En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Kvinnofri zon; om den autonoma munkrepubliken Athos

2012/02/05 § Lämna en kommentar

Efter Jesus korsfästelse ska – enligt en av otaliga legender rörande jungfru Marias öde – Jesu moder blivit omhändertagen av aposteln Johannes och levt en tid med honom i en stad i Mindre Asien. När de tillsammans var på väg hem från en resa till Cypern omkring år 100 e. Kr. (bibliska protagonister tenderar att uppnå en aktningsvärd ålder) blåste det upp och skeppet drev mot Grekland och den lilla halvön Athos. Väl där ska Maria ha bett till sin himmelska son att han skulle skänka henne landet hon kommit till. Jesus svarade omedelbart och lät sin röst dåna från himlen att hans egen mor kommit och att Athos nu tillhörde henne. Från och med nu skulle denna plats för all framtid vara en tillflyktsort för de förföljda.

En muntlig tradering höll berättelsen levande på Athos i flera hundra år och halvön kom att dra till sig otaliga eremiter och andra heliga enstöringar från hela det bysantinska riket. Man förklarade att där fanns det ingen världslig makt, Jungfrun var Athos obestridliga härskare. Under 800-talet känner man till att de första klostren ska ha grundats på platsen – även om det kan ha förekommit klosterverksamhet redan tidigare – och nu blev halvön en helig plats som bevarats i enlighet med traditionen genom historiens alla nycker fram till våra dagar.

År 874 proklamerade kejsaren Basilios I (811 – 886) att eftersom Jungfru Maria var härskare över Athos fick endast munkar bo på halvön och att kvinnor icke gjorde sig besvär. Så långt var inte mycket kontroversiellt, men de bysantinska kejsarnas Gudsfruktan skulle ta sig allt större proportioner då man sökte behaga Athos härskarinna. År 1060 tog kejsaren Konstantinos IX Monomachos (1000 – 1055) förbudet ett steg längre, han befäste regeln att kvinnor överhuvudtaget inte var välkomna, men han utvidgade också förbudet till att också inkludera: ”varje djur av kvinnligt kön, varje barn, eunuck och slätrakad person att besöka Athos”.

Förbudet mot att kvinnofötter trampar halvöns jord gäller än idag på Athos som sedan medeltiden är att beteckna som en autonom munkrepublik med ca 400 invånare. Förbudet mot hondjur verkar dock ha hävts och det är oklart huruvida detta någonsin upprätthölls särskilt effektivt då man undan för undan tillät både höns och honkatter.

Kvinnoförbudet har trotsats vid många tillfällen i historien. Någon gång under slutet av 1000-talet vandrade flera hundra valakiska familjer in på halvön, väl medvetna om förbudet klädde kvinnorna sig i manskläder och uppträdde som män. Den fräcka bluffen lurade dock ingen och snart hade både kejsaren och Konstantinopels patriark fått höra talas om tilltaget och inom kort var gruppen resolut bortdriven. Under den andra halvan av 1400-talet försökte sultan Murad II:s hustru besöka Athos men ryggade då en himmelsk röst förklarade ”att här härskar en annan drottning”. Senast år 2008 kunde man läsa i SVD om hur fyra moldaviska kvinnor brutit mot lagen då de gått i land. Munkarna förlät dem men kvinnorna greps av polis och hotades med fängelse.

Ett av de många klostren på Athos klippa

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

2011/07/17 § 2 kommentarer

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade MariaLuriks Anakronismer.