Totalitarismens hjältegossar; historien om Heini Völker och Pavlik Morozov

2011/11/02 § 1 kommentar

Totalitära regimer, oavsett geografisk hemvist, har traditionellt förlitat sig på en hängiven ungdom som politisk och social maktbas. Få har dock gått till sådana längder som Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjetunionen. Inte nog med att dessa regimer kunde ståta med gigantiska barn- och ungdomsorganisationer såsom Hitler Jugend, Pionjärerna och Komsomol, utan man var också synnerligen innovativa i konstruktionen av gossehjältar som blev en ungdomens religiösa galjonsfigurer och moraliska rättesnören.

I Tyskland utkom Karl Aloys Schenzinger år 1932 med boken ”Hitlerpojken Quex”, som var löst broderad efter en sann historia. Bokens protagonist, Heini Völker, var en ung pojke som hade oturen att växa upp i ett fattigt arbetarhem i Berlin med en alkoholiserad tyrann till fader som givetvis också var deciderad kommunist. Heini Völkers enda dröm var att ansluta sig till de godhjärtade och väldisciplinerade gossarna som utgjorde Hitler Jugend, och efter att med risk för eget liv ha avslöjat en morbid kommunistisk sammansvärjning riktad mot organisationen blev han bönhörd.

Heini Völkers lycka blir dock inte långvarig. Inom kort tog de gudlösa kommunisterna hämnd genom att mörda det änglalika barnet. På sin dödsbädd förbluffade dock Heini Völker sina unga kolleger i Hitler Jugend genom att i samma stund har tog sitt sista flämtande andetag utbrista i en triumfatoriskt nazistisk marschsång.

År 1933 blev boken ”Hitlerpojken Quex” också biofilm. Detta var, enligt propagandaminister Joseph Goebbels, den nya regimens ”första storskaliga försök” med att överföra nazistiska värderingar till massorna genom utnyttjandet av det cinematiska mediet. Filmen blev en stor succé och Heini Völker förvandlades omgående till en martyr och exempel för de unga aspiranterna inom Hitler Jugend.

Bioaffish - Hitlerpojken Quex

Sovjetunionens ledande gossehjälte Pavel Morozov (Павел Морозов), populärt kallad ”Pavlik” (lille Pavel), var uppvuxen i det fjärran Sibirien, i den lilla byn Gerasimovka. I ett Sovjetryssland skakat av brutal kollektivisering och ”dekulakisering” (utrotande av en fiktiv klass av storbönder) utgjorde det miniatyrlika samhället i Gerasimovka en reaktionär bastion mot den nya regimens påbud.

Enligt den officiella historieskrivningen var den blott trettonårige Pavlik en strimma av ljus i det beckmörker som omgav den efterblivna byn. Den unge pojken, som var en fanatisk pionjär (organisation för barn 10-15 år gamla påminnande om scouterna), såg med avsmak på hur byns invånare sökte föra myndigheterna bakom ljuset genom att gömma undan spannmål som annars skulle distribueras för kollektivets bästa.

År 1932 låter han anklaga sin egen fader för att ägna sig åt anti-sovjetisk verksamhet och vittnar själv i rättegången mot denna. Kort därpå blir han själv och hans lillebror överfallna av ett par illvilliga släktingar när de är ute i skogen och plockar blåbär. De båda knivhuggs till döds och lämnas för att ruttna. I den efterföljande rättegången dömdes flera av byns invånare till grova straff för delaktighet i mordet på den rättrådige Pavlik.

Genom försorgen från proletärlitteraturens obestridlige nestor, Maxim Gorkij (1868-1936), blev Pavliks öde ämne för en landsomfattande kult. Åtskilliga statyer föreställande den hängivna pojken, som hade modet att förråda sin egen fader för kommunismens sak, restes runt om i det vidsträckta imperiet under de följande decennierna, och Pavlik upphöjdes därutöver till pionjärernas obestridliga skyddshelgon.

Långt ifrån alla lät sig dock manipuleras av kulten kring den unge pionjären. En bestört kommissarie på besök i Pavliks hemby under 1970-talet skrev bland annat att Gerasimovkas invånare skymfade den unge hjältens gravplats genom att använda den som ett offentligt avträde.

Lurik rekommenderar: Catriona Kelly. Comrade Pavlik: The rise and fall of a Soviet boy hero. Granta Books 2005.

En ståndaktig Pavel Morozov ser föraktfullt på sin burduse fader.

Japans Raoul Wallenberg; Chiune Sugihara

2011/10/09 § Lämna en kommentar

När tyskarna rovlystet kastade sig över Polen den 1 september 1939 såg tusentals polska judar sig nödtvungna att lämna fäderneslandet och söka en fristad i det angränsade Litauen som ännu inte blivit ett offer för den tyska och ryska totalitarismens kamp om herraväldet. Litauen var dock bara betänkt att bli en hållplats i flykten eftersom de polska judarna var övertygade om att nazisterna inom kort skulle angripa landet. Litauens inhemska judar tog dock sina polska släktingars skräckhistorier med en nypa salta, och avfärdade ofta de morbida berättelserna som gravt överdrivna.

På det japanska konsulatet i den dåvarande litauiska huvudstaden, Kaunas, satt dock en man som lät sig övertygas om flytningarnas historier och inom kort skulle spela en viktig historisk roll för de polska och litauiska judarnas fortsatta öden. Mannen ifråga hette Chiune Sugihara och hade 1939 blivit utsedd till japansk konsul i Litauen med det outtalade syftet att spionera på tyska och sovjetiska truppförflyttningar.

Sugihara var en mycket ovanlig man för sin tid.  Han hade bland annat studerat slaviska språk, gift med en vitryska och därtill konverterat till den rysk-ortodoxa tron. Under hela sitt vuxna liv skulle Sugihara känna sig främmande inför sitt hemland och allt japanskt. Istället kom han att spendera merparten av sitt liv i Sovjetunionen.

Från sitt arbetsrumsfönster kunde Sugihara dagligen åse ringlande köer med polsk-judiska trashankar som bönade om japanskt visum. Trots sin filantropiska läggning var Sugiharas händer bakbundna; hans regering hade strängeligen förbjudit utfärdande av japanska visum till judiska flyktingar. Efter att dagligen se hur köerna med judiska nödställda växte resignerade slutligen Sugihara inför sitt eget samvete och började, stick i stäv mot Tokyos uttryckliga order, att utfärda japanska visum i ett rasande tempo.

Efter att sovjetiska trupper intagit Litauen undersommaren 1940 beordrades samtliga utländska diplomater att evakuera landet. Bara Chiune Sugihara och hans nederländska kollega Jan Zwartendijk vägrade att hörsamma ordern. Tillsammans inledde de ett samarbete som i slutändan kom att rädda tusentals judars liv.

I teorin kunde de rotlösa judarna fly igenom Sovjetunionen för att med Sugihars visum ta sig till Japan. Med Zwartendijks hjälp kunde de därefter fly vidare för att slutligen finna en fristad i Curacao eller Nederländska Antillerna som då var nederländska besittningar i Karibien.

Få av de judar som erhöll Sugiharas hjälp lyckades i slutändan att undfly nazismens förintelseindustri eller Sovjetunionens deportationshysteri. Ändå beräknas det att den envise japanen räddade omkring 10 000 människoliv, även om exakta uppgifter av förståliga skäl saknas. I kvantitativa termer räknat räddade Chiune Sugihara således livhanken på fler judar än den så omhuldade Oskar Schindler, vilken han ju var kongenialt befryndad med.

Under ett par månader arbetade Sugihara mellan 18-20 timmar per dygn för att utfärda visum till de förtvivlade judarna som tålmodigt väntade utanför konsulatet. Den 4 september 1940 tvingades emellertid konsulatet att stänga sina dörrar och Sugihara själv sattes på ett tåg till Berlin. Från sin tågkupé fortsatte han frenetiskt att utfärda det ena visumet efter det andra och slänga ut dem på perrongen där hundratals desperata judar väntade. Sugihara skulle aldrig återse Litauen. Han dog 1986 i Japan efter att ha spenderat större delen av sitt liv i Sovjetunionen och nära nog förklarats nationalhjälte i Israel. Den svenska frilansskribenten Arne Bengtsson avslutar sin exposé över Chiune Sugiharas historiska gärning med följande rader:

”Chiune Sugihara och Raoul Wallenberg var inga övermänniskor. Deras placering i tid och rum gjorde dem till historiska hjältar. Men deras främsta kännemärke var mänsklighet, humanitet. Liksom varje människa har förutsättningar för att bli massmördare, så bär vi alla fröet till en humanitetens hjälte.”

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att en av de många tusen polskättade judar som Sugihara indirekt räddade livet på hette Szmujlo Wilenski. Denna lyckades slutligen finna sig en fristad i USA där han så småningom lät amerikanisera sitt namn till Samuel Vilensky. Vilesnky fick dottern Marcia, som gifte sig Lewinsky, och i sin tur kom att bli mor till den numera världsbekanta Monica Lewinsky.

Lurik rekommenderar: Hillel Levine. In search for Sugihara: The elusive Japanese diplomat who risked his life to rescue 10 00 Jews from the Holocaust. The Free Press 1996.

Chiune Sugihara avbildad på ett litauiskt frimärke.

Juvelen och Axelmakterna; Subhas Chandra Boses kamp mot det Brittiska Imperiet

2011/04/05 § Lämna en kommentar

Indiens frigörelse från det brittiska imperiet brukar framställas som ett skolexempel på ickevåldsprincipen samt demonstrera det passiva motståndets överlägsenhet gentemot mer handlingskraftiga alternativ. Alla Indier var dock inte överens med Mahatma Gandhis (1869 – 1949) pacifistiska principer, i synnerhet inte Subhas Chandra Bose (1897 – 1945?): bengalisk politiker, ledare för kongresspartiet INC, och grundare av All India Forward Bloc) som valde att bryta med Gandhi och INC för att i stället bekämpa britterna genom en ohelig allians med Nazityskland och Japan.

Redan under det tidiga 1930-talet var Bose ett irritationsmoment för den brittiska kolonialmakten och flera gånger blev han gripen för uppvigling mot imperiet. När väl kriget bröt ut i Europa 1939 såg Bose sin chans att frigöra Indien (juvelen i den Brittiska kronan) genom att alliera sig med Storbritanniens fiende Tyskland.  På så vis skulle det nazistiska Tyskland komma att spela en viss roll i Storbritanniens beslut att ge upp kolonin 1947.

Bose kom första gången i kontakt med tyska agenter då han drev en kampanj för en indisk bojkott av kriget. De tyska spionerna såg potential i denne våldsbenägne patriot och organiserade hans flykt från Calcutta där han hölls fänglsad. Flykten blev dramatisk i bästa Bollywoodstil.  Abwehr-agenterna försåg  Bose med en falsk identitet och allehanda färdmedel, bland annat en åsna. Tack vara detta  lyckades han ta sig förbi alla sina fiender hela vägen till Kabul varifrån han fick hjälp av sovjetiska agenter (Molotov-Ribbentrop-pakten hade ännu inte brutits) att ta sig vidare till Berlin.

Väl i Tyskland övertalade Bose Hitler om att tillfångatagna indiska soldater skulle överföras till honom för att utgöra basen i en ny antibrittisk armé, en idé som gillades av Hitler som gav sitt bifall. Snart var även de japanska militärledarna införstådda med planen och dessa hjälpte Bose tillbaka via en ubåt till Indiens gräns. Snart stod den vapenskramlande ledaren i spetsen för den 40 000 man starka nybildade Indiska Nationalarmén. Inför trupperna klargjorde han sitt syfte: ”Vårt uppdrag är inte över förrän våra överlevande hjältar håller sin segerparad på det brittiska imperiets grav, till Delhi!”

Hitler var förtjust och hoppades nog att nationalistarmén med hjälp av japanerna skulle bli ett präktigt brittiskt magsår. Det hela rann dock ut i sanden trots att man slogs sida vid sida med japanerna, bland annat deltog man i erövringen av Burma. Bose fick inte långt senare ångra sitt val av vänner då han under okända omständigheter försvann. Enligt officiella japanska uttalanden ska han dött i en flygplanskrasch 1945 på väg till Tokyo men ingen vet säkert.

Det är dock möjligt att denne patriot, numera betraktad som nationalhjälte, trots allt kom att spela en avgörande roll i frigörelsen. När den brittiske premiärministern Clement Attlee svarade på frågan om varför man givit upp imperiets juvel lade han stor vikt i sitt svar vid de skador Boses förehavanden åstadkommit före och under kriget.

Lurik Rekommenderar: Marshall Getz. Subhas Chandra Bose: A Biography. McFarland & Company. 2002.

Nazisterna och hedendomen

2011/02/17 § Lämna en kommentar

Precis som kommunismen och andra totalitära ideologier hade nazismen ett ont öga till religiösa aktiviteter. Inte sällan bottnar denna misstänksamhet i statens rädsla för andra krafter som potentiellt kan utmana staten som föremål för kollektivets dyrkan. Inom nazismen fanns dock ytterligare en dimension. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen och uppfattades därför som en del i en större konspiration som ämnade försvaga den ariska rasen. Ett främmande element som demoraliserat den urkraft hedendomen skänkt senantikens germanska folk.

I synnerhet vurmade man inom SS, SchutzStaffeln, och dess ledare Heinrich Himmler för det urgermanska och parallellt med den nazistiska ideologin utvecklades en passande religion som hyllade styrka och manlighet. Till skillnad från kristendomen saknade den föreställda hedendomen helt inslag av ”mesighet” såsom att vända den andra kinden till. Himmler tycks själv ha framträtt som en slags nazibiskop. Nedan, Himmler ur Reinhard Heydrich begravningstal 1942:

We will have to deal with Christianity in a tougher way than hitherto. We must settle accounts with this Christianity, this greatest of plagues that could have happened to us in our history, which has weakened us in every conflict. If our generation does not do it then it would, I think, drag on for a long time.  We must overcome it within ourselves. Today at Heydrich’s funeral I intentionally expressed in my oration from my deepest conviction a belief in God, a belief in fate, in the ancient one as I called him – that is the old Germanic word:  Wralda.

Himmler kom med tiden att utveckla kulten till en slags pseudoreligion där styrka och ras stod i centrum. Särskilda SS-tempel upprättades i vilka bröllopspar vigdes av SS-officerare. Äktenskapet var essentiellt i den nya tron, en lämplig institution inom vilka nya arier, framförallt pojkar, kunde avlas i syfte att säkra rasens och det tusenåriga rikets framtid.

Det hela rörde sig inte endast om chimärer och propaganda, Himmler trodde verkligen på att kristendomen korrumperat den germanska folksjälen och på en forntida förlorad storhet. Han ägnade mycket av sin tid åt arkeologi och att läsa nationalromantisk historia som stödde hans teser. Han realiserade även sitt intresse genom instiftandet av ett arkeologiskt forskningsinstitut som konsekvent övertolkade allt de hittade.

Till de mest spännande aktiviteter Himmler tog för sig var arrangerandet av en forskningsresa till Tibet som vid tiden var ett slutet, och lite mystiskt, rike. Himmler som drogs till mystik var fullt och fast övertygad om att arierna härstammade från Tibet och hoppades finna bevis på plats.

Himmler tog sitt liv 1945 i engelsk fångenskap, skyldig till att ha administrerat förintelsen spenderar han troligen sina nuvarande dagar tillsammans med dödsgudinnan Hel.

Lurik rekommenderar: Jeremy Noakes & Geoffrey Pridham. Nazism; A History In Documents And Eyewitness Accounts, 1919 – 1945. Schocken Books Inc, New York. 1990.

Himmler

Myten om Führerns grönsaksmani

2010/11/13 § Lämna en kommentar

Många är de fantasifulla fabler och skrönor som spritts om Tysklands herostratiskt ryktbara ledare och tillika det ”fria” Europas dödsängel: Adolf Hitler. Bland de mest verklighetsfrånvända ryktena om denna så kufiska om än sönderanalyserade gestalt tillhör påståendena om att Hitler skulle varit homosexuell och överlevt de sista ödesmättade timmarna i bunkern 1945 för att sedermera leva ett tillbakadraget liv i Sovjetunionen.

Det torde inte vara en överdrift att påstå att endast de individer lidande av inbiten konspirationsteorisk inbillelse idag kan tro på sådana påståenden. Myten om Hitlers vegetarianism och renlevnadsideal har emellertid vunnit fäste bland diverse amatörhistoriker, och även funnit sin väg in i esoteriskt formulerade akademiska analyser angående Führens levnadsföring.

Sanningen är den att Hitler inte självmant valde att vägledas av vegetarianismens evangelium. Enligt dennes trogna köksa, som stod vid hans sida under större delen av åren vid makten 1933-45, var och förblev Führerns mest älskade maträtt stekta och fyllda sparvar. Överhuvudtaget verkar det som att Hitler började utsöndra saliv vid tanken på allehanda fjäderfän med välfyllda krås.

Till nutida vegetarianers förtret blev Hitler med tiden allt mer besatt av att inta en strikt vegetarisk diet. Den huvudsakliga anledningen till detta var att en alltför tilltagen köttkonsumtion utmynnade i att Führern kom att lida av elakartade gasbildningar och okontrollerade tarmtömmningar. Illvilliga tungor påstår även att Hitler vid upprepade tillfällen gjorde i byxorna under sina mest vredesfyllda och uppslitande tal. Därav förklaringen till att denna i regel iklädde sig brunfärgade byxor med förmågan att göra eventuellt oönskade exkrementer innanför byxlinningen omöjliga att upptäcka för beskådaren.

Myten om Hitlers grönsaksknaprande konstruerades, liksom så många andra mer eller mindre subtila lögner och överdrifter, av dennes trogna propagandaminister Joseph Goebbels. Sålunda lade Führerns rädsla för väderspänningar vid köttintag grunden för mytmakeriet om det eftersträvansvärda renlevnadsideal som nazipropagandans Hitler personifierade, och där ett vegetariskt förhållningssätt utgjorde en av grundbultarna. Vid middagar med gäster av högre dignitet brukade Hitler ofta bedyra sin vurm för det vegetariska idealet, men i hemmets trygga vrå hade han betydligt svårare att fullständigt avhålla sig från rökt skinka och bayerska korvar.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade nazismLuriks Anakronismer.