Den ivorianska chokladkyrkan

2011/10/19 § Lämna en kommentar

När den franska kolonialmakten övergav Elfenbenskusten år 1960 stod president Felix Boigny (1905-1993) inför samma problem som så många andra presidenter i nyligen avkoloniserade länder; hur skulle landets postkoloniala ekonomi utvecklas? Boigny var av uppfattningen att hans land omöjligen kunde konkurrera med grannländerna i fråga om att tillverka industrivaror. Istället såg han en möjlighet i att utveckla landet genom en massiv satsning på kakao.

Dock saknade Elfenbenskusten tillräkligt med jordbrukare för att förverkliga de ambitiösa planerna på att bli en världsledande kakaoproducent. Boigny drev därför igenom en generös arbetskraftsinvandringslag som gav gratis mark till immigranter som ville flytta till Elfenbenskusten för att odla kakao. Alla som högg ned skog i syfte att röja väg för plantager fick äganderätten till marken de tagit i anspråk vilket ledde till en massiv uppodling av tidigare djungel.

Framtiden såg ljus ut för det lilla Västafrikanska landet, de utländska investeringarna och i synnerhet de franska flödade in. Man började skämta om att Elfenbenskusten nu hade blivit mer franskt än vad det någonsin hade varit under den koloniala tiden. Produktionen gick över förväntan och i kombination med att priset på kakao steg till höga nivåer kunde man även börja investera i infrastruktur såsom hamnar, vägar och järnvägar. Inom kort började man även  satsa på skrytbyggen, om än måttliga, såsom skyskrapor och Västafrikas enda ishall. Internationella observatörer var ense i sitt omdöme; Elfenbenskusten var ett mirakel i fråga om ekonomisk framgång och ett föredöme för hur övriga postkoloniala Afrika skulle kunna utvecklas.

Dock skulle tiden för de måttliga skrytbyggena snart vara över. Boigny började uppfyllas av sin egen förträfflighet och tyckte att det var dags att bosätta sig ståndsmässigt. Han lät bygga ett palats åt sig själv i sann europeisk kolonialanda med 52 olika typer av marmor och en luftkonditionerad vinkällare. Husbygget gick på 12 000 000 dollar. Några nämnvärda protester lär inte ha hörts gentemot palatsbygget, folket och omvärlden levde än så länge i tron att nationalekonomin var i balans. Sanningen var en annan. Boigny anpassade aldrig den ivorianska ekonomin till marknadens konjunktur. När det var goda tider slösade han, i dåliga tider lånade han i syfte att kunna upprätthålla reformnivån utan att det märktes att kakaopriset gått ned.

Detta ständiga lånande utarmade sakta men säkert landets ekonomi, en process som Boigny skulle snabba på genom att förverkliga sin  mest verklighetsfrånvända fantasi. Presidenten var djupt religiös och ville sätta sin hemby, Yamoussoukro, på den internationella kartan. Något som förklarar varför han valde att bygga en kyrka i byn. Det var dock inte tal om något modest bygge, presidenten ville ha en replika av världens största kyrka: St. Petrus basilika i Rom.

Kyrkan fick namnet Our Lady of Peace som förmodans syfta på presidentens egen mor. Totalt gick bygget på dryga 200 000 000 dollar vilket Boigny påstod hade tagit ur egen ficka. Sanningen var att hela kyrkan bekostats med medel ur den sinande statskassan och lån från utlandet. Påven krävde att den ivorianska kyrkan skulle bli mindre än originalet men man ignorerade Hans Helighet vilket dock inte hindrade Påven från att i egen hög person välsigna kyrkan år 1989. Fram tills Boignys död lät kyrkans guider som ett eko av presidenten: ”inget pris kan sättas på Guds gåvor”.

Lurik rekommenderar: Orla Ryan. Chocolate Nations; Living and dying for cocoa in West Africa. Zed Books. 2011.

Torget i Yamoussoukro med kyrkan i bakgrunden

Annonser

Gamla stötar man minns; om virilitetens vikt på ålderns höst

2011/08/15 § Lämna en kommentar

Från antikens glansdagar fram till 1800-talets mitt var människor övertygade om existensen av lyckosamma personer i omgivningen som nått en rent fabulös ålder. Detta hängde givetvis ihop med att bibelns skrönor allt som oftast togs bokstavligen, vilket innebar att man med Guds försyn utan svårighet kunde uppleva sin femhundrade födelsedag. Fantasifulla historier om särskilt gamla och skröpliga personer florerade därför i Europa alltsedan Medeltidens början och kom att ge upphov till legender som skulle fortleva i århundraden.

En av de mest omtalade åldringar som uppmärksammats var ”Old Man Parr”, som till följd av sin exceptionella ålderdom fick audiens hos Karl I år 1635. Thomas Parr hävdade att han var född 1483 och således uppnått den aktningsvärda åldern av 152 år. Naturligtvis var det ingen som misstrodde den orkeslöse gamle mannen. Uppståndelsen vid hovet blev dock för mycket för ”Old Man Parr” som dog året därpå. Under de nästkommande 200 åren letade britterna med ljus och lykta efter någon som kunde matcha Thomas Parrs vördnadsfulla ålder och fann slutligen år 1792 en viss Henry Jenkins som påstods vara 169 år gammal.

Ålder var i sig långtifrån respektingivande och vanligt var att man gjorde narr av ålderssvaga och skröpliga människor. Liksom idag så var det emellertid ett annat ljud i skällan om gamlingen vid sidan om hög ålder också kunde ståta med en imponerande virilitet. Exempelvis blev ”krigarpåven” Julius II (1503-1513) såväl fruktad som beundrad i hela Europa då han som 70-åring i full harnesk svingade sig upp på sadeln och gav sig ut på fälttåg i hopp om att kunna ena Italien under den påvliga spiran.

Republiken Venedigs ledare mellan 1523 och 1538, dogen Andrea Gritti, var likaledes omtalad under sin tid i regeringsställning. Det berodde förts och främst på att han mellan det att han var 68 och 83 år gammal lyckades med konsttycket att producera åtminstone fem avkomlingar utanför äktenskapets hägn.

Än mer beundrad var emellertid Andrea Grittis ambitiösa föregångare som venetiansk doge: Enrico Dandolo. Denna gravt blinda men ack så våghalsiga åldring tog som nittioåring korset och ledde den framgångsrika erövringen av Konstantinopel år 1204 under det urartande fjärde korståget.

Också under 1900-talet har det varit oerhört viktigt att politiker som nått en aktningsvärd ålder tid efter annan demonstrerar sin beundransvärda fysik och ungdomliga virilitet för allmänheten; med manipulation och tjuvknep om så krävs.

Franklin D. Roosevelt (1933-1945) var exempelvis en mästare på att manipulera TV-mediet till att få det att se ut som om han verkligen besegrat sin polio och med lättare ansträngning kunde resa sig ur sin rullstol. Även om så inte var fallet inspirerade Roosevelts fabricerade vigör de krigströtta landsmännen att tro på budskapet om att Amerika kunde överkomma alla de svårtartade problem som gäckade nationen.

Senare presidenter tog givetvis lärdom av hur Roosevelt framgångrikt utnyttjade massmedia i PR-syfte. Sålunda firade George Bush Snr sin 85-årsdag med att inför ett överförtjust pressuppbåd utföra ett utomordentligt fallskärmshopp. Företrädaren Ronald Reagan var inte sämre då han som 68-åring i Vita Husets träningslokal poserade med sina översvällande muskler inför Time Magazines fotografer. Omslagsbilden på den hurtiga presidenten har gått till historien som en av USA:s mest framgångsrika PR-kupper.

Lurik rekommenderar: Pat Thane. The long history of old age. Thames & Hudson 2005

Konterfej föreställande Thomas Parr när han bevistade det brittiska hovet 1635

Renässansens Mussolini; Colo di Rienzo och den pånyttfödda romerska republiken

2011/07/03 § Lämna en kommentar

Efter att påven med sin administration flyttat till Frankrike uppstod naturligt nog ett maktvakuum i Rom. Symptomatiskt för italiensk politisk tradition upprättades inte en ny förvaltningsapparat, istället såg olika familjer sin chans att gripa makten för egen del och därmed utbröt en situation som kan jämföras med ett inbördeskrig. Flera familjer var inblandade men särskilt drivande i kampen om den eviga staden var släkterna Orsini, Frangipane och Colonna.

Cola di Rienzo (1313 – 1354) växte upp i denna depraverande stad som son till en krögare. Sonen hade begåvats med läshuvud och skickades därför att studera. Under studietiden formligen slukade di Rienzo antikens klassiker och det förefaller som om det var nu hans idé om en ny romersk kejsartid föddes, fri från det relationsbaserade system som låg till grund för anarkismen i staden.

Efter några turer till Avignon hade di Rienzo övertygat påven om läget i den eviga staden och återvänt försedd med ämbetsbrev och en månadslön av hans Helighet. Snart började han uppträda på stadens torg klädd som en romersk patricier och gick i sina tal i kraftfull polemik mot de stridande familjerna. Till en början blev flera adliga familjer intresserade av di Rienzo och man bjöd hem honom då man ville höra närmare på denne presumtiva uppviglare.

Dessa symposier utmynnade i farsartade tillställningar där di Rienzo talade om sig själv som den framtida Ceasar och han ska även – på ett artigt vis – ha lovat att dekapitera sina värdar. Ingen förefaller ha tagit honom på allvar till och det verkar som om flera familjer bjöd hem honom med enda syfte att få sig ett gott skratt.

Pingstdagen 1347 gjorde di Rienzo verklighet av sina planer och tågade till Capitolium (med stöd av kyrkan som inte hade mycket till övers för den romerska adeln) där höll han ett eldande tal inför en jublande folkmassa som var hjärtligt trött på de ständiga stridigheterna. di Rienzo talade om sociala reformer, hur republiken skulle återinföras (vilket i och för sig inte verkar ha varit hans plan) slutligen krönte han sitt tal med att utropa sig till folktribun, en titel som under republiken hölls av plebejernas representant hos senaten.

Inte så få svor trohet till sin nya folktribun och även Avignon erkände det nya styret, således gick det bra och en del sociala program hann införas och efter ett par veckor lät han ikläda sig kejsarens attribut; lagerkrans och spira och lät utlysa kejsarval. En av Di Rienzos många beundrare var poeten Petrarca, räknad som en av renässansens största, som bland annat tillägnade den narcissistiskt lagda potentaten hyllningskvädet Spirito gentil, och dessutom omnämnde denna som den nya Romalus. Di Rienzos maktfullkomlighet och groteska excesser blev emellertid för mycket för både påven och adelsfamiljerna som slöt fred med varandra för att bjuda antagonisten motstånd.

1347 tvingades han att fly från Italien. Påven hade beordrat hans gripande och därför sökte han en fristad hos kejsaren Karl IV som efter en inledande vänlighet förpassade di Rienzo till de kejserliga fängelsehålorna bara för att senare utlämna honom till påven. Efter ett drygt år i fångenskap sändes dock di Rienzo tillbaka till Rom där han emottogs med stort jubel och utnämndes till senator. Dock skulle hans nya reformer, såsom skatt på vin, inte falla folket i smaken och den här gången behövdes det ingen adelssammansvärjning för att göra sig kvitt di Rienzo.

När en arg mobb marscherade mot hans palats valde han att klä ut sig till en tiggare och ge sig ut på gatorna för att på så vis undkomma folkets vrede. Det dröjde inte länge innan han blev avslöjad då inga fattiga gick omkring med de guldkedjor som di Rienzo glömt ta av sig. Folket kastade sig över honom, högg av hans huvud och placerade det på en påle.

Trots att man numera tror att di Rienzo drevs av ett tilltagande vansinne så har hans eftermäle lång ifrån varit odelat negativt, och mången italiensk politiker och kulturpersonlighet har genom åren fängslats av di Rienzos person och politiska vision. Bland de senare finner vi såväl Verdi (1873) som Wagner (1842), och bland de förra en viss Benito Mussolini vars kapriciösa läggning, personliga idiosynkrasier och vurm för den romerska kejsartiden i det närmaste var identiska med de av Cola di Rienzo.  

Colo di Rienzo

Japaner i västerled; Faxicuras möte med påven

2010/12/19 § Lämna en kommentar

Under 1600-talets inledande årtionden präglades Japan av religiös polarisering och inre stridigheter. Innan Tokugawa shogunatet lyckats konsolidera sin maktställning under den äregiriga Tokugawa Ieyasu (1543-1616) upplevde de många feodalherrarna något av en blomstringstid då de till följd av avsaknaden av en interventionistisk centralmakt kunde agera som småkungar på sina domäner.

En av de mest ambitiösa av dessa var utan tvekan den kristna konvertiten Dame Masamune (1567-1636) som närde smått fantastiska drömmar om att konvertera Japan till kristendomen och omvandla det rigida feodalriket till en handelsfararnation i stil med Nederländerna och Spanien. Masamune var heller inte den som lät verkligheten stå i vägen för realiserandet av sina visioner, och år 1613 lät han bekosta en expedition som skulle föra de första japanerna till Amerika och Europa.

Ledaren för denna blev Hasakura Tsunenaga (1571-1622) som fick i uppdrag att utverka handelsavtal med guvernören i Nya Spanien (Mexico) samt att upprätta ambassader i Spanien och Vatikanen, på samtliga punkter skulle expeditionen bli lyckosam.

Hasakura Tsunenaga och hans följe av cirka 180 japanska vapendragare och en handfull spanjorer ankom till Mexico i oktober 1613 där ett åttiotal japaner så småningom lät döpa sig och därmed uppta ”den sanna tron”. Hasakura Tsunenaga gjorde också han slag i saken men hans konvertering fick vänta fram tills sällskapet siktade Spanien där han döptes av ingen mindre än biskopen av Toledo. Han förärades i samband med denna tillställning också ett kristet dopnamn: Francisco Felipe Faxicura, vilket han blev omåttligt förtjust i.

Efter att ha avlagt visit hos den lättfärdige och intellektuellt ointresserade spanske kungen Filip III styrde Faxicura kosan mot Rom 1615, även om vädergudarna tvingade honom till en kortare avstickare i Frankrike. I Rom blev påven Paul V (1605-1621), Galileo Galileis omisskännliga baneman, så betagen i sin jovialiska asiatiska gäst att han generöst nog tillerkände denne romerskt medborgarskap.

Efter att ha återsett Mexico och uppehållit sig en längre tid på Filippinerna återvände Faxicuras expedition äntligen tillbaka till Japan 1620 där de hyllades som hjältar. Tokugawa shogunatets stigande stjärna betydde emellertid att den korta epoken av religiös tolerans och samarbete med de europeiska makterna gick mot sitt slut. Utvecklingen till trots spenderade den nu närmast övernitiskt religiöse Faxicura återstoden av sina dagar med att söka konvertera sin omgivning till ”den sanna tron” innan han så slutligen somnade in stilla och lugnt i sitt hem 1622.     

Johanna Papissa; medeltida myt eller sanning

2010/11/24 § Lämna en kommentar

Påvedömet beskylls inte sällan, utanför den katolska världen, för misogynism och emellanåt även för manschavunism, vilket möjligen inte är märkligt då katolska kyrkan i dryga 2000 år har varit en institution där endast män funnits välkomna på högre nivåer än kyrkobesökare. Dock finns det historiska indicier som tyder på att en i den långa räckan av män som bestigit Petrus tron kan ha varit en bedragare, en till man förklädd kvinna.

Då påven Leo IV dog 855 ska de samlade kardinalerna ha valt en kvinna som kallade sig Johannes Anglicus till påve. Hon ska ha styrt Vatikanen i dryga två år före sin död som orsakades av att hon ska ha fått missfall under en påvlig procession i Rom.

Att Johannes, eller Johanna, ska ha levt under 800-talet försvårar avsevärt alla försök att faktiskt fastställa hennes existens. Som bekant tillhör 800-talet de mörkaste delarna av medeltiden vad gäller avsaknaden av källor. Emellertid existerar en biografi från denna tid om påvarna, Liber Pontificalis, dock är denna skrift synnerligen tendensiös och flera påvar saknas i den, däribland Johanna. Emellertid omnämns hon i en avskrift av påvekrönikan, dock i ett tillägg som är gjord långt efter 800-talet, troligen under 1200- eller 1300-talen.

Detta stärker den mindre fantasieggande möjligheten att Johanna Papissa endast är frukten av mytbildning under högmedeltiden. De som ändå tror på hennes existens framhåller däremot avsaknaden av samtida källor som en styrka. Man menar att Johanna ska ha utsatts för en mörkläggning genom att man helt enkelt raderat henne ur alla dokument som skulle ha bevisat hennes existens. Detta resonemang liknar mest något som en konspirationsteoretiker skulle kunna hitta på. Samtidigt förefaller Vatikanen till viss del vara lika konspiratorisk då man hävdar att Johanna ska vara påhittad av protestantiska reformatorer.

Johannas försvarare använder sig av en arsenal av olika indicier i syfte att hävda hennes existens som delvis bygger på faktiska händelser men som troligen feltolkats. Man lyfter fram att påven Johannes XX år 1276 ändrade sitt påvenummer till XXI efter en grundlig genomgång av påvekrönikan vilket vissa tolkar som ett officiellt erkännande av Johanna som påven Johannes VIII.

Ytterligare ett bevis ska ha varit Jan Hus vittnesmål inför en synod 1413. Hus fälldes för kätteri eftersom han hävdat att Petrus efterföljare inte var ofelbara. Under rättegången lyfte han fram en mängd exempel på påvar som levt i synd och haft åtskilliga tvivelaktiga affärer för sig. De närvarande, tjugoåtta kardinaler, fyra patriarker, trettio ärkebiskopar, tvåhundrasex biskopar och fyrahundrafyrtio teologer ska ha krossat samtliga Hus påståenden, utom följande: ”mångfaldiga gånger hava påvarna nedfallit i synd och villfarelse, enkannerligen då Johanna valdes till påve, hon som var kvinna.” Vidare beskrev Biskopen av Horta en påvlig procession 1486 i följande ordalag:  ”hans Helighet tog vägen där […] Johannes Anglicus framfödde ett barn.”

Alla dessa sena vittnesmål som tas som bevis, tyder i själva verket på att idén om en kvinnlig påve troligen uppstod som en mytbildning någon gång under den senare delen av medeltiden. Samt att myten om den kvinnliga påven även fick viss acceptans inom kyrkans led.

Kadaversynoden; ett ruttnande lik ställs inför rätta

2010/09/26 § Lämna en kommentar

Under 800-talet e.Kr var Rom i händerna på ett antal mäktiga familjer som inte bara nöjde sig med världslig makt och rikedom. Det stora priset var den Heliga stolen, att få en medlem av den egna familjen vald till påve skänkte en oerhörd strålglans över hela släkten. I kampen om makten förefaller dagens italienska maffiakultur ha fötts. De olika familjerna skydde inga medel, mutor, våld, mord till och med våldtäkt var vanligt förekommande medel för att nå det prestigefyllda målet. I Västeuropa hade ännu inte den feodala samhällsordningen trätt i kraft, det enda sammanhållande kittet utgjordes därför av kyrkan och ytterst, påvemakten. I och med detta fördes kampen om den Heliga stolen inte bara i Rom, den engagerade en lång rad av västerlandets herrar.

Biskopen av Porto, Formosus, viste hur man konspirerade, skydde inga medel och förefaller ha varit fullständigt skrupelfri, alla tre lämpliga egenskaper för den som ville nå den högsta makten i Rom. 70 år gammal hade Formosus kommit till insikt om att han aldrig skulle bli påve. Han hade inte ens avancerat till kardinal, ett nödvändigt steg för att kvalificera sig som kandidat vid påvevalen.

Anno Domini 891 tog den bittra biskopen kontakt med en av Europas många makttörstande furstar, Arnulf av Carinthia som han visste låg i fejd med en av Roms mäktiga fraktioner; Spotelo-familjen. Arnulf var en handlingens man, han invaderade enkelt Rom och såg egenhändigt till att Formosus blev vald – trotts avsaknaden av kardinalhatt – till påve på sin ålders höst. Lycklig över att nått sitt livs höjdpunkt somnade den nya påven in år 896.

Då som nu var italienska familjer långsinta, särskilt släkten Spoleto upplevde att deras ära kränkts på det grövsta vis av den avlidne påven. Genom en ny omgång konspirerande och säkerligen ett och annat lönnmord fick man den Spoletovänlige Stefan VI vald till påve. Stefan tvekade inte att göra sina patroner till lags, Formosus skulle straffas. Det faktum att han var död var ovidkommande, snart kom en fasansfull fars att utspela sig i hjärtat av Vatikanen.

Den gammle påvens ruttnande lik grävdes på Stefans order upp en kall januaridag år 897. Kroppen ikläddes påveskruden och placerades på en tron. En synod skulle hållas – vilken blev känd som kadaversynoden – under vilken Formosus skulle få förklara sina brott. En diakon fick föra likets talan gentemot Stefans anklagelser som framfördes med den mest glödande frenesi.

Självfallet fann man Formosus skyldig, liket kläddes av naket, fingrarna han välsignat sin flock med höggs av, varefter man kastade den lemlästade kroppen i Tibern som en sista förnedrande åtgärd. Inte kort efter att dessa makabra scener utspelat sig mobiliserade de Formosustrogna familjerna sig och lät fängsla Stefan. Hans avrättning blev inte särskilt värdig, han släpades ut till ett torg där han ströps inför publik.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade påveLuriks Anakronismer.