Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Annonser

Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

2013/09/18 § Lämna en kommentar

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

2013/05/15 § Lämna en kommentar

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

En riktig skithistoria; avföringshantering genom tiderna

2012/07/11 § 1 kommentar

Ett av de minst angenäma problem stadslivet förorsakat enda sedan städernas barndom är hur man ska ta hand om alla människors exkrementer. Avföring är otrevligt, sprider allehanda sjukdomar och medförde att staden var en stinkande och ohygienisk plats att leva i under äldre tider. Rom utgjorde under antiken ett undantag. Stadens en miljon invånare producerade enorma mängder skit som togs om hand av ett utomordentligt kloaksystem som effektivt ledde avföringen ut i Tibern. Cloaca Maxima (konstruerad under 600-talet f.Kr.) tjänar fortfarande sitt ursprungliga syfte vilket vittnar om de romerska vatteningenjörernas kunskaper.

Efter att det Romerska imperiet rasat samman under 300-talet e.Kr. och i fallet tagit med sig alla kunskaper om hur man byggde fungerande kloaksystem skulle det dröja ända fram till 1800-talet – och på många platser fram till 1900-talet – innan man i Europa lyckades konstruera ett lika välfungerande och hygieniskt system som det som hade funnits under antiken. Fram tills dess stod man helt enkelt ut med att rent bokstavligt vada i skiten.

Linköping var under medeltiden uppdelad i nedre och övre staden, den mer välbesuttna delen av befolkningen föredrog den övre delen på grund av att all skit och piss som tömdes ut på gatorna behändigt rann ner till de än eländigare nedre delarna av staden. Inte mycket förändrades under århundradena. Fortfarande på 1700-talet var Linköping  – och alla andra svenska städer – fyllda av skit. Det vanliga var att man samlade allt avfall i gropar på den egna gården, om man hade någon, för att därefter försöka samla ihop det hela när åkrarna skulle gödslas.

Stockholm var inte bättre än Linköping även om Magnus Erikssons stadslag (ca.1350) ålade stockholmarna att bygga ”hemlighus” (utedass) med förbehållet att dessa ej fick placeras vid gatan eller i närheten av grannens tomt. Straffet för detta var böter på upp till sex öre. Lagen fastslog även att det var belagt med vite om man blev påkommen med att skyffla skit in på grannens tomt eller ut på gatan.

Under 1700-talet trängdes 60 000 människor tillsammans med oräkneliga djur i huvudstaden och de sanitära problemen var lika påfallande som under medeltiden. Nu växte en ny yrkesgrupp fram som fick det föga hedervärda, men viktiga, uppdraget att ta hand om all avföring: skitbärarkärringen. Dessa kvinnor utgjordes av samhällets bottenskikt och rekryterades från stadens spinnhus (en inrättning där lösdrivande kvinnor hölls i arbete). De var inte sällan alkoholiserade patrask som inte hade något annat val än att dagarna i ända hämta och forsla bort allt som stockholmarnas magar behagade producera. Kvinnorna arbetade parvis och bar vanligtvis en stor tunna skit mellan sig på en stång.

Skitbärarkärringarna fanns kvar fram till år 1859 då renhållningsverket tog över verksamheten, men skiten hämtades för hand in på 1900-talet innan spoltoaletterna blev vanligare. År 1908 hämtade verkets arbetare 700 000 kärl avföring.

Skitbärarkärringar med sin tunna

Skitbärarkärringar med sin tunna

Livmoder till middag; det romerska köket

2012/02/19 § 1 kommentar

Marcus Gavius Apicius (levde under första århundradet e. Kr) är en av historiens tidigast namngivna gourmander. Han ägde en säregen passion för kokkonsten och allhända smaker vilket – i kombination med romarnas uppfattning om att allt som inte var direkt livsfarligt gick att äta – resulterade i en trevlig kokbok med allhända intressanta recept: Apicius kokbok. Emellertid hävdar somliga att nämnda kokbok i själva verket författades någon gång på 300 – eller 400-talet, Apicius kan således inte vara upphovsmannen men av tradition låter man hans namn ingå i bokens titel. Andra hävdar lika bestämt att vår gourmand är författaren.

Apicius kokbok präglas av ohämmad dekadens vilket förklarar varför man har kopplat ihop denna med vår protagonist som vi skall återkomma till. Den vanlige plebejens spis var varierad men mycket enkel, i huvudsak bestod denna av bröd, oliver, bönor och vin. Till vardags var man vegetarianer även om kött förekom vid diverse tillfällen. Detta känner man till dels genom skriftliga skildringar av olika romare under imperiets historia, utgrävningar i Pompejis och Heracliums avfallshögar har bekräftat den bilden.

Överklassen – de rikaste patricierna – däremot levde inte i enkelhet man festade på allt som rörde sig och desto mer exotisk huvudråvaran var desto bättre. Apicius skrev: ”Du plockar en flamingo, tvättar den, binder upp den och lägger den i en kastrull med lock. Du tillsätter vatten, salt, dill och vinäger. När spadet kokat ned till hälften lägger du i purjolök och koriander och kokar. På samma sätt kan du tillreda papegojor.”

Caligula ska ha varit förtjust i tunga från näktergal vilket även andra kejsare ska ha uppskattat som en liten men behändig munsbit. En fågel som sjöng så vackert borde rimligtvis äga en välsmakande tunga resonerade man. Andra läckerheter som kunde stå på kejsarens bord var strutshjärna, möss i honung och rullade vallmofrön. Ett magstarkt recept som kan bli svårt att återskapa är muräna uppfödd på dränkta slavar, men detta uppskattades vid kejserliga fester. Vid dessa tillfällen fick gästerna själva välja en levande fisk som man vanligen dränkte i en hink med ättika.

Apicius kokbok är fylld med intressanta delikatesser. Grisspenar kräver att man kokar dem en rejäl stund, varefter man binderihop dessa med hjälp av vass och kryddar. Därefter steker man dem på ett halster i ugnen, såsen samlas upp och kryddas, vin tillsätts och därefter häller man såsen över spenarna. Apicius beskriver även en rätt gjord på fylld livmoder från gris. Själva fyllningen tycks ha kunnat bestå av vad som helst. Romarna var överhuvudtaget förtjusta i att fylla djur med andra djur eller rätter. Svin kunde serveras fylld med levande sparvar som flög ut vid trancheringen. Andra djur kunde serveras fyllda med korv och blodpudding.

Apicius älskade verkligen mat, en kärlek som drev honom mot hans undergång, dock åt han inte ihjäl sig. När endast 10 000 000 sestertier (en avsevärd summa) återstod av hans förmögenhet tog han sig själv av daga i rädsla för att lida svältdöden.

Kejserlig fest. Här återgiven i den skandalomsusande filmen Caligula 1979

Dödsviktiga budskap; om romares sista ord

2012/01/29 § Lämna en kommentar

Romarna var verkliga citatmaskiner, troligen har inget folk vare sig tidigare eller senare i historien producerat så pass många tänkvärda och tidlösa ordstäv. De flesta känner även till några av dessa och då främst de som yttrades av Julius Caesar (100 f.Kr – 44 e.Kr) såsom”alea iacta est” (tärningen är kastad). Emellertid är troligen de flesta av dessa citat efterhandskonstruktioner som är tänkta att ge en vissdramatik åt historien när den återberättas. Det är dock inte omöjligt att Caesar yttrade citatet ovan när han med sin legion korsade Rubicon – och därmed förklarade krig mot senaten – men om så, är det också troligt att han talade på grekiska och inte på latin eftersom grekiska var det tungmål patricierna föredrog.

Om man ska ta de antika historieskrivarna på orden var romarna även duktiga på att säga något tänkvärt när de låg på sin dödsbädd. Dessa citat är intressanta därför att de i en kort mening sammanfattar hur den döende romaren ville att eftervärlden skulle uppfatta honom eller hur historieskrivaren såg på personen i fråga. Kejsar Augustus (63 f. Kr – 14 e. Kr) var som bekant imperiets första kejsare och sällar sig till de mest regeringsdugliga imperatorer som kom att härska över Medelhavsvärlden. Hans dagbok – som finns bevarad i sin helhet – är ett under av självberöm och inte desto blygsammare var hans sista ord som bestod av en retorisk fråga: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut, applådera!”

Efter att Augustus gått ur tiden följde en nedåtgående spiral vad gäller regeringsdugligt material hos den Julisk-Claudiska dynastin. Den tredje kejsaren, Gaius (Caligula 12 – 41 e.Kr) yttrade sina sista ord i likhet med Julius Caesar i samma stund han blev mördad. Caligula var oerhört hatad och led möjligen av en uppsjö av patologiska sjukdomar. Omgivningen var därför hjärtligt trött på hans livsfarliga nycker och slutligen tog hans livvakt honom av daga. Efter att de första svärdshuggen penetrerat kejsarens kropp lär han föraktfullt ha utropat: ”Jag lever fortfarande!”

Ett lika dåligt renommé som Caligula erhöll kejsar Nero (37 – 68e.Kr). Hans tid på tronen var inledningsvis framgångsrik och en rad av prestigebyggen påbörjades. Emellertid drabbades Rom av en förödande brand år 64 – som Nero själv beskylls för att ha startat – varefter kejsaren inledde en bestraffningskampanj mot stadens kristna vilka han ansåg var de skyldiga. Så småningom spreds sig ett uppror mot Nero ända till senaten. När kejsaren insåg att även de mäktigaste i imperiet var emot honom kallade han till sig sin närmast förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos, som skulle assistera Kejsaren vid hans självmord och lyssna till hans sista ord. Nero skar i en ålder av trettioett år av sig sin egen hals, innan denna slutgiltiga handling lär han ha sagt: ”Vilken konstnär dör inte i mig!”.

De romerska kejsarna var inte ensamma om att ha fått sina sista ord att slå rot i historien, även andra romare har blivit ihågkomna för vad som sluppit ur dem strax före dödsögonblicket. En av Neros främsta generaler, Domitius Corbulo, väckte genom sina framgångar på slagfältet snarare sin härskares avundsjuka istället för dennes gunst. Han kallades till Rom där Nero beordrade honom att ta livet av sig. Corbulo drev ett svärd genom sitt hjärta och lär buttert ha konstaterat: ”Rätt åt mig!”

Till kategorin bisarraste slutord hör utan tvivel de som uttalades av kristna martyrer i det romerska riket. Prästen Laurentius dömdes år 258 till döden efter att han vägrat att lämna ut sin kyrkas heliga föremål som skatt till staten. Straffet var att stekas levande. Laurentius förlorade vare sig hoppet eller sin humor trots det makabra straffet. Efter en tid över glöden ska han ha sagt: ”Jag är mör på den här sidan, ni kan vända på mig nu.”

"Den stekte Laurentius" Medeltida avbildning av Laurentius från en kyrka i Anga, Gotland

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

2011/12/18 § 1 kommentar

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade RomLuriks Anakronismer.