Vad tar ni för juden i fönstret?; etnisk människohandel i Ceausescus Rumänien

2012/05/01 § Lämna en kommentar

Den stora stötestenen i mellankrigstidens och efterkrigstidens djupt balkaniserade Rumänien var den strukturellt ingrodda animositeten mellan landets etniska minoriteter å ena sidan och titulärnationen å den andra. Trots att merparten av Rumäniens judar förintades under andra världskrigets förlopp utgjorde de nationella minoriteterna hela 28 % av landets befolkning 1948.

Vis av deccenniers erfarenhet av etnisk fragmentisering, virulent fascism och uppslitande xenofobi valde den rumänska monarkin att i kölvattnet av fredsslutet 1945 söka överbrygga de etniska motsättningar och garantera minoritetsfolken en viss grad av politisk, kulturell och institutionell autonomi (med undantag för den tyska minoriteten som ansågs vara kollektivt skyldig till krigets fasor). Även efter monarkins resignation och det kommunistiska maktövertagandet 1947 bibehölls harmoniseringspolitiken.

Efter att Niculae Ceausescu (1918-1989) greppat regeringstyglarna 1965, anammat nationalkommunismen och gjort ”Rumänien åt rumänerna” till sin paroll kom minoriteternas sötebrödsdagar till vägs ände. Emigration för såväl rumäner som nationella minoriteter blev i praktiken nära nog omöjlig. Potentiella emigranter stigmatiserades ofta offentligt eller ”övertalades” till att stanna av den fruktade och omnipotenta säkerhetstjänsten Securitate.

Till följd av att Rumäniens internationella prestige förbättrades avsevärt i slutet av 1960-talet efter regimens taktiska avståndstagande från Sovjetunionen kunde Ceausescu signera samarbetsavtal med Västtyskland och Israel. Avtalen utnyttjades av den skrupellöse Ceausescu för att sälja och repatriera rumänska tyskar och judar till Västtyskland respektive Israel. Beroende på ålder och grad av utbildning kunde försäljningen av en tysk inbringa 4000-10 000 DM.

Vid ett möte med sin inre krets av servila stövelslickare ska Ceausescu till och med deklarerat att ”olja, judar och tyskar är Rumäniens viktigaste exportvaror”. Betydelsen av denna veritabla människohandel, som inom kort nådde gigantiska proportioner, ska inte underskattas. I ett Rumänien där elektricitet, vatten och gas var avstängda under större delen av dygnet för att spara energi utgjorde den västerländska hårdvalutan försäljningen av etniska minoriteter genererade ett signifikant smörjmedel för den stagnerande ekonomin.

De demografiska förändringar som försäljningen av Rumäniens judiska och tyska minoritet medförde var också betydande. Tyskarna, som emigrerat till Rumänien under medeltiden, vars antal uppgick till dryga 300 000 år 1977, hade minskat till cirka 100 000 tjugofem år senare. De rumänska judarna, vars samhällen blivit kraftigt decimerade under andra världskriget, uppgick till ungefär 380 000 år 1948. Efter Ceausescus detronisering 1989 levde emellertid endast 20 000 judar kvar i Rumänien.

Värst drabbade av Ceausescus ”romaniseringspolitik” och krav på assimilering var dock den ungerska minoriteten som fick se sina rättigheter kraftigt beskurna och sina institutioner nedmonterade under diktatorns tid vid makten. Den numerärt stora ungerska minoriteten utgjorde överhuvudtaget ett av Ceausescus största bryderier och hatobjekt. Värst, i diktatorns ögon, var att ”den socialistiska brödrarskapspolitiken” och ekonomiska realiteter gjorde det omöjligt att helt sonika sälja den ungerska minoriteten till sitt utfattiga moderland. Inte konstigt då att behandlingen av den ungerska minoriteten i Rumänien och den rumänska minoriteten i Ungern fortsätter att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan de båda post-kommunistiska grannländerna.  

Lurik rekommenderar: Joo Ludanyi. The Hungarian minority’s situation in Ceausescu’s Romania.Columbia University Press 1994.

Niculae Ceausescu (t.v.) gästar USA:s president Jimmy Carter 1978

Etnisk rensning á la Hitler och Stalin; historien om Vilnius ”litauisering”

2011/12/28 § Lämna en kommentar

Efter freden i Brest-Litovsk 1918 tillerkändes Polen överhöghet över Litauens nuvarande huvudstad Vilnius (Wilno på polska). Beslutet syntes logiskt; av Wilnos cirka 220 000 invånare var över hälften polacker och staden hade i århundraden utgjort Polens intellektuella nervcentra.

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Bluffen om gryningsmänniskan

2011/06/26 § Lämna en kommentar

I paleontologins barndom var man fascinerad av äldre människoarter, fynden av dessa var särskilt omvälvande då uppfattningen om jordens ålder hade en stark religiös prägel. Jakten på fossiler präglades av tidsandan, imperialismen, nationalismen och tron på den egna rasens överlägsenhet spelade också en viss roll. Tyskarna hade funnit neandertalaren år 1856 vilket skapat sensation och därmed kunde tävlingen om människans ursprung sägas ha tagit fart. England hade ett Imperium att tänka på och inte minst var det viktigt att vårda bilden av det. Gud skulle alltjämt förbli en engelsman och vad kunde vara mindre otroligt om inte världens första människovarelse trampade den engelska jorden först för att därefter spridas över världen?

De nationalistiska motiven var därmed av viss betydelse då man 1908 hittade vad som betraktades som den felande länken mellan apa och människa i ett grustag utanför Piltdown i närheten av  Hastings. Historien tog sin början med att gruvarbetarna hittade benrester som de visade för amatörforskaren Charles Dawson som påbörjade en egen undersökning av grustaget. Efter ett par år tog Dawson kontakt med paleontologen Arthur Smith och det dröjde inte länge innan de funnit resterna av en skalle och ett käkben med människoliknande platta tänder.

Fyndet blev offentligt 1912 då Dawson och Smith presenterade detta som den äldsta kända förfadern till homo sapiens, eftersom man i närheten funnit rester av en elefant och en mastodont och av det drog man slutsatsen att skallen var otroliga 500 000 till 1 000 000 år gammal. Javamänniskan (Homo erectus), ansågs vara 750 000 år gammal men den hade en hjärna som var knappa hälften så stor som Dawsons gryningsmänniska (Eoantrophus Dawsoni). Därmed menade man att detta var ursprunget till den moderna människan.

Sanningen skulle dock komma i dager ett par årtionden senare. Under 1940-talet utvecklades mer sofistikerade metoder för att åldersbestämma fossiler och snart utfördes tester på alla fynd i grustaget. Djuren visade sig vara mellan en och två miljoner år, skallen däremot var bara mellan 40 000 – 50 000 år gammal. Efter ytterligare tester upptäckte man dessutom att käken kom från en apa som troligen avlidit strax före 1908 samt att tänderna på ett klumpigt vis filats ned.

I början av 1950-talet stod det klart att det vetenskapliga samhället gått på en bluff under flera årtionden, en bluff som till råga på allt inte ens var särskilt väl utförd. Först misstänkte man Dawson och Smith men även Conan Doyle, Sherlock Holmes författare, som tidvis deltog i utgrävningarna. Den skyldige upptäcktes 1996 då man på vinden till British Museum fann en väska med skelettdelar behandlade på samma sätt som Dawsons fynd som hade tillhört zoologen Martin Hinton. Han hade placerat ut ”fyndet” för att reta sin chef när han fortfarande var lärling. När han senare gjorde karriär som forskare vågade han antagligen inte berätta vad han gjort i sin ungdom.

Lurik rekommenderar: Frank Spencer. The Piltdown Papers 1908-55; The Correspondence and Other Documents Relating to the Piltdown Forgery. Oxford University Press. 1990.

Ur en populärvetenskaplig tidskrift om den stora bluffen

Någonting i hästväg; den ”symboliska” maktstriden över arvet efter det litauiska storfurstendömet

2011/05/25 § Lämna en kommentar

Alltsedan den litauiska respektive vitryska/belarusiska nationalstaten upprättades i kölvattnet av det ryska tsarrikets militära och politiska kollaps 1918 (även om den sistnämnda blott var en papperskonstruktion som inom kort dukade under inför politiska realiteter), har de både trätobröderna aspirerat på att just deras stat är den rättmätiga arvtagaren till det medeltida storfurstendömet Litauen.

Det moderna Litauen har någorlunda framgångrikt tillskansat sig rätten att ur ett internationellt perspektiv definiera sin nationalitet och historia med utgångspunkt i det litauiska storfurstendömet. För Belarus, och särskilt landets yngre och mer västorienterade generation, är identifikationen med det medeltida storfurstendömet av stor betydelse då landet i annat fall skulle sakna ett ”historiskt existensberättigande” som är avhängt Rysslands och Sovjetunionens. Genom att ihärdigt hävda att Belarus historiska rötter kan spåras till det litauiska storfurstendömet gör man alltså, om än inte alltid medvetet, en politisk och nationalistisk markering som syftar till att separera den vitryska identiteten från den dominerande ryska.

Trots att få internationella experter har låtit sig övertalas av de vitryska argumenten så bör det framhållas att dessa inte helt saknar relevans. Det kan med visst fog hävdas att det litauiska storfurstendömets vagga kan förläggas till Navahrudak; numera beläget i norra Belarus. Skriftspråket som avvändes i det multikulturella imperiet, vilket innefattade såväl judar som araber och tartarer, var därutöver distinkt besläktad med den moderna vitryskan. Utöver dessa undantag har dock flertalet av de fabulösa hugskotten och historiska tolkningarna fabricerade i Belarus bestämt tillbakavisats.

Oberoende av vilken stat som med störst rätt kan identifiera sig som det litauiska storfurstendömets rättmätiga arvtagare har bägge kontrahenter återanvänt en mängd av de myter och symboler man förknippar med det medeltida imperiet. Mest omstritt i floran av medeltida symboler torde vara ”Vytis”, den vita riddaren, som numera stoltserar på Litauens statsvapen och som poserade jämsides med den polska örnen på det polsk-litauiska samväldets (1569-1795) storslagna vapensköld.

Efter att självständigheten konsoliderades 1918 valde båda stater att låta ”Vytis” bli en symbol för den egna nationen, och samma sak inträffade 1991 efter att man kastat av sig totalitarismens ok. Att det självständiga Belarus, i likhet med sitt grannland i norr, antog det litauiska storfurstendömets bärande symbol retade gallfeber på den litauiska makteliten och tiraderna haglade över gränsen de kommande åren. Såväl 1918 som 1991 vägrade stundtals litauiska myndigheter att acceptera vitryska pass som avbildade ”Vytis”. Och även om Alexander Lukashenka 1996 valde att förkasta ”Vytis” till förmån för gamla invanda sovjetiska symboler förespråkar många vitryssar fortfarande att ”den vita riddaren” är den enda riktiga sinnebilden för Belarus.  

Intressant nog är det enda som skiljer det litauiska statsvapnet från sin vitryska motsvarighet, förutom färgsättningen, hästens svansföring: medan den litauiska hästen ståtar med en hög svansföring så har den vitryska hästen svansen vilande i nedåtlutande läge. Skadeglada litauer påpekar gärna, med stöd från diverse hästexperter, att en hög svansföring vittnar om glädje och upphetsning medan en låg svansföring, å andra sidan, tyder på trötthet och likgiltighet. 

Litauens statsvapen där Vytis häst paraderar med sin stolta svansföring

Stockholmsdrömmar; Sigismund Vasa i polsk-litauisk historieskrivning

2010/10/19 § Lämna en kommentar

I traditionell svensk historieskrivning har den olycklige Sigismund I Vasa (svensk kung 1592-1599) i regel utmålats likt en irrlärig polsk despot som med ett koppel av jesuitiska svartkappor inte skydde några medel i sin strävan att återinföra katolicismen i Sverige. Nidbilden av den sorgmodige kungen, ytterst ett påhitt av antagonisten hertig Karls (svensk kung 1604-1611) snillrika propagandamakare, är inte bara missvisande utan utelämnar flera intressanta fakta om denna. Sigismunds levnadsöde föreslår istället att få kungligheter, om någon, har hyst en sådan förkärlek till Sverige; vars aristokratiska ledargarnityr så bryskt tvingade honom i exil till ett land han avskydde av hjärtats lust.     

Den unge Sigismund blev 1587, till följd av ett enastående skickligt diplomatiskt intrigerande av fadern Johan III (1568-1592), vald till polsk-litauisk regent men vantrivdes i sitt nya rike så till den milda grad att han med faderns goda minne utarbetade långtgående planer på att abdikera och återvända till Sverige. När Sigismund misslyckades med att återta kontrollen över sitt svenska arvsrike efter faderns frånfälle 1592 och sedermera också avsattes från sin svenska tron 1599, berodde utslaget mindre på oppositionens styrka och mer på kungens ovilja att bruka våld mot sina undersåtar.

Efter att, om än motvilligt, ha försonat sig med sitt öde som kung över det polsk-litauiska samväldet, vid tillfället et av Europas största och mäktigaste riken, började Sigismund (i Polen känd som Zygmunt III Waza) att ta aktiv del i styret av sitt nypåtvingade hemland. Ett av dennes mest besynnerliga beslut var att etablera det perifera Warszawa som ny huvudstad, något som Krakows invånare aldrig förlåtit honom för. En av anledningarna bakom beslutet anses ha varit att Warszawa hade mycket gemensamt med Sigismunds älskade Stockholm, och mycket riktigt började kungen snart att modellera stadskärnan efter förebild av den svenska huvudstaden.

Idag finns ingenting kvar av Sigismunds Stockholmsinspirerade Warszawa, vilket förvandlades till en rykande grushög efter de tyska bombningarna under andra världskrigets inledningsskede. Det är emellertid inte Kasimir den store, Vladislav II Jagiello eller någon annan av Polens legendariska hjältekungar som idag står staty på en upphöjd pelare utanför den restaurerade och turisttäta gamla stan i Warszawa. Istället är det den avsevärt anonymare Sigismund Vasa som fördelats äran att blicka ut över den polska huvudstadens omgivningar. 

I den polsk-litauiska historieskrivningen har Sigismunds eftermäle av tradition varit tudelat. Å ena sidan saknade den bistra och gravt deprimerade kungen personlig karisma och ett gediget register av bragdfyllda gärningar; nödvändiga attribut för konstruktionen av en hjältekonung. Å andra sidan lyckades polsk-litauiska styrkor under Sigismunds styre med något Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler misslyckats med: att erövra Moskva. Under en kort tid föreföll det till och med som att Sigismund skulle lyckas få sin minderåriga son Vladislav (sedermera Vladislav IV 1632-1648) vald till rysk tsar, men företaget gick i stöpet då Sigismund vägrade böja sig för det ryska kravet på att Vladislav skulle konvertera till den grekisk-ortodoxa läran.

Sigismund Vasa avled bitter och besviken i Polen 1632. Ironiskt nog var detta samma år som kusinen och trätobrodern Gustav II Adolf stupade i Tyskland och därmed förlänades den hjältegloria Sigismund själv aldrig kom att åtnjuta.       

Sigismund III Vasa vilar sin blick på gamla stan i Warszawa

Gubben Noa i Ungern; om seglivade extremnationalistiska mytbildningar

2010/09/27 § Lämna en kommentar

Många väst- och centraleuropeiska länder har, när histografi och teologi var intimt sammanvävda, spårat sina nationers uppkomst tillbaka till Noas söner och syndaflodens recession. Således förtäljer Olaus Magnus, Sveriges i särklass mest omdebatterade och inflytelserika historieskrivare/historieförfalskare, att Sveriges första konung och tillika nationsgrundare var Magog; son till Jephtah, vilken var den enda av Noas söner som lämnade den mytomspunna arken i livet. Jephtah och Magog tycks dock ha haft bråda dagar efter det att de återigen kunde spankulera på torra land då de ideligen dyker upp som nationsgrundare i mängder av medeltida och tidigmoderna annaler runt om i Europa.

Den gode Magog spelade också en framträdande roll i den ungerska nationens uppkomst, men denna nationalromantiska mytologi har kommit att skilja sig från mängden då den i viss mån bidragit till den ungerska irredentismens virulenta utbredning under det långa 1900-talet, när xenofobiska och extremnationalistiska narrativ ofta omvandlades till statsbärande axiom.

Enligt den ungerska versionen på temat så blev Magog med tiden anfader till tvillingarna Hunor och Magor; två levnadsglada jägare vars skicklighet med bågen antog övermänskliga proportioner. Magor växte upp till att bli de vildsinta magyarernas (nomadfolk som efter att blivit bosatta i Karpaterna och Illyrien utvecklades till den etniska grundbulten i den moderna ungerska nationen) stamfader, medan Hunor lade grunden till de än vildsintare hunnernas storhet.

Detta förmodade och synnerligen obskuranta blodsband mellan magyarerna och hunnerna är symboliskt och konstruerat för att få de förstnämnda att framstå som hunnernas sanna arvtagare. Detta har, om man får tro ungerska extremnationalister, en enorm historisk relevans då hunnerna under folkvandringstidens initiala fas kontrollerade stora delar av Centraleuropa som numera befinner sig utanför den ungerska nationalstatens kontroll, men likväl inhyser en numerärt signifikant ungersk minoritet.

Myten har, i tider av irredentiska och vulgärnationalistiska vågsvall, under det senaste århundradet från och till används som argument för att Kroatien, Bosnien, Transsylvanien, Valakiet, Bessarabien, samt delar av Serbien, Slavonien, Rutenien och Slovakien i rättvisans namn borde införlivas med den redan existerande ungerska staten. Hitintills har denna fabel och de aspirationer som associeras med den misslyckats med att vinna gehör på den internationella arenan, och man bör utan att överdriva kunna konstatera att det moderna Ungerns nationella grämelser i hög grad varit intimt förknippade med övertron på bigotta och verklighetsfrånvända extremnationalistiska narrativ.

Myten om Hunor och Magor kan även sägas indirekt kasta sin skugga på politiken i det post-kommunistiska Ungern – där politiska budskap genomsyrade av nationalistiska övertoner har vitaliserats sedan murens fall – om än i mer subtil och mindre obskyr form och förpackning. Ungerns första folkvalda post-kommunistiska premiärminister, Jozsef Antall (1990-1993), blev exempelvis internationellt uppmärksammad då han i ett tal deklarerade att han ville se sig som premiärminister för 15 miljoner ungrare. Vad som väckte ramaskri i de angränsade staterna var att Ungern vid det givna tillfället endast befolkades av knappa tio miljoner av Magors avkomlingar.

En nationalhjälte med hjärtat på rätta stället; den polsk-litauiska kampen om dikten

2010/09/13 § Lämna en kommentar

Den litauiska nationalismens väckelse kan, om än med viss tvekan, dateras till 1800-talets sista decennier. Grunddragen i denna nationalism var vurmen för det litauiska språket, som länge bara talats av bönder och därmed saknade litterära traditioner, samt antipatin gentemot den polska kulturen som av hävd dominerade i de övre stånden. En central roll i Litauens gryende nationaliströrelse kom att spelas av den polsk-litauiska poeten och nationalskalden Adam Mickiewicz (1798-1855, på litauiska: Adomas Mickevičius), och dennes härkomst och litterära skildringar har hemsökt och gäckat de polsk-litauiska relationerna enda in i vår egen tid.

Mickiewicz var uppvuxen i Litauen, såg sig själv som litauer, och utbildade sig såsom så många andra befrämjare av vitterhet och bildning vid universitet i Vilnius. Han konverserade och skrev emellertid uteslutande på polska och hade ingen djupare kännedom om det litauiska språket.

Litauen existerade inte som nation beträffat under Mickiewicz levnadstid utan var alltsedan uppgörelsen i Lublin 1569 fast förankrat i det ”polsk-litauiska samväldet” som alltsedan dess dominerats och genomsyrats av den polska kulturen. Mickiewicz lysande litterära ådra och medryckande tragiska prosa, vilken allt som oftast återgav romantiserade skildringar av händelser i den polsk-litauiska historien, vann polackernas hjärtan under det långa 1800-talet då merparten av dagens geografiska Polen befann sig under det ryska oket.

Mickiewicz har alltsedan dess betraktats som Polens nationalskald (vilket inte betyder så lite i ett land som länge massproducerat litterära digniteter) och har dessutom skrivit vad som än idag framställs som den polska nationens nationalepos: Pan Tadeusz. Problemet har dock varit att författarens litauiska arv och dennes förkärlek till sitt hemlands miljöer har inverkat mycket på författarskapet. Sålunda inleds Pan Tadeusz, vars verser fortfarande citeras flitigt av polska skolbarn, med strofen:      

 ”Lithuania! My fatherland! You are like health.  Only he who has lost you may know your true worth!”

Kampen om Mickiewicz litterära arv är fortfarande symptomatiskt för den polsk-litauiska tvisten om den gemensamma historien, och slutar därför inte bara med denna. Den polska nationalhjälten marskalk Josef Pilsudski (1867-1935), mest berömd internationellt för ”miraklet vid Wisla” 1920 när den polska armén under hans ledning besegrade Sovjetunionens röda armé ledd av den legendariska marskalken Tukhachevsky och på så sätt temporärt lyckades främja moderlandet från sovjetisk ockupation, var liksom Mickiewicz klämd mellan sitt litauiska ursprung och sin karriär i Polen.

Pilsudskis bakgrund var måhända ännu mer beklämmande än Mickiewiczs. Han var född i Litauen och litauiska var hans modersmål, men till följd av de båda nationernas integration var det självklart att Pilsudski, om än motvilligt, skulle göra karriär inom den polska militäradministrationen.

Efter fredslutet i Riga 1921, när Litauen förklarade sig självständigt, var Pilsudski snabb med att ockupera och sedermera annektera Vilnius, och därmed försäkra att den framtida litauiska huvudstaden (där litauerna vid det nämnda tillfället utgjorde knappa 2 % av befolkningen) fortsatte att lyda under polsk förvaltning. Detta alienerade naturligtvis den litauiska regeringen i Kaunas som, den demografiska situationen till trots, hävdade att Vilnius alltsedan det medeltida litauiska rikets tillkomst varit den litauiska nationens naturliga nervcentra.

Pilsudskis uttalade politiska dröm var att ”återskapa” det polsk-litauiska samväldet på federalistisk och socialistisk grund med tillfredställande autonomi för minoritetsfolken. Han dog därför som en bitter man 1935, medveten om sina landsmäns antipatiska inställning till hans federationsprojekt, efter att ha reagerat ett Polen han aldrig önskat styra i nio långa år.

Pilsudski magnifika begravningståg tog plats i Krakow där denna begravdes jämsides generationer av polsk-litauiska kungligheter. På marskalkens egen begäran avlägsnades dock hans hjärta och begravdes tillsammans med familjen på Antakalnis kyrkogård i Vilnius.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade nationalismLuriks Anakronismer.