Reformkungen Karl XII; när Bender var Sveriges huvudstad

2012/10/17 § 4 kommentarer

De flesta av oss känner Karl XII (1682 – 1718) som ”krigarkungen”, ett epitet som visserligen är välförtjänt men som även har överskuggat hans övriga gärningar som enväldig kung av Guds nåde. Efter det fatala slaget vid Poltava år 1709 flydde den slagne kungen de ryska styrkorna till det Osmanska riket där han sökte skydd och sultanens hjälp att besegra Peter den store. Som bekant slog han sig ned i byn Bender (i nuvarande Moldavien) varifrån det skadeskjutna svenska imperiet kom att styras mellan 1709 och 1714. Eftersom kungen var enväldig krävdes hans samtycke till de flesta beslut varför sändebuden gick i skytteltrafik mellan Stockholm och Bender som nu de facto tjänade som Sveriges huvudstad. Ett beridet bud kunde ta upp till tre månader på sig att nå kungen vilket medförde att den annars så effektiva svenska statsförvaltningen blev synnerligen ineffektiv.

Tiden i Bender präglades av ett relativt lugn varvat med intensiva diplomatiska förhandlingar med sultanen om att dra igång ett nytt krig mot Ryssland. Dagarna var troligtvis långtråkiga och händelselösa men Karl fick tid att fundera över både nödvändiga reformer såväl som sända ut vetenskapliga expeditioner till för svenskarna okända länder.

Riket var i stort behov av penningar och Karl skulle visa att han ägde samma nytänkande när det kom till effektiv förvaltning som tidigare kungar. Hans mest kreativa reform som var långt före sin tid gällde införandet av allmän självdeklaration och en progressiv förmögenhetsskatt. Syftet var inte att skapa ett mer jämlikt samhälle utan att stampa fram mer pengar ur svenskarna. Självdeklarationen infördes år 1712 och skulle lämnas muntligen till valda tjänstemän som sände vidare uppgifterna till ansvarig myndighet, Kontributionsränteriet, som utifrån rikets behov bestämde hur mycket som skulle betalas i skatt. Systemet gick i graven redan år 1716 på grund av att det progressiva inslaget vilket ledde till missnöje bland den rikare delen av befolkningen samt bristen på förutsägbarhet  (procentsatserna varierade med behoven) och det faktum att systemet var för avancerat och före sin tid.

Från Bender kom även en förordning om att Sverige skulle ha högertrafik. Karl XII tyckte att det vore enklast om man i alla länder i Europa höll till höger och tyckte att Sverige borde gå i bräschen för denna idé. I Kongl. Maj:ts Förordning 10 februari 1718 angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande fastställdes högertrafiken. I § 24 kan man läsa att då två postvagnar möts: ”hålla de halfwa vägen hwardera til höger”. År 1734 upphävdes denna förordning och vänstertrafik återinfördes. Kungl. Maj:ts Gästgivareordning den 12 december nämnda år beslöt att: ”när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann förbi.”

Under tiden i Bender väcktes även ett intresse för de muslimska ländernas kultur och vetenskap men även Afrika intresserade kungen. Karoliner som tidigare på täta led marscherat mot fienden tills de skådade vitan i hans ögon riktade nu i stället sina blickar mot Egyptens pyramider och andra förunderligheter. År 1710 sändes därför en vetenskaplig expedition ut under ledning av kaptenen Cornelius Loos till Egypten, Palestina och Syrien. Året därpå skrev Loos till sin mor i Stockholm:

”Jag haver sett många kuriösa saker och antikviteter. De förnämsta var se stora pyramiderna, mumiegravar samt många stora statyer och hedniske avgudar uthuggne ur hela bergen. Ifrån Kairo reste jag till Jerusalem, därest jag besåg Kristi grav […] Sions berg, ruiner efter Salomons tempel samt månge andre märkvärdige ställen.” Odramatiskt var det nog inte, kaptenen avslutar sin redogörelse med att kort nämna att han stod ut med många farligheter på sin resa.

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

Annonser

Bittra bataljer man glömt; Slaget vid Kirkholm år 1605

2012/08/07 § Lämna en kommentar

I exoterisk svensk historieskrivning nämns vanligtvis slaget vid Poltava år 1709 som Sveriges i särklass största militära katastrof, vilket är sant, men bara delvis. Proportionellt sett är det gruvliga slaget vid Kirkholm år 1605 ( beläget cirka 1,5 mil utanför Riga) inte bara Sveriges men ett utav 1600-talets största militära katastrofer som vida överskuggar Karl XII:s omhuldade seger vid Narva år 1700 avseende militära förluster. I svensk historieskrivning omnämns dock det ödesdigra slaget sällan, detsamma gäller polsk-litauisk historieskrivning, trots att slaget i mångt och mycket utgjorde ett av det polsk-litauiska samväldets största militära bravader.

Slaget vid Kirkholm utgjorde den militära kulmen på det andra polska kriget (1600-1629) som i grunden handlade om Sigismund III:s (svensk konung 1592-1599, polsk-litauisk konung 1587-1632) anspråk på den svenska tronen och huruvida det svenska Estland skulle tillhöra det polsk-litauiska samväldet (vilket fadern Johan III implicit utlovat utifall hans son blev vald till polsk-litauisk kung) eller fortsätta att styras från Sverige. Den svenska usurpatorn och tillika Gustav I:s yngsta son, Karl IX (regeringsföreståndare 1599-1611), ledde den svenska styrkan vid Kirkholm som bestod av dryga 10500 man (till hälften utgjordes den svenska styrkan av utländska legosoldater).  

Sigismund III:s situation var ingalunda avundsvärd. Den polsk-litauiska adeln såg med avsmak på konflikten med det perifiera Sverige över en oländig landsände i norra Baltikum och vägrade i regel att förse konungen med pengar för att betala arméns sold. Inför slaget vid Kirkholm bestod den polsk-litauiska hären därför endast av ungefär 3600 man (vilken i huvudsak utgjordes av polacker, litauer, tatarer, tyskar och de beryktade bevingade husarerna) under den meriterade Jan Chodkiewiczs befäl. Det var också Chodkiewicz, sin avoghet gentemot Sigismund III till trots, som utrustat armén och som tvingades betala dess sold. Kungens svaga ställning i det polsk-litauiska samväldet gjorde Sigismund III oförmögen att på eget bevåg ställa en armé på benen.

Slaget vid Kirkholm år 1605

Trots att svenskarna förskansat sig strategiskt på en kulle skulle slaget utveckla sig till en militär katastrof. Bataljen var över på blott en halvtimma och slutade i en panikartad flykt. Om man får tro de svenska armérullorna ska inalles 7602 man fått sätta livet till vid Kirkholm, varav huvuddelen avrättades under slagets efterspel när tatarer och husarer högg ned de vilt flyende svenskarna utan pardon. Karl IX ska enligt utsago ha utbrustit: ”De lup undan och läto sig hackas i nacken likt en hop höns ”. Konungen undkom slakten vid Kirkholm med blotta förskräckelsen; hans häst skadades dödligt under bataljens inledning och det var endast tack vare att en ärofull adelsman ställde sin egen häst till den Karls förfogande som denna undkom slagfältetet oskadd. Adelsmannen själv slaktades obönhörligen tillsammans med större delen av det svenska infanteriet.

Sveriges katastrofala nederlag vid Kirkholm innebar att Livland och Estland lämnades i princip oförsvarat. Emellertid befann sig den hårt ansatta Sigismund III oförmögen att utnyttja segern eftersom hans kverulenta adel styvnackat vägrade att betala för arméns utgifter.  Jan Chodkiewicz tvingades därför att upplösa sin segerrika armé. Det andra polska krigetutvecklades därmed, förintelseslaget vid Kirkholm till trots, till en slutgiltig svensk seger år 1629 vilket också utgör huvudanledningen till varför förlusten delvis undanträngts i svenska historieböcker. Sällan har talessättet att ”vi förlorade slaget men vann kriget” rungat starkare och mer träffande.    

Polsk-litauiskt minnemärke i Salaspils (den lettiska benämning på Kirkholm) som är bekostat av den polska staten.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade PoltavaLuriks Anakronismer.