiva men zelotiska Frank Zappa-fan club. Den frispråkige amerikanske rocklegenden – denna USA:s svar på Eddie Meduza – var i inledningen av 1990-talet i princip okänd för den stora massan av litauer som i decennier försmäktat bakom järnridåns kulturella bakvatten. Detta ville Paukstys och hans anhang av USA-frälsta konstnärssjälar ändra på. Kanske, vilket han senare erkänt själv, gick Paukstys till överdrift; tillsammans med sina likasinnade anordnade han utställningar med klockor, knivar och kläder som, påstods det, skulle ha tillhört rocklegenden. Allting var givetvis falsk rekvisita.

Frank Zappa

Frank Zappa

Varför insisterade då Paukstys och hans vänner så innerligt på att just Frank Zappa skulle vara den perfekta symbolen för ett fritt, självständigt och anti-kommunistiskt Litauen? Det kanske trots allt inte var så konstigt. Med låtar som Bobby Brown och Jewish Princess hade Zappa gjort sig berömd och stundtals avskydd för sin frispråkighet. Och det var just frispråkigheten som Paukstys – sedan barnsben invand med att uttrycka sina känslor via Aesopiskt språkbruk- såg, för att medvetet låna ett slitet ord från Marxismens evangelium, som själva antitesen mot dogmatisk och utsliten kommunistisk fraseologi.

Att Frank Zappa aldrig satt sin fot i Litauen tycktes heller inte bekymra Paukstys: ”Vi såg aldrig någonsin Zappa, men ingen har heller aldrig någonsin sett Gud, och ändå går folk till kyrkan.”  Till slut skulle ändå konstnärskollektivets bemödanden, som fokuserades på att få en staty upprest över den nya nationalhjälten, bära frukt, även om myndigheterna länge var skeptiska (man förfäktade länge, och felaktigt, att Zappa var en del av den amerikanska ultra-vänstern, att han var drogliberal och, värst av allt, att karlen i själva verket var homosexuell).

I slutändan restes en byst av Litauens nya ofrivilliga nationalhjälte utanför studenthospitalet i centrala Vilnius år 1996. Själva avteckningsceremonin var så ofrivilligt postmodernistisk att det nästan var löjligt: En marschorkester spelade Zappa-låtar för fulla muggar medan skålar utbringades till Frank Zappa, den inbjudne och fanatiskt anti-kommunistiske tjeckiske presidenten Vaclav Havel och bystens formgivare – en viss Konstantinis Bogdanas. Den sistnämnde hade ironiskt nog varit en av Sovjetunionens mest renommerade Leninskulptörer (Sovjetunionen hade under sin högsommar kunnat ståta med en veritabel armé av Leninskulptörer som alla hade specialiserat sig på att fånga ett visst anletsdrag hos kommunismens obestridlige nestor och fanbärare).

Frank Zappa står kvar utanför det gamla ramponerade studenthospitalet än idag, men inte bara där. En exakt kopia av statyn restes på den litauiska statens bekostnad i Frank Zappas hemstad Baltimore år 2010. Gesten var långt ifrån enbart symbolisk. Den internationella publicitet som projektet tilldrog sig har evaluerats vara mer betydelsefullt för Litauens vidkommande än något som en litauisk president någonsin lyckats tilldra sin person eller utföra i nationellt PR-syfte. Vår kära vän Saulius Paukstys uppges ha varit mäkta stolt över hur hans hugskott utvecklat sig till en kultförklarad nationalsymbol. Vad Frank Zappa tyckte om saken får vi tyvärr aldrig veta eftersom rocklegenden avled 1993.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Annonser

Snacka som Zedong: Liten lexikal lathund i maoistisk fraseologi

2013/09/08 § Lämna en kommentar

Varje revolution eller statskupp som föranlett en kommunistisk maktusurpation har i regel åtföljts av en intensiv och formaliserad kampanj för att rensa det nationella språket från borgerliga och reaktionära uttryck och ersätta dem med marxistiska och egenkomponerade ekvivalenter i samklang med marxism-leninismens evangelium. De ryska, kinesiska och koreanska språken, för att bara nämna några, befriades bryskt från traditionella ord och uttryck, och ersattes istället med en myriad neologismer skapade för att cementera det totalitära statskicket och framställa verkligheten i ett rödskimrande dager.

Betydelsen av denna process för underbyggandet och legitimerandet av den totalitära staten ska inte underskattas. Det var inte för inte som Lenin observerade att ”People, for the most part [. . .] don’t know how to think, they only learn words by heart”. För George Orwell, totalitarianismens outtröttlige belackare, ledde denna process oavkortligen till att språket eroderades och förlorade sin förmåga att redogöra för verkligheten: ”I should expect to find [. . .] that the German, Russian and Italian languages have all deteriorated in the last ten or fifteen years, as a result of dictatorship.”

Det var de kinesiska kommunisterna, ordförande Mao Zedong och särskilt partiorganet Folkets Dagblad, som var de i särklass mest radikala och effektiva semantiska och ortografiska ingenjörerna bland världskommunismens protegéer. Och visst var arbetsbördan för marxistiska lingvister mer betryckande i Kina än annorstädes. Konfucianismen hade efterlämnat åtskilliga uttryck som gick stick i stäv mot kommunismens egalitära budskap.

Traditionella kinesiska uttryck som reflekterade arkaiska och ojämnlika sociala, ekonomiska och sexuella förhållanden – såsom xiaojing fumu (att visa respekt och vördnad för sina föräldrar) och duipengyou jiangyiqi (att visa sina vänner lojalitet) –  utrangerades helt sonika från kinesiskans lexikala fauna. Mao förebådade också kulturevolutionen genom att kort efter maktövertagandet 1949 ersätta överdrivet respektfulla konfucianska uttryck såsom ling zun (din ärorika fader) med det mer livlösa nide fuqin (din fader); något som retade gallfeber på en hel generation traditionsbundna kineser.

Ord som jinu (prostituerad) och dangpu (pantbank) försvann tillsammans med yongren (tjänare) i kölvattnet av revolutionen då Mao, i enlighet med den ortodoxa marxismens axiom, förklarade dem vara fullständigt överflödiga i det socialistiska Kina eftersom de refererade till stelnande medeltida institutioner som, i teorin, upphört att existera. Av samma anledning slutade kineserna att zhao gongzuo (söka efter ett jobb); i det socialistiska Kina var ju alla garanterade rätten till arbete varför ordet, enligt Maos sätt att se saken, helt spelat ut sin historiska roll.

Mao Zedong gick också längre än många av sina kollegor i Östeuropa och Latinamerika i sina försök att helt rensa kinesiskan från frivola borgerliga uttryck, vars innehåll gick stick i stäv mot maoismens stränga moraliska rättessnören. Sålunda fick kineserna inte längre uppleva, eller åtminstone inte uttrycka, känslor som youyu (melankoli) och wanshang (att uppskatta). Sådana förbjudna känslor, eller förmågan att uttrycka dem, tillhörde kort och gott en svunnen tid.

Lurik rekommenderar: Max K. Adler. Marxist Linguistic Theory and Communist Practice. Helmut Buske Verlag 1980.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

 

Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

2013/04/24 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Bakom hjärnridån: historien om Lenins hjärna

2012/11/22 § Lämna en kommentar

Sovjetunionens och världskommunismens obestridliga nestor, Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924), avled den 21 januari 1924 efter en längre tids sjukdom. Den gravt handikappade f.d. ledarens sista ord ska ha varit ”Duktig hund!”. I sitt testamente hade Lenin explicit begärt att få bli begraven jämte sin älskade moder i Petrograd (sedermera Leningrad). Partiets ledande parveny och tillika framtida diktator, Josef Stalin (1878-1953), ansåg dock att Lenins kropp skulle balsameras och lämnas intakt för allmän beskådan för att på så sätt cementera kulten av revolutionens hjälte. Idén inspirerades till hög grad av upptäckten av Tut-Ankh-Amons balsamerade mumie i Egypten år 1922.

Trots graverande protester från ledande bolsjevikiska koryféer fick Stalin sin vilja igenom. Ett hemligt sällskap av vetenskapsmän, kallade ”kommissionen för odödliggörande”, arbetade dygnet runt för att finna en formula som kunde bevara Lenins redan ruttnande lik. Efter många misslyckanden lyckades kommissionen. Vätskan som sedan apologetens död har hållit Lenins balsamerade lik någorlunda välvårdat kom att bestå av glycerin, alkohol och andra kemikalier som fortfarande är hemlighetsstämplade.

Innan Lenins lik ceremoniellt placerades i sitt berömda mausoleum för allmän beskådan avlägsnades hans hjärna. Forskare vid Lenininstitutet fick, på Stalins begäran, därefter den intrikata uppgiften att söka avslöja just hur Lenins hjärna ”representerade ett nytt paradigm av mänsklighetens evolution”. För att genomföra denna till synes omöjliga uppgift beslöt sig forskarna för att sönderdela Lenins hjärna i över 30 000 mikroskopiska partiklar som, förhoppningsvis, skulle avslöja de cerebrala orsakerna till Lenins ”vetenskapliga genialitet”.

Allt eftersom tiden gick fick Lenins sönderhackade hjärna sällskap av andra hjärnor tillhörande kommunismens politiska och kulturella föregångsmän, däribland kan nämnas: Sergej Kirov (1886-1934), Maxim Gorkij (1868-1936), Sergej Eisenstein (1998-1948) och Stalin själv.

I kölvattnet kommunismens slutgiltiga fall år 1991 och den begynnande demokratiseringsprocessen i Ryssland tordes det f.d. Lenininstitutet avslöja resultatet av decennier av forskning: inga av de hundratals vetenskapliga undersökningar som genomförts under årens lopp tydde överhuvudtaget på att Lenins hjärna var större eller mer välutvecklad än gemene mans.

Lenins hjärna vägde totalt 1 340 gram vilket måste anses som medelmåttigt och inte kom i närheten av författarens Ivan Turgenjevs (1818-1883) abnorma dito som hade en vikt på i runda slängar två kilo. Sovjetunionens samlade studier av Lenins hjärna och påstådda genialitet finns samlade i tretton voluminösa grönfärgade band som lakoniskt nog bär titeln ”LENIN”.

Lenin på sin beständiga lit de parade.

The Ace of Spies; Sidney Reilly och den misslyckade kuppen 1918

2012/03/15 § Lämna en kommentar

Under sommaren 1918 stod den nyetablerade Sovjetstaten på randen till undergång. De ”vitas” kontrarevolutionära trupper hade tillsammans med arméer från Storbritannien, Tyskland, Turkiet, Tjeckoslovakien och Japan sett till att området som Lenin och hans hejdukar kontrollerade sammanföll på ett ungefär med det diminutiva Moskvarikets gränser under 1500-talet. De antirevolutinära krafter som sökte omkullkasta kommunismens vagga härjade dock inte enbart i provinserna utan var också närvarande på hemmaplan; ett stenkast från själva Kreml för att vara mer exakt.

I en luxulöst inredd lägenhet i centrala Moskva satt nämligen den brittisktlejda mästerspionen Sidney Reilly (1873-1925) och planerade för den förhatliga Sovjetkommunismens stundande undergång. Sidney Reilly hette egentligen Sigmund Rosenblum och var en ukrainskfödd jude som värvats av den brittiska underrättelsetjänsten år 1899. Reilly hade långt innan sin ankomst till Sovjetunionen förärats ett rykte som mästerspion och blev populärt kallad ”The Ace of Spies” (det påstås bland annat att Ian Flemming löst broderat sin fiktiva hjälte James Bond efter Sidney Reilly).

Sidney Reilly hade blivit skickad till Moskva med uppdraget att mörda Lenin, men lät sina överordnande veta att ett sådant tilltag med största säkerheten skulle skapa oönskade revolutionära martyrer. Istället utarbetade den teatraliskt lagda och gravt narcissistiska superagenten en långt mer raffinerad plan som chockade den unga Sovjetstaten när den väl avslöjades. Reilly ämnade nämligen inte mörda revolutionens ledargarnityr utan istället tillfångata dess protagonister, och därefter låta Lenin, Trotskij och andra ledande bolsjeviker paradera utan byxor på Moskvas gator till allmän acklamation. Ett sådant scenario skulle oavkortat återställa den förrevolutionära ordningen i landet och göra att Ryssland återinträdde i första världskriget på de allierades sida, trodde Reilly.

Sidney Reillys elaborerade plan gick ut på att med det fruktade röda lettiska gardet (красные латышские стрелки) i ryggen tillfångata den bolsjevikiska regeringen när denna sammanträdde på Bolshoiteatern i Moskva i början av september 1918. Genom sin älskarinna Elizaveta Otten hade Reilly  lyckats domptera diverse ballerinor med kontakter i Kreml och det röda lettiska gardet. Bara dagar innan kuppen skulle genomföras inleddes emellertid den ”röda terrorn” som syftade till att eliminera bourgeosins kontrarevolutionära verksamheter i Moskva. I en rutinkontroll hos Elizaveta Otten uppdagades komprometterande dokument och tusentals rubel vilket utmynnade i att konspirationen rullades upp.

I sina självförhärligande memoarer berättar Reilly att han efter kuppens misslyckande gick under jorden och fann en fristad bland prostituerade i Moskvas många bordeller, dit Tjekans tentakler inte nådde. Så småningom lyckades mästerspionen iscensätta en äventyrlig flykt till Storbritannien som gick via Finland och Sverige. År 1925 lyckades emellertid den sovjetiska säkerhetstjänsten att medelst raffinerade lögner locka tillbaka Sidney Reilly till Sovjetunionen där han omedelbart greps. Med största sannolikhet avrättades ”The Ace of Spies” senare samma år.

Lurik rekommenderar: Richard B. Spence. Trust no one: The secret world of Sidney Reilly. Feral House 2003. Del av Sidney Reillys förfalskade pass

Lenin vs. Frihetsgudinnan

2011/02/13 § Lämna en kommentar

Av Josef Stalins alla överdimensionerade projekt ämnade att moraliskt och visuellt inpränta budskapet om kommunismens allövergripande omnipotens, torde inget kunna överträffa planen på byggandet av Sovjeternas Palats. Planen på att konstruera detta monstruösa byggnadsverk hade egentligen framkastats under 1920-talet, men det var först efter att Stalin tillförsäkrad sig nära nog oinskränkt makt som arbetet kunde ta sin början.

Det initiala problemet var att den plats i Moskva Stalin utvalt för uppförandet av palatset redan var ockuperad, och det av Kristus Frälsarens Katedral; Rysslands i särklass största och mest pompösa kyrka som tagit tre generationer Romanov att få färdig (1837-1883). 1931 Påbörjades rivandet av detta Rysslandas andliga centrum genom att man lät aptera hela byggnaden med dynamit. Sprängningen var dock inte helt lyckat och delar av den solida byggnaden vägrade att rucka på sig. De stackars byggnadsarbetare som för hand var tvungna att rasera återstoden av katedralen lät ofta, med myndigheternas tysta medgivande, berusa sig nästintill medvetslöshet då de led kval över tanken på att förstöra en nationalsymbol som det tagit deras förfäder generationer att bygga.

Kort därpå annonserade Stalin en internationell tävling där ledande arkitekter uppmanades att skicka in sina förslag på hur Sovjeternas Palats skulle kunna tänkas se ut. Projektet, som utbasunerades ha tillgång till obegränsade resurser, lockade gräddan av den internationella eliten av arkitekter, däribland Le Corbusier, modernismens oinskränkta galjonsfigur. Vann gjorde emellertid en inhemsk förmåga, Boris Iofan, och det var hans i det närmaste groteska vision som sattes för att förverkligas.

Stalin ansåg dock att Iofans plan inte var svulstig och verklighetsfrånvänd nog utan innerverade för att försäkra sig om att slutresultatet skulle bli en konstruktion som vida överträffade allt vad det förhatliga USA någonsin lyckats realisera. Sovjeternas Palats var därför ämnat att resa sig högre än någon annan byggnad på klotet och således övertrumfa kapitalismens fyrbåk: Empire State Building. Det jättelika palatset skulle sedan krönas med en abnorm Leninstaty i solitt järn vars längd och volym vida överträffade den av frihetsgudinnans. För att verkligen understryka den fabulösa storleken på statyn av revolutionens andlige fader kan nämnas att sträckan mellan Lenins tumme och pekfinger var planerad att bli tolv meter lång.

Uppförandet av detta imposanta landmärke nödgades dock avbrytas 1941 till följd av den tyska invasionen, och merparten av cement och stålbalkar forslades bort för att användas till fortifikationer. Arbetet återupptogs aldrig. Istället lät Nikita Chrusjtjov 1958-1960 realisera ett mera blygsamt byggnadsprojekt på platsen ämnad för Sovjeternas Palats, nämligen anläggandet av världens i särklass största utomhusbassäng. Dennas existens blev emellertid kortvarig och Kristus Frälsarens Katedral har idag återuppbyggts efter femton års intensivt arbete.   

Sovjeternas Palats

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade LeninLuriks Anakronismer.