Röde Karlsson; Astrid Lindgren i Sovjetunionen

2012/02/22 § Lämna en kommentar

Att Astrid Lindgrens älskade barnbokskaraktärer är omhuldade såväl i Sverige som utomlands torde inte vara förvånande för någon. Att den tillgivenhet vi svenskar delgivit henne genom åren har matchats och delvis också överträffats av generationer av sovjetiska och post-sovjetiska barn ter sig dock mer frapperande. Att som företrädare för ett degenererat borgarsamhälle överhuvudtaget slå sig in på den sovjetiska bokmarknaden var imponerande i sig, och att därutöver fullständigt dominera den var nära nog fantastiskt och försatte den auktoritära sovjetstaten i kulturpolitiska bryderier. 

I särklass mest populär i Sovjetunionen bland alla Astrid Lindgrens älskade karaktärer var utan tvekan antihjäten Karlsson på taket. I hemlandet Sverige är åsikterna om den gode Karlssons eskapader traditionellt blandade , och propellergubben ifråga kvalar inte in på top-five listan över Lindgrens populäraste sagokaraktärer. Anledningen till detta är att många föräldrar såväl som barn avfärdat Karlsson på taket som en dryg, egocentrerad narcissist som uppfattats som något av en sagovärldens mobbare. 

I Sovjetunionen var det just dessa egenskaper som gjorde Karlsson på taket till både barnens och de vuxnas nationalklenod. I ett samhälle där uniform statsfinansierad kollektivism utgjorde honnörsordet var Karlsson på takets heterodoxa individualism och inåtvända existensialism både nydanande och uppfriskande. Visserligen omarbetades vissa episoder av Karlssons leverne av den sovjetiska censuren för att göra protagonisten mer ideologiskt korrekt, men Karlssons kvintessentiella anti-sociala stämpel tvättades ingalunda bort.

Förutom Astrid Lindgrens extraordinära författarådra berodde mycket av Karlssons genomslag i Sovjetunionen på den världsberömda tecknaren Boris Stepantsevs spartanska om än genialiskt utformade spelfilmer från 1968 respektive 1971.   

När Rysslands ambassadör till Sverige, Boris Pankin, presenterade Lindgren med det faktum att Karlsson på taket ska ha varit den mest lästa boken i Ryssland nästefter Bibeln ska den alltid lika kvicktänkta Astrid ha svarat: ”Underligt, jag visste inte att Biblen var så populär i Ryssland”. När Sveriges statsminister Ingvar Carlsson besökte Ryssland i början av 1990-talet lamenterade dennes värdar att han i fysik och utstyrsel, sitt efternamn till trots, inte var mer lik Karlsson på taket.

Astrid Lindgren gjorde också viktiga samhällspolitiska inlägg i den sovjetiska reformdebatten som fått hennes gloria att lysa än klarare i de baltiska staterna. 1987 skrev hon till Sovjetunionens generalsekreterare Mikhael Gorbachev (1985-1991) och  reciterade en svensk pojke som orade sig över ett nytt krig som skulle påverka barnen i världen. Gorbachev svarade att Sovjetunionen skulle göra allt i sin väg för att förebygga ett sådant scenario. 1991, när sovjetiska stridsvagnar invaderade den bångstyriga litauiska huvudstaden Vilnius, sände Lindgren ännu ett brev till den sovjetiske generalsekreteraren där hon ondgjorde sig över att han brutit sitt löfte och orsakat otaliga baltiska barn obeskrivlig harm.  

Boris Stepantsevs Karlsson avbildad på ett ryskt frimärke från 1992

Annonser

Verklighetens Dr Jekyl och Mr Hyde; William Brodies dubbelliv

2011/06/19 § Lämna en kommentar

Författaren Robert Louis är mest ihågkommen för sina romaner Skattkammarön samt Dr Jekyl och Mr Hyde. När det gäller den senare  har inte så få frågat sig hur barnboksförfattaren och reseskildraren Louis kunde göra en sådan formidabel djupdykning i de allra mörkaste delarna av människans själsliv. Louis var intresserad av människans dualism, hur det goda i oss samverkar med det onda och vad som händer när den onda sidan tar överhanden. En inspirationskälla till sin roman fann han i den skotska möbelsnickaren William Brodie (1741 – 1788). I Louis föräldrahem ska nämligen ett skåp designad av Brodie ha varit stationerat och säkerligen kände Louis till historien om snickarens dubbelnatur.

Brodie var en välkänd profil i Edinburgh, hans verksamhet var framgångsrik och han var ålderman (eng. deacon) i stadens råd. Förutom möbler tillverkade han även lås och galgar, när det gäller den senare produkten var han särledes framgångsrik då hans mekanism – som öppnade falluckan – visade prov på nytänkande. Få kunde ana att han nätterna igenom spenderade sin tid på skumma klubbar där Edinburghs ljusskyggaste figurer ägnade sig åt dobbel och tuppfäktning.

Brodies spelande, hans extravaganta livsstil och det faktum att han hade två älskarinnor och en imponerande barnaskara i kombination med hans morbida sida drev honom sakteligen mot sin undergång. När bristen på pengar blev allt för svår kunde han inte längre motstå frestelsen att utnyttja sin kunskap om lås och framförallt de han själv konstruerat åt sin talrika och inte sällan förmögna kundkrets.

Han lät samla ett gäng skrupelfria kriminella som han troligen mött på någon av de hålor han vanligen bevistade och tillsammans började de begå inbrott i villor med hjälp av nycklar som Brodie kopierade i samband med att offren beställde lås av hans firma. Rånarligan utvidgades med olika specialister och när även låsexperten George Smith, the demon grocer, gick med i gänget började man begå mer avancerade stötar varav den fräckaste var när man lyckades stjäla universitetets silver.

Rättvisan kom till slut ikapp Brodie och chocken var inte så liten när det visade sig att en av stadens åldermän låg bakom rånet mot His Majesty’s Excise Office. Brodie dömdes till döden genom hängning 1788. Dock försökte Brodie sig på en sista kupp, han skulle lura döden genom att bära ett maskerat halsskydd under hängningen som dock skulle visa sig undermåligt. Men det var kanske med detta hopp i åtanke Brodie kunde vara så pass stoisk att han småpratade med bödeln och skojade med sin kamrat i döden, the demon grocer, som avrättades samtidigt.

Ett slags ödets ironi är att den galge som användes var konstruerad av Brodie. Han ska ha blivit mycket upprymd när han upptäckte detta och börjat skryta inför den talrika publiken om att nu skulle de få se prov på hans snickerikonst och bevittna med vilken sällsam effektivitet hans mekanism fungerade. Brodies sista vilja började med att han till en vän lämnar:

”All my political knowledge in securing magistrates and packing corporations; to my landlord I left my whole stock of economy, pride, and self-conceit […]. my betrayer earned my dexterity in cards and dice, my good friends and old companions, Brown and Ainslie, I freely give and bequeath all my bad qualities, not doubting, however, but their own will secure them a rope at last.”

Brodie i sin fängelsecell

The rise of Karius och Baktus; Lördagsgodisets historia

2011/05/18 § 1 kommentar

Avnjutandet av allehanda förföriska konfektyrer i Europa började helt naturligt med sockrets inträde i occidentens kök under senmedeltidens slutskede. I Sverige började sötsaker smycka det kungliga bordet i och med Gustav I Vasas (1523-1560) trontillträde då den nyblivne konungen visade sig vara en gottegris av ofantliga proportioner.

Inte konstigt då att den med tiden allt mer koleriske Gustav ideligen skulle klaga över en tilltagande tandvärk på sin ålders höst. Det berättas att när den blott 17-åriga Katarina Stenbock skulle äkta den barske gamle kungen 1552 gjorde åsynen av dennes groteskt svarta och ruttnade tandrader det stackars flickebarnet alldeles förskräckt.

Under 1500-talet ansågs sockerstinna konfektyrer av alla de slag ha såväl fysiskt som själsligt stärkande egenskaper och apotekarna var ännu de privilegierade producenterna och distributörerna av de åtråvärda sötsakerna. I kölvattnet av den Westfaliska freden 1648, när de segerrika svenska arméerna triumfartad återvände till fäderneslandet, var det inte bara materiella krigsklenoder som svenska adelsmän tog med sig från slagfälten utan också hela koppel av tyska, franska och italienska sockerbagare.

Följden blev att varje adelsman med ett uns av stolthet och renommé började omge sig med en stab av sockerbagare med förmåga att sätta guldkant på de dignande borden och överdådiga middagsbjudningarna. 1600-talets sockerbagare blev därför i mångt och mycket betraktade som en sorts fria konstnärer och lovprisade kulturpersonligheter.

Drottning Kristina (1644-1654) såg dock med aversion på hur adeln formligen vältrade sig i dyrbara bakverk och konfektyrer. Anledningen till detta var att det hejdlösa importen av socker började få allvarliga återverkningar på Sveriges sargade ekonomi och följden blev att drottningen införde avsevärda importrestriktioner på det åtråvärda sockret. Åtgärden kunde dock inte stävja adelns sockersug och problemet fortsatte att gäcka Sveriges ekonomi under hela stormaktstiden.

Vad man glufsade i sig skilde sig dock markant från idag. Exempelvis var den pompösa rikskanslern och tillika gourmanden Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686) ytterligt förtjust i ”violrötter, övergjutna med stelnad jordgubbssaft och rosenvatten”.

När sockerbetor med framgång började odlas i slutet av 1800-talet innebar detta att snaskandet snabbt spreds bland den gryende bourgeoisien. ”Karamellkokande” blev en folknäring som särskilt sysselsatte kvinnor. Mest berömd blev givetvis Amalia Eriksson vars polkagrisar satte det perifera Gränna på kartan. Amalia och flera andra innovatörer på området bidrog till att Sverige i rask takt utvecklade sig till ett godisglufsarnas förlovade land.

Under 1950-talet ljöd så alarmklockarna när forskarna på Vipeholmsanstalten kunde avslöja det direkta sammanhanget mellan godisätande och uppkomsten av karies; en upptäckt som skulle få en enorm inverkan på konfektyrkonsumtionen i Sverige. Det historiska avslöjandet hade kommit tillstånd efter att forskarna under en längre tid tvångsmatat sinnesförslöade och mentalsjuka patienter på anstalten med sockerstinn kola. Resultat blev givetvis att de stackars vettvillingarnas tänder förruttnade eller helt sonika trillade ut.

Forskarna betonade att förtärandet av bakverk och konfektyrer var direkt hälsovådligt för barn om detta skedde alltför ofta, medans måttliga mängder snask vid enskilda tillfällen inte riskerade att helt underminera munhygienen. I vanlig ordning plockade den intervenerande välfärdsstaten upp den tappade handsken och iscensatte en påkostad och landsomfattande kampanj som anmodade oroliga föräldrar att endast erbjuda sina barn godis en dag vid varje veckoslut. Följden blev givetvis att ”lördagsgodiset” i det närmaste institutionaliserades i det svenska folkhemmet övernatt; mycket till förtret för kommande generationer av barn.

Svenskarna är idag världens ledande gottegrisar med en årskonsumtion på i genomsnitt 17 kg per person och år. Merparten av detta intag består av det älskade lösgodiset, vars storhet den resterande delen av världen ännu inte tycks förstå då man i regel anser det vara synnerligen ”ohygieniskt”.

Boken om de lömska tandtrollen Karius och Baktus utkom i Sverige 1961 och blev väl emottagen av såväl vuxna som barn i ett Sverige besatt av tandhygien

Abélard och Héloïse; kärleksdramat som överträffar dikten

2011/01/17 § Lämna en kommentar

Under högmedeltiden frodades trubadurkonsten och tillsammans med riddarromanerna spreds det chevalereska kärleksidealet. Detta var mycket lidelsefullt, kärlek var något som bara kunde existera utanför äktenskapet aldrig inom det. Naturligtvis var därför riktig kärlek förbehållen herrarna och damerna, bönder kunde inte förstå sig på känslomässigt lidande på grund av deras plats i hierarkin. Många känner till berättelserna om Lancelot och Guineveres affär bakom ryggen på kung Arthur, eller den liknande romanen om Tristan och Isolde.

Verklighetens motsvarighet till dessa lidande par är Abélard och Héloïse vars brev tillvarandra fortfarande finns bevarade tack vare att deras historia blev uppmärksammad under medeltiden. Abélard var en av medeltidens främsta filosofer, hans karriärmöjligheter inom kyrkan föreföll lysande, 37 år gammal blev han magister scholarum och rektor för Notre-Dameskolan.

Héloïse å sin sida kom från något enklare förhållanden, hon levde med sin farbror en kanik vid namn Fulbert som höll av brordottern mer än allt annat i livet. På grund av detta såg han till att hon fick en utomordentlig utbildning vilket inte i vanliga fall var förbehållet kvinnor, vid 19 års ålder beskrevs hon som ett under av kunskap. Det var nu den snart 40-åriga Abélard uppmärksammade Héloïse och tycks helt och hållet tappat allt vett och sans.

Abélard lyckades under förevändningen att vilja undervisa Héloïse nästla sig in hos Fulbert vars godtrogenhet Abélard raljerar över i sina memoarer: ”att överlåta ett spätt lamm i en hungrig vargs vård” skriver han. Så under privatlektionerna började projektet att förföra den unga damen som uppfattade deras affär som hennes egen chevalereska roman.

Inom kort blev Héloïse gravid, Abélard blev livrädd och lät ”jungfrunappa” Héloïse och förde henne till sina släktingar där hon födde sonen Astrolabius. Fulbert var inte dummare än att han förstod att inte mycket bokligt studerats under lektionerna och blev självfallet fullständigt vansinnig. Abélard försökte mildra hans vrede genom att fria till Héloïse som till hans förvåning tackade nej, hon levde fortfarande med riddaridealet inom äktenskapet skulle deras kärlek upphöra. Dock gick hon med på att gifta sig i hemlighet.

Efter en lång tids smygande lät Abélard åter föra bort sin unga hustru för att spärra in henne på ett kloster bakom vars murar de fortsatte att träffas. Om Fulbert tidigare hade varit rosenrasande steg hans hat mot ”den fördömda horbocken” nu till en nivå av bibliska proportioner. Han lät sända två män som tog sig in i Abélards sovrum där de överraskade den sovande då de skar av hans ädlare delar.Héloïse, endast 21 år gammal valde att bli nunna efter att ha blivit övertalad av Abélard som galen av svartsjuka ville skydda henne från män som hade den förmåga han numera saknade.

Koloniallitteraturen och kriget mot marsmänniskorna

2010/12/30 § Lämna en kommentar

I slutet av 1800-talet gjorde sig en intellektuell kritik mot kolonialmakternas förehavanden i Afrika hörd. Generellt bedrev de europeiska expeditions- och ockupationsstyrkorna, handelsbolagen och äventyrarna en rovdrift av naturresurser och människor inte sällan med en rasistisk ideologi i bakhuvudet.

Bland de främsta verken finns flera berömda titlar av vilka många har filmatiserats av Hollywood. Bland dessa återfinns bland annat Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1901 (Apocalypse now). Conrads bok är en kortroman som behandlar författarens egna upplevelser som flodbåtskapten på Kongofloden. Dramaturgin är mäkta subtil, skriven i en aningen torr betraktande stil. Inte mycket behövde dock nämnas, de invigda läsarna kände till de fasor som dolde sig mellan raderna.

H.G. Wells är kanske mest känd som smånördig sci-fi författare, hans böcker kan läsas som fantasirik underhållning men hans författargärning är djupt präglad av européernas förehavanden i Afrika. Därmed rymmer de ”nördiga” science fiction romanerna en intressant dimension. I The Invisible Man från 1897 (Hollow Man är baserad på Wells bok) lyckas vetenskapsmannen Griffin att bli osynlig. Den tidigare harmlöse mannen utvecklar senare en psykos och blir fullständigt galen och livsfarlig för sin omgivning. Boken tar upp samma tema som Conrad senare gör: vad händer om en människa ställs bortom synhåll från den gemensamma moral som ett civiliserat samhälle utövar? Genom sina böcker besvarar de frågan och förklarar därmed de outsägliga hemskheter som utspelade sig i kolonierna.

Det var med Världarnas krig från1898 (War of the Worlds senast filmad 2005) som Wells blev legendrasisk som författare. Boken handlar om hur högteknologiska marsmänniskor invaderar jorden och med sina Tri-Pods krossar allt motstånd i syfte att kolonisera jorden. Referenserna till kolonialkrigen är här mycket tydliga och läsaren får fundera över marsmänniskornas rätt till planeten.

Till historien hör att Världarnas krig sändes som radioteater 1938 i USA. Vid den här tiden var radion fortfarande ett relativt nytt medium men i Amerika hade den kommersiella användningen utvecklats tidigt. Före sändningen informerade man att radioteater skulle följa men detta hördes inte av flertalet lyssnare då man lyssnade på ett annat populärt program i en konkurrerande kanal.

Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb. Formatet med en reporter som berättare övertygade hundratusentals amerikaner om att marsmänniskorna verkligen var här och spred död med sina Tri-Pods. Panik utbröt, vapen plockades fram och fönster spikades igen, utomjordingarna skulle bekämpas. Gäng av modiga unga män drogs ihop inför det utomjordiska hotet samtidigt som folk började fly de större städerna. En kärleksfull far var till och med på väg att skjuta sina döttrar i rädsla för marsianernas perversioner. När väl paniken lagt sig efter att polisen tvingat radiostationen att sända ut förtydliganden hade ett okänt antal människor skadats i jordens första och hittills enda interstellära krig.

Tri-Pod

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade litteraturLuriks Anakronismer.