Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

2013/10/09 § 1 kommentar

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av "ödets lansar" som finns i Wien

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Filosof utan huvudet på skaft: René Descartes liks öden och äventyr

2013/08/01 § Lämna en kommentar

”Här fryser till och med människornas tankar till is” skrev René Descartes (1596 – 1650) när han höll på att försmäkta av köld på Stockholms slott. Den frasen lär aldrig bli lika berömd som ”cogito ergo sum” men inte desto mindre sann, i vart fall inte när det gäller Descartes själv. Den franske filosofen lockades till Sverige av den vetgirige drottning Kristina som ville göra det svenska hovet mer kontinentalt och passande en spirande stormakt. Ett tilltag som skulle svärta ned Sverige för all framtid då Descartes död i lunginflammation ledde till att elaka tungor hävdade att Sveriges enda bidrag till den moderna filosofin är att man hade ihjäl den franske filosofen.

Inte nog med att Descartes lär ha tvingats föreläsa för drottningen från tidig morgon – drottningen själv lyssnade ordentligt nedbäddad i dunbolster för att slippa kölden – dessutom ska hans logement på slottet ha varit under all kritik även för den tiden. Inte bättre blev det efter hans insomnande den 11:e februari år 1650 på den franska ambassaden (dit han hade tagit sin tillflykt), det var snarast efter döden som de verkliga skymferna inträffade.

René Descartes

René Descartes

Man lät begrava Descartes i Stockholm, men i det militant lutheranska Sverige dög det inte att låta en katolik vila bland goda protestanter och någon papist-trogen kyrkogård fanns inte att tillgå. I stället lät man gräva ned honom bland de odöpta. Där fick han vila i 16 år fram till år 1666 då myndigheterna lät tillverka en kopparkista som var tänkt att förvara kvarlevorna på dess färd till Paris.

Filosofens postuma otur tog dock inte slut där. Kistmakaren hade fått fel mått och gjort kistan alldeles för liten vilket man löste på ett pragmatiskt vis; en Isaac Planström lät helt sonika såga av huvudet och behålla detta. Därefter skickade man den nu skändade kroppen till Paris. Planström ska inte ha varit ensam om att skymfa kroppen, några fransmän som var med passade på att snappa åt sig souvenirer i from av ett ben; den franske ambassadören tog själv höger ringfinger. I Paris begravdes kroppen i kapellet Ste Geneviève-du-Mont men av någon anledning förbjöd Ludvig XIV alla typer av offentliga hedersbetygelser under ceremonin.

År 1789 bröt som bekant revolutionen ut i Frankrike och med denna framstod vetenskapen som den nya guden vilket förklarar varför revolutionärerna bestämde sig för att flytta kroppen till Pantheon. Men inte heller här fick kroppen vara ifred, år 1819 bestämde man sig för att flytta Descartes till St Germain-des-Prés. Sagt och gjort, liket grävdes upp igen och den här gången passade man även på att öppna kistan varpå man upptäckte det saknade huvudet.

Nyheten om att den store filosofens främsta arbetsredskap var på villovägar spreds som en löpeld i Paris och man förstod ganska snart att skändningen måste ha begåtts när kroppen var i svenskarnas vård. Inom kort nådde den huvudlösa sanningen den svenska kemins fader Jacob Berzelius som bestämde sig för att upprätta Sveriges heder genom att leta rätt på huvudet. Kemisten hade tur och år 1821 kunde han läsa i Gazzete att Descartes huvud skulle säljas på auktion i Stockholm.

Det visade sig snart att huvudet hade gjort sin egen golgatavandring runt om i Stockholm under den tid kroppen åkte fram och tillbaka mellan olika gravar. Skallen hade sålts vid olika aktioner och behandlats allt annat än varsamt. Berzelius köpte denna för 37:50 och reste återigen till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning underlät man även denna gång att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i ett museum där den fick sällskap av ett huvud från en neandertalare.

Descartes skalle

Descartes skalle

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

2011/07/17 § 2 kommentarer

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade relikerLuriks Anakronismer.