Tiberius, kvinnorna och småpojkarna

2011/01/10 § Lämna en kommentar

Den romerska Julisk-Claudiska kejsarätten producerade både det bästa såväl som det sämsta kejsarmaterialet. Bland dessa återfinns Tiberius som beskrivs som en av Roms skickligaste militära ledare och administratörer samtidigt som han beskylls för att ha varit både en misantrop och framför allt en sexuellt perverterad person. Han föddes år 42 f. Kr i en inflytelserik familj och blev adopterad av kejsar Augustus. Tiberius mor, Livia, var mer ambitiös än han själv, men flera militära segrar under Tiberius befäl mot germanerna ledde till att Augustus såg en möjlig kejsare i den unge mannen.

Tiberius var gift med Vipsania, som han faktiskt ska ha varit förälskad i. Augustus beordrade dock adoptivsonen att skilja sig för att i stället gifta sig med sin dotter Julia, som redan hunnit med oräkneliga älskare och äktenskap, för att på så vis säkra tronföljden. Givetvis gick inte Tiberius emot sin kejsare utan gifte sig med Julia.

Den blivande kejsaren hamnade omedelbart i svårigheter, Julia brydde sig inte mycket om sin nya man utan fortsatte leva singelliv med lösa förhållanden, sexorgier och hejdlöst festande i allmänhet samtidigt som varje gång Tiberius fick syn på Vipsania så: ”följde han henne så intensivt med tårfyllda ögon att det i fortsättningen sågs till att hon aldrig kom inför hans ögon” enligt historikern Suetonius.

Den ambitiösa Livia gjorde inte heller Tiberius liv enklare, hon beskrivs som härsklysten, fåfäng och sanslöst konservativ. Flera rykten cirkulerade runt hennes person, man misstänkte henne för att ha legat bakom morden på Augustus dottersöner i syfte att röja väg för Tiberius. Hon ska även av krasst politiska orsaker förgiftat sin egen man.

När väl Tiberius blev kejsare år 14 e. Kr trivdes han inte längre i Rom utan tog sin tillflykt till Capri där han spenderade det mesta av sin tid med olika utsvävningar. Enligt rykten som historikerna Suetonius och Tacitus (som båda levde långt efter Tiberius) tagit fasta på var han en pedofil av stora mått. Det ryktades att det på Capri samlades skaror av pojkar och flickor som sen fick: ”öva otukt med varandra inför hans ögon för att på så sätt väcka hans borttynande lustar”. Han ska även ha låtit småpojkar ”fara omkring och leka mellan låren på sig medan han badade”. Den här bilden har dock reviderats betydligt av moderna historiker och idag minns man Tiberius bland annat som den som upprätthöll Augustus fred.Tiberius

Annonser

Pedofila passioner i västerlandet; 1960-talets sexliberalism gone mad

2010/09/18 § 1 kommentar

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”       

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade pedofiliLuriks Anakronismer.