Smakfull rättvisa: Om Kak-provet och andra gudsprov under medeltiden

2013/05/12 § 5 kommentarer

Dirk Bouts (1415 – 1475) skrämmande tavla: Die Probe des glühenden Eisens vor Kaiser Otto III  (ungefär: Järnbördsprövning framför kejsaren Otto III) skildrar en berättelse om hur en änka är beredd att sätta sitt liv på spel och genomföra en makaber handling i syfte att bevisa sin makes oskuld. Bakgrunden var ett äktenskapsbrott för vilket kejsaren lät halshugga den olycksalige mannen. Änkan i sin tur hävdade att hennes man var oskyldig och i ett försök att återupprätta hans ära marscherade hon upp till kejsarens tron med ett rödglödgat järnstycke i vänster hand och sin mans avhuggna huvud i höger armveck.

Scenen utspelade sig under Otto III:s regeringstid (ca 980 – 1002) men den här typen av gudsprövningar, ordalium, var vanliga under hela medeltiden och levde kvar, trots tidiga kyrkliga antipatier mot bruket, en bra bit in på 1600-talet. I en tid av religiös hänförelse där det övernaturliga var lika självklart som det naturliga och gripbara i vardagen var det inte någon som höjde på ögonbrynen över tanken på att Gud ingrep i rättskipningen.

Järnbörd av Bout. Lägg märke till kvinnan som bränns på bål i bakgrunden

Järnbörd av Bout. Lägg märke till kvinnan som bränns på bål i bakgrunden

Prövningen som skildras i Bouts verk, järnbörd, hör till de vanligaste. Den gick ut på att man ett par dagar efter prövningen kontrollerade huruvida såren läkte eller inte, om handen ruttnade eller varade sågs det som ett tecken på skuld. På Island förekom det en variant av järnbörd som gick ut på att offret skulle plocka upp ett föremål från botten av en gryta med kokande vatten.

Saxarna brukade en uppsjö av olika grymma prövningar som alla kunde leda till livslång invalidisering eller döden men tron på att Gud ingrep i vardagen var så stark att man också ägnade sig åt mindre dödliga ordal såsom ”kak-prövning” (lat: Judicium panis et cacei). Den som hävdade sin oskuld fick möjlighet att bevisa detta genom att äta en torr kaka. Tanken var att om man ljög (man fick svära en ed innan kakkalaset började) skulle kakan sätta sig i halsen och personen skulle dö av kvävning. Denna prövning drabbade enligt legenden earlen Godwin av Wessex (död 1053) som hävdade bestämt att han inte hade agerat illojalt mot kungen Knut den store och som bevis skulle han äta en kaka. Nu ville det sig så illa att tuggan satte sig på tvären och på så vis gick Godwin ur tiden och därmed var saken avgjord; Godwin var uppenbart illojal.

Kyrkan var i allmänhet inte förtjust i att hedniska traditioner levde vidare och i synnerhet inte i att man satte Gud på prov. Vid åtminstone två tillfällen försökte man förbjuda dessa primitiva försök till rättskipning, första gången så tidigt som under 800-talet då en synod uttalade sig kritiskt om bruket. Gudsprövningar förbjöds slutligen av påven Gregorius IX år 1234 men förbudet ter sig ha varit verkningslöst då traditionens och trons makt visade sig vara starkare än påvens ord.

järnbörd  i ett medeltida manuskrift

Järnbörd i ett medeltida manuskrift

Ordalerna verkar emellanåt ha fungerat som ett kombinerat nöje och rättskipning vilket ett lustigt fall som utspelade sig vid Karl V av Frankrikes hov under 1300-talet vittnar om. En stackars tjänare anklagades för att ha mördat en adelsman, ord stod mot ord och kungen avgjorde att tjänaren beväpnad med en lans skulle duellera mot den avlidnes hund. Kampen tog sig sin början och var säkert en källa till skratt vid hovet. Kombattanterna cirklade runt varandra och tjänaren gjorde ett och annat utfall men var uppenbarligen ingen lansiär. Det hela slutade med att den uppretade besten slöt sina käftar om sin vedersakare som omedelbart erkände mordet.

De sista bisarra resterna av gudsprövningar återfinns under 1600-talet och de mest uppenbara exemplen är de vattenprover som användes för att avslöja häxor. Emellertid finns andra intressanta idéer som vittnar om den sena renässansens föreställningsvärld. Av en dansk lag från tiden framträder en tro på att mordoffer började blöda om deras mördare lade sina händer på liket vilket säkerligen gav upphov till en del märkliga utredningar.

Vattenprov. Engelskt snitt från 1600-talet.

Vattenprov. Engelskt snitt från 1600-talet.

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Kardinalen som nära nog utrotade (H)ungern: Tamás Bakóczs bondekorståg

2013/03/07 § Lämna en kommentar

Under 1500-talet hade Ungern fortfarande ett feodalt samhällssystem där bönderna var livegna och herrarna allsmäktiga. Bönderna hölls i ovanligt stränga tyglar, den som tillhörde ståndet hade i princip ingen frihet överhuvudtaget och var totalt utlämnad till sin länsherres nycker, den som försökte fly från sin lott att framleva sina dagar i armod och blev infångad kunde se fram emot det tidigmoderna Europas grymmaste tortyr.

En av de högst uppsatta herremännen i Ungern vid tiden var den makthungrade Tamás Bakócz  (1442 -1521) som innehade de ståtliga titlarna kardinal och ärkebiskop av Ezstergom och titulärpatriark av Konstantinopel, men han ville ha mer. År 1514 hade det varit påveval och Bakócz hade hoppats att bli vald men när den vita röken steg mot skyn stod det en annan mans namn på de flesta av röstsedlarna. Som Påve hade vår ambitiöse ungrare velat ta i tu med den osmanska faran som han menade hotade Ungern och kanske även resten av Europa.

När det stod klart för Bakócz att han inte skulle få sin snövita skrud bearbetade han istället den nya påven som glad över sin seger skrev en bulla som gav Bakócz rätt att organisera ett tionde korståg mot halvmånen. Ett företag som skulle visa sig bli ett misslyckande i nivå med det fjärde korståget som slutade med att man plundrade Konstantinopel år 1204.

Till ett korståg behöver man heliga krigare som gav upp sina ägodelar och tog korset mot löfte om förlåtelse för sina synder eller någon världslig belöning, problemet var bara att den ungerska adeln mest ägnade sig åt intriger och att förtrycka bönderna än hårdare och än värre var att självaste kungen hade mage att odla vänskapliga relationer med sultanen.

Lösningen på problemet blev den påvliga bullan som gav Bakócz möjlighet att beväpna de livegna bönderna om de tog korset. Dessa trashankar ville inget hellre än att slippa ifrån sina eländiga liv och inom kort hade uppemot 100 000 bönder skrivit in sig i den heliga armén. De  var så många att händelsen beskrivs som en veritabel flykt från landsbygden. Uppdraget att organisera den brokiga samlingen delegerades till en man vid namn György Dózsa som var en ärrad krigsveteran.

Nu föll det sig så illa att den ungerska monarkens förhandlingar med osmanerna mynnade ut i ett vänskapsförbund som tvingade Bakócz att ställa in sitt heliga krig. Huruvida det slog honom att han nu hade 100 000 beväpnade och organiserade livegna på halsen är oklart men när det gick upp för dessa att de inte skulle marschera mot halvmånen slog tanken dem att de kunde göra upp med det feodala systemet istället. Bönderna bad György Dózsa att leda dem och han som inte direkt verkar ha brytt sig om vem han slogs mot så länge han fick kriga gick entusiastiskt med på förslaget.

Snart satte de arga bönderna Ungern i brand när de likt en jättelik gräshoppssvärm for fram mot den hatade adeln. Lyckan skulle dock inte stå dem bi, adeln stampade fram en armé av legosoldater som visserligen i antal räknat var vida underlägsen bönderna men man hade både erfarenhet och riktig träning i krigets konst. Bönderna hade inte en chans och när det avgörande slaget stod massakrerades bondehären fullständigt. Dózsa tog man levande och lät avrätta genom att tvinga honom att sätta sig på en rödglödgad järnstol.

 Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz


Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz

Megäror och magi under medeltiden: häxeriets ursprung

2012/12/10 § 1 kommentar

Under medeltiden var det övernaturliga ständigt närvarande, såväl hög som låg var övertygad i sin tro på magi. Magin under medeltiden kan delas in i tre olika grupper. Den magi som utövades av kyrkan ansågs komma från Gud själv och utövades som ett vapen mot den fallne ängels lockelserop och dennes demoniska anhang. Även de som utövade den tidens vetenskap såsom alkemister tvekade inte att ta till besvärjelser i sin strävan att framställa guld. Emellertid kommer den här texten att uppehålla sig vid den tredje gruppen; den folkliga magin och i synnerhet den som utövades av kvinnor.

Den magi som utövades av folket ansågs stå i motsatsförhållande till den gudomliga magin som utövades av kyrkan och därav följde slutsatsen att folkmagin emanerade ur Lucifer själv och var därför nödvändig att bekämpa med alla till buds stående medel. I själva verket bestod böndernas magi av föreställningar och traditioner som levt kvar från tiden före kristendomen. Kyrkans försök att eliminera och demonisera folkmagin var en del i en strävan att utöva social kontroll och på så vis ytterligare stärka den egna makten över samhället.

Inom de förkristna religionerna var det inte ovanligt med kvinnliga prästinnor och sierskor. Dessa var en vital del av kulten vilket dock skulle förändras med kristendomens intåg och denna religions uppfattning om arvssynden som ansågs härstamma från Eva. Jakten på kvinnliga magiker går som en röd tråd genom Europas medeltida historia för att slutligen kulminera under häxjakten på 1600-talet.

Vid synoden i Ancyra (dagens Ankara) år 314 påbjöd de närvarande biskoparna att hålla korpgluggarna öppna efter ”gudlösa kvinnor, hvilka, förförda af demonernas bländverk, inbilla sig, att de nattetid i sällskap med Diana och Herodias, ridande på vissa djur öfverfara stora landsträckor”. Vid denna synod finner vi således ursprunget till legenderna om Blåkulla och häxor som festar natten lång med Hin Håle.

Berättelserna om kyrkofäder som till sin förfäran upptäcker att deras flock höll fast vid hedniska irrläror är många och utgör en viktig källa till vår kunskap om de förkristna religionerna. Sankt Egidius (? – 659) vände sig i avsky mot midsommarfirande, dyrkandet av solen – egentligen en demon – och offer som förrättades i det fria. Även helgonet Firminus (700-tal) predikade mot midsommarfirande och i synnerhet mot de kvinnor som vägrade att sluta fira sina djävulska fester under vilka de mässade trollformler och dansade i extas.

De kyrkliga vittnesmålen om kvinnor som ägnar sig åt diaboliska sammankomster fortsätter under medeltiden; under 1100-talet återfinns utsagor från England som beskriver gästabud som leds av en mystisk ”nattdrottning” under vilka man dinerar på mängder av stekta spädbarn som man under nattliga räder stulit från sina mödrar. Varför endast kvinnor deltog vid dessa symposium förklarades enkelt med att kvinnor allmänt ansågs äga ett svagt sinne och därmed saknade männens möjligheter att stå emot när Lucifer lockade.

Emellertid lät man ”kloka gummor” hållas med sina dekokter under medeltiden även om de skyddes av kyrkan. Detta skulle det dock bli ändring på med tillträdet av påven Innocentius VIII (1432-1492)  vilken beordrade inkvisitionen att börja söka upp häxor, tidigare hade man varit inriktade på att bekämpa kättare. Därmed intensifierades jakten på kvinnor. Vid samma tid (ca 1487) utkom även den beryktade boken Malleus Maleficarum som författades av två dominikanmunkar.

Boken var en instruktionsbok som handledde inkvisitionens häxjägare i hur man skulle få fast och tortera kvinnor i förbindelse med djävulen. Den påstås näst efter bibeln ha varit sin tids mest sålda bok och gavs ut i otaliga upplagor.

En senare utgåva av Malleus Maleficarum

En senare utgåva av Malleus Maleficarum

Fuck You!; historien om långfingret

2012/09/02 § Lämna en kommentar

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.

Gilles de Rais; riddare, skådespelare och svartkonstnär

2012/08/03 § Lämna en kommentar

Jeanne d´Arc (1412 -1431) blev som bekant Frankrikes nationalhelgon efter sina insatser i Hundraårskriget (1337 – 1453) som rasade mellan hennes hemland och England med dess burgundiska allierade. Redan i sin samtid blev hon en legend – även om en helgonförklaring dröjde till 1920-talet – hennes dödsdom upphävdes postumt av påven Calixtus  år 1465. Men det var långt ifrån alla i Jeanne d´Arcs närhet som var föremål för en kanonisering, en av hennes närmsta män var även hennes raka motsats.

Gilles de Rais var en riddare som inte nöjde sig med att hans insatser under striderna mot engelsmännen gjort honom lika berömd som den bondflicka han hade tjänat under; de Rais ville ha hela äran för egen del. Knappt hade Jeanne d´Arcs bål hunnit svalna innan de Rais försökte förminska hennes roll vid befrielsen av Orléans för att istället lyfta fram sin egen.

Främst skedde detta genom teaterscenen som de Rais älskade över allt annat. Han spelade huvudrollen i en pjäs – Orléans Mystère du Siège d´ Orléans – som återgav befrielsen av Orléans där han själv iklädde sig hjälterollen samtidigt som Jeanne d´Arc endast fick marginellt utrymme. Han turnerade över hela Frankrike med sitt teatersällskap och bjöd in både hög och låg till sina föreställningar. Detta var ett dyrt och extravagant nöje som tärde på riddarens kassa som visserligen var välfylld men som ständigt dränerades på grund av att han inte tog någonting betalt i inträde.

För den fattiga bondebefolkningen i det feodala Frankrike var det ett sällsynt nöje att få se ett skådespel och publiken tog säkerligen chansen när det var gratis. De Rais var dock inte nöjd med publikens torftiga klädsel och därför delade han även ut dyra kläderdräkter i syfte att försköna sitt eget intryck från scenen.

All denna kulturella filantropi tärde som sagt på de Rais förmögenhet och tillslut var han nästan lika pank som sin publik och tvingades dra sig tillbaka till sina gods. Troligen deprimerad över sin förlorade förmögenhet och av att inte längre kunna ägna sig åt sin passion vände han blicken mot sitt andra intresse: svart magi.

De Rais hade troligen alltid varit intresserad av magi och sataniska riter men inte praktiserat detta aktivt. Han ska ha sökt upp och tagit hjälp av suspekta personer som utgav sig för att vara svartmagiker och tillsammans med den forne skådespelaren började man utföra komplicerade sataniska riter. När de Rais inledande upphetsning över ritualerna svalnat krävde han nya ”kickar” varför han introducerade barnoffer vid sina svarta riter.

Med sina många gods till förfogande kunde han flytta runt en hel del vilket förklarar hur han kunde undvika upptäckt under en relativt lång tid. Tillslut började rykten dock cirkulera om att barn försvann varthän de Rais drog fram och biskopen av Nantes inledde därför en undersökning av omständigheterna. År 1440 greps de Rais som utan krusiduller erkände 200 mord men försvarade sig med att han drivits av en mörk kraft som tagit honom i besittning bara för att tvinga honom till sina onda handlingar. Domarna trodde honom ej och han blev inom kort huvudet kortare.

Lurik rekommenderar: A. L. Vincent & Clare Binns. Gilles de Rais: The Original Bluebeard. Burleigh Press 1926.

Gilles de Rais. 1800-tals målning

Gilles de Rais. 1800-tals målning

Sagokungar och sagoslott; Ludvig II:s byggnadsdille

2012/07/03 § Lämna en kommentar

Det var inte för inte Ludvig II av Bayern (1845 – 1886) i folkmun kallades för der Märchenkönig: sagokungen. Trots att smeknamnet klingar romantiskt var det snarast ett öknamn som den smått tokige och excentriske monarken förärats. Ludvig blev kung vid 18 års ålder när hans far kung Maximilian II gick ur tiden. Fadern hade varit desillusionerad gällande sin sons förmåga att regera och inte brytt sig nämnvärt om sin son under hans uppväxt.

Ludvig skulle infria faderns låga förväntningar med råge. I stället för att utföra de plikter den bayerska konstitutionen krävde av monarken levde han i en fantasivärld som utgjordes av en blandning av Bourbonernas Frankrike och deras absoluta makt samt hans egna föreställningar om medeltiden. Kungens medeltidsvurmande tros till viss del ha uppstått när han bevistade Richard Wagners uppsättning av Lohengrin i vilken både riddare och gamla germanska stammar förkommer. Oavsett vilket kom Ludvigs fantasier att manifestera sig i en rad slottsbyggen som med tiden kom att utarma både hans egen såväl som Bayerns ekonomi och leda till hans fall.

Linderhof är det minsta av de tre slott kungen lät uppföra men den relativa litenheten kompenseras av dess stora skönhet och en mycket vacker park. Slottet är också det enda som färdigställdes helt och hållet i enlighet med Ludvigs önskan.

Linderhof

Linderhof

Mer storslaget är Herrenchiemsee som är en hyllning till Ludvig XIV av Frankrike och Versailles. Ludvigs tanke var att slottet skulle bli en kopia i full storlek av det franska originalet även om vissa delar såsom spegelsalen kom att göras både större och pampigare än hos originalet. Endast den centrala delen han färdigställas innan Ludvig dog och då passade man av ekonomiska skäl på att lägga ned det kostsamma skrytbygget.

Herrenchiemse

Herrenchiemse

Sitt stora lystmäte för medeltidsromantik skulle Ludvig få utlopp för i samband med byggandet av sagoslottet Neuschwanstein. Slottet är en fantasi som kommit att bli verklighet och troligen anledningen till att Ludvig gått till historien som der Märchenkönig. Beläget på en alptopp sträcker sig Neuschwansteins alla tinnar och torn hela 90 meter över bergen och dalarna vilka i sin tur skänker en dramatisk inramning som förstärker känslan av att detta är ett riktigt sagoslott. Den uppfattningen hade även Walt Disney som gjorde Ludvigs skapelse känd för den stora massan när han lät det stå som förlaga till Törnrosas slott.

Neuschwansteins

Neuschwansteins

När de bayerska myndigheterna väl fått nog av den småtokige kungens omdömeslösa påhitt lät man spärra in honom på ett mentalsjukhus. Dagen därpå lät man Ludvig ta ett kvällsdopp i en sjö under vilket både han och den medföljande läkaren drunknade. Det är ännu oklart om sagokungen mördades eller om det var Ludvig själv som tog till våld först för att därefter ta sig själv av daga.

Ludvig II av Bayern

Ludvig II av Bayern

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

2011/12/18 § 1 kommentar

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

När hedningarna fick bära hundhuvudet; konverteringsproblematik under medeltiden

2011/09/05 § Lämna en kommentar

För medeltidens människor samexisterade två världar: den naturliga såsom vi vi förnimmer den, och den övernaturliga vars krafter på ont och gott kunde påverka människornas liv. En vanlig uppfattning var att Gud hade skapat tre nivåer av varelser; de som inte var bundna av köttet: änglar och demoner, de som var bundna i sina kroppar men odödliga: människorna, och de som hade kroppar men var dödliga: djuren.

Människan hade således både en naturlig och en övernaturlig natur som förde en kamp med varandra. Att ge efter för sin ”djurlika” natur – ha sex för skojs skull och supa – resulterade i en enkel biljett till helvetet eller i bästa fall skärselden. Däremot, om den ”smala” änglalika vägen valdes – beakta Gud, be och förtrycka det kroppsliga – väntade Sankte Per och Edens lustgård.

I och med att det naturliga och övernaturliga samexisterade och det faktum att det senare ansågs vara en del av människans väsen var det inte märkligt att gemene man – oavsett utbildningsnivå – var övertygad om magiska och övernaturliga varelsers existens. Under den tidiga medeltiden var det katolska Europa dessutom illa ute: söderifrån trängde muslimerna fram, norrifrån kom vikingarna och österut väntade hotet från magyarerna. Sammantaget gjorde detta att man såg med viss skräck på världen utanför kristenheten. Inte nog med att den befolkades av ondsinta fiender; där levde även kynokepephalier, skiopoder och panotii för att nämna några.

Föreställningen om att det bortom den kända världen fanns varelser mycket olika människan härstammade från den gamla grekiska idévärlden, inte minst hos Homeros finner vi berättelser om allhända varelser.

Särskilt utbred förefaller idén om kynokepephalierna, hundhuvuden, ha varit. Dessa varelser förefaller ha varit lika människorna i allt förutom att de hade en hunds huvud. På vissa medeltida bilder framträder de som fredliga jordbrukare, men berättelserna om dem vittnar om en ondsint natur, de ska bland annat ha frossat i människokött.

Detta hindrade inte att minst ett helgon ska ha kommit ur hundhuvudenas led; S:t Kristofer ska enligt den österländska kyrkotraditionen ha tillhört kynokepephalierna: ”nu var denne Kristoffer en av de hundhövdade […] Han funderade mycket över Gud, men talade vid den tiden endast de hundhövdades språk.” Om dessa varelser ägde en själ debatterades det livligt om och tillslut slog man fast att eftersom de döljer sina genitalier med kläder bör de ha moral och en själ och därför skulle kyrkan predika kristendomen i syfte att få dem att konvertera från den avgudadyrkan de antogs hänge sig åt.

Det vanliga var att man förlade alla märkliga varelser och viddunders hemvist till ”Österlandet”. En benämning som vagt syftade på Asien. Här ska skiopoder och  panotii ha framlevt sina dagar. Bägge dessa varelser såg ut som människor förutom att de var anpassade till klimatet. De förra hade bara ett tjockt ben centrerat vid underkroppen och en jättefot som de studsade fram på. När de satte sig på baken kunde de dra till sig benet och använda foten som ett parasoll för att skydda sig mot sol och regn med. De senare hade gigantiska öron som de kunde svepa om sig som en kappa när himlen öppnade sig. När Européerna väl började utforska världen sökte man febrilt efter dessa varelser, men de tycktes som om de alltid befann sig bakom nästa horisont.

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

2011/07/17 § 2 kommentarer

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade MedeltidenLuriks Anakronismer.