Om togans intåg i historien

2010/10/28 § Lämna en kommentar

Vid de tillfällen Hollywood fått för sig att göra de antika romarnas öden och äventyr till pretentiös mastodontfilm förmedlas allt som oftast en uniform och förenklad bild av de romerska medborgarnas klädesdräkter. Och även om togan under hela den republikanska perioden (ungefär 509-44 f.Kr.) utgjorde det dominerande plagget i det offentliga rummet förhöll det sig inte, vilket tycks vare den gängse uppfattningen bland dåligt insatta regissörer, på det viset att romarna på egalitärt manér vandrade runt i likformiga vita lakan. Tvärtom var variationen av kulörer och stilar på togorna avsevärd och av största vikt då dessa ofta avslöjade detaljer om bärarens sociala status, yrke och bakgrund.

Under den republikanska epoken förväntades varje någorlunda bemedlad romersk medborgare att bära toga, vilket inkluderade de plebejer som vanligtvis var sysselsatta med manuellt arbete. Slavar och utlänningar var å andra sidan strängeligen förbjudna från att gå inlindade i togor i det offentliga rummet. Även om förlagorna till togan kan härledas till Grekland och Etrurien förefaller klädesplagget definitivt vara en romersk uppfinning. Som redan framhållits så kunde togan se ut lite hur som helst, även om reglerna för hur den skulle uppbäras överlag var synnerligen strikta och detaljrika. Krigsveteraner föredrog exempelvis att klä sig så att togan blottade bröstet eftersom ärr och allehanda blessyrer ansågs vittna om mandomskraft och tapperhet.

Togans färg avslöjade annars en hel del om bärarens beskaffenheter. Under den hektiska kampanjtiden bar patricier med politiska ambitioner uteslutande vita togor, vilka också är de som vanligtvis avbildas i modern film och litteratur. Barn använde sig i regel av violetta togor medan sörjande logiskt nog draperade sig i svart. Prästerskapets färgrika togor berättade om vilka gudar de tjänade, även om röd-violetta linjer förefaller ha varit legio. För gemene man, som led avsaknad på voluminösa klädkonton, fick oftast obearbetat och färglöst tyg duga som material för sömnaden av klädesplagg, vilket innebar att deras togor i regel antog grå-vita nyanser.

Med tiden blev de restriktioner som omgav uppbärandet av togan allt fler och utomordentligt betungande. De mer avancerade kreationerna tarvade förmågan att halta omkring omgärdad av cirka 18 meter tyg, och det blev mer eller mindre nödvändigt att anställa slavar som varje morgon hade till uppgift att påkläda ägaren dennes otympliga toga. Vidare var det nästintill omöjligt att utföra tyngre manuellt arbete iklädd toga, särskilt med tanke på att en hand ständigt behövdes för att hålla dräkten på plats, vilket utmynnade i att de lägre samhällsklasserna övergav klädesplagget under den republikanska erans slutskede. Inte konstigt att det mest bevingade romerska citat som bevarats angående denna numera ack så studentikosa utstyrsel fastslår att: ”togan är inget klädesplagg, det är en förbannelse”.

Kadaversynoden; ett ruttnande lik ställs inför rätta

2010/09/26 § Lämna en kommentar

Under 800-talet e.Kr var Rom i händerna på ett antal mäktiga familjer som inte bara nöjde sig med världslig makt och rikedom. Det stora priset var den Heliga stolen, att få en medlem av den egna familjen vald till påve skänkte en oerhörd strålglans över hela släkten. I kampen om makten förefaller dagens italienska maffiakultur ha fötts. De olika familjerna skydde inga medel, mutor, våld, mord till och med våldtäkt var vanligt förekommande medel för att nå det prestigefyllda målet. I Västeuropa hade ännu inte den feodala samhällsordningen trätt i kraft, det enda sammanhållande kittet utgjordes därför av kyrkan och ytterst, påvemakten. I och med detta fördes kampen om den Heliga stolen inte bara i Rom, den engagerade en lång rad av västerlandets herrar.

Biskopen av Porto, Formosus, viste hur man konspirerade, skydde inga medel och förefaller ha varit fullständigt skrupelfri, alla tre lämpliga egenskaper för den som ville nå den högsta makten i Rom. 70 år gammal hade Formosus kommit till insikt om att han aldrig skulle bli påve. Han hade inte ens avancerat till kardinal, ett nödvändigt steg för att kvalificera sig som kandidat vid påvevalen.

Anno Domini 891 tog den bittra biskopen kontakt med en av Europas många makttörstande furstar, Arnulf av Carinthia som han visste låg i fejd med en av Roms mäktiga fraktioner; Spotelo-familjen. Arnulf var en handlingens man, han invaderade enkelt Rom och såg egenhändigt till att Formosus blev vald – trotts avsaknaden av kardinalhatt – till påve på sin ålders höst. Lycklig över att nått sitt livs höjdpunkt somnade den nya påven in år 896.

Då som nu var italienska familjer långsinta, särskilt släkten Spoleto upplevde att deras ära kränkts på det grövsta vis av den avlidne påven. Genom en ny omgång konspirerande och säkerligen ett och annat lönnmord fick man den Spoletovänlige Stefan VI vald till påve. Stefan tvekade inte att göra sina patroner till lags, Formosus skulle straffas. Det faktum att han var död var ovidkommande, snart kom en fasansfull fars att utspela sig i hjärtat av Vatikanen.

Den gammle påvens ruttnande lik grävdes på Stefans order upp en kall januaridag år 897. Kroppen ikläddes påveskruden och placerades på en tron. En synod skulle hållas – vilken blev känd som kadaversynoden – under vilken Formosus skulle få förklara sina brott. En diakon fick föra likets talan gentemot Stefans anklagelser som framfördes med den mest glödande frenesi.

Självfallet fann man Formosus skyldig, liket kläddes av naket, fingrarna han välsignat sin flock med höggs av, varefter man kastade den lemlästade kroppen i Tibern som en sista förnedrande åtgärd. Inte kort efter att dessa makabra scener utspelat sig mobiliserade de Formosustrogna familjerna sig och lät fängsla Stefan. Hans avrättning blev inte särskilt värdig, han släpades ut till ett torg där han ströps inför publik.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade RomLuriks Anakronismer.