Svarta amasoner: Dahomeys kvinnliga elitförband

2014/03/20 § Lämna en kommentar

När man får höra talas om kvinnliga krigare tänker många av oss osökt på de mytologiska Amasonerna som enligt hellensk tradition skulle ha varit krigsguden Ares vildsinta döttrar. Dessa kämpar som enligt legenden var så hängivna sitt krigiska värv att de inte tvekade att skära av sig sitt högra bröst för att detta inte skulle vara i vägen när de spände bågen har tyvärr aldrig existerat.

För att finna verkliga amasoner får vi vända oss bort från Europa och rikta blicken mot kungariket Dahomey i Västafrika. Riket Dahomey, som år 1960 bytte namn till Benin, har en lång historia, fundamentet till landet lades under 1100-talet men såg sin storhetstid under mitten av 1600-talet då man genomförde en rad erövringar av mindre kungariken varefter man kom att engagera sig i européernas slavhandel. Dahomey skilde sig från andra riken i regionen då man hade en väl utvecklad central administration samt skattesystem.

En förutsättning för rikets makt var dock den väl utvecklade armén som till skillnad från vad som var brukligt på den afrikanska kontinenten bestod av stående förband. Kung Houegbadja (regent 1645 – 1685) ska ha varit först med att se det fantastiska modet hos en grupp kvinnliga elefantjägare som hans föregångare på tronen hade skapat. Dessa elefantjägare ska ha rekryterats ur en osannolik bas, nämligen kungens eget harem. Väl tränade och beväpnade med ordentliga skjutvapen (som man fick tillgång till tack vare slavhandeln) kom dessa kvinnor att utgöra kungens fruktade livgarde, således var den libyska presidenten Khadaffi inte först med ett kvinnligt livgarde på kontinenten.

Från åtminstone 1700-talet kom kvinnorna att aktivt delta i Dahomeys krig i form av vad som kan liknas vid ett specialförband, de var den bäst tränade och så småningom även bäst beväpnade enheten i armén och inte minst den mest exotiska. När Européerna stötte på detta förband av vildsinta kvinnor drog de sig genast till minnes den grekiska legenden och snart ryktades det om Dahomeys amasoner.

En av Dahomeys amasoner

En av Dahomeys amasoner

Tiden då kvinnliga krigare rekryterades från haremet var förbi med kung Ghezo som krävde att varje familj skulle sända sina döttrar till mönstring där de i bäst form valdes ut till att bli amasoner. De flickor och kvinnor som valdes ut fick genomgå ett bestialiskt träningsprogram, de sändes ut utan proviant under veckolånga övningar i djungeln och som examensprövning skulle de i grupp döda en oxe med sina bara händer. Dessa kvinnor ska ha uppfattat sig själva som en slags män, genom träningen lämnade de sitt kvinnliga väsen och blev män till själ och hjärta om än inte till kropp.

Länge bestod amasonernas uppgift i att ta fångar i samband med krigståg mot angränsande riken, dessa arma stackare som föll i kvinnornas händer såldes som slavar till europeiska slavhandlare. Men i takt med att koloniseringen av Afrika fortgick hamnade Dahomey i direkt konflikt med Frankrike. Omkring 1850 bestod en hel tredjedel av armén av amasoner och de bjöd Frankrike hårt motstånd. Dahomeys blivande herrar fick utkämpa några av sina hårdaste strider i Afrika mot dessa kvinnor som ansåg att reträtt innebar döden.

Gruppfotografi av amasoner

Gruppfotografi av amasoner

Lurik rekommenderar:  Stanley Alpern. Amazons of Black Sparta. Hurst & Company, 1998.

Populära japanska lönnmördare: den sanna historien om ninjan och dess fall

2013/12/08 § Lämna en kommentar

Jimmu (711 f.Kr – 585) var enligt legenden Japans första kejsare och inte mindre än barnbarns barnbarn till solgudinnan Amaterasu själv. Det är föga sannolikt att Jimmu verkligen existerade även om skriften han nämns i också anses vara från 700-talet. Oavsett vilket omnämns en märklig typ av krigare i texten. Efter att ha upplevt en vision ska kejsaren givit två förklädda ”skuggsoldater” i uppdrag att ta sig bakom hans fienders linje för att utföra ett hemligt uppdrag essentiellt för enandet av riket. Krigarna lyckades och Jimmu kunde bestiga tronen.

De två krigarna antas vara den tidigaste beskrivningen av två ninja även om man från historikernas håll menar att det första belägget för ninjas härstammar från skriften Nochi Kagami (1487). Fantasieggande är dock att dessa i vår tid kultförklarade krigare faktiskt har existerat och att deras historia inte ligger långt ifrån de moderna föreställningar som florerar om dem idag.

I kölvattnet efter det kaos som följde i Kina i samband Tang-dynastins (618 – 907) nedgång och fall flydde många kineser hals över huvud  till Japan. Långt ifrån alla som flydde var enkla risbönder, vissa var erfarna krigare och en del var besegrade härförare, de senare förde med sig kunskaper om Zun Tzu och dennes bok  Krigskonsten i vilken den kinesiska författaren lyfter fram vikten av spionage vilket skulle visa sig vara avgörande för utvecklingen av ninjan om man får tro auktoriteterna på området.

Flyktingarna hade svårt att finna sig i det japanska samhället varför man slog sig ned i provinsen Iga som är centralt belägen på den japanska huvudön. Anledningen till att man tog sig just dit var att provinsen vid tiden var en mycket isolerad plats utan kust och omgiven av höga berg, vilket fick konsekvensen att invånarna i Iga kom att leva helt utanför resten av det japanska samhället. Här tränade de och utvecklade den speciella typ av närstridstekniker som kom att kallas ninjutsu vilket skulle bli ninjans kännetecken. Teknikerna utvecklades eftersom det fanns ett behov att skydda sig själv från de horder av laglösa som också tagit sin tillflykt till Iga, där drog dessa runt som irreguljära rövarförband och gjorde livet surt för invånarna. Mycket av träningen gick av den anledningen ut på att gömma sig, smyga och göra sig så osynlig som möjligt, därav namnet ninja som ungefär betyder ”dold” och ”att uthärda”.

Med tiden blev ninjorna välkända i Japan och än den ena än den andra krigsherren anlitade ninjas för att utföra spionage eller lönnmörda särskilt viktiga mål. I synnerhet från 1400-talet finns det belägg för att ninjas från Iga anlitades för att smyga sig in i fientliga befästningar eller för att klä ut sig och infiltrera en fiendes armé. I texten Mikawa Go Fudo-ki beskrivs ett anfall utfört av ett 80-tal ninjas, dessa infiltrerade en fientlig fästning genom att i skydd av mörkret klättra över muren och väl inne kunde de – eftersom de var klädda som vakterna – röra sig obehindrat. Innan fästningens garnision  anade någonting var 200 av dem döda.

Emellertid kunde inte ninjas stå emot tidens tand och utvecklingen. Under 1580-talet fördömdes ninjas på grund av deras envishet och strävan att stå utanför samhället samt deras brist på respekt för rådande hierarkier. År 1581 anföll  daimyon (daimyo var en japansk länsherre) Oda Nobunaga Iga-ninjornas sista fäste och brände ned det.

En teckning från 1800-talet av en typisk ninja i färd att infiltrera en fästning med hjälp av rep och änterhake.

En teckning från 1800-talet föreställande en typisk ninja i färd att infiltrera en fästning med hjälp av rep och änterhake.

Lurik rekomenderar: Sthepen Thurnbull. Ninja: the true story of Japan´s secret warrior cult. Firebird, Dorset. 1991.

Rysk dryckenskap #2: Alkoholism i den Röda Armén

2013/03/22 § Lämna en kommentar

Röda armén skrämde inte bara halvt ihjäl nyinkallade rekryter genom (till största delen sanna) rykten om genomgripande sadism och pennalism, utan också en utbredd, depraverad alkoholism. Inte konstigt då att desertering och hopknåpandet av desperata litanior var en veritabel folksport i sovjetsamhället, inte sällan orkestrerad av hopplösa medelålders mödrar.

Liksom dylika institutioner i västvärlden var militärtjänstgöringen i Sovjetunionen ämnad att kultivera solidaritet och kamratskap, samt att ledsaga den unge rekryten till vuxen- och manlighet. Att manlighet och dryckenskap ofta är intimt sammanbundna i den östslaviska kultursfären vittnar det hälsovådliga supandet om som pågick inne i barackerna. Samtida uppskattningar (år 1985) tyder på att omkring 20 % av Röda Arméns rekryter var kroniska alkoholister, medan 30-35 % drack ”mycket eller väldigt mycket”. Till detta ska läggas två saker: Konsumering av alkohol var strängenligt förbjudet i armén och rekryter härstammande från bl.a. Baltikum och Centralasien drack i regel betydligt mindre än sina slaviska ”bröder” (detta ansågs vara ett feminint drag och rekryter som ratade dryckesgillen blev ofta gruppens hackkycklingar).

Rekryternas löner gick knappt att leva på, än mindre hade de råd att köpa och smuggla in sprit. Hur gjorde de då? Vanligt var att rekryter på vift sålde stulet och svårfunnet militärmateriel till någon lättflörtad lokal bonde i utbyte mot ett par burkar eller ett tjog tandkrämstuber fyllda med samogon (hembränd sprit). Annars kunde den finurlige finna alkoholstinna godsaker även på närmare avstånd. Vanligt var att rekryterna berusade sig genom att konsumera parfym, (sovjetisk) tandkräm, lim och bromsvätska (föredragen ”upphettad”). Värre var kanske vanan att bre skokräm på en bit bröd, ”lämna denna ute i solen och vänta på att alkoholen separerades ut och kunde konsumeras”.

Att disciplinen i förbanden var urusel och att brutal pennalism var vardagsmat rådde det inga tvivel om. Ett frekvent anmält brott var nämligen våldtäktsförsök på unga rekryters påhälsande mödrar.

Roligast var kanske ett i Väst uppmärksammat fall när en sovjetisk pansarvagn synbarligen manövrade fel och kom bort i skydd av mörkret under en övning i Tjeckoslovakien. Runt midnatt brummade pansarvagnen in i en mindre tjeckisk gränsby och kompaniet snubblade in på byns enda krog, som fortfarande var öppen. Pansarvagnen bytte därinne omedelbart ägare för motsvarande två lådor med vodka, lite inlagd gurka och några sillar. Kompaniet upptäcktes knappa två dagar senare då de låg och sov av sig ruset i en skogsglänta. Senare framkom att den tjeckiske krogägaren som köpt pansarvagnen av rekryterna sålt sin nya trofé till en närbelägen metallåtervinningsfabrik.

Inom flygvapnet var situationen minst lika oroväckande. MIG-24:an behövde exempelvis 14 ton jetbränsle och ett halvt ton alkohol för att bromssystemet skulle fungera smärtfritt, varför planet blev känt som ”den flygande restaurangen” bland törstig servicepersonal. Den starka alkoholhaltiga vätska som bärgades från planet benämndes ”det vita guldet” och för att osynliggöra stölderna ersatte man allt som oftast bränslet med vatten. Inte konstigt därför att sovjetiska provflygningar hade en oförklarlig förmåga – till följd av ”motorfel” – att sluta i att planet störtade och piloten avkom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.Röda armén

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

2012/12/06 § 2 kommentarer

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Komiska klavertramp i krigets konst: varför ryssarna förlorade första världskriget

2012/11/15 § 1 kommentar

Orsakerna till Rysslands nederlag i första världskriget (1914-1918) är många och beror på ett olyckligt samspel mellan militära, politiska, ekonomiska, institutionella och kulturella faktorer. Inkompetensen och den uppenbara misskötsel som frodades inom den militära ledningen hade en direkt avgörande effekt på krigets bedrövliga utgång och om man analyserar den militära organisationen (eller snarare bristen därav) finner man de mest tragikomiska detaljer som indirekt kan förklara krigets utfall.

Till skillnad från övriga krigförande stater ansåg den ryska krigsledningen det inte vara nödvändigt att telegrafera strategiska manövrar och truppförflyttningar i kodade meddelanden. Följden blev att det tyska militärkommandot hade full överblick på vad fienden planerade att göra och när den skulle göra detta. Det, ur rysk synpunkt, ödesdigra slaget vid Tannenberg 1914 var i själva verket en direkt konsekvens av att tyskarna utan svårighet kommit över okodade meddelande mellan fronten och den ryska militärledningen. Trots att det gick två ryska soldater på varje tysk slutade slaget vid Tannenberg med en veritabel slakt; ryssarna förlorade 70 000 man och ytterligare 100 000 tillfångatogs, medan tyskarnas förluster stannade vid 15 000 man.

Ett än större problem var att ryssarna och deras aristokratiska officerare – som i regel utgjordes av tsar Nikolaj II:s oprövade gunstlingar vid hovet – var totalt oförberedda på ett utdraget skyttegravskrig. Officerarna vägrade i regel att anpassa sig till krigets realiteter. Deras arkaiska hederskodex förbjöd dem att skydda sig från fiendens kulor genom att gräva ned sig, och i sina skinande påfågelslika uniformer blev de förträffliga måltavlor för fiendens kulsprutor och artilleri. Massdöden av ryska officerare vid fronten resulterade i att Ryssland fann sig tvunget att massträna en ny officerskår på rekordfart – dessa spaka bondsöner hade dock ingen större lust att förgås i blodigt krig utan valde i regel att ”hellre fly än illa fäkta”.

Genom hela krigets gång utnyttjade tyskarna strategiskt sitt järnvägsnät för att skyndsamt transportera soldater till de fronter där de behövdes. Ryssarna, å andra sidan, använde sitt järnvägsnät till att transportera hästar och foder till fronten; detta trots att kavalleriet blivit obsolet i ett skyttegravskrig.

Värst var kanske den bristande militär-industriella planeringen. Ett förråd på sju miljoner magasin förväntades vara nog för att avgöra kriget, i själva verket räckte dessa blott tio dagar under krigets högsommar 1916. Ryssarna, liksom sina fiender, var övertygade om att kriget skulle vara avslutat vid juletid 1914, vilket föranledde det verklighetsfrånvända krigsministeriet att enbart beställa 41 gevär för den ryska mångmiljonarméns räkning under krigets första sju månader.

Den undermåliga beväpningen blev givetvis snabbt plågsamt uppenbar men den ryska krigsindustrin var oförmögen att se till att tillgången på vapen mötte frontens efterfrågan. Under krigets sista två år begagnade sig därför den ryska armén av tio sorters olikartade importerade skjutvapen som alla krävde olika typer av kulor och magasin. I regel saknade därför den ryske soldaten ammunition att avfyra mot fienden vilket gjorde honom inkapabel att försvara sig effektivt.

Följden blev, i bästa fall, att de ryska soldaterna beordrades att enbart avfyra tio skott om dagen och, i värsta fall, förbjöds de att överhuvudtaget besvara fiendens eld då ammunitionen var alltför dyrbar. Inte konstigt då att den tyska officerskåren på östfronten ständigt klagade över att det var omöjligt att få en överblick över krigsskådeplatsen då denna befanns översållad med drivor av högar med ryska soldatlik.

Ryska soldater kapitulerar efter slaget vid Tannenberg 1914.

Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

2012/09/30 § Lämna en kommentar

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Brödralegionen i strid

Bittra bataljer man glömt; Slaget vid Kirkholm år 1605

2012/08/07 § Lämna en kommentar

I exoterisk svensk historieskrivning nämns vanligtvis slaget vid Poltava år 1709 som Sveriges i särklass största militära katastrof, vilket är sant, men bara delvis. Proportionellt sett är det gruvliga slaget vid Kirkholm år 1605 ( beläget cirka 1,5 mil utanför Riga) inte bara Sveriges men ett utav 1600-talets största militära katastrofer som vida överskuggar Karl XII:s omhuldade seger vid Narva år 1700 avseende militära förluster. I svensk historieskrivning omnämns dock det ödesdigra slaget sällan, detsamma gäller polsk-litauisk historieskrivning, trots att slaget i mångt och mycket utgjorde ett av det polsk-litauiska samväldets största militära bravader.

Slaget vid Kirkholm utgjorde den militära kulmen på det andra polska kriget (1600-1629) som i grunden handlade om Sigismund III:s (svensk konung 1592-1599, polsk-litauisk konung 1587-1632) anspråk på den svenska tronen och huruvida det svenska Estland skulle tillhöra det polsk-litauiska samväldet (vilket fadern Johan III implicit utlovat utifall hans son blev vald till polsk-litauisk kung) eller fortsätta att styras från Sverige. Den svenska usurpatorn och tillika Gustav I:s yngsta son, Karl IX (regeringsföreståndare 1599-1611), ledde den svenska styrkan vid Kirkholm som bestod av dryga 10500 man (till hälften utgjordes den svenska styrkan av utländska legosoldater).  

Sigismund III:s situation var ingalunda avundsvärd. Den polsk-litauiska adeln såg med avsmak på konflikten med det perifiera Sverige över en oländig landsände i norra Baltikum och vägrade i regel att förse konungen med pengar för att betala arméns sold. Inför slaget vid Kirkholm bestod den polsk-litauiska hären därför endast av ungefär 3600 man (vilken i huvudsak utgjordes av polacker, litauer, tatarer, tyskar och de beryktade bevingade husarerna) under den meriterade Jan Chodkiewiczs befäl. Det var också Chodkiewicz, sin avoghet gentemot Sigismund III till trots, som utrustat armén och som tvingades betala dess sold. Kungens svaga ställning i det polsk-litauiska samväldet gjorde Sigismund III oförmögen att på eget bevåg ställa en armé på benen.

Slaget vid Kirkholm år 1605

Trots att svenskarna förskansat sig strategiskt på en kulle skulle slaget utveckla sig till en militär katastrof. Bataljen var över på blott en halvtimma och slutade i en panikartad flykt. Om man får tro de svenska armérullorna ska inalles 7602 man fått sätta livet till vid Kirkholm, varav huvuddelen avrättades under slagets efterspel när tatarer och husarer högg ned de vilt flyende svenskarna utan pardon. Karl IX ska enligt utsago ha utbrustit: ”De lup undan och läto sig hackas i nacken likt en hop höns ”. Konungen undkom slakten vid Kirkholm med blotta förskräckelsen; hans häst skadades dödligt under bataljens inledning och det var endast tack vare att en ärofull adelsman ställde sin egen häst till den Karls förfogande som denna undkom slagfältetet oskadd. Adelsmannen själv slaktades obönhörligen tillsammans med större delen av det svenska infanteriet.

Sveriges katastrofala nederlag vid Kirkholm innebar att Livland och Estland lämnades i princip oförsvarat. Emellertid befann sig den hårt ansatta Sigismund III oförmögen att utnyttja segern eftersom hans kverulenta adel styvnackat vägrade att betala för arméns utgifter.  Jan Chodkiewicz tvingades därför att upplösa sin segerrika armé. Det andra polska krigetutvecklades därmed, förintelseslaget vid Kirkholm till trots, till en slutgiltig svensk seger år 1629 vilket också utgör huvudanledningen till varför förlusten delvis undanträngts i svenska historieböcker. Sällan har talessättet att ”vi förlorade slaget men vann kriget” rungat starkare och mer träffande.    

Polsk-litauiskt minnemärke i Salaspils (den lettiska benämning på Kirkholm) som är bekostat av den polska staten.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade militärhistoriaLuriks Anakronismer.