Nakenchock: Nudist-terroristerna Sons of Freedom

2014/02/05 § Lämna en kommentar

Silvan Kolesnikov (1755 – 1775) samlade mot slutet av 1700-talet i Ukraina en skara anhängare kring sig som var villiga att lyssna på hans minst sagt radikala budskap. Inspirerad av västerländska mystiker hade Kolesnikov bestämt sig för att skapa en egen sekt som skulle gå i rejäl klinch med myndigheterna i både Ryssland såväl som i Kanada. Sekten blev känd under namnet Doukhobors (eng. spirit wrestles) då man menade att man ”brottades” för den heliga anden. Man vägrade erkänna den ortodoxa kyrkans auktoritet och deras pacifistiska ståndpunkt och djupt rotade föreställning om det verkligt onda i all form av militarism gjorde att man även kom på kant med staten.

År 1897 hade sekten spridit sig till Ryssland och där var man rejält trött på de bångstyriga fredsvännerna, efter otaliga åtal och även ett och annat assimileringsprojekt tröttnade de ryska myndigheterna och man bestämde sig helt enkelt för att det bästa vore om man inte helt sonika kunde göra sig av med hela det vapenvägrande patrasket. Samtidigt var Kanada intresserade av invandrare som kunde fylla deras enorma men glest befolkade land, man lovade dessutom ett rejält stycke land till alla nybyggare. Detta föreföll vara en ypperlig lösning, sagt och gjort dryga 7 400 Doukhobors skeppades till Kanada år 1899.

Väl i Kanada hade man svårt att anpassa sig och inom kort radikaliserades man än mer men i en ganska oväntad riktning. En grupp inom Doukhobor började kalla sig Sons of Freedom och det man hade befriat sig ifrån var främst kläder. De kanadensiska myndigheterna hade nämligen haft fräckheten att kräva att Doukhobors-barnen skulle gå i skolan vilket man förargades rejält av vilket blev startskottet på en lång naken kamp.

En skara om 30 män och 20 kvinnor lämnade år 1903 sin by för en marsch till Yorkton spritt språngande nakna. Man hade inte heller några väskor varför man inte kunde ta med någon mat vilket föranledde att gruppen kom att leva på gräs och löv. Väl framme vid målet beordrade polis gruppen att klä på sig vilket man vägrade varpå nudisterna föstes in i ett hus, dörrarna spikades igen och lampor tändes för att attrahera mygg som kunde kalasa på de nakna. Denna första nakenprotest slutade med att alla inblandade straffades med tre månaders fängelse, men värre skulle det bli.

Efter att naken-falangens ledare blivit mördad 1931 (möjligen av sin egen son tillika kronprins) mönstrades 1000 nakna demonstranter som genomförde en rad protester mot myndigheterna. Vid ett tillfälle ska den kanadensiska polisen gripit inte mindre än 725 nudister.

Nakenprotesterna fortsatte fram till 1970-talet då Sons of Freedom utvecklats till en verklig naken-terrororganisation som inte tvekade att genomföra bombdåd och andra terrorhandlingar vilket gick stick i stäv med gruppens pacifistiska förflutna. På 50 års tid hann man med 1112 terrordåd (man sprängde järnvägar, bombade skolor, en domstol och ett enormt el-ledningstorn vilket ledde till att 1200 personer blev av med jobbet.

Den väpnade delen av konflikten löstes med hjälp av intensiva förhandlingar under 1970-talet men olösta frågor fortsatte att vålla problem långt fram i tiden.

Nakenprotest 1903

Nakenprotest 1903

Lurik rekommenderar: Philip Carr-Gomm. A Brief History of Nakedness. Reaktion Books. 2010.

Annonser

Månghövdad muslimsk Messias: Mahdis många missioner

2013/06/02 § Lämna en kommentar

Enligt den muslimska eskatologin ska det komma en frälsare och härskare känd som Mahdi som ska styra mellan sju och nitton år och grunda det rike som föregår apokalypsen. Den grundläggande iden är att Mahdi redan har levt men försvunnit och nu lever i det fördolda, gömd för världen men som kommer att träda fram när tiden är den rätta. Denna muslimska messias har under historiens gång utgjort en mäktig kraft då det inte är ett försumbart antal män som utgjort sig för att vara den återvändande imamen.

Till äldre tiders män som utgett sig för att vara Mahdi hör Muhammed Jaunpuri (1443-1505) som växte upp i nordvästra Indien men kom att bli Mahdi när han på en pilgrimsresa till Mecka stod framför den heliga Kaba och högtidligt kungjorde till var och en som ville lyssna att han var den heliga imamen som återvänt. De skriftlärde i Mecka verkar mest ha uppfattat honom som en tok och man lät honom helt enkelt hållas tills dess att han efter ungefär nio månader  reste hem till Indien. Väl hemma proklamerade han vid två ytterligare tillfällen att han var Mahdi och här lyckades han väcka en del uppmärksamhet få talrika följare och grunda en egen kult. Under återstoden av sitt liv reste Jaunpuri omkring i Indien och Centralasien i syfte att sprida sin lära innan han avled i en ålder av 63 år i dagens Afghanistan.

Fram till 1900-talet fortsatte en mängd män att kalla sig Mahdi men bland alla dessa sticker framförallt Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah (1884 – 1885) ut. Denne sudanes och religiösa fanatiker gjorde uppror mot det Egyptiska styret i Sudan och därmed även mot Storbritannien som i sin tur styrde Egypten. År 1881 Proklamerade Abdullah att han var den efterlängtade Mahdi och en religiöst färgad revolt var i och med detta i rullning. Den nya Mahdi var övertygad om sin sak och tog det huvudlösa beslutet att hans här skulle slåss på samma vis som Muhammed hade slagits på 600-talet således med spjut och sabel. Efter att ha mött brittiska styrkor beväpnade med resultatet av 1200 års utveckling sedan Profetens dagar backade man från påbudet och började använda moderna vapen. När rebellerna väl kastat sina spjut och plockat upp gevären gick det hela bättre, på bara ett år lyckades man erövra hela Sudan och grunda en ny huvudstad; Omdurman.

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Det religiösa styret blev mycket hårt. Sång, musik och dans förbjöds, flickor skulle beslöjas från fyra års ålder. De som inte följde lagstiftningen var utlämnade till grymma straff. Krig började föras mot grannländerna vilket föranledde Storbritannien att tillslut gripa in och göra slut på Mahdistväldet.

Till de senaste männen som har pekats ut som den återvändande imamen hör den aningen obskyra figuren Wallace Fard Muhammed (1893 – 1934?)  som grundade Nation of Islam i USA vilken både Malcolm X och Muhammed Ali skulle komma att tillhöra. Nation of Islam etablerades under 1930-talet och kom delvis att bli något av en svart befrielserörelse. Wallace Fard Muhammed utropade emellertid aldrig sig själv till Mahdi den biten sköttes effektivt av en tidig medlem vid namn Elijah Poole (senare Elijah Muhammed). Elijah Muhammed predikade att hans mästare var Mahdi och att Gud verkade direkt genom honom för allas bästa. Lärjungen tog strax före Fard Muhammeds mystiska försvinnande (vissa tror att han blev ihjälskjuten av polis) över som ledare för Nation of Islam.

Wallace Fard Muhammed

Wallace Fard Muhammed

En mormonernas Moses; om Brigham Young och exodusen ur Illinois

2012/05/06 § Lämna en kommentar

Brigham Young (1801 -1877) var en hängiven mormon som under sina missionärsresor arbetade hårt och därför steg han snabbt i hierarkin inom kyrkan. Under tiden Young gjorde karriär inom mormonrörelsen satt kyrkans grundare Joseph Smith (1805 – 1844) i fängsligt förvar i Illinois anklagad för att ha låtit vandalisera tidsskriften The Nauvoo Expositors redaktion som hade varit fräcka nog att kritisera mormonkyrkan och dess traditioner som innefattade polygami. I väntan på rättegång lyckades en uppretad mobb ta sig in i häktet och Smith slutade därmed sina dagar år 1844 ihjälslagen i en fängelsecell.

Efter mordet utbröt en tronföljdskonflikt som i viss mån delade kyrkan. Vid ett konvent år 1847 lyckades Young med konststycket att locka majoriteten till sig och han utsågs till Smiths efterträdare. Vid tiden stod det fullständigt klart att mormonerna inte längre kunde vara kvar i Illinois och i synnerhet inte sedan då Smith mördats och konflikten med det omgivande samhället eskalerat till den grad att man talade om Mormon War in Illinois. En plan för att utvandra till Utah – som vid tiden var en del av Mexico – fanns redan klar och hade delvis redan satts i verket. Nu föll det på Young att likt Moses leda sitt utsatta folk ut ur Illinois till ett förlovat land där de kunde leva i frid.

På våren 1847 begav sig en karavan bestående av tusentals mormoner – många skulle ansluta längs vägen – av till det förlovade landet. Känslan av att historien återupprepade sig och att Bibeln utspelade sig i USA var säkerligen stark vilket inte minst visar sig i att marschen gått till historien som the Mormon Exodus. I likhet med Israels stammar upplevde även mormonerna stora umbäranden under sitt uttåg, färden gick över både frusna sjöar och oförsonliga landskap, försörjningsfrågan var ett ständigt bekymmer. Totalt vandrade man dryga 200 mil innan man nådde Salt Lake Valley där man slog sig ned.

Efter alla umbäranden och förföljelser njöt man säkerligen av sin nyfunna frihet, i Utah kunde man leva ostört och praktisera sin polygami ohämmat. Young själv tog sig inte mindre än 55 fruar med vilka han fick 57 barn varav hela 46 nådde vuxen ålder. Lyckan skulle dock inte bli långvarig. USA låg i krig med Mexico och inte långt efter att USA besegrat sitt södra grannland sände man en kontingent till Utah för att tvinga in området i unionen. I och med detta utbröt the mormon Utah War (1857 – 1858).

I synnerhet verkar det som om mormonernas polygama leverne var den främsta stötestenen i ett annars tolerant USA. Presidenten, James Buchanan, var pressad av sina republikanska motståndare att slå ned på ”barbari och polygami” varför han var fast besluten att tillsätta en icke-mormon som guvernör över Utah. Young å sin sida var lika fast besluten att försvara sitt leverne med sina 55 fruar och förklarade att undantagstillstånd och krigslagar skulle tillämpas. Under Youngs ledning inledde man nu ett gerillakrig och en relativt omfattande sabotageverksamhet vilket tvingade presidenten att sända ytterligare soldater för att rå på de fromma mormonerna. Efter ett års strider – några regelrätta fältslag utkämpades dock aldrig – fick mormonerna ge upp och fick erkänna USA:s överhöghet. Sedan dess har man gett upp polygami men kyrkan har ett fortsatt betydande inflytande i Salt Lake City.

En samtida karikatyr över Youngs äktenskapliga säng

En samtida karikatyr över Youngs äktenskapliga säng

En judarnas Jesus; om den klentrogna Messias Sabbatai Zvi

2012/01/05 § Lämna en kommentar

Alltsedan kristendomen uppstod som en liten judisk sekt i det romerska imperiets periferi har judendomen haft ett komplicerat förhållande till Jesus som Messias. Enligt den klassiska judendomen har man allt sedan profeten Elias dagar väntat på att Guds son ska stiga ned på jorden och bringa frälsning. Den gängse uppfattningen är att judendomen inte erkänner Jesus som Guds son, dock förhåller sig saken inte så enkel. Inom judendomen fanns tidigare en tradition inom vilken man hävdade att Messias återkommer eller reinkarneras i varje generation. Inom denna ”messianska rörelse” trodde man att Jesus faktiskt var Messias men endast den första i en lång rad av Gudssöner.

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

Japansk kulturförstörelse; Oda Nobunaga och Enryakujis undergång

2011/10/23 § Lämna en kommentar

Det storslagna buddhistiska tempelkomplexet Enryakuji anlades på berget Hiei ovanför Kyoto av munken Saicho (767-822) under tidigt 800-tal. Inom kort blev tempelkomplexet den spirande japanska buddhismens nav. Under sin blomstringstid under högmedeltiden ståtade Enryakuji med mer än 3000
sakrala byggnader som lockade tusentals munkar och lekmän.

Livet innanför tempelmurarna var dock inte alltid så fridsamt som det annars kan förefalla. Enryakuji reflekterade i stort den japanska buddhismens påfallande fragmentering och inhyste därmed en lång rad mer eller mindre obskyra och sinsemellan antagonistiska kotterier och klickbildningar. Tidvis rådde fullt krig på Hiei mellan två eller flera av dessa sekter.

Naturligtvis ägnade sig det stora flertalet av de buddhistiska munkarna åt bön och meditation, men flera av de religiösa sekterna var i själva verket veritabla ordnar bestående av martialiska krigarmunkar. Till det ska läggas att Enryakujis glans och omättliga rikedomar lockade tusentals lyckosökande soldater. Sålunda förfogade klosterkomplexet i mitten av 1500-talet över en av Japans mäktigaste arméer.

Enryakujis roll som en självstyrande religiös soldatkasern vars munkar vägrade att knäböja för den världsliga makten väckte vrede hos en viss Oda Nobunaga (1534-1582). Denna ärelystna och samvetslösa erövrare av blygsam bakgrund skulle sedermera bli känd som den första av Japans tre ”nationsenare”.

Efter att ha enat den bångstyriga Oda klanen, som behärskade några smärre territorier i det centrala Japan, fortsatte Oda Nobunaga med det större projektet att ena hela det balkaniserade riket som var uppbrutet i ett gytter av feodala småstater. Flera mäktiga koalitioner bildades för att krossa usurpatorn, men dessa föll alla till föga inför Oda Nobunagas finstämda krigsapparat.

Mer än något annat hade Oda Nobunaga ett horn i sidan till munkarna på Enryakuji som vägrade att underkasta sig hans regim och som alltid hade ett finger med i hans fienders intriganta spel. År 1571 kastade sig Oda Obunagas armé över Enryakuji och brände ned hela det gigantiska klosterkomplexet till grunden, något som sände chockvågor över hela Japan. Inom loppet av ett par veckor hade Oda Nobunaga lyckats med konsttycket att fullständigt tillintetgöra Japans religiösa, kulturella och intellektuella nervcentra. Mellan 30 000 till 40 000 män, kvinnor och barn slaktades urskillningslöst i den makabra hämndaktionen.

Oda Nobunagas efterföljare tog avstånd från krigsherrens plundring av Enryakuji och kampen mot buddhismens apologeter genom att söka återställa tempelkomplexet. Deras kollektiva ansträngningar har utmynnat i att ett något rumphugget Enryakuji återuppstått och idag är en av Japans största och mest populära sevärdheter. Vad gäller kulturförstöraren själv så ville det sig inte bättre än att denne, ironiskt nog, mördades i ett buddhisttempel år 1582.

Våra dagars Enryakuji

Sveriges självpåtagna Messias; Emanuel Swedenborgs religiösa grubblerier

2011/07/10 § Lämna en kommentar

Emanuel Swedenborg (1688 – 1772) var en briljant naturforskare som tål att jämföras med andra storheter från den svenska frihetstidens högsommar såsom Anders Celsius och Carl von Linné. Emellertid skulle han inte bli ihågkommen för sina vetenskapliga ambitioner eller sina försök att utveckla en maskin ”att flyga i vädret med”, ett musikaliskt universalinstrument eller vapnet som kunde avfyra 11000 skott i timmen. Swedenborgs eftermäle har istället präglats av hans religiösa grubblerier, han påstod sig bland annat ha talat med både änglar såväl som profeten Mohammed.

När Swedenborg var i slutet av de femtio tycks han ha drabbats av en religiös kris, medan andra hävdar att det i själva verket rörde sig om en tilltagande sinnesförvirring. Oavsett hur det låg till uttolkade han en ny lära, swedenborgianismen, som bland annat förklarar att varje ord i bibeln hade en mystisk betydelse som var maskerad av berättelsen som egentligen bara var till för dem som var fattiga i anden och inte förstod ordens verkliga mening.

Snart skulle hans religiösa funderingar gå än djupare, eller så tilltog hans förmodade sinnesförvirring. På en resa genom Europa förde han som brukligt dagbok men plötsligt ändrar denna karaktär till att helt och hållet handla om tolkningar av hans egna besynnerliga drömmar. När han nått fram till London fullbordas hans transformation och han blir en svensk profet. Likt flera gammeltestamentliga profeter skräms han halvt ihjäl vid mötet med Gud under en middag – vissa menar dock att middagen var en omskrivning för att röka opium – där Herren gav honom i uppdrag att sprida den rätta läran till människoflocken. Swedenborg blev hädanefter något av en ny messias enligt hans anhängare.

Som profet utökades hans transcendenta förmåga och han började på regelbunden basis samspråka med profeten Mohammed, men också med Aristoteles och allehanda utomjordiska varelser. Det är dessa metafysiska diskussioner som ligger till grund för hans imponerande ”bibel”, Himmelska hemligheter, på inte mindre än tio tusen sidor.

Mycket i hans tro handlar om den verkliga apokalypsen, han skrev: ”De som vänta en världskatastrof i samband med yttersta domen bedraga sig. Den äldsta kyrka har redan haft sin yttersta dom, likaså den judiska med Kristi nedstigande på jorden. Nu stundar den nuvarande kristna kyrkans yttersta dom och ankomsten av en ny kyrka, som skall ersätta den.”

I slutet syftar Swedenborg på sin egen lära vars apologeter idag inte är fåtaliga. Starkast fäste har swedenborgianismen i Pennsylvania men församlingar finns över hela världen, i Sverige återfinns en i var och en av våra tre största städer. En lustig detalj är att swedenborgianismen var nära att utropas till statsreligion på Haiti under 1800-talet. Kung Christophe tyckte sig nämligen se betydande likheter med denna ”svenska trosbekännelse” och vodooismen.

Således går bilden isär vad gäller Swedenborg, han har lästs och imponerat på digniteter såsom Dostojevskij, Hugo och Gothe, men också fördömts som en galen opiummissbrukare. Immanuel Kant gav det mindre smickrande omdömet: ”[Swedenborg] var en skojare och lögnhals och allt han skrev har sitt ursprung i rena fantasier från en sjuk hjärna.”

Lurik rekommenderar: Martin Lamm. Swedenborg: En studie öfver hans utveckling till mystiker och andeskådare. Hugo Gebers förlag. 1915.

Swedenborg

Rationalismen gone mad; Maximilien Robespierre och kulten av ett Högre Väsende

2011/06/16 § Lämna en kommentar

Mitt under den brinnande revolutionen äntrade skräckväldets ledande koryfé, advokaten Maximilien Robespierre, den 8 juni 1794 en gigantisk konstgjord kulle uppförd i papier-maché som reste sig över Marsfältet utanför Paris. Huvudstadens invånare hade tidigare under dagen beordrats att samla sig på fältet för att delta i en festivitet av sällan skådat slag, och man var vid det laget fullt på det klara med vad det kunde innebära att utebli från dylika ceremonier.

Robespierre talade till massorna från sin artificiella papperskulle draperad i en romersk toga (revolutionens fanbärare var i det närmaste besatta av antikens politiska kultur och republikanska ideal) och deklarerade vid tillfället att kulten av det ”Högsta Väsendet” numera var statsreligion i revolutionens Frankrike.

Den nya ”statsreligionen” var ytterst ett försök att söka amalgamera fragment från den komprometterade kristendomen, den virulenta rationalismen och gryende ateismen i en och samma sekteristiska väckelserörelse. Således förklarade Robespierre att Guds sanna budskap förvanskats av konfessionalismens och monarkismens apologeter, och att det ”Högsta Väsendet” stod bakom rationalismens och republikanismens ideal.

Detta var egentligen kulmen på en extrem anti-religiös eruption som eskalerat sedan monarkins dödsdom förkunnats och terrorväldet införts i Frankrike år 1793. Revolutionärerna sökte att tillintetgöra de ideologiska grundpelare som utgjorde la ancien regimes maktbas, däribland katolicismen. Följen blev att man ersatte den förra med ett abstrakt dyrkande av rationalismen (och sedermera, på Robespierres anmodan, ett ”Högre Väsende”).

I revolutionens fotspår plundrades och ramponerades därför reaktionens nästen, d.v.s. kyrkorna, och i dess ställen restes tempel tillägnade den republikanska rationalismen. Genom införandet av den nya kalendern gjorde man därutöver var tionde dag till en revolutionär helgdag. Vanligt var då att man ordnade burleska processioner där man uppvisade och bespottade allehanda sakrala symboler man tillskansat sig från kyrkans rikedomar. Särskilt populärt var det att klä ut åsnor i munderingar som hade påfallande likhet med de som påven och dennes kardinaler i vanliga fall draperade sig med. Följande rader, författade 1793, som ofta citerades under denna rationalismens högsommar förefaller sammanfatta budskapet och sinnesstämningarna ganska väl:

”Henceforth Holy Reason Will be our Religion.

Ah! no more superstition! No more slothful, idle priests.

With only us to give them feasts.”

Robespierres uppenbarelse på Marsfältet och förkunnandet av den nya statsreligionen blev dock början till slutet på despotens politiska karriär. Även de få trogna anhängare han hade kvar började tro att deras forna galjonsfigur mist förståndet. Maximilen Robespierre äntrade, liksom så många andra han tidigare sänt i sitt ställe, schavotten den 28 juli 1794 efter att ha misslyckat med att i fängslat förvar ta sitt eget liv. Dyrkandet av ett ”Högre Väsende” dog med sin grundare och förbjöds slutgiltigt av Napoleon Bonaparte.

Lurik rekommenderar: Michel Vovelle. The revolution against the Church: From reason to the Supreme Being. Ohio State University Press (1988) 1991.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade sekterismLuriks Anakronismer.