Barnslig galghumor i Rumänien: Dekret 707 och abortlagstiftningen i Ceausescus Rumänien

Abortlagstiftningen under den östeuropeiska kommunismens egid var, trots marxismens påbud om ideologisk och social endräkt, ofta ambivalent men, från 1960-talet och framåt, generellt sett oerhört stringent och misogyn. I de länder där nominell kommunism supplementerades av etnisk nationalism och en virulent statsfinansierad och orkestrerad natalistisk diskurs kunde följderna bli ödesdigra. Nicolae Ceausescus (1918-1989) Rumänien utgör tvivelsutan det mest extrema exempel i världshistorien där den omnipotenta statens tentakler, till följd av ett omtalat dekret, inte bara sökte penetrera privatlivets skrymsligaste vrår utan även nationens livmödrar.

Det var redan i oktober 1966 som Ceausescu promulgerade det omtalade dekret 707, som bl.a. innebar att aborter blev förbjudna för kvinnor under 45, för kvinnor som redan kunde stoltsera med åtminstone fyra barn och för kvinnor som riskerade allvarliga medicinska efterverkningar. Inte nog med att Ceausescu i princip lyckades göra aborter nära nog omöjliga över en natt, i samma andetag upphörde man med i stort sett all import och produktion av alternativa preventivmedel.

Det primära syftet bakom den misogyna abortlagstiftningen och dekret 707 var givetvis idén om att kraftigt höja nativiteten och därigenom Rumäniens nationella styrka. I början av 1980-talet, när den redan drakoniska lagstiftningen skärptes ytterligare, angav Ceausescu att hans mål var att höja Rumäniens invånarantal till 2020 från i runda slängar 23 miljoner till 30 miljoner. Enligt Ceausescu själv var ”fostret [. . .] socialistisk egendom och tillhör hela samhället. Att föda barn är en patriotisk skyldighet som är utslagsgivande för hela landets framtid”. Följden blev att ”någon som avstår från att ha barn” också stämplades som ”desertör”.

Det lyckliga paret Nicolaue och Elena Ceausescu omgivna av rumänska skolbarn.

Inte nog med att läkare som inte hörsammade ”dekret 707” och utförde illegala aborter riskerade diaboliska straff, lagen gjorde också gällande att en kvinna med livshotande skador som sökt sjukhushjälp till följd av en illegal abort skulle nekas vård om hon inte genast avslöjade vem som hjälpt henne. Även läkare som laglydigt genomförde endast legala aborter riskerade grava fängelsestraff utifall myndigheterna fick för sig att läkaren ifråga praktiserade denna ynnest alltför ofta.

Dekret 707 kom i praktiken att innebära att i princip hela populationen av rumänska kvinnor i barnafödande ålder tvingades paradera sina livmödrar inför nyfikna statliga inspektörer. Arbetande och studerande kvinnor tvingades exempelvis till obligatoriska gynekologbesök varje kvartal för att intyga att de inte blivit gravida eller tidigare på olaglig väg avbrutit en grossess. Till dekret 707:s alla absurda inslag hörde också den beryktade ”celibatlagen” som kort och gott innebar att alla ogifta rumäner under 25 år tvingades underkasta sig en skattepålaga om otroliga 10 procent av total inkomst. Gifta par som inte producerade åtminstone ett barn åt den rumänska staten inom två år efter äktenskapets ingående fick betala en präktig pålaga på ungefär 20 procent av de gemensamma inkomsterna.

Lidandet som Rumäniens beryktade abortlagstiftning medfört är inkommensurabelt. I början av 1980-talet gick det 83 dödsfall per tusen födslar i Rumänien; landets kvinnor löpte alltså en tio gånger högre risk än det europeiska genomsnittet att dö i förlossningsskador. Dekret 707 lyckades heller inte att eliminera aborten som företeelse, aborter fortsatte att praktiseras i det fördolda och ofta med fruktansvärda resultat. Inte konstigt därför att den primära dödsorsaken för kvinnor i kommunismens Rumänien var just okontrollerade och misslyckade aborter.

Skräckexempel på ett rumänskt fosterhem.

Pyramidspel i Rumänien; Caritas uppgång och fall

Kommunismens fall i Östeuropa och den påföljande transitionen mot en marknadsekonomi lämnade fritt spelrum för ljusskygga aktörer att prova sina vingar på en mer eller mindre oregulerad marknad där gigantiska vinster hägrade. Följden blev en veritabel våg av efemära pyramidspel som lockade gigantiska investeringar ena dagen för att stänga ned verksamheten den andra. I Östeuropa i allmänhet och på Balkanhalvön i synnerhet dök pyramidspel upp som svampar ur jorden under åren 1990-1991, det största och mest välorganiserade var Caritas (namngiven efter den katolska kyrkans internationella biståndsorgan) i Rumänien.

Caritas öppnade sina dörrar i april 1992. När organisationen tvingades avbryta verksamheten dryga två år senare, till följd av att man inte hade kapital nog för att genomföra utbetalningar, uppgav rumänska myndigheter att minst 4 miljoner rumäner varit inblandade i pyramidspelet och Riksbanken inflikerade att mellan 35 till 50 % av landets hushåll investerat i Caritas. Summorna som Caritas ”förvaltade” var också astronomiska, the Economist beräknade bl.a. att under sötebrödsdagarna så kontrollerade pyramidspelet ungefär en tredjedel av Rumäniens samlade likvida tillgångar.

Caritas skapades av en viss Ioan Stoica som bar på ett dunkelt förflutet; det påstås att han ska ha handlat med valutor på den svarta marknaden under Ceasescus tid vid makten (1974-1989) och att han spenderat tid i fängelse mot bakgrund av sin ekonomiska brottslighet. Oavsett vad så var Stoicas affärsidé lika enkel som den var genial: Caritas svor högaktningsfullt att åttafaldiga en eventuell investerares sparade slantar på bara tre månader, och ett eventuellt överskott skulle Caritas investera för att, i sann katolsk anda, lindra den ekonomiska transitionens skoningslösa effekter på Rumäniens många fattiga.

Omgående flockades tusentals rumäner till Caritas kontor i staden Cluj och formligen bad om att få investera sina surt förvärvade sparkapital. Inledningsvis gjorde Caritas heller ingen besviken. Cluj lyftes formligen ur fattigdom och rikedomarna utmynnade i att staden inom loppet av ett år placerades sig som femma i Europa vad gäller antalet bilar per capita. Ioan Stoica hyllades, utan att överdriva, som en välsignad ekonomisk mirakelman som sänts ned från himmelen för att rädda det rumänska folket ur dess misär. Under 1993 publicerades flera sånger och dikter i den rumänska pressen som hyllade den nya frälsaren och hans välgörande pyramidspel, däribland följande rader: ”En man har framträtt, som har räddat oss alla. Gör Stoica till kejsare!”

Under hösten 1993 började dock varningsklockarna att ringa. Tidningar i väst spådde att Caritas kollaps var nära förestående och Rumäniens president Ion Iliescu (1990-1996) deklarerade fränt att alla som innehade en grundskoleutbildning kunde räkna ut att något som gav åttafaldig utdelning inte kunde bestå särskilt länge. Stoica stretade dock emot och skylde de otaliga försenade utbetalningarna på korrupta myndighetsbyråkrater. Den 19 maj 1994 fick emellertid Stoica krypa till korset och meddela att Caritas var bankrutt. Kort därefter fängslades Stoica och den rumänska regeringen förbjöd etablerandet av nya pyramidspel.

Under 2000-talet har västeuropeiska ekonomer och samhällsvetare långsamt att börja omvärdera effekterna av de otaliga pyramidspel som växte upp i Östeuropa och Balkan efter kommunismens fall. Trots deras ofrånkomliga kollaps och de kortsiktigt negativa konsekvenser dessa innebar så förbättrade trots allt pyramidspelen det makroekonomiska läget i ett längre perspektiv. Detta berodde främst på att Caritas och liknande organisationer ingav medborgarna modet att investera pengar som de tidigare haft gömda i sina madrasser, på så sätt ökade cirkulationen av pengar i samhällsekonomin markant och bidrog till att accelerera den ekonomiska utvecklingen. Detta var emellertid en liten tröst för de tusentals rumänska familjer som förlorade sina tillgångar i Caritas kollaps.     

Lurik rekommenderar: Katherine Verdery. What was socialism, and what comes next?. Princeton University Press 1996.  

Från frälsare till fängelsekund: Ioan Stoica

Vad tar ni för juden i fönstret?; etnisk människohandel i Ceausescus Rumänien

Den stora stötestenen i mellankrigstidens och efterkrigstidens djupt balkaniserade Rumänien var den strukturellt ingrodda animositeten mellan landets etniska minoriteter å ena sidan och titulärnationen å den andra. Trots att merparten av Rumäniens judar förintades under andra världskrigets förlopp utgjorde de nationella minoriteterna hela 28 % av landets befolkning 1948.

Vis av deccenniers erfarenhet av etnisk fragmentisering, virulent fascism och uppslitande xenofobi valde den rumänska monarkin att i kölvattnet av fredsslutet 1945 söka överbrygga de etniska motsättningar och garantera minoritetsfolken en viss grad av politisk, kulturell och institutionell autonomi (med undantag för den tyska minoriteten som ansågs vara kollektivt skyldig till krigets fasor). Även efter monarkins resignation och det kommunistiska maktövertagandet 1947 bibehölls harmoniseringspolitiken.

Efter att Niculae Ceausescu (1918-1989) greppat regeringstyglarna 1965, anammat nationalkommunismen och gjort ”Rumänien åt rumänerna” till sin paroll kom minoriteternas sötebrödsdagar till vägs ände. Emigration för såväl rumäner som nationella minoriteter blev i praktiken nära nog omöjlig. Potentiella emigranter stigmatiserades ofta offentligt eller ”övertalades” till att stanna av den fruktade och omnipotenta säkerhetstjänsten Securitate.

Till följd av att Rumäniens internationella prestige förbättrades avsevärt i slutet av 1960-talet efter regimens taktiska avståndstagande från Sovjetunionen kunde Ceausescu signera samarbetsavtal med Västtyskland och Israel. Avtalen utnyttjades av den skrupellöse Ceausescu för att sälja och repatriera rumänska tyskar och judar till Västtyskland respektive Israel. Beroende på ålder och grad av utbildning kunde försäljningen av en tysk inbringa 4000-10 000 DM.

Vid ett möte med sin inre krets av servila stövelslickare ska Ceausescu till och med deklarerat att ”olja, judar och tyskar är Rumäniens viktigaste exportvaror”. Betydelsen av denna veritabla människohandel, som inom kort nådde gigantiska proportioner, ska inte underskattas. I ett Rumänien där elektricitet, vatten och gas var avstängda under större delen av dygnet för att spara energi utgjorde den västerländska hårdvalutan försäljningen av etniska minoriteter genererade ett signifikant smörjmedel för den stagnerande ekonomin.

De demografiska förändringar som försäljningen av Rumäniens judiska och tyska minoritet medförde var också betydande. Tyskarna, som emigrerat till Rumänien under medeltiden, vars antal uppgick till dryga 300 000 år 1977, hade minskat till cirka 100 000 tjugofem år senare. De rumänska judarna, vars samhällen blivit kraftigt decimerade under andra världskriget, uppgick till ungefär 380 000 år 1948. Efter Ceausescus detronisering 1989 levde emellertid endast 20 000 judar kvar i Rumänien.

Värst drabbade av Ceausescus ”romaniseringspolitik” och krav på assimilering var dock den ungerska minoriteten som fick se sina rättigheter kraftigt beskurna och sina institutioner nedmonterade under diktatorns tid vid makten. Den numerärt stora ungerska minoriteten utgjorde överhuvudtaget ett av Ceausescus största bryderier och hatobjekt. Värst, i diktatorns ögon, var att ”den socialistiska brödrarskapspolitiken” och ekonomiska realiteter gjorde det omöjligt att helt sonika sälja den ungerska minoriteten till sitt utfattiga moderland. Inte konstigt då att behandlingen av den ungerska minoriteten i Rumänien och den rumänska minoriteten i Ungern fortsätter att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan de båda post-kommunistiska grannländerna.  

Lurik rekommenderar: Joo Ludanyi. The Hungarian minority’s situation in Ceausescu’s Romania.Columbia University Press 1994.

Niculae Ceausescu (t.v.) gästar USA:s president Jimmy Carter 1978

Shoppingens okrönta drottning; Imelda Marcos

Shoppande hollywoodfruar i all ära, men när det kommer till verkligt groteska och verklighetsfrånvända excesser i shoppandets konst ligger de i lä gentemot diktatorsfruar runt om i världen. I Europa torde Rumäniens forne despots hustru, Elena Ceauşescu, inneha shoppingrekordet. Trots landets fattigdom hängav sig Elena åt att handla ohämmat i extravaganta butiker i Paris. Efter att man avrättat paret 1989 kom fru Ceauşescus shoppingberoende i dager, hon ska ha ägt inte mindre än 2000 klänningar och tusentals par skor.

Utanför Europa utmärker sig särskilt Filipinernas first lady, Imelda Marcos, hustru till diktatorn Ferdinand Marcos som styrde öriket från 1965 till 1986 då presidentparet tvingades i landsflykt till USA. Ferdinands politiska karriär inleddes på ett blodigt vis 1935 då han – bara 18 år gammal – sköt ihjäl familjens politiske rival, Julio Nalundasan. Dagen innan hade Nalundasan vunnit sitt andra val över Marcos styvfar, Mariano Marcos. Mord skulle därefter bli något av ett signum för Marcos politiska karriär.

Efter att paret Marcos vunnit presidentvalet 1965 inleddes sakteligen en omformning av den tidigare begynnande demokratin till en repressiv diktatur där inga politiska motståndare tolererades. Filipinernas statsfinanser kom snart att betraktas av presidentparet som deras privata tillgångar vilka de kunde spendera helt efter eget tycke och smak. Parets starka band till USA gjorde att Imelda utsåg New York till sitt shoppingparadis. I takt med att den filippinska ekonomin befann sig i fritt fall – med utbredd fattigdom som följd – reste Imelda på ökända shoppingturer till the Big Apple där hon framförallt frossade i exklusiv konst som ogenerat betalades med filippinska skattepengar.

I likhet med Elena Ceauşescu hade fru Marcos en särskild förkärlek till skor, enligt hennes egen utsago ska hon ha ägt 1060 par. Den siffran framkom i samband med att Imelda försökte dementera – enligt henne, ett illasinnat rykte – om att hon skulle ha ägt över 3000 par: ”I did not have three thousand pairs of shoes, I had one thousand and sixty.” Av de uttalanden hon gjort om tiden som presidentfru från sin exil i USA framträder bilden av en person som var helt främmande för tillståndet i landet och sin egen person. Hon hävdade med bestämdhet att hon absolut inte var materialistiskt lagd då hon påstod sig vara uppfostrad att bara älska sådant som kan älska en tillbaka.

Den typen av uttalanden står i kontrast till det faktum att styrkorna som intog presidentpalatset 1986 i Imeldas garderob fann inte mindre än 500 behåar, 200 höfthållare, samt mycket annat. Hennes förklaringar vittnar om något av en personkult kring henne: ”Never dress down for the poor. They won’t respect you for it. They want their First Lady to look like a million dollars.” Och “Filipinos want beauty. I have to look beautiful so that the poor Filipinos will have a star to look at from their slums.”

Fyra år efter att presidentparet tvingats i exil blev Imelda åtalad av USA för att ha stulit 105 miljoner US-dollar, dock frikändes hon i brist på bevis. Vidare kom Imelda Marcos att spela en viss roll i filippinsk politik även under 1990-talet. Hon ställde upp i presidentvalen både 1992 och 1998 men föga förvånande föll hon inte folket i smaken. I samband med valen öppnade Imelda ett skomuseum i Manila där hon visar upp sin samling, över 5400 par, således många fler än de 1060 hon tidigare påstått sig äga och därmed slår hon Europas skofetischist No. 1, Elena Ceauşescu, med god marginal.

Citatmaskinen Imelda Marcos sammanfattar sitt liv: ”I was no Marie Antoinette. I was not born to nobility, but I had a human right to nobility.”

Lurik rekommenderar: Romulo, Beth Day. Inside the Palace: The Rise and Fall of Ferdinand & Imelda Marcos. Putnam. 1987.

Yassir Arafat var homosexuell

Åtminstone om man får tro General Ion Mihail Pacepa, Nicolae Ceausescus ledande rådgivare i säkerhetspolitiska ämnen och den mest prominenta och välunderättade östeuropeiska avhopparen under hela Kalla kriget. 

Under 1970-talets inledning, när den rumänska diktatorns stjärna stod i zenit, påbörjade Ceausescu förberedelserna till ett äventyrligt diplomatiskt spel som, var det tänkt, i slutändan skulle förverkliga hans grandiosa politiska dröm: att tilldelas Nobels fredspris. Väl medveten om de norska beslutfattarnas ambivalens och tvehågsenhet insåg Ceausescu på ett tidigt stadium att det åtråvärda priset inte kunde säkras genom smärre politiska gester utan skulle kräva en verkligt herkulisk insats för freden. På detta område har få, varken förr eller senare, haft större ambitioner än den rumänska diktatorn. Ceausescu var nämligen fast övertygad om att han, tillsammans med sin fruktade säkerhetstjänst, besatt de medel och den briljans som tarvades för att råda bot på en av historiens mest infekterande konflikter; den mellan Israel och Palestina.

Ceausescu hade inga problem med att fånga Palestinaarabernas unga och ambitiösa ledare, Yassir Arafat, i sitt nät då han kunde förse PLO med skickligt förfalskade pass från hela världen, vilket ökade Arafats militär-politiska svängrum avsevärt. Under hela 1970-talet befann sig Arafat under ständig observation av den rumänska säkerhetstjänsten, vilka också utförde allehanda tjänster som kunde stärka dennes aktier gentemot Israel. 1972 besökte även Arafat sin rumänska välgörare i Bukarest.  

Liksom alla utländska gäster, oberoende av dignitet, var Arafat lyckligt ovetande om att den rumänska säkerhetstjänsten övervakade hans minsta steg, och ävenledes de göromål som denna företog sig i det privata sovrummet. Några timmar efter att det omaka paret Ceausescu-Arafat diskuterat politik och utväxlat diverse artigheter på den förstnämndas residens utspann sig följande telefonkonversation mellan den huvudansvarige för övervakningen av den palestinska gästen och General Pacepa:

”At this very moment the Fedayee (Arafats kodnamn) is in the bedroom making love to his bodyguard. The one I knew was his latest lover. He’s playing tiger again. The officer monitoring his microphones connected me live with the bedroom, and the squawling almost broke my eardrums. Arafat was roaring like a tiger, and his lover yelping like a hyena. [. . .] I’ve never before seen so much cleverness, blood, and filth, all together in one man.”