Den unge örnens fall: Kronprins Rudolfs självmord och liberalismens undergång i Central- och Östeuropa

2013/11/25 § 1 kommentar

Det var i en luxuös jaktkstuga i Meyerling utanför Wien 1889 som en tjänare fann den Habsburgska kronprinsen och morfinisten Rudolf (1858-1889) död tillsammans med sin blott 17-åriga älskarinna: Marie ”Mary” Alexandrine von Vetsere (1871-1889).

Vad som egentligen hände denna ödestimma i jaktstugan i Meyerling har aldrig blivit uppdagat, men med största sannolikhet hade de unga älskade, på kronprins Rudolfs förslag, ingått en självmordspakt. Efter att ha rannsakat de inblandades dagböcker, nagelfarit vittnesmål och låtit arkeologer undersöka kvarlevor tillhörandes de båda självmördarna har historiker kommit fram till att den gravt deprimerade kronprinsen antagligen, med sin unga älskarinnans tillåtelse, låtit förgifta densamma varefter han själv drack sig modig på cognac för att slutligen skjuta huvudet av sig själv. Men historien är som sagt omtvistad.

Detta var milt uttryckt en oerhört skandalös affär. Rudolf var inte bara arvinge till den Habsburgska tronen men kejsar Franz Josefs (1830-1916) och kejsarinnan Elisabeths (1837-1898) enda överlevande son. Emellertid utvecklades han från tidig ålder till en obstinat och melankolisk natur. Att det på sexualitetens räjong ryktades om att han led av homofila böjelser och dessutom inledde flera snudd på pedofila romanser (”Mary” var blott 15 år när hon för första gången delade säng med den 29-årige tronarvingen) må vara förlåtet. Att han vid tiden för självmordet var gift med den högt aktade belgiska prinsessan Stephanie, ansågs värre. Värst av allt var emellertid att den intellektuelle men mentalt bräcklige Rudolf var en vän av liberalismens evangelium och föredrag att omge sig med allehanda reformister. Denna liberala fäbless var ingenting arbetsmyran Franz Josef hade mycket till övers för; han hade inte mycket till övers för ideologier överhuvudtaget, utan satte i gammal god tysk anda ”plikten framför allt” och ägnade plikttroget merparten av sin långa regeringstid framför skrivbordet.

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kejsarparet agerade snabbt, trots sorgen, för att undvika en internationell jätteskandal. Kejsarinnan Elisabeth vägrade inse Rudolfs roll i det makabra dubbelsjälvmordet utan anklagade den unga ”Mary” för att ha förlett och antagligen mördat den sinnessvaga tronarvingen. På den förkrossade kejsarinnans befallning fördes ”Marys” kropp, trots hennes inflytelserika familjs enträgna böner, skyndsamt till en allmän kyrkogård och begrovs i all hast.

Rudolfs kadavers öde var minst lika intrikat. Den fullständigt förkrossade kejsaren Franz Josef – han skulle av ett ödets nycker under sitt långa liv mista sina älskade på de mest makabra vis – tvingades be påven på sina bara knän om att förse sonen med en kristlig begravning. I traditionell katolsk diskurs – som givetvis utgjorde en ideologisk hörnsten i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin – var självmördare utestängda från himmelen och därmed också en sakral gravsättning. Franz Josefs böner fann dock gehör hos påven som välvilligt nog tillerkände Rudolf en kristlig begravning med anledning av att tronpretendenten med största säkerhet var sinnesförvirrad (en förmildrande omständighet) vid självmordstillfället. Kejsarparets familjelycka var dock förstörd för all framtid; efter det makabra dubbelsjälvmordet uppträde den tillintetgjorda kejsarinnan Elisabeth – vars förhållande till den oregerliga sonen varit ansträngd – alltid i svart vid offentliga sammankomster.

Rudolfs självmord innebar den embryoniska konstitutionella liberalismens frånfälle i det Habsburgska imperiet. Inte nog med det, hans död symboliserade på många sätt liberalismens gravsättning i hela Central- och Östeuropa. År 1881 föll den ryska liberalismens försvarare och tillika de livegnas frigörare tsar Alexander II (1818-1881) offer för ett ohyggligt anarkistiskt terrordåd. Hans efterföljare kom, till Rysslands stora förtret, att bli reaktionismens förelöpare på den europeiska scenen. I Tyskland, likaså, avled den liberala kejsaren Fredrik III (1831-1888) i halsstruma år 1888 efter att ha reagerat i blott 99 dagar (den en gång så kraftfulla tronarvingen var under sin korta regeringstid i det närmaste helt oförmögen att tala överhuvudtaget). Istället kom det tyska kejsarriket i händerna på Fredriks brådmogna och egenmäktiga son, en viss Vilhelm II (1859-1941).

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Pedofila passioner i västerlandet; 1960-talets sexliberalism gone mad

2010/09/18 § 1 kommentar

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”       

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.

Århundradets stora liberala imperialist; William Walker

2010/08/30 § Lämna en kommentar

Få nordamerikaner kan idag minnas William Walker, undantaget är hemstaden Nashville där han, trots sin misantropiska agenda, fortfarande anses vara stadens store son och hyllas än idag som den enda person med lokalanknytning som erövrat titeln som statschef. I Latinamerika kommer emellertid Walkers namn sent att förglömmas. Å ena sidan skapade dennes despotiska styre grundförutsättningarna för en gemensam och solidarisk anti-amerikansk rörelse i Centralamerika. Å andra sidan kan Walkers korta våldsregim förklaras vara en av de viktigaste orsakerna bakom Nicaraguas nationella lidande och destruktiva polarisering i modern tid. 

 Mitten av 1800-talet var i mångt och mycket tiden för liberalismens stora segertåg i Latinamerika, även om utvecklingen var avgjort oenhetlig. I Nicaragua, liksom i flera av de diminutiva centralamerikanska republikerna, rådde under 1850-talet ett veritabelt inbördeskrig mellan liberaler och reaktionärer. I Nicaraguas fall insåg den liberala oppositionen att de omöjligtvis kunde kullkasta det reaktionära oket utan hjälp från ideologiskt likasinnade i utlandet. De bad därför ödmjukt den internationella äventyraren och intellektuella vagabonden William Walker från USA om militärt bistånd gentemot reaktionens legioner.

William Walker hade tidigare försökt att inleda en revolt i Mexiko i syfte att ”befria” ett antal provinser som förväntades ställa sig under amerikanskt beskydd och återinföra slaveriet. Walker utgick inte bara lottlös från detta äventyr men dömdes dessutom i amerikansk domstol för att ha låtit initiera ett mexikanskt inbördeskrig utan kongressens vetskap och godkännande.

 Till Nicaragua anlände Walker 1855 med blott ett 60-tal svurna amerikanska medkämpar, men dessa visade sig, sin numerär till trots, fullt kapabla att avgöra det nicaraguanska inbördeskriget till liberalernas fördel. Walker vägrade emellertid bestämt att avvara något av den makt som han vunnit. Efter att ha reagerat Nicaragua i ett år med hjälp av en marionettpresident iklädde sig Walker själv rollen som enväldig president 1856 efter att ha ordnat och segrat i ett farsartat val.

 Under sin efemära period som Nicaraguas maktfullkomliga statsöverhuvud lyckades Walker nära nog med konststycket att fulständigt förändra landet i grunden. Bland alla hans åstadkommande kan nämnas att han införde religionsfrihet (han var själv djupt religiös men avskydde katolicismen), gjorde engelska till officiellt språk, och skänkte generöst nog stora landarealer till amerikanska immigranter, alltmedan ursprungsbefolkningen aktivt exkluderades från den politiska och ekonomiska makten. Ovanpå dessa reformer återinförde också Walker, som var uttalad rasist, slaveriet i Nicaragua, vilket begagnade honom en hjältestatus i de nordamerikanska sydstaterna.

 Året därpå, 1857, lyckades en förenad centralamerikansk armé slutligen att besegra Walkers regim och mer eller mindre återupprätta ordning i Nicaragua. Walker, övertygad om att han hade Gud på sin sida, var dock inte den som gav upp i första taget. Han fortsatte att kriga med sin armé av frivilliga från den Amerikanska södern, först i Costa Rica, innan han slutligen avrättades i Honduras 1860. Till följd av Walkers imperialistiska äventyr förblev länge Nicaragua reaktionens enda kvarvarande bastion i Latinamerika. 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade liberalismLuriks Anakronismer.