Insupandet av Islam på indiskt vis: Alkoholmissbruk i Mogulriket

2014/04/21 § Lämna en kommentar

Moguldynastin – avlägset besläktade med såväl Timur Lenk som Djingis Kahn – behärskade som bekant, reellt eller nominellt, stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857. Det moguliska ledargarnityret var, på pappret, hängivna Islams påbud men kämpade trots detta genom hela sin historia (och de var ingalunda ensamma i den muslimska världen) med dess företrädares ogudaktiga fäbless för allehanda rusdrycker.

Mogulrikets galjonsfigur och grundare, Babur (1483-1530), var exempelvis en hängiven drinkare som inte spottade i glaset och i hela sitt liv pendlade mellan fullständig abstinens till ohämmat fylleri. Än värre var sonen, Humayun (1508-1556), som tidvis övergav regeringsbestyren för långvariga fylleslag. Vid ett tillfälle förlorade Humayun även tronen i Delhi och fick söka sin tillflykt i det fjärran Persien. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på Humayun; den överdådiga gästfriheten – som medförde intagandet av omättliga mängder alkohol – gjorde att han trivdes som fisken i vattnet. Efter att genomlidit diverse besvär och prövningar och återtagit sin indiska tron avled Mogulhärskaren knall och fall 1556 genom att snubbla huvudstupa nedför en brant stentrappa i ett av sina palats. Med största sannolikhet hade han puffat lite väl hårt på opiumpipan.

Moguldynastins i särklass mest lysande härskare, Akbar den store (1506-1606), var ingalunda någon nykterist men förhållandevis måttfull vad gäller alkoholintag – hans tre söner var dock av annan kaliber och senare delen av livet fick Akbar ägna åt att söka avhålla dessa från flaskan, i denna mission misslyckades han markant.

Hur graverande alkoholkulturen som förhärskade bland Mogulrikets överklass verkligen var kännetecknas inte minst av att Akbars samtliga tre söner – Salim (sedermera kejsare under namnet Jehangir), Murad och Danayel – alla utvecklades till notoriska alkoholister redan i tonåren. För att stävja sönernas alkoholism gav den generösa fadern dem allehanda ansvarfulla militära och administrativa uppdrag.

Jehangir

Jehangir

Murad, Akbars favoritson, fick exempelvis ett prestigefullt militärt uppdrag långväga från det förföriska hovet i Delhi. Rapporterna var dock så beklämmande att Akbar inom kort skickade dit en ersättare; denna hann dock inte fram innan Murad supit ihjäl sig och dött i delirium tremens, 23 år gammal. Brodern Danayel var etter värre. För att förhindra hans supande lät Akbar anställa vakter som rent fysiskt skulle betvinga sonen om denna sökte tröst i flaskan – men till ingen nytta. Liksom alla beprövade alkoholister var Danayel ytterligt uppfinningsrik. Bl.a. fylldes komagar med vin och smugglades in till prinsen under tjänarens kläder; spritflaskor gömdes i loppet på en kanon – i stort sett användes alla till buds stående medel. Summa summarum: år 1604 dog Danayel en plågsam död till följd av alkoholförgiftning, nyss fyllda 34 år.

Salim/Jehangir (1569-1627) var inte bara försupen, han startade dessutom ett uppror mot sin åldrade fader. På dödsbädden försonades dock de två, och den blivande Jehangir lovade högtidligt att försöka följa Islams påbud och avstå från fylleriet. Det gick väl si och så med det löftet.

Den första engelsmannen som fick äran att bevista Mogulhovet var en viss William Hawkins som anlände till Indien år 1608, Jehangir ska genast ha blivit så förtjust att han uppbådade en indisk prinsessa för den brittiska gästens behag. I sin dagbok rapporterade Hawkins att han, trots sina försök, endast mäktade med att frambringa tre dygn med Mogulkejsaren och dennes hov. Tydligen förväntades högtidliga gäster att insupa samma diet som kejsaren, vilken ytterst bestod av hälsovådliga mängder alkohol och opium förtärda under alla dygnets timmar.

Vid flertalet tillfällen under sin regering innebar nämnda diet att Jehangir befanns helt oförmögen att sköta regeringsbestyren överhuvudtaget varför dennes äregiriga hustru tog över makten i landet. Detta betydde inte på något sätt att Jehangir var en vettvillig festprisse utan intresse för vare sig regeringsbestyr eller Islams påbud, tvärtom. Under hela sitt vuxna liv förde Jerhangir en läsvärd dagbok i vilken han skriver öppet och utförligt om sin livslånga kamp mot alkoholismen. Särdeles glad verkar Mogulkejsaren ha varit över att på senare år dragit ner alkoholkonsumtionen från över 20 koppar om dagen till måttfulla fem koppar (5 koppar motsvarade ungefär 1,5 liter starkvin).

Om den indiska alkoholkulturens kraft vittnar också den sista mer betydande mogulhärskaren, Auruangzebs (1656-1707), energiska försök med att få drycken totalförbjuden i enlighet med sharias föresatser. Aurangzeb, den i särklass mest fanatiska av moguldynastins alla härskare, satte inga fingrar emellan utan konsumtion och distribution av alkohol kunde föranleda de mest drakoniska straff, bl.a. stympning av offrets armar och ben. Reaktionerna var dock så oförstående och bestörtansvärda att kejsaren för ovanlighetens skull var tvungen att rucka på bestämmelserna.

Aurangzeb

Aurangzeb

Annonser

Din-I-Ilahi: Akbar den stores självförhärligande toleransreligion som försvann

2012/04/13 § 1 kommentar

Akbar den store (1556-1605) förtjänade sitt glansfulla eftermäle till följd av att han lyckades ena det fragmenterade Indien och säkra Moguldynastins maktställning i regionen för generationer framåt. Vad som särskiljde Akbar från föregånde indiska regenter av muslimsk börd var inte militär genalitet så mycket som en djupgående förståelse för Indiens problem i allmänhet och aversionen mellan muslimer och hinduer i synnerhet.

Som son till en shiamuslimsk mor och en sunnitisk far blev Akbar på ett tidigt stadie övertygad om den religiösa toleransens läkande krafter och vikten av att anlägga ett koncilliant förhållningssätt till de ständigt uppblossande religiösa schismerna. Akbar hade också lärt av det blodbesudlade muslimska Delhisultanatets (1210-1526) undergång, och deklarerade tidigt att hinduerna skulle undantas från jizya: extraskatten som uteslutande drabbade icke-muslimska folk.

Akbar, som själv var en religiös grubblare av rang, gick dock längre än så i sina försök att överbrygga klyftan mellan sina muslimska och hinduiska undersåtar. En av mogulhärskarens favoritsysselsättningar var att samla sändebud från allsköns religioner – däribland islam, kristendom, judendom, zoroastrism och jainism – och i en anda av tolerans och ödmjukhet disputera och tolka religiösa urkunder och obskyra teorem.

Dessa överläggningar utmynnade i att Akbar 1582 kom till slutsatsen att vad Indien behövde var en synkretisk religion, eller religiöst förhållningssätt, som amalgamerade de bästa elementen från samtliga kända världsreligioner. Resultatet blev Din-I-Ilahi; ett religiöst och moraliskt rättesnöre med synkretiska förtecken som satte Akbar själv i rollen som Guds ställföreträdare på jorden.  

Huvudelementen i Din-I-Ilahi var avhållsamhet, generositet mot de fattiga, klokhet och ett strikt bejakande av den gyllene regeln. Mindre konventionellt var emellertid att Akbars hemsnickrade religion därutöver förespråkade änkors rätt till äktenskap, förbud mot barnäktenskap, respekt för djurens rättigheter och måttlighet vad gällde alkoholkonsumption.

Traditionellt sett har Din-I-Ilahi tolkats som ett vidsynt försök av Akbar att söka harmonisera det indiska samhället som under århundraden slitits sönder av religiösa och sociala konflikter. Numera föreslår ett växande antal religionshistoriker att myntet också hade en mindre smickrande baksida, och att en allt mer megalomanisk Akbar promulgerade den nya religionen i sjävförhärligande syften. Din-I-Ilahi var således inte mer än en personkult. Klart är att Akbar handplockade de undersåtar han ansåg värdiga att invigas i kultens ritualer och liturgi, vilka bar tydliga spår av sufismen. Det sägs också att Akbar lekte med tanken på att han själv var reinkarnationen av Muhammed eftersom profeten dog nästan exakt 1000 år före den indiska härskarens ankomst till jordelivet.   

I vilket fall som helst spreds Din-I-Ilahi knappast utanför Akbars isolerade hov, och dess inflytande dog tillsammans med sin skapare. Akbars närmast följande efterträdare på den moguliska tronen var dock kloka nog att fortsätta i företrädarens fotspår, och i Din-I-Ilahis anda söka överbrygga motsättningarna mellan hinduer och muslimer.

I Fathipur Sikri samlade Akbar den store koryféer från en mängd olika religioner och utarbetade så småningom Din-I-Ilahi

Den vilda jakten på diamanten

2010/10/25 § Lämna en kommentar

Den legendomspunna jättediamanten Koh-I-Noor, länge ansedd som världens största och dyrbaraste ädelsten, har under hela sin existens haft en närmast suggestiv inverkan på sina ägare och deras rovgiriga banemän. Få värdeföremål har under historiens lopp bytt ägare lika många gånger som Koh-I-Noor, och flertalet av dessa har gått kvalfyllda öden till mötes. Inte konstigt att den äldsta bevarade skriftlig källa som berör diamanten, daterad till 1306, också varnar för den förbannelse som ovillkorligen drabbar de (män) som förfogar över den: ”Innehavaren av denna diamant kommer att äga världen, men därutöver också få erfara allt dess lidande. Ty bara Gud eller en kvinna kan bära den utan att förgås”.

Koh-I-Noor, vilket betyder ”berg av ljus”, grävdes fram i de norra delarna av Indien (oklart när), och blev omgående ett vida eftertraktat och mytomspunnet värdeföremål som gick i arv i den för tillfället mäktigaste furstefamiljen. När den mongoliskättade usurpatorn Babur (1483-1530) tillskansade sig herraväldet över norra Indien, i och med sin snillrika seger vid Panipat 1526, utgjorde Koh-I-Noor den enskilt mest lysande krigstrofén. Baburs bestående livsverk var skapandet av Moguldynastin, vars ledande medlemmar skulle stoltsera som innehavare av den praktfulla diamanten i 213 år.

Ett av många offer för Koh-I-Noors förbannelse var den kärlekskranke Shah Jahan (regent 1627-1658), som lät installera diamanten i sitt nyuppförda sagopalats Taj Mahal. Efter ett långt liv omgiven av lyx och flärd blev denna under sina sista och sjukdomsmärkta levnadsår fängslad av sin äregiriga och religiöst intolerante son, Aurangzeb (1658-1707), som omgående satte sig för att hänsynslöst oskadliggöra sina äldre och yngre bröder. Den tungsinta fadern hann knappt stänga sina ögon före det att den fundamentalistiska sonen lyckats i sitt blodiga värv, och därmed var den långa och kulturellt blomstrande epoken av religiös tolerans i Mogulriket definitivt förbi. Aurangzeb skickade Koh-I-Noor till en påstått skicklig diamantslipare för att ytterligare bättra på dess förföriska lyster. När den älskade dyrgripen så småningom återbärgades fick emellertid den koleriskt lagde despoten en ordentlig chock. Den inkompetenta charlatanen som utgjort sig för att vara diamantslipningens obestridliga nestor hade lyckats med konststycket att reducera Koh-I-Noors vikt, och därmed värde, från 793 karat till 186 karat. Aurangzebs frånfälle 1707 symboliserar slutet på Mogulrikets storhetstid, som hädanefter kom att präglas av anarki och sönderfall.

Tillståndet av kaos och förvirring kom inom kort att utnyttjas av den brutala persiska uppkomlingen Nadir Shah (1736-1747) som inom kort blev en maktfaktor av oanade proportioner i regionen. Trots sin enkla bakgrund som en simpel stråtrövare gjorde den sluge Nadir kometkarriär och kunde 1736, efter att fördrivit såväl afghaner som ottomaner från landet, utropa sig till Shah. År 1738 invaderade han norra Indien och besegrade den hopplöst underlägsna Mogulhärskaren Muhammed Shahs oregerliga armé vid Karnal 1739. Muhammed Shah togs tillfånga men lyckades utverka så att han själv släpptes och att hans rike förskonades från ytterligare plundring genom att erbjuda sin maktfullkomliga rival nycklarna till den kungliga skattkammaren.

Till sin stora besvikelse kunde Nadir Shah inte finna Koh-I-Noor bland de sagolika skatter Moguldynastin samlat på sig under två århundraden, och misstänkte givetvis Mohammed Shah för att undanhålla trofén från honom. Om man får tro legenden så skulle emellertid en försmådd kurtisan förtäljt den persiska erövraren att Mohammed Shah alltid bar diamanten gömd i sin turban. För att kunna lägga vantarna på diamanten lät därför Nadir Shah arrangera en storslagen festivitet, vars ostentativa syfte var att celebrera freden mellan de forna antagonisterna. Mitt under pågående festligheter insisterade Nadir på att denne och Mohammeds nyvunna brödraskap skulle befästas genom att man, enligt god orientalisk sed, bytte turbaner. Mohammed Shah kunde inte gärna neka utan var tvungen att motvilligt erbjuda sin betvingare Koh-I-Noor. Nadir Shah återvände därefter glad i hågen med sin dyrgrip till Persien.

Efter sin återkomst till Persien blev den koleriske potentaten, till sina officerares stora förfäran, allt mer paranoid och maktsjuk. Dessa ingick 1747 en sammansvärjning och lät mörda Nadir Shah, vars närmaste anförvant inledde en blodig klappjakt på sina släktingar och inom kort själv fick sina ögon utstuckna. I det kaos som följde lyckades en av Nadirs forna vapenbröder, Ahmed Abdali, lägga rabarber på Koh-I-Noor och föra denna till Afghanistan där han också utropade sig till Shah. Efter Ahmeds död bröt hans rike snabbt samman då olika fraktioner började bekriga varandra. En av förlorarna i dessa fraktionsstrider, Shah Shuja, lyckades omsider att överta ägandeskapet av Koh-I-Noor och valde efter att hans arméer blivit tillintetgjorda att 1810 söka skydd hos sikhernas självsvåldiga härskare i Punjab, Ranjit Singh (1780-1839), även kallad ”Lejonet av Punjab”.

Denna var väl insatt i diamantens historia och litade inte ett ögonblick på Shah Shuja som dyrt och heligt bedyrade att han saknade all vetskap om vart Koh-I-Noor kunde tänkas ha tagit vägen. Efter att ha låst in sin gäst och förnekat denna mat och vatten under två dygn insåg emellertid Shah Shuja att livet var honom kärare än diamanten, och avstod följaktligen Koh-I-Noor till sin bryska värd. När Ranjit Singh sedermera avled 1839 följde historien sitt gängse mönster och sikhernas rike kom att uppleva ett decennium av kaos och anarki vilket kunde utnyttjas av britterna som 1849 slutligen lyckades lägga under sig Punjab. I fredstraktaten utfäste sig sikherna att avstå Koh-I-Noor som omgående och för alltid lämnade Indien och skickades till England och drottning Victoria.

Sedan dess har diamanten burits av såväl drottning Victoria som drottningmodern Elizabeth, vilka i egenskap av sin kvinnlighet naturligtvis varit förskonade från förbannelsens verkningar, och Koh-I-Noor ingår numera bland de brittiska kronjuvelerna. Att dyrgripen verkar ha funnit en fristad i England har emellertid inte avblåst jakten på diamanten utan denna fortgår likväl fortfarande om än med andra medel. Både Indien och Pakistan har vid upprepade tillfällen under 1900- och 2000-talet begärt att få Koh-I-Noor återbördad till sitt ”rättmätiga hemland”. Likadant gjorde talibanregimen i Afghanistan år 2000. Hitintills har dock den brittiska regeringen enträget vägrat att uppge sitt ägandeskap.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade MogulriketLuriks Anakronismer.