Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

”Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

”Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

”The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Gubben på månen: Ayatolla Khomeini och ”måntricket” som avgjorde den iranska revolutionen

I slutet av år 1978, när det stod klart att Shah Reza Pahlavis (1919-1980) blodbesudlade regim var dödsdömd, tävlade ännu flera politiska konstellationer och självutnämnda frälsare om vem som skulle ta över regeringstyglarna i Iran. Shahens mest oförsonliga fiende, den maktlystna ayatollan Khomeini (1902-1989), bidade sin tid i Paris men var vid tillfället inte given som den iranska revolutionens fanbärare.

Khomeini skulle dock få hjälp inifrån det revolutionärt jäsande Iran, och det från högst oväntat håll. I november 1978 deklarerade nämligen en gammal dam, och tillika fanatisk anhängare till den eldfängda ayatollan, att hon funnit ett av profeten Muhammeds skäggstrån i sin koran. Samma kväll hade en diffus uppenbarelse meddelat kvinnan att de renläriga skulle få åse ayatolla Khomeinis välsignande ansikte i fullmånen natten den 27:e november.

Inom några dagar hade den gamla damens profetia spridit sig över hela Iran och på kvällen den 27:e november rådde karnevalsstämning i hela landet. I regel samlades folk på hustaken där man drack och åt gott i väntan på det messianska himlafenomenet.

Khomeinis mest hängivna zeloter var noga med att påpeka att endast hederliga och rättroende shiamuslimer skulle begåvas med prerogativet att skymta den vördnadsfulla ayatollans silhuett på månen, medan ”tjuvar och bastarder” otvivelaktigt skulle missa miraklet. Följden blev en veritabel masspsykos. Morgonen därpå bedyrade miljontals iranier att de faktiskt sett Khomeinis siluett på månen, vilket i förlängningen betydde att de var gjorda av det rätta religiösa virket.

Det gick t.o.m. så långt att Irans kommunistparti – vars ideologiska trossatser gick stick i stäv mot Khomeinis dogmatiska fanatism – deltog i arrangemanget. Dagen efter muntrationen förkunnade ledaren i partiets tidning att: ”Våra arbetande massor . . . har sett vår älskade imam och ledares ansikte, Khomeini ”bildkrossaren”, i månen”.

De enda som explicit opponerade sig mot Khomeinis ”måntrick”, som det föraktfullt kallades, var Irans religiösa ledargarnityr och däribland flera ayatollor. Förtörnade telefonerade de Khomeini i Paris och bad honom att med bestämdhet avfärda hela episoden som ett utryck för pöbelns vidskeplighet. Opportunisten Khomeini vägrade emellertid finna sig i kraven med hänvisning till att man inte kunde underminera ”folkets spontana initiativ”.

I vilket fall som helst hade Khomeinis ”måntrick” ett avgörande inflytande på den iranska revolutionens utveckling. Den komprometterade shahen tvangs slutligen fly sitt rike den 16 januari 1979 och sexton dagar senare återvände ayatolla Khomeni till Tehran från sin exil. Han var nu den iranska revolutionens obestridliga och oantastliga nestor. Irans kommunistparti skulle sinom tid bittert ångra att de ställt upp i ayatollans välorkestrerade hyllningskör.

Lurik rekommenderar: Con Coughlin. Khomeini’s ghost: The definitive account of Ayatollah Khomeini’s Islamic revolution and its enduring legacy. Macmillian 2009.

Ayatolla Khomeini

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Mästertjuven i Kairo; kung Farouks excentriska styre

Egyptens näst sista kung, Farouk (1920 – 1965), förkroppsligade sinnebilden av en monark som lever i överdåd fjärran från sitt folk. Farouk kröntes redan som sextonåring till kung och var sedan barnsben ordentligt bortskämd – sin första bil fick han på elvaårsdagen – en sida av honom som skulle genomsyra hela hans tid vid makten. Som den tonårskung han var levde Farouk ett playboyliv så det förslog. Sportbilar, lyxiga restauranger, flickor och shopping i Europa hörde till kungens vanliga förströelser. Till hans främsta skandalösa meriter hör att han skilde sig från sin populära drottning år 1948 för att tre år senare gifta om sig med en sextonårig flicka. Smekmånaden spenderades på Caesar Augustus Hotell på Capri där paret ockuperade samtliga 150 rum i 13 veckor varefter man reste vidare till Cannes där turtorduvorna huserade i alla de 32 rummen på Carlton Hotel.

Detta gjorde dock inte att han skilde ut sig från vare sig dåtida eller nutida regenter. Vad som generade den kungliga familjen och Egypten var att deras kung både var hetsätare samt kleptoman och en hängiven såväl som en mycket skicklig ficktjuv. För Farouk var ficktjuveriet en konstart som han ämnade lära sig att bemästra till fullo. Han lät av den anledningen anställa en av Kairos många tjuvar som sin läromästare. Även om det mesta Farouk stal var småsaker genomförde han ett par stölder som orsakade både skandal såväl som smärre diplomatiska kriser. Under ett av Winston Churchills besök vid hovet passade den långfingrade kungen på att stjäla hans klocka. Storbritanniens regering uppskattade inte tilltaget och krävde att klockan skulle återbördas till dess ägare. Farouks brist på känsla för takt och ton visade sig främst när han stal ett ceremonisvärd och medaljer från shahen av Persiens lik som förevisades på lit de parade   

Överhuvudtaget spenderade Farouk livet som en värdig efterträdare till de gamla faraonerna när det kom till upphöjdhet och excesser. Efter att ha drömt om att ett lejon jagade honom gick han beväpnad till Kairos zoo och sköt ihjäl två lejon bara för att vara på den säkra sidan. Han ägde hundra bilar som alla var röda för att polisen inte skulle stoppa sin härskare på dennes vansinnesfärder, alla andra var nämligen förbjudna att äga en bil i denna färg. Hans egen mor, drottning Nazil klagade: ”Jag är en misslyckad mor, jag har uppfostrat ett monster som aldrig slutför någonting. Hans utbildning, äktenskap och styre är exempel på detta. Han är en despot som bara tänker på att tillfredställa sig själv.”

Det var maten som skulle bli Farouks baneman. Han åt enorma mängder till varje måltid och vägde snart en god bit över 180 kilo. Enligt samtida rykten ska han ha konsumerat 600 ostron i veckan. År 1965 avnjöt Farouk sin sista måltid tillsammans med sin senaste flickvän på en restaurang i Rom. I vanlig ordning åt Farouk som om hans sista dag var kommen – vilket det den här gången faktiskt var – utan förvarning gav han plötsligt upp andan mitt i maten. Vid det tillfället var han dock en monark i exil, den Egyptiska militären med Gamal Abdul Nasser i spetsen hade kastat ut honom i en kupp år 1952.