(Pat)ologisk Kanadensisk Canofil: William Mackenzie King och hundarna

2017/10/19 § Lämna en kommentar

William Lyon Mackenzie King (1874-1950) var inte bara Kanadas mest långlivade premiärminister (satt i perioder mellan 1921 och 1945), mannen ifråga hade också en imponerande akademisk bakgrund. Kings akademiska meriter är i denna kontext inte oväsentliga – med två Masterexamen och en doktorshatt från Harvard ovanpå det var King en av Nordamerikas bäst utbildade politiker genom tiderna.

Den flegmatiske premiärministern undvek med hjärtats lust allehanda sociala tillställningar och var även inom de egna leden känd som en utomordentlig tråkmåns. Detta var uppenbarligen en fördel för King; hade det kanadensiska folket haft kännedom om vad deras till synes genomtråkige premiärminister sysslade med på fritiden hade de antagligen satt lönnsirapen i halsen.

Intellektualisten King var nämligen i själva verket en hängiven spiritualist med särskild besatthet av Livet-efter-döden. Redan tidigt i sin politiska karriär började King att frekventera olika medium och regelbundet delta i andliga seanser. I sin långa och torra dagbok, påbörjad 1893, berättar King utförligt om att han under dessa seanser brukade tala med sin döda moder. Men inte bara henne, King ska också ha fraterniserat intensivt med så vitt skilda historiska personer som Theodore Roosevelt och Leonardo Da Vinci.

William Lyon Mackenzie King (t.v.) med Pat (III).

Bilden av Kanadas perenna premiärminister blir inte komplett om man undviker att nämna dennes kärlek till hundar. Lika lite som King syntes tycka om sina medmänniskor, lika mycket föreföll han att avguda våra fyrfota vänner. 1924 föddes den första av tre irländska terriers som alla skulle komma att bli den barske gamle mannens mest lojala och uppskattade livskamrater. Underligt nog namngav King alla tre hundarna ”Pat”.

Visst plitade King pliktskyldigt ned politiska kommentarer lite då och då i den voluminösa dagboken, med det var kärleken till ”Pat” – eller ”den gudasända lilla ängeln i formen av en hund”, med hans egna ord – som fick mest utrymme. Pat var också sin ”husse” behjälplig i det politiska arbetet och lotsade sålunda Kanada genom en tid av turbulens och världskrig. King, som föredrog att arbeta hemifrån med ”Pat” som enda sällskap, hade som vana att konsultera sin hund när viktiga politiska beslut skulle fattas. Genom att granska ”Pats” svansföring kunde han avgöra huruvida det fyrfota oraklet var för eller emot en viss policy eller ett visst beslut.

Kanske blev Kings passion för seanser, Ouija-bräden och ockultism i slutändan ändå lite för mycket. Under sina sista år som Kanadas premiärminister hade tyvärr alla Kings tre terriers avlidit och lämnat sin ägare otröstlig och ensam. Han ska då vid flera tillfällen sökt kontakt och kommunicerat med sina älskade hundar genom seans; än märkligare är att King, enligt egen utsago, ska ha förhört sig om de avlidna djurens politiska väderkorn och åsikter i vitt skilda ämnen, däribland internationell diplomati och den allmänna värnplikten.

En åldrad King med Pat (III).

Blodisande historia: Vampyrism i Serbien under 1700-talet

2014/02/19 § Lämna en kommentar

Inte så få tonårsflickor drömmer idag våta drömmar om vampyrer som glittrar i månskenet. Dessa blodsugande varelser har genom den amerikanska populärkulturen fått en aldrig tidigare skådad uppmärksamhet, även om vampyren varit föremål för människors fantasier i hundratals år. Namnet på varelsen, vampyr, härstammar dock från Serbien och inte från borgen Poenari i Valakiet där den berömde greven huserade under 1400-talet.

I byn Medvegia hände fruktansvärda ting år 1731, byborna dog som flugor i sina sängar om natten i oförklarliga sjukdomar. Snart började rykten florera bland de skräckslagna invånarna i Medvegia om att de avlidna hade hemsökts av vampyrer som smittat de hädangångna med sjukdomar alternativt strypt dem i sömnen bara för att återvända till sitt vilorum på kyrkogården.

Borgen Poenari, Drakulas hem

Borgen Poenari, ”Draculas” hem

Till Medvegia begav sig den österrikiska läkaren Johann Flückinger för att avslöja vampyren och dokumentera vad som egentligen pågick där. Hans undersökning kom snart att sikta in sig på hajduken (ungefär fredlös) Arnold Paole som hade avlidit år 1726. Mot slutet av sitt liv hade han påstått sig plågats av en vampyr som han hade haft oturen att springa på i Kosovo och smittats av den tärande sjukdomen vampyrism. Dock visste Paole råd och sökte upp den monstruösa varelsens grav, åt en rejäl näve jord från denna och smetade in sig i varelsens blod. Denna groteska handlig, trodde han, skulle ha botat honom från förbannelsen men den skyddade honom inte från otur; kort därpå föll han, bröt nacken och gick hädan.

Kort efter hans död visade det sig att Paole själv hade blivit en vampyr och han ska ha plågat ihjäl fyra stackars bybor. Detta skedde år 1725, och efter denna inledande blodfest höll sig Paole lugn i sin grav fram till 1732 då döden åter började hemsöka den fridsamma byn och inom kort befanns tio personer döda. På grund av detta vände man sig i sin desperation till myndigheterna och fallet hamnade på oberstleutnant Scnezzers bord som i sin tur sände Flückinger till byn då man fruktade pesten.

Flückinger däremot tog byborna på orden om att det var vampyren Paole som spred vampyrism och därför  började han gräva upp de avlidnas gravar för att kontrollera huruvida de hade förvandlats till vampyrer. Även om Flückinger var läkare hade han dålig kunskap om hur lik förmultnar, vilket i och för sig inte var så konstigt då gravöppningar hörde till ovanligheterna. Man kom snart fram till vilka lik som antogs smittats av vampyrism, dessa kändes igen på sin missfärgade hy, uppsvällda kroppar, blodsprängda och rosiga hy samt fortfarande flytande kroppsvätskor. När dylika lik upptäcktes högg man huvudet av dem och brände kvarlevorna.

Flückinger sammanställde sina erfarenheter i rapporten Visum et Repertum (Sett och upptäckt) som tack vare sitt markabra innehåll och bevis på att vampyrer existerade fick en förvånansvärd stor spridning. I rapporten användes frekvent det serbiska ordet vampir om de smittobärande gengångarna och det är härifrån ordet vampyr härstammar även om liknande varelser tagit folk av daga långt före Medvegia.

En medeltida vampyr eller gengångare har naglats fast vid graven med en påle genom munnen

En medeltida vampyr eller gengångare har naglats fast vid graven med en påle genom munnen

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade ockultismLuriks Anakronismer.