Avväpnande krigslister: Jean Baptiste Bernadottes oblodiga seger i Lübeck 1806

2013/02/14 § Lämna en kommentar

Huruvida Gustav IV Adolf (1778 – 1837) är den långa svenska historiens mest misslyckade kung kan man med rätta diskutera. Han förlorade den Östra rikshalvan till Ryssland och avsattes därefter i en statskupp och framlevde resten av sina dagar kringflackande i Europa under namnet överste Gustavsson. Kungen hatade Napoleon av hela sitt hjärta och därför var det självklart att Sverige skulle slåss mot den franska kejsaren i det Svensk – franska kriget (1805 – 1810).

"Överste Gustafsson"

”Överste Gustafsson”

Så kom det sig att en svensk styrka i norra Tyskland bestående av två livgrenadjärregementen och en icke oansenlig styrka kavalleri, totalt ca 1000 man, befann sig i Lübeck år 1806 på flykt undan en fransk styrka. Svenskarna hade hamnat i problem efter att Napoleon skördat stora framgångar i inledningen av kriget med sin stora seger i Austerlitz föregående år. Nu hade Preussarna bytt sida och favoriserade fransmännen vilket föranledde den svenska reträtten som planerades gå över havet till svenska Stralsund.

I Lübecks hamn röt general von Morian ut sina order – alla skulle se till att deras vapen var väl nedpackade i lådor inför överfarten! Självfallet lydde soldaterna och stuvade ned alla vapen. Nu visade det sig emellertid att någonting hade gått fruktansvärt fel; de förföljande fransmännen var plötsligt på plats i Lübeck. Eftersom man nu var obeväpnade fanns det inte mycket mer att göra än att hissa vit flagg och kapitulera och så gav 1/12-del av den totala svenska armén upp utan strid. Von Morian själv var dock som uppslukad av jorden, han hade snabbt som blixten travat iväg till Travemünde.

Den franske befälhavaren var ingen mindre än marskalk Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844) och kanske var det nu han omedvetet lade grunden till sin framtid som svensk kung. Marskalken visade prov på yttersta gentlemannamässighet och tillät att de befälslösa svenska officerarna skulle få bära sina värjor och äta vid hans bord. Trots nesligheten verkar man ha haft det rätt trevligt i väntan på Napoleons order om vad som nu skulle ske. Snart stod det klart att svenskarna skulle marschera söderut som krigsfångar och Bernadotte avdelade en tropp för uppgiften att bevaka svenskarna under färden.

Nu ingrep dock det högsta svenska befälet på plats, Carl Otto Mörner, och förklarade vänligt men bestämt att dessa soldater var hederliga svenska bönder som ägde en särledes disciplin och ära. De lydde order utan att klaga och var dessutom fria torpare och inte alls värnpliktiga som de franska soldaterna. Mot denna bakgrund kunde  de inte tåla att föras fram som boskap av en beväpnad vaktstyrka.

Otroligt nog gav Bernadotte med sig och man lät svenskarna marschera iväg till sin fångenskap under eget ansvar. Så gav man sig iväg på den långa marschen som bar genom hela Tyskland och en bra bit in i Frankrike. Som utlovat gick man med god disciplin och otroligt nog anlände man utan att en enda soldat rymt.

Ytterligare ett par år senare var Sverige i behov av en kronprins då den skröplige Karl XIII saknade en arvinge. Vid kungens hov fanns nu nämnda Mörner som drog sig till minne den artige Bernadotte och förde honom på tal.

Jean Baptiste Bernadotte

Jean Baptiste Bernadotte

Annonser

Från kungamördare till nationsgrundare: Carl Fredrik Ehrensvärd och skapandet av Norges konstitution

2012/11/11 § Lämna en kommentar

Mordet på Gustav III (svensk konung: 1771-1792) år 1792 väckte enorm uppståndelse i Sverige såväl som utomlands. Mannen som avlossade de mördande skotten var som bekant en viss Johan Jakob Anckarström (1762-1792) som kort därefter dömdes till såväl skamstraff som spöstraff och avrättades på det mest makabra vis. Anckarström var dock långtifrån ensam i den osannolika adelskonspiration som begärde att åse den självsvåldiga och omstridda konungens blod flyta.

Efter en kort men effektiv mordutredning häktades, förutom Anckarström, ett mindre antal blåblodiga aristokrater – varom flertalet hyste sympatier för den franska revolutionens ideal och antipati gentemot det kungliga enväldet i Sverige – däribland en viss Carl Fredrik Ehrensvärd (1767-1815). Ehrensvärd var en av många anklagade som inom kort ångerfullt brast i gråt under förhören och erkände sin medverkan i mordet. Följden blev givetvis att konspiratörerna, liksom Anckarström, dömdes till att lägga huvudet framför bödelsbilan.

Nu råkade det sig, till de dödsdömdas stora lycka, att den mördade konungens bror, Hertig Karl (svensk konung: 1809-1818), installerades som förmyndarregent för den minderåriga kronprinsen, den blivande Gustav IV (1778-1837). Hertig Karl var en fanatisk om än något kvietistisk frimurare vars närmaste ordensbröder också råkade vara kungamördarnas närmaste vänner. Detta sakernas tillstånd föranledde den vankelmodige hertigen att benåda mördarna och omvandla dödsstraffet till landsflykt, trots de hängivna gustavianernas ursinniga protester.

Carl Fredrik Ehrensvärd

Carl Fredrik Ehrensvärd och en annan av konspiratörerna sökte sin lycka i det revolutionära Frankrike men befanns, dessvärre, vara alltför blåblodiga för att passa i det revolutionära samhälle som hastigt höll på att utvecklas till blodbesudlat skräckvälde. Ehrensvärd hamnade på diverse omvägar så småningom i Danmark där han bytte sitt efternamn till det franskklingande Gyllembourg.

Ehrensvärd, alias Gyllembourg, uppvaktade den danska monarkin med diverse konstitutionella propåer men fick i regel kalla handen. En norsk-dansk adelsman vid namn Christian Magnus Falsen inspirerades dock så till den milda grad av Ehrensvärds konstitutionella idéer och högtravande förvaltningsjargong att han uppvaktade denna när det – till följd av Danmarks allians med Frankrike under Napoleonkrigen – uppenbarades en chans för Norge att bryta sig ur unionen med det militärt överansträngda Danmark.

Ehrensvärd besvarade denna uppvaktning med att i största hast skriva en preliminär konstitution för ett eventuellt självständigt Norge. Tiden var dock knapp; Sveriges kronprins, den blivande Karl XIV Johan (1763-1844), stod nämligen i begrepp att knycka Norge från Danmark mitt under näsan på självständighetshungrande norska adelsmännen.

Ehrensvärd tvivlade tydligen på innehållet i det egna alstret och namngav sitt beställda verk: ”Lidt politisk Ruskom-snusk”. Detta var alltför modest i Falsens smak som omedelbart döpte om verket till det fantasilösare men politiskt mer godtagbara: ”Anmärkningar och förslag till en konstitution för kungariket Norge”. Sagt och gjort, Ehrensvärds proposition låg till grund för den så famösa Eidsvollförfattningen som antogs år 1814 och så småningom, om än i bearbetad form, blev det självständiga Norges författning. På Ehrensvärds inrådan blev också datumet för författningens tillblivelse Norges nationaldag. Därigenom har denna forna kungamördare gett upphov till ”den suttonde maj”.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att Norges konstitution, alltså baserad på Ehrensvärds ursprungliga skapelse, är skriven på danska. Såtillvida torde den vara världens enda författningen som inte är skriven på landets eget språk.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Ekot av ett skott: Öden kring 1792. Bra Böcker 1986.

Församlingen i Eidsvoll som år 1814 godtog Ehrensvärds författning.

Rage against the machine; Luddismens historia

2012/09/20 § Lämna en kommentar

Frukterna av den industriella revolutionen bestod långt ifrån endast av ett ökat välstånd. I dess spår följde inte sällan både fattigdom och armod. I takt med att kugghjulen snurrade allt snabbare och effektivare produktionsmetoder togs fram sattes den stora massan som arbetat med småskalig produktion inom det traditionella småskaliga proto-industrin på obestånd. De nyblivna fattiglapparnas enda hopp om överlevnad stod nu istället till fabriksägarna och snart fann man sig stående vid en maskin där man för en liten penning producerade en liknande produkt som man själv tidigare tillverkat i den egna stugan.

År 1779 ska enligt en i samtiden vida spridd historia en smått mentalsjuk man vid namn Edward Ludlam – känd som Ned Ludd – gått lös på två stycken vävmaskiner och slagit sönder desamma. Målet för hans raseri var troligtvis inte slumpmässigt, Ludd var nämligen son till en vävare som hade varit ett lätt offer för fabrikerna med dess vävmaskiner. Historien om Ludd spred sig och snart blev det en stående kvickhet i hela England att Ludd hade varit framme så fort en maskin brakade samman.

Fiktiv 1800-tals bild föresällande Ned Ludd

1800-tals-bild föreställande Ned Ludd

Där kunde historien om Ned Ludd ha tagit slut – man vet faktiskt ingenting mer än så om honom – men hans namn skulle leva vidare in i våra dagar tack vare berättelsen om de sönderslagna vävmaskinerna. Under Napoleonkrigen drabbades England hårt ekonomiskt och även om många hade muttrat tyst för sig själva över att mycket av produktionen automatiserats hade man knutit näven i fickan och härdat ut. Men ur den kärvande ekonomins kölvatten föddes en romantisk bild av livet före den industriella revolutionen och självfallet vändes all frustration mot det industriella samhällets främsta symbol: maskinerna.

I Nottingham år 1811 hade missnöjet nått sin kulmen, arbetarna organiserade sig och man antog en egen ”ideologi” inspirerad av Ned Ludds handlingar som man kallade luddismen. Denna var strängt antimaskinell; automatiserade processer var orsaken till fattigdom och arbetslöshet och det gällde därför att med våld göra sig kvitt orsaken till eländet. Sagt och gjort, luddisterna – eller maskinstormarna på svenska – smög sig nattetid in i fabriker över hela Nottinghamshire för att helt sonika slå sönder fienden. Det dröjde inte länge innan systergrupperingar utvecklades i andra delar av England och snart stod inga fabriker säkra för luddisternas släggor. Till saken hör att man var mycket disciplinerade och man tränade likt militären exercis och anfall vilket förklarar hur man kunde slå sönder tusentals maskiner.

Man opererade företrädesvis nattetid eftersom man hade gjort klart inom rörelsen att människor inte fick komma till skada. Fabriksägarna kunde självfallet inte stillatigande se på när en militant maskinhatande mobb förberedde sig på att förstöra deras livsverk och man hade regeringen på sin sida. Under 1811 och 1812 drabbade Lancashires luddister samman två gånger med brittisk militär – som sattes in i tusental – i regelrätta fältslag.

Maskinstormarna fick trots sina våldshandlingar – man mördade även en del folk – stöd från högt uppsatt håll, namnkunnigast bland påhejarna var troligen Lord Byron (1788 – 1824). Kampen mot maskinerna dog sakteligen ut efter att man låtit avrätta sjutton luddister i York men liknande stormar mot maskinerna skulle blossa upp sporadiskt igen under de kommande årtiondena, om än i mindre skala.

Luddistisk kampsång:

Chant no more your old rhymes about bold Robin Hood
His Feats I but little admire I will sing the Achievements of General Ludd
Now the Hero of Nottinghamshire
Brave Ludd was to measures of violence unused
Till his sufferings became so severe
That at last to defend his own Interest he rous’d
And for the great work did prepare.

Luddister i aktion

Luddister i aktion

Fransk-ryska restauranggräl; Bistrons historia

2012/05/09 § Lämna en kommentar

Bistrons – d.v.s. en genuin fransk snabbmatsrestaurang, ofta familjeägd med lokala specialiteter på menyn – historia har ingalunda klargjorts av kulturhistoriker och ännu idag råder det delade meningar om denna till synes frangofila kulinariska institutions härkomst. Vad som retat gallfeber på snarstuckna fransmän är att ryssarna, ofta med internationell sanktion, påstår att bistrons tillkomst i själva verket är deras förtjänst.

En populär historisk skröna, vars sanningshalt är omtvistad, gör nämligen gällande att när de segerrika ryska arméerna marscherade in i Paris år 1814 efter att ha underkuvat Napoleon ska de utsvultna soldaterna ha ropat ”bistra, bistra” (ungefär: skynda eller fort, från ryskans быстро) för att omedelbart få en matbit. Fransyskorna lärde sig snabbt att när de orden yttrades så gällde det att skyndsamt sätta upp ett bord och inom kort låta mat och vin flöda. Ordet etsade sig fast i hjärnan på franska munskänkar och kokerskor, vilket föranledde att institutioner som inriktade sig på att tillskänka sina gäster ett snabbt tillrett mål mat utan krusiduller och kulinarisk överdådighet började kallas för bistroer. Därigenom föddes den klassiskt franska snabbmatskulturen.

Fransmännen har av naturliga skäl haft svårt att svälja att övergrepp från ociviliserade ryska ockupanter ska ha givit upphov till dess älskade bistrokulturs uppkomst. Franska historiker har också påpekat med emfas att ordet ”bistro” inte äntrade nationella kulinariska encyklopedier förrän år 1884. Ryska historiker (för att inte tala om politiker) rullar i regel med ögonen åt sådana argument.

Bistron återbördades till Ryssland i kölvattnet av Sovjetunionens fall 1991 och historien om dess tillblivelse gjorde givetvis vurmande ryska nationalister varma inombords. Moskvas excentriske borgmästare, Jurij Luzhkov (borgmästare 1992-2010), försökte rida på vågen genom att skapa ett alternativ till etablerandet av amerikanska snabbmatskedjor såsom McDonalds och Burger King; resultatet blev grundandet av ett ”genuint” ryskt koppel av snabbmatsrestauranger med det någon fantasilösa namnet ”Den ryska bistron”. Luzhkovs vision var att dessa institutioner skulle tillreda och erbjuda sina gäster traditionella ryska rätter såsom svampsoppa och piroger fyllda med kål.

Inom kort stod det dock klart att det ryska klientelet föredrog hamburgare, milkshakes och pommes frites. ”Den ryska bistron” etablerades i Moskva med omnejd 1995, men redan 1998 tvingades Luzhkov deklarera att snabbmatskedjan drogs med stora ekonomiska problem till följd av ”administrativa misstag” och restaurangerna leasades därefter ut på generösa termer till diverse entreprenörer. Moskvaborna kunde kanske svälja den snålt tilltagna menyn och den ojämna kvaliteten på maten, men att tillreda den älskade borsjtjen från ett violett pulver sågs inte med blida ögon. Naturligtvis var ingen gladare över den ryska snabbmatskedjan hastiga recession från snabbmatsmarknaden än McDonalds och Burger King. Oavsett dess historiska och lingvistiska rötter har därför bistron fortsatt att vara betraktad som en genuint fransk institution. 

Vita huset i lågor; Storbritanniens revansch år 1814

2012/02/15 § Lämna en kommentar

I juni år 1812 förklarade president James Madison (1809-1817) Storbritannien krig. De skenbara orsakerna bakom krigsförklaringen var britternas blockering av europeiska hamnar, deras komprometterande belägenhet att överrumpla och genomsöka amerikanska handelsfartyg, samt deras framgångsrika försök att beväpna de nordamerikanska stäppindianerna med moderna skjutvapen.

I verkligheten var detta blott ursäkter som Madisons regering begagnade sig av för att uppnå storpolitiska ändamål. Den primära anledningen till Förenta Staternas krigsförklaring var istället drömmen om att erövra det brittiska Kanada och skapa en amerikansk federation som sträckte sig från mexikanska golfen till Nordpolen. Tillfället syntes utmärkt då britterna var fullt upptagna med att bekämpa Napoleon på den europeiska kontinenten och bara hade oprövade reservtrupper förlagda i Nordamerika.

Trots Madisons storsvullna förmaningar och de brittiska armékårernas prekära läge blev kriget till en början en stor besvikelse för amerikanarna. De tre arméer som marscherade mot brittiska Kanada blev tämligen enkelt nedhuggna av indianer som föredrog brittiskt beskydd framför förödande amerikansk expansionism. De kontingenter som faktiskt lyckades ta sig in i Kanada blev snabbt utkörda och redan i augusti 1812 hade britterna erövrat Detroit. Kriget skulle därefter i huvudsak utspela sig på den amerikanska skådeplatsen.

Efter slaget vid Bladensburg den 24 augusti 1814 lyckades en brittisk styrka på cirka 2 500 man under befäl av general Robert Ross inta den amerikanska huvudstaden. Under ouppklarade omständigheter satte britterna igång att eldhärja Washington, och stora delar av den unga nationens hjärta, Vita Huset, brändes ned till grunden. Rökpelaren från den pyrande nationalsymbolen ska ha kunnat åses så långt bort som i Baltimore.

Skövlingen av Washington fick ingen avgörande effekt på krigets utveckling men opinionen i Storbritannien vände sig i raseri mot den barbariska bränningen av Vita Huset. Kriget avslutades i december samma år på basis av status quo genom fredfördraget i belgiska Gent.

För amerikanarna har kriget traditionellt tolkats som ett andra frihetskrig där de modiga före detta kolonisterna slutligen lyckades kasta av sig det brittiska oket. Att amerikanarna dessutom lyckades förinta flera fientligt inställda indianska stamsamhällen under krigets gång skulle med tiden visa sig vara av stor vikt då detta föranledde amerikanska kolonister att i oanade proportioner vallfärda västerut över ursprungsbefolkningens lik. Eldhärjningen av Vita Huset, vars symboliska aspekter stundtals varit suggestiva, har dock medvetet förträngts på senare år i kölvattnet av 11 september 2001 då man önskat framställa Al-Qaidas brutala förstörelse av ett amerikanskt landmärke som ett unikt fenomen i den unga nationens historia.

Skövlingen av Washington år 1814 med det brinnande Vita Huset i bakgrunden

Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade NapoleonkrigenLuriks Anakronismer.