Gränslös grönländsk romanticism: Historien om Hallvard Devold och Erik Rödes Land

2017/12/11 § Lämna en kommentar

Den 27 juni 1931 blev det oländiga Myggbukten (se karta) på östra Grönland platsen för ett sällsamt skådespel. Fem norrmän, med säljägaren och äventyraren Hallvard Devold i spetsen, hissade utanför en nybyggd radiostation den norska flaggan och deklarerade att östra Grönland härmed och högtidligt ockuperades i hans majestäts (Haakon VII 1905-1957) namn. Landet, som nominellt lydde under Danmark, utropades till ”Erik Rödes land” (Eirik Raudes land). Anledningen till namnvalet var givetvis att man sökte återknyta den fjärran ödemarken till ett ärorikt norskt förflutet då Erik den Röde (ca 950-1003) upprättade en diminutiv norsk koloni på Grönland år 985.

Efter avslutat värv telegraferade de fem ”kolonisatörerna” den norska regeringen samt tidningarna Aftenposten, Dagbladet och Tidens Tegn och upplyste dem alla om att Norge minsann hade skaffat sig en koloni. Vad Danmark anbelangade gav man blanka fasen i.

Hallvard Devold och hans edsvurna hissar den norska flaggan i Myggbukten år 1931.

I Norge tog regeringen med bondepartiledaren Peder Kolstad vid rodret (statsminister 1931-1932) först avstånd från Devolds självsvåldiga aktion, men efter intensiv lobbyverksamhet och tryck från den allmänna opinionen stadfäste man till slut ockupationen. Den norske marinministern, en viss Vidkun Quisling (1887-1945), gick så långt som att deklarera att han ämnade ”sätta in flottan” utifall danskarna försökte kröka ett hår på de ädla ”kolonisatörerna”. Strax efteråt utnämnde man juristen Helge Ingstad till guvernör över den nya kolonin.

Det pånyttfödda Norge, självständigt år 1905, ansåg sig inte utan rätt ha blivit styvmoderligt behandlade av Danmark och Sverige som i Kielfreden år 1814 bestämde Skandinaviens framtida gränsdragning helt över huvudet på norrmännen. Resultatet blev som bekant att Norge tvingades i union med Sverige, medan bl.a. Island, Grönland och Färöarna blev danska protektorat. Norrmännen skulle inte glömma denna skymf.

Karta över ”Erik Rödes land”.

Danskarna var aldrig särdeles förtjusta i sitt grönländska protektorat då få danskar behagade att slå sig ner i oländigheten och ön formligen blödde pengar – trots det fastslog det danska Folketinget år 1921 att Grönland var en okränkbar del av Danmark. Vad som mer än något retade sälfångare Devold var emellertid att danskarna försvårade hans yrkesutövning i vattenlederna utanför östra Grönland då man ofta förvägrade norska säl- och valfångare att gå iland på det egentliga Grönland, trots att platsen nära nog saknade invånare.

Under perioden 1924 till 1931 försökte Devold och hans kolonisatörer därför underminera Danmarks position i området genom att anlägga hyttor, stugor och telegrafstationer i den grönländska ödemarken. Vid utropandet av ”Erik Rödes Land” hade man lyckats anlägga hela 76 byggnader av olika slag i området, även om de flesta av dessa stod tomma under större delen av året. Danskarna hade inte tillnärmelsevis lika många byggnader och människor i området.

Danskarna fann sig givetvis inte i att några saltstänkta norska äventyrare hade upprättat en koloni på deras mark, utan protesterade högljutt. När den norska regeringen trots allt stod på sig så drog man tvistefrågan inför den internationella skiljedomstolen i Haag. Den 5 januari år 1933 kom så domen som avgjorde den norska kolonialismens öde. Med 12 röster mot 2 bestämde domstolen att den norska ockupationen av Grönland var olaglig. Norge godkände om än under visst knotande domen, varpå ”Erik Rödes Land” förpassades till historiens fotnoter.

Hallvard Devold – säljägaren som anlade en koloni.

Snurriga nazister: nederländsk cykelhistoria under och efter Andra Världskriget

2013/02/24 § Lämna en kommentar

Att Nederländerna är ett land till bredden fyllt av cykelentusiaster står klart för var och en som haft lyckan att besöka landet. Att 70 % av alla resor under 7,5 km utförs på cykelsadel är kanske inte så underligt med tanke på att nederländarna är synnerligen trångbodda och att landet som helhet är lika platt som Danmark. Men det finns mer till den nederländska cykelhistorien.

Liksom i övriga Europa tog cyklandet fart i Nederländerna och Belgien i slutet av 1800-talet, skillnaden var dock att medan verksamheten förblev ett aristokratiskt nöje i exempelvis England och Frankrike så kunde den spirande nederländska bourgeoisien relativt snabbt begagna sig av det nya fortskaffningsmedlet. Bortsett från en fabulös ekonomisk konjunktur vid sekelskiftet berodde den våldsamma explosionen i antalet cyklar mycket på att Nederländerna och Belgien åtnjöt billig gummiimport från sina afrikanska och asiatiska kolonier. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att den nederländska cykelexpansionen gick över indonesiska gummiarbetares lik.

Vid andra världskrigets utbrott var antalet cykelägare per capita högre i Nederländerna än någon annanstans, men tyskarna ville dock annorlunda. Under naziockupationen 1940-45 beslagtog de tyska soldaterna tiotusentals nederländska cyklar – vilket givetvis retade gallfeber på de ockuperade nederländarna – och använde dem konsekvent när inga andra transportmedel stod till buds. När den tyska armén så småningom flydde Nederländerna i all hast år 1945, efter att kanadensiska trupper stod i bevåg att befria landet, begagnade sig tusentals tyskar av de nederländska cyklarna för att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Tilltaget gjorde de berövade cykelentusiasterna förslagna, för att inte säga hysteriska. Efter Tysklands nederlag och det andra världskrigets kadens krävde tiotusentals nederländare: ”Mijn fiets terug!” (Ge mig min cykel tillbaka!) som en del av ett eventuellt krigsskadestånd.

Historien slutar givetvis inte där. Kravet på ”Mijn fiets terug!” återkom år 1966 när den blivande drottningen Beatrix äktade sin Claus von Amsberg. Demonstrationen, där slagordet skallade, samlade tusentals nederländare och var en protest mot att den unga drottningen ämnade äkta en tysk (cykeltjuv). Den nederländsk-tyska cykelanimositeten gör sig gällande även idag; år 2006 uppträdde bl.a. ett stort antal nederländska fotbollsfans med frasen  ”Mijn fiets terug!” ingraverade på sina tyska förstavärldskrigshjälmar som givetvis var målade i orange.

Även om nederländarna aldrig fått sina älskade cyklar officiellt ersatta av det moderna Tyskland innebär inte detta att en och annan f.d. tysk soldat känt dåligt samvete över stölderna under flykten från Nederländerna under andra världskriget. År 2009 kontaktade exempelvis en f.d. tysk soldat, stationerad i Nederländerna under kriget, en perifer katolsk kyrka i Nederländerna och förklarade samvetsgrant att han i slutet av kriget stulit en nederländsk cykel parkerad utanför kyrkan och nu, då han snart skulle ligga på sin dödsbädd, önskade lätta sitt samvete genom att ersätta ägaren eller dennes efterkommande ekonomiskt.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

2012/11/29 § Lämna en kommentar

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

From Russia – with peace; Admiral Bodiscos fredliga krig på Gotland

2012/08/18 § Lämna en kommentar

När högsommaren nu är över, börjar Gotlands besökssiffror så sakteliga sjunka. Efter almedalsveckan och den efterföljande stockholmsveckan i juli, består den sista turistruschen av medeltidsveckans entusiaster i augusti. Bland den ca miljonen mångnationella turister som styr kosan till Gotland under sommarmånaderna lyser ryska besökare av någon anledning med sin frånvaro. Annorlunda var det år 1808. Då beslöt tsar Alexander I att Gotland skulle införlivas i det ryska tsarriket. Projektet skulle visa sig bli en av de dråpligaste men också fredligaste konfrontationerna i det svensk-ryska kriget.

22 april 1808 landsteg ryska trupper under befäl av konteramiral Nikolaus Bodisco i Slesviken på sydöstra Gotland. I skuggan av det pågående svensk-ryska kriget som i första hand fördes i Finland, kläckte tsar Alexander I idén att erövra Gotland. Uppgiften lades på nämnde Bodisco. Med 1 000 man vadade han iland i den långgrunda viken och började i vårsolen tåga mot Visby.

Gotland saknade försvar, och när Bodiscos soldater marscherade upp mot Söderport, insåg visbyborna det meningslösa i att bjuda motstånd. Den 600-åriga kalkstensmuren runt Visby hade sedan länge spelat ut sin roll som försvarsverk. Liksom staden öppnat portarna för danske kungen Valdemar Atterdags knektar den varma junidagen 1361, öppnades dem nu för amiral Bodisco. Visbys borgmästare Grevesmühl mötte upp och förklarade stadens kapitulation.

Visby och Gotland hade alltså framgångsrikt erövrats utan att ett enda skott hade avlossats. Amiral Bodisco kunde nöjt somna in efter att ha inkvarterat sina officerare i stadens hus, vilka till skillnad från dagens påkostade renoveringar, restaureringar och uppfräschningar för sommarboende i många stycken var fallfärdiga historier. Kanske drömde Bodisco om hur ryska förstärkningar skulle anlända för att definitivt befästa den ö som han så enkelt hade säkrat. Kanske skulle han bli överöst med medaljer och belöningar av tsaren. Denne hade emellertid på andra sidan Östersjön tappat intresse för gotlandsexpeditionen, och några förstärkningar var inte på väg. Däremot satte en svensk eskader med fyra bataljoner i Karlskrona snart kurs på Gotland med uppdrag att driva bort Bodisco.

I maj kastade de svenska skeppen ankar i Sysne på östra Gotland, och trupperna sattes iland för att göra slut på den ryska ockupationen, som för övrigt tycks ha varit av det stillsammare slaget. När Bodisco inte fått några förstärkningar från tsaren, beslöt han att börja förhandla med den svenske befälhavaren, vilket resulterade i att den ryska truppen lika fredligt som den tågat in 22 april tågade 16 maj ut ur Visby. Enligt avtalet med den svenske befälhavaren fick de lämna kvar sina vapen och ammunition i utbyte mot fri lejd. Med Bodisco i täten äntrade de sina skepp i Slite på östra sidan av ön och seglade hem.

Gotland var alltså bara ockuperat i en knapp månad, och utan att något människoliv gick till spillo, eller att något skott avlossades. Ändå eller kanske just därför blev den ryska invasionen 1808 startskottet för den svenska militariseringen av rikets största ö. Flera regementen upprättades, och fram till 1990-talet och Sovjetunionens fall skulle Gotland komma att ses som den yttersta försvarsposten mot ryssen. Dessa 150 år av militarisering syns i Fårösunds och Tingstäde fästning, i radaranläggningar vid Hoburgen och i pansarvärn längs Gotlands kuster som lätt chockar en fredlig turist på Visbys Strandpromenad eller på stenstranden nedanför Fårö fyr.

Så varför syns inte ryska turister i Gotlands nutida besöksstatistik? Är det av genans inför senaste besöket? Är det på grund av känslan att inte vara välkommen bland öns försvarsmilitära minnen? Eller är det bara en slump? En sak är i alla fall säker – om krig nu tvunget måste föras, borde det föras i enlighet med Gotlands erövring och återerövring 1808.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Gunnar Svahnström. Visby under tusen år. 1984.

Dagens Söderport i Visby

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade OckupationLuriks Anakronismer.