Klassisk rysk tonårsrevolt: Peter den store och hans Glada sällskap

2014/05/30 § Lämna en kommentar

Peter den store (1672 – 1725) var som tonåring en mycket vetgirig person som inte lät sig begränsas av det annars konservativa och traditionstyngda ryska hovet. Tsaren älskade att umgås med utlänningar, som bodde i en särskild avsedd förort till Moskva, där kunde han språka obehindrat med både höga officerare såväl som skeppsbyggare från Västeuropa och han slukade med hull och hår all kunskap som dessa män delade med sig av.

Detta sågs inte med blida ögon av de konservativa delarna av hovet som menade att utlänningar inte kunde annat än att dra olycka över heliga moder Ryssland och att de ryska traditionerna, med den ortodoxa kyrkan i centrum, var i direkt fara om utlänningarna vann inflytande. Bland de mäktigaste förfäktarna för det ryska återfanns patriarken Ioakim som var en xenofob av rang och som gjorde sitt bästa för att övertyga Peter om att de där utlänningarna bara innebar våda och vånda.

När patriarken lämnade jordelivet efterlämnade han ett testamente i vilket han klargjorde sin inställning: tsaren uppmanades att undvika samröre med kättare såsom protestanter och katoliker samt att kasta ut hela packet från landet och absolut inte ta till sig deras seder, bruk eller kläder. Ioakim var nog illröd i ansiktet av ilska då han blickade ned från sin himmel och skådade att tsaren beställde en garderob tyska kläder som han bar vid de frekventa inbjudningarna hos sina utländska vänner så fort patriarken var satt i jorden.

Likväl skulle detta blekna i jämförelse med vad Peter tog sig för härnäst, förutom kunskap var hans andra passion i unga år att supa om rejält. Tillsammans med sina nya vänner (och en hel del ryssar) bildade han dryckesgillet ”Glada sällskapet” som arrangerade återkommande fester i förstaden under vilka Peter gjorde sig ett namn som drinkare, det beskrivs att han kunde supa hela natten och ”upp till tre timmar efter det att solen gått upp”

Det Glada sällskapet var något av en fristad där allt tycktes vara tillåtet, titlar som ”den polske kungen” delades ut och Peter själv, sin vana trogen, tilltalade låtsaskungarna som om han själv var en slav i deras riken. Men snart tog dessa upptåg rejält snurr och man grundade ”Den helstolliga, helfulla synoden av dårar och gycklare”.

För att inte stöta sig allt för mycket med den ortodoxa kyrkan valde man att parodiera den katolska kyrkan och man utsåg både en påve, ett kardinalskollegium samt präster och biskopar, anspråkslös som tsaren var i dessa sammanhang tog han titeln diakon. I vilket fall stod supandet i centrum hos den fulla synoden och den första dogmen påbjöd att Bacchus skulle hedras medelst kraftfullt supande och att alla medlemmar var dag skulle stupa i säng av fylla.

Vid högtider tog sig festandet bisarra former, under självaste julafton paraderade hundratals av synodens medlemmar omkring i Moskva och längst fram i tåget åkte den aspackade narrpåven på en släde som drogs av ett dussintal skalliga män. Till adelns förfäran störde man deras julefrid genom att ogenerat storma in i dessas hem och kräva mat och självfallet mången julsupar.

 

Peter den store

Peter den store

Lurik rekommenderar: Robert Massie. Peter the Great: His Life and World. 1980.

Annonser

Reformkungen Karl XII; när Bender var Sveriges huvudstad

2012/10/17 § 4 kommentarer

De flesta av oss känner Karl XII (1682 – 1718) som ”krigarkungen”, ett epitet som visserligen är välförtjänt men som även har överskuggat hans övriga gärningar som enväldig kung av Guds nåde. Efter det fatala slaget vid Poltava år 1709 flydde den slagne kungen de ryska styrkorna till det Osmanska riket där han sökte skydd och sultanens hjälp att besegra Peter den store. Som bekant slog han sig ned i byn Bender (i nuvarande Moldavien) varifrån det skadeskjutna svenska imperiet kom att styras mellan 1709 och 1714. Eftersom kungen var enväldig krävdes hans samtycke till de flesta beslut varför sändebuden gick i skytteltrafik mellan Stockholm och Bender som nu de facto tjänade som Sveriges huvudstad. Ett beridet bud kunde ta upp till tre månader på sig att nå kungen vilket medförde att den annars så effektiva svenska statsförvaltningen blev synnerligen ineffektiv.

Tiden i Bender präglades av ett relativt lugn varvat med intensiva diplomatiska förhandlingar med sultanen om att dra igång ett nytt krig mot Ryssland. Dagarna var troligtvis långtråkiga och händelselösa men Karl fick tid att fundera över både nödvändiga reformer såväl som sända ut vetenskapliga expeditioner till för svenskarna okända länder.

Riket var i stort behov av penningar och Karl skulle visa att han ägde samma nytänkande när det kom till effektiv förvaltning som tidigare kungar. Hans mest kreativa reform som var långt före sin tid gällde införandet av allmän självdeklaration och en progressiv förmögenhetsskatt. Syftet var inte att skapa ett mer jämlikt samhälle utan att stampa fram mer pengar ur svenskarna. Självdeklarationen infördes år 1712 och skulle lämnas muntligen till valda tjänstemän som sände vidare uppgifterna till ansvarig myndighet, Kontributionsränteriet, som utifrån rikets behov bestämde hur mycket som skulle betalas i skatt. Systemet gick i graven redan år 1716 på grund av att det progressiva inslaget vilket ledde till missnöje bland den rikare delen av befolkningen samt bristen på förutsägbarhet  (procentsatserna varierade med behoven) och det faktum att systemet var för avancerat och före sin tid.

Från Bender kom även en förordning om att Sverige skulle ha högertrafik. Karl XII tyckte att det vore enklast om man i alla länder i Europa höll till höger och tyckte att Sverige borde gå i bräschen för denna idé. I Kongl. Maj:ts Förordning 10 februari 1718 angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande fastställdes högertrafiken. I § 24 kan man läsa att då två postvagnar möts: ”hålla de halfwa vägen hwardera til höger”. År 1734 upphävdes denna förordning och vänstertrafik återinfördes. Kungl. Maj:ts Gästgivareordning den 12 december nämnda år beslöt att: ”när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann förbi.”

Under tiden i Bender väcktes även ett intresse för de muslimska ländernas kultur och vetenskap men även Afrika intresserade kungen. Karoliner som tidigare på täta led marscherat mot fienden tills de skådade vitan i hans ögon riktade nu i stället sina blickar mot Egyptens pyramider och andra förunderligheter. År 1710 sändes därför en vetenskaplig expedition ut under ledning av kaptenen Cornelius Loos till Egypten, Palestina och Syrien. Året därpå skrev Loos till sin mor i Stockholm:

”Jag haver sett många kuriösa saker och antikviteter. De förnämsta var se stora pyramiderna, mumiegravar samt många stora statyer och hedniske avgudar uthuggne ur hela bergen. Ifrån Kairo reste jag till Jerusalem, därest jag besåg Kristi grav […] Sions berg, ruiner efter Salomons tempel samt månge andre märkvärdige ställen.” Odramatiskt var det nog inte, kaptenen avslutar sin redogörelse med att kort nämna att han stod ut med många farligheter på sin resa.

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

Stör(d) fiskehistoria; kaviaren genom århundradena

2012/07/22 § Lämna en kommentar

Kaviaren omnämns för första gången i en skriftlig källa daterad till 1240-talet av den mongoliska erövraren Batu Khan (1207-1255). Batu Khan var dock långt ifrån den första att njuta av de eftertraktade fiskäggen som idag utgör själva sinnebilden för kulinarisk överdådighet. Redan antikens perser, greker och romare avnjöt kaviar med frisk aptit, även om delikatessen var reserverad för de högre stånden.

Historien har givit oss gott om exempel på kungliga gourmander som högaktat kaviaren liksom andra som tvärtom fått kväljningar vid blotta tanken på maträtten. Omtalad är bland annat Edvard II (1284-1330) av England som proklamerade en lag som gjorde fiskare skyldiga att erbjuda kungen den kaviar som de lyckats hembärga. Tsar Nikolaj II (1868-1918) gick i samma spår när han i början av sin regeringstid ålade fiskare att betala en viss del av sina skatter i störägg.

Någon som dock inte lät sig imponeras av den ryska kaviaren var den franska gourmanden Ludvig XIV (1638-1715). När Tsar Peter den Store (1682-1725), enligt en välkänd historisk skröna av tvivelaktig äkthet, presenterade den franske konungen med rysk kaviar ska den kräsne monarken helt sonika ha spottat ut tsarens gåva och fränt meddelat att den ryska delikatessen var otjänlig som människoföda.   

Äkta kaviar får man som bekant från stören, vilken på många sätt är en egendomlig och uråldrig fisk; fossiler av störfiskar har påvisat att släktet i själva verket är 200 miljoner år gammalt. Stören kan bli närmare 6 meter lång och det mest imposanta exemplaret vägde smått otroliga 2000 kg. Kineserna har länge givit stören smått övernaturliga attribut och i traditionell mytologi anses störar kunna utvecklas till fullfjädrade drakar. Stören har fiskats vilt i hela Europa men mest berömda är nog de ryska störarna som traditionellt fiskats i Kaspiska Havet och de sydryska floderna. Ryssland är dock inte kaviarens förlovade hemland som många tycks tro; när franska läckergommar i slutet av 1800-talet började uppmärksamma den ryska kaviaren blev den stora exportören inte Ryssland utan USA.

Störfiske vid Kaspiska Havet

I 1800-talets USA var nämligen stora vattendrag som Hudson och Delaware fyllda till bredden med störfiskar, vilket förde med sig att den amerikanska marknaden översvämmades av billig kaviar av exemplarisk kvalitet. I början av 1900-talet, under det amerikanska störfiskets guldålder, genererade de amerikanska floderna och sjöarna cirka 600 ton kaviar per år. Vid denna tid var därför kaviaren ansedd som fattigmansföda och på krogarna serverades salt kaviar ofta gratis som snacks då det bidrog till att öka ölförsäljningen. Kaviaren tjänade alltså ungefär samma syfte som jordnötterna gör idag.

Den amerikanska kaviardrömmen dränerades så sakteliga under 1900-talets början till följd av överfiskning. Sedan stören nära nog utrotats i Nordamerika hämtas numera större delen av den åtråvärda kaviaren från Kaspiska Havet. Redan under Sovjetunionens högsommar minskade emellertid produktionen av den ryska kaviaren avsevärt till följd av överfiskning och miljöförstörelse. Numera är huvuddelen av störhonorna infertila till följd av genetiska abnormiteter som ytterst framalstrats av nedsmutsning och försurning. Efter Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland dessutom förlorat kontrollen över störfisket och ljusskygga privata aktörer bidrar numera till att förvärra överfiskningen. Andra länder har satsat stort på kommersiellt störfiske i syfte att utmana den ryska kaviaren, däribland Iran, men miljöförstöring har kvävt merparten av försöken i sin linda.   

Den åtråvärda Belugakaviaren

Peter den Stores faderskomplex

2011/09/09 § Lämna en kommentar

Våren 1669 gick i sorgens tecken i Kremlborgen. Den tungsinte tsaren, Aleksej Michailovitj (1645-1676), hade förlorat sin älskade hustru Marija och befanns otröstlig. Värre var, för Rysslands viskommande, att
de överlevande sönerna Marija skänkt tsaren bägge var skralt utrustade såväl fysiskt som mentalt. Den kontemplativa fadern betvivlade starkt att någon av dem skulle ha förmåga att axla hans mantel.

Efter två års sörjande tog så äntligen tsar Aleksej sig i kragen och lät deklarera att han, med Rysslands bästa för ögonen, ämnade gifta om sig. Den ryska aristokratin hörsammade tsarens påbud och sände de fagraste av sina kvinnliga anförvanter till Kreml där Aleksej tillsammans med sin livläkare omsorgsfullt och synnerligen närgånget inspekterade de timida flickorna. Tsaren fattade tycke för den älskvärda och ytterligt sköna Natalja Narysjkina som med sin blygsamhet och okonstlade sätt föreföll att matcha hans sävlighet alldeles perfekt. Bröllopet firades som sig bör med pompa och ståt den 22 januari 1671.

Drygt ett år senare födde den unga tsaritsan till tsarens och hovets stora förtjusning ett praktexemplar till son som vägde över fem kilo. Denna fysiskt abnorma baby, som fullkomligt hänförde samtiden, döptes omgående till Peter Aleksejevitj och kom sedermera att bli berömd som Peter den Store (1682-1725).

Knappt hade Peter slitits bort från sin kuvös innan komprometterande rykten spred sig med ilfart innanför Kremls murar. Få trodde att den saktmodige tsaren, som hitintills bara producerat tämligen slätstrukna avkommor, hade lyckats avla fram denna koloss till bebis.

Den till synes alltigenom fromma och gudfruktiga Natalja kom därmed kom att ställas i skottgluggen för allehanda chikanerande. Som fader utpekades först och främst den jättelika patriarken Nikon (1605-1681), berömd för att inlett schismen inom den ortodoxa kyrkan som skulle plåga Ryssland i århundraden framöver, vilken haft ett gott öga till tsaritsan enda sedan hon satte sin fot i Kreml och som därutöver var känd som en burdus kvinnokarl av rang.

Huruvida det låg sanning i ryktena har aldrig kunnat bevisas. Klart är dock att den unge Peter under hela sitt liv skulle plågas av de illvilliga ryktena, och stundtals var han i de närmaste besatt av att utröna sanningen om sin biologiska far. Vid ett tillfälle, under en synnerligen uppbragd bankett, ska en stormfull Peter ha hotat med att inför allmän beskådan strypa en viss Tichon Stresjnev, som av omgivningen pekats ut som den unge tsarens egentliga fader, utifall denna inte klargjorde sanningen om sina affärer med Peters fridsamma moder. På frågan om han frekventerat tsaritsans sovrum kunde denna annars så självsäkra aristokrat bara klämma ur sig: ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag var inte ensam om saken”. En tillintetgjord Peter lämnade kort därefter tillställningen tårögd.

Det finns alltså fog för att Peter den Store i själva verket var en bastard, och att hans moders sedeslöshet inneburit att huset Romanov i själva verket dog ut med Aleksej Michailovitj år 1676. Om så inte var fallet är det likväl ställt bortom allt tvivel att sentida tsaritsor, benägna till allehanda njutningsfylla utsvävningar, definitivt sett till att framtida tsarer inte hade ett uns Romanovskt blod i sina ådror.

Peter den stores gravt handikappade halvbror, Ivan V (1682-1696), som under större delen av sin korta regeringstid förblev sängliggande hade exempelvis äktat en notoriskt otrogen kvinna. Dottern, som sedermera blev regerande tsaritsa under namnet Anna I (1730-1740), torde därför ha saknat Romanovskt blod. Detsamma gällde den avskyvärda Paul I (1796-1801) som påstods vara son till Peter III (1762) och den framtida Katarina den Stora. Peter III ska dock ha förnekat att han någonsin haft sexuellt umgänge med den tyskättade Katarina som han hatade av hjärtats lust.

Natalja Narysjkina

Nationalskalden Alexander Pusjkins mörka förflutna; slaven som blev slavägare

2011/01/07 § Lämna en kommentar

Peter den stores (1682-1725) hov var vida beryktat för sin frivolitet och groteska dekadens, och tsarens fester urartade allt som oftast i renodlade fylleslag. Peter, som ju var antipatiskt inställd gentemot den reaktionära aristokratin och dess ortodoxa traditioner, älskade att omge sig med allehanda löjeväckande figurer och vanartade missfoster.

När tsaren bjöd till fest bestod därför inte sällan betjänter och uppassare av rundhyllta dvärgar, monstruöst missformade tiggare och allehanda abnormt överviktiga varelser. Ett stående inslag i dessa syndernas kabaréer var Peters personliga uppassare, den 226 centimeter långa jätten Nicholas Bourgeios från Calais.

Den enda av ”tsarens älskade missfoster” som kom att spela en politisk roll var emellertid Abram Petrovitj Gannibal (1696-1781); den första negroiden som tvingats sätta sin fot på rysk jord.

Den minderåriga pojken Abram infångades med största sannolikhet av slavjägare i de Abessinska kustområdena någon gång runt sekelskiftet och hamnade så småningom i det Osmanska riket. Han friköptes från sina ägare 1704 för att föras till Ryssland och levereras som en present till den överförtjuste tsaren. Året därpå tvångsdöptes Abram till allmän acklamation i Vilnius och den irrlärige Peter tog givetvis på sig rollen som gudfar. ”Gannibal” blev Abram Petrovitjs dopnamn och detta är givetvis en förryskning av namnet på den kartagiske erövraren Hannibal; den senare förklarades mer eller mindre omgående vara den afrikanske gunstlingens anförvant.

Som Peters och dottern Elizabeths saligförklarade favorit tillerkändes den forna slaven den ena titeln och hedersbetygelsen efter den andra. Dessa hans välgörare bekostade dessutom en synnerligen modern utbildning på de finaste universiteten i Frankrike, där han bland annat blev bekant med några av tidens intellektuella protagonister såsom Montesquieu och Voltaire. Väl hemma i Ryssland stod Abram Petrovitj Gannibals stjärna i zenit under Elizabeth I (1741-1762) regering. Han utmärkte sig i striderna mot Preussen i sjuårskriget, blev adlad och utnämnd till ståthållare i Reval (Tallinn), och tillskänktes därutöver ett gigantiskt gods utanför Pskov som kom komplett med hundratals livegna bönder. Den afrikanska slavpojken hade således avancerat i rullorna så till den milda grad att han slutade sina dagar som en aristokratisk rysk slavägare.

 

Sitt häpnadsväckande levnadsöde till trots hade historien om Gannibal antagligen förtigits om det inte vore för det faktum att han också kom att bli morfars far till den omåttligt populära nationalskalden Alexander Pusjkin. Även om sentida ryska och sovjetiska historieskrivare gjort sitt bästa för att ”rentvå” Pusjkin från dennes afrikanska arv så var skalden själv mäkta stolt över sin abessinska stamfader. Till sin anfaders ära skrev han bland annat boken ”Peter den stores neger” som emellertid inte blev något av hans mest hyllade verk.

Kaukasien; Rysslands mörka bakgård

2010/10/09 § Lämna en kommentar

En av de mest skoningslösa konflikter som pågått längst i Europas är den mellan Tjetjenien och Ryssland. Denna strid är närmast bortglömd eller möjligen negligerad av omvärlden, ett tyst accepterande av att Nordkaukasien är Rysslands bakgård som man mår bäst av att inte prata om. Konflikten har rasat med varierande intensitet i närmare tre sekler och bottnar i en krock mellan rysk imperialism och en tjetjensk nationalism som aldrig tycks sina.

Under slutet av 1700-talet var Ryssland under Katarina den stora (1762-1796) inne i en mycket expansiv fas, en guldålder som liknats vid England under Elizabeth I. Ryssland hade tidigare varit en statsbildning som Västeuropa uppfattat som något av en efterbliven kusin, men under Peter den store (1695-1725) hade man visat att man var en makt att räkna med. Nya territorier erövrades vilka skulle förse Ryssland med råvaror och handelsmöjligheter. Att bemäktiga sig Kaukasien föll sig naturligt, området var splittrat och föreföll svagt även om osmanerna hade varit en maktfaktor i regionen. Geostrategiskt fanns mycket att vinna då Nordkaukasus ligger mellan Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öster. Därmed erbjuder området en unik möjlighet att med flottstyrkor söka dominera både Europas sydöstra hörn och möjligheter att nå handelsvägarna till Indien och Sydostasien.

Tjetjenien har aldrig intagit en offerroll inför den tillsynes oövervinnerliga ryska övermakten. När Katarinas armé invaderade Nordkaukasien lyckades den tjetjenske shejken Mansur att ena de olika bergsfolken i ett heligt krig, ghazawat, mot Ryssland. Mansur, som var strikt drillad i koranskolor, lyckades med enandet mycket tack vare sin demagogiska förmåga. Han predikade islam, upphörandet av sedvanerätten till förmån för sharia och förbud mot tobak och sprit.

Genom ett exceptionellt effektivt utnyttjande av den kaukasiska terrängen utvecklade shejk Mansur den taktik som tjetjenska rebeller allt framgent brukat gentemot de ryska stridskrafterna. Flera slag utföll till Mansurs fördel tack vare denna taktik. Dock föder initiala framgångar inte sällan hybris. Mansurs styrkor lämnade bergen och begav sig in på de ryska slätterna. Detta företag slutade i katastrof för bergskrigarna, shejk Mansur togs slutligen tillfånga vid den osmanska fästningen Anapa, belägen nära Svarta havet. Han fördes till St: Petersburg där han hölls hårt fängslad återstoden av sitt liv. Han avled 1794.

Under 1800-talet hårdnade den ryska kampanjen rejält och straffexpeditioner till Kaukasus kom att tillhöra vardagen. Men det var under Stalins skräckvälde folkmordet på tjetjener och många andra kaukasiska folk nådde sin kulmen. Stalin lät deportera hela folkgrupper till GULAG:s arbetsläger. Andra grupper förflyttades till nya områden inom Kaukasus i syfte att förhindra en ny enighet bergsfolken emellan; konsten att söndra och härska är något av en rysk nationalsport. Terrorn fortsatte under 1990- och 2000-talen då den Ryska armén ursinningslöst bombade Groznyj tills bara en rykande ruinhög återstod.

Det finns en fundamental skillnad mellan den ryska imperialismen och den Västeuropeiska. Medan britter och fransmän byggde sina imperier genom kolonialvälden präglas den ryska kolonialismen av en sammansmältning av nationsbyggande och en imperieambition, således skulle Nordkaukasus inkorporeras i den ryska nationen på ett vis som det aldrig var frågan om när det gällde Västeuropeiska kolonier. Detta förklarar varför ryssarna med sådan hängivenhet har, och fortfarande bekämpar, vad man upplever som separatism och försök att spränga den egna nationalstaten.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Peter den storeLuriks Anakronismer.