Kinesisk fotfetischism; om Mingdynastins fäbless för porr

2012/03/18 § Lämna en kommentar

Mingdynastin (1368 – 1644) är den period i Kinas historia som flest människor i Västvärlden känner till namnet på, inte minst på grund av att porslin från perioden förefaller att vara en tidlös säker investering men också på grund av att mycket av det gemene man förknippar med Kina, exempelvis den förbjudna staden, uppfördes av Ming-kejsarna. Mindre känt är att Ming också var en porrens guldålder. Visserligen finns det hela 2000 år gamla kinesiska erotiska verk men under 1600-talet blev dessa noveller och målningar med upphetsande motiv allt vanligare.

Framförallt konsumerades pornografi bland den högre tjänstemannaklassen och vid det kejserliga hovet. I takt med att utvecklingen av en strukturerad och centraliserad regeringsmakt fortgick ökade även det dekadenta levernet i den förbjudna staden. Att Himmelens son – som kejsaren traditionellt titulerades – förde med sig tusentals konkubiner på sina resor uppfattades som naturligt med tanke på att den vanlige tjänstemannen kunde ha ett dussintal älskarinnor.

Tidens silikonbröst stavades liljefötter, kinesiska män var fotfetischer av stora mått, ett sexuellt intresse som höll i sig till dess att kommunistpartiet stigmatiserade bruket att deformera flickors fötter i syfte att göra dessa så små som möjligt. Målningar från Mingdynastin visar inte sällan nakna flickor i färd med att knyta upp de typiska små skor som bars av de som fått sina fötter ”liljeformade”. Denna fetisch höll i sig långt fram i tiden och vittnesmål om detta dyker upp på oväntade platser, det hände att kinesiska konvertiter som arbetade i USA på 1800-talet för sin präst bekände syndfulla tankar om kvinnofötter.

Förutom intresset för fötter beskrev och praktiserade man alla tänkbara typer av porr, anal-, oral- grupp- och homosex var inget man stod främmande inför. Mingdynastins främsta pornografiska verk var Plommonet i guldvasen eller Jin Ping Mei som författades under pseudonym i början av 1600-talet och som kom i tryck år 1610. Handlingen kretsar kring en familjs förfall i dekadens, familjens patriark har inte mindre än nitton sexpartners i boken och äger en stor samling sexleksaker. Det är emellertid inte frågan om någon lättsam ”gladporr”; verket kräver sin läsare då boken har dryga hundra kapitel och är väl över tusen sidor långt. Prosan anses dessutom vara av hög kvalité vilket får anses vara en väsenskillnad från nutidens pornografiska produktion.

Plommonet i guldvasen var mycket populär i samtiden men dess framgångssaga blev en kortlivad historia. År 1644 gick dynastin under för att ersättas av Qingdynastin vars kejsare var betydligt mer konservativa i sin inställning till porr och sex i allmänhet. Det kanske inte var en direkt häxjakt som inleddes på erotisk litteratur men många böcker i genren förstördes. Under 1900-talet har både den tidigare nationalistregimen och det idag styrande kommunistpartiet fortsatt på Qings inslagna linje och aktivt motarbetat kinesisk pornografi.
Kinesisk 1600-talsporr. Observera kvinnans skor som döljer hennes liljefötter

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

2011/12/18 § 1 kommentar

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

Olycksaliga orgasmer; Galenos och den antika våldtäktsvetenskapen

2011/11/30 § Lämna en kommentar

Under medeltiden och tidigmodern tid ansågs graviditet som följd av våldtäkt ytterst vara kvinnans fel och hon straffades därefter. Anledningen till att så var fallet berodde i första hand inte på juridiska nycker eller en överdrivet patriarkal rättsuppfattning, istället emanerade antagandet utifrån antika vetenskapliga teorem. Denna tvivelaktiga moraliska och juridiska föresats, som under århundraden bidrog till att ostracera åtskilliga kvinnor och deras olycksaliga avkomlingar, var i grunden ett hopkok av kvinnohataren Aristoteles (384-322 f.Kr.) och den något mer nyanserade romerska läkaren Galenos (129-210 e.Kr.).

Aristoteles var övertygad om att ”värme” var det element som var grundläggande för reproduktionen och för skapandet av ett foster. I och med att han fastslog att mannen var överlägsen kvinnan i alla tänkbara avseenden framkastade han också en teori som gjorde gällande att kvinnan var ”kall” inombords medan mannen bar på ”värme” och därmed kvintessensen för skapandet av ett nytt liv. Mannen producerade sålunda på egen hand den säd som var en förutsättning för reproduktionen, medan kvinnans roll var helt passiv och närmast kan jämföras med den av en förvaringsbox.

Galenos gick i mästarens fotspår men valde dock att modifiera teorin någon och ansåg kvinnans roll i processen betydligt viktigare. Enligt hans uppfattning var mannens och kvinnans könsorgan essentiellt identiska och också kvinnan producerade säd. Skillnaden var den att mannens könsorgan var extrovert medan kvinnans, till följd av avsaknaden av elementet ”värme”, var introvert.

Vidare fastslog Galenos att könsakten gav upphov till alstrandet av ”värme”, vilket var av kardinal betydelse för skapandet av ett foster. Värmen omvandlade nämligen mannens blod till säd och fick honom att ejakulera. För att kvinnan därefter skulle bli gravid krävdes det, betonade Galenos, att också hon upplevde orgasm under samlagets gång. Orgasmen var således en förutsättning för att nytt liv kunde skapas.

Detta postulat kom att hemsöka det kristna Europas kvinnor i över ett årtusende. Galenos tes tolkades nämligen av medeltida skolastiker som att kvinnan måst vara medskyldig till en eventuell våldtäkt eftersom grossessen denna utmynnat i var ett otvetydigt tecken på att kvinnan njutit av akten då orgasm var en förutsättning för graviditet. Enligt Galenos, såsom medeltida och tidigmoderna skolastiker tolkade honom, njöt alltså en kvinna som blivit våldtagen av själva akten.

Naturligtvis tog Galenos själv sin teori på största allvar. I en berömd episod vilken berörde en medelålders kvinna med svåra ryggsmärtor fastslog vår romerska protagonist att hennes smärtor emanerade från det faktum att hon invärtes samlat på sig för mycket sperma. Hans ordination blev därför att kvinnans sköterska skulle massera hennes genitalier, vilket självfallet borde utmynna i orgasm och därmed barnalstrande.

Galenos ”våldtäktsvetenskap”, om man får uttrycka det så, stod oemotsagd fram till dess att upplysningen gjorde insteg under 1700-talet. Offret för en våldtäkt kom därefter att så sakteliga behandlas bättre och med mer sympati. Galenos generella slutsatser gällande kvinnans sexualitet, vilka överlag var positiva, kom dock att förringas och undertryckas i och med den sexualfientliga viktorianska erans landvinningar under 1800-talet.

Galenos

Peter den Stores faderskomplex

2011/09/09 § Lämna en kommentar

Våren 1669 gick i sorgens tecken i Kremlborgen. Den tungsinte tsaren, Aleksej Michailovitj (1645-1676), hade förlorat sin älskade hustru Marija och befanns otröstlig. Värre var, för Rysslands viskommande, att
de överlevande sönerna Marija skänkt tsaren bägge var skralt utrustade såväl fysiskt som mentalt. Den kontemplativa fadern betvivlade starkt att någon av dem skulle ha förmåga att axla hans mantel.

Efter två års sörjande tog så äntligen tsar Aleksej sig i kragen och lät deklarera att han, med Rysslands bästa för ögonen, ämnade gifta om sig. Den ryska aristokratin hörsammade tsarens påbud och sände de fagraste av sina kvinnliga anförvanter till Kreml där Aleksej tillsammans med sin livläkare omsorgsfullt och synnerligen närgånget inspekterade de timida flickorna. Tsaren fattade tycke för den älskvärda och ytterligt sköna Natalja Narysjkina som med sin blygsamhet och okonstlade sätt föreföll att matcha hans sävlighet alldeles perfekt. Bröllopet firades som sig bör med pompa och ståt den 22 januari 1671.

Drygt ett år senare födde den unga tsaritsan till tsarens och hovets stora förtjusning ett praktexemplar till son som vägde över fem kilo. Denna fysiskt abnorma baby, som fullkomligt hänförde samtiden, döptes omgående till Peter Aleksejevitj och kom sedermera att bli berömd som Peter den Store (1682-1725).

Knappt hade Peter slitits bort från sin kuvös innan komprometterande rykten spred sig med ilfart innanför Kremls murar. Få trodde att den saktmodige tsaren, som hitintills bara producerat tämligen slätstrukna avkommor, hade lyckats avla fram denna koloss till bebis.

Den till synes alltigenom fromma och gudfruktiga Natalja kom därmed kom att ställas i skottgluggen för allehanda chikanerande. Som fader utpekades först och främst den jättelika patriarken Nikon (1605-1681), berömd för att inlett schismen inom den ortodoxa kyrkan som skulle plåga Ryssland i århundraden framöver, vilken haft ett gott öga till tsaritsan enda sedan hon satte sin fot i Kreml och som därutöver var känd som en burdus kvinnokarl av rang.

Huruvida det låg sanning i ryktena har aldrig kunnat bevisas. Klart är dock att den unge Peter under hela sitt liv skulle plågas av de illvilliga ryktena, och stundtals var han i de närmaste besatt av att utröna sanningen om sin biologiska far. Vid ett tillfälle, under en synnerligen uppbragd bankett, ska en stormfull Peter ha hotat med att inför allmän beskådan strypa en viss Tichon Stresjnev, som av omgivningen pekats ut som den unge tsarens egentliga fader, utifall denna inte klargjorde sanningen om sina affärer med Peters fridsamma moder. På frågan om han frekventerat tsaritsans sovrum kunde denna annars så självsäkra aristokrat bara klämma ur sig: ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag var inte ensam om saken”. En tillintetgjord Peter lämnade kort därefter tillställningen tårögd.

Det finns alltså fog för att Peter den Store i själva verket var en bastard, och att hans moders sedeslöshet inneburit att huset Romanov i själva verket dog ut med Aleksej Michailovitj år 1676. Om så inte var fallet är det likväl ställt bortom allt tvivel att sentida tsaritsor, benägna till allehanda njutningsfylla utsvävningar, definitivt sett till att framtida tsarer inte hade ett uns Romanovskt blod i sina ådror.

Peter den stores gravt handikappade halvbror, Ivan V (1682-1696), som under större delen av sin korta regeringstid förblev sängliggande hade exempelvis äktat en notoriskt otrogen kvinna. Dottern, som sedermera blev regerande tsaritsa under namnet Anna I (1730-1740), torde därför ha saknat Romanovskt blod. Detsamma gällde den avskyvärda Paul I (1796-1801) som påstods vara son till Peter III (1762) och den framtida Katarina den Stora. Peter III ska dock ha förnekat att han någonsin haft sexuellt umgänge med den tyskättade Katarina som han hatade av hjärtats lust.

Natalja Narysjkina

Impotensdomstolen

2011/08/18 § Lämna en kommentar

Förr i tiden var impotens än mer skamligt än vad det är idag, inte minst eftersom brist på förmåga mellan lakanen var ett av få gilltiga skäl för kvinnan att begära skilsmässa. Till detta kom att grunderna till skilsmässan skulle avhandlas och dryftas i en offentlig process där mannen inte sällan var tvungen att bevisa att det inte var något fel på honom. Anledningen var att kyrkan redan under den tidiga medeltiden hade fastslagit att ett av äktenskapets primära syften var att producera barn att fylla skapelsen med, till detta kom att giftermålet inte ansågs fullbordat fören bröllopsnattens copulatio carnalis var avklarad. I många länder i Europa fanns en tradition där släktingar ledde brudparet till sängs för att därefter tjuvlyssna och emellanåt även se efter om allt rörde sig under täcket som det skulle.

Utöver de kyrkliga dogmerna fanns även realiteten; att släkten fick nya medlemmar var  essentiellt för både de högborna såväl som för majoriteten. Vad gäller adelsfamiljer uppfattades äktenskapet  som ett medel för att stärka relationer mellan familjer och för att utöka de egna ägorna. Man ville även försäkra sig om att det egna namnet fortlevde och att ätten på så vis bevarades.

För bönderna var verkligheten en annan. Även om relationsskapande var av vikt var barn inte sällan den enda livförsäkring man hade. Det gällde att få fram så många söner som möjligt att gifta bort, så att dessa i sin tur kunde dela bördan att sörja för föräldrarna på ålderns höst. Således var det av vital vikt att allt fungerade som det skulle.

I Sverige under 1600-talet var det kyrkans domkapitel som tog beslut om skilsmässa. Denna process liknade det normala förfarandet vid en rättegång där kvinnan utgjorde målsägande, ofta hävdade hon att äktenskapet inte fullbordats och att mannen inte heller efter bröllopsnatten lyckats prestera. Därefter låg bevisbördan hos mannen som nu skulle bevisa sin potens. När det gäller det senare var det inte ovanligt att en grupp edsvurna män fick – utanför salen – kontrollera om allt ”stod” som det skulle och om den svarande kunde få utlösning. Om inte blev det skilsmässa.

I Frankrike tog man under 1600-talet impotens på största allvar och här genomfördes även de mest utmanande prövningarna. Specialdomstolen le congre`s (verksam mellan 1550 och 1667) var en impotensdomstol som bestod av både kvinnor, jurister, läkare, teologer och domare. Genom att i en teaterliknande sal observera den anklagade ha samlag med sin fru skulle man ta beslut om mannens eventuella impotens. En redogörelse från en jurist i le congre`s berättar om makarna de Lageys prövning 1659:

Hon låg lugnt och stilla medans åskådare hurrade och ropade. Efter en stund kom markis de Langey in på scenen, tydligt uppskakad och uppspelt. ”Seger!” Ropade han till åskådarna. Efter denna inledning – och efter det stått klart att madammen inte dolt några impotenshämmande talismaner någonstans – var det dags för markisen att prestera, ”ge mig två ägg, så att jag kan avla en son med första stöten” ska han ha ropat innan han satte igång.

I fyra timmar ska försöket ha pågått utan att någon gosse avlades. Till markisens förtret var även pressen närvarande och denna var lika sensationslysten då som nu. Journal du Palais skrev att madammen tog på sig sitt huvuddok för att dölja sin skam ”och medan hennes kraftlöse fiende blev vanmäktig, tröstade hon honom i sin oskuld.” Hela spektaklet slutade med att den förtvivlade markisen gav upp och i desperation skrek: ”Jag är ruinerad!” Troligen hade han gjort ett gott parti när han gifte sig och den förmögenhet han förfogat över härstammade från frun och skulle därför nu återgå till hennes släkt. Markissens närvarande släktingar hade stämt ned sina blickar och tyst lämnat salen då det stod klart att deras släkting inte mäktade med vad som ålagts honom. 

Swedish Blondes; President Eisenhower och uppkomsten av den svenska synden

2011/08/04 § Lämna en kommentar

Den svenska välfärdsmodellen och dess sociala ingenjörskonst rönte omfattande internationell uppmärksamhet under 1950- och 60-talet då de svenska landvinningarna imponerande i en omvärld som fortfarande kämpade med att ta sig upp ur krigstidens moras. Den svenska modellen prövades så småningom med blandad framgång i så vitt skilda länder som Österrike och Nicaragua.

Det Kalla Kriget kastade dock långa skuggor över det svenska välfärdsexperimentet och långt ifrån alla såg med blida ögon på uppstickarnationen i norr som egenhändigt utmanade dikotomin planekonomi – marknadsekonomi. En av de många belackare som ansåg amalgameringen av socialism med marknadsekonomi direkt förkastlig var USA:s president Dwight Eisenhower (1953-1961). Denna såg som sitt uppdrag att freda den ”fria” kapitalistiska världen från den sorts av ”blandekonomiska” experiment med tydliga socialistiska undertoner som Sverige gick i bräschen för.

Vad som retade gallfeber på den konservativa juntan i Washington, och som med tiden skulle utgöra den ideologiska hörnstenen i den amerikanska propagandan mot den svenska välfärdsmodellen var sedlighetsförfallet denna föreföll ha givit upphov till. Följande lakoniska och närmst prosaiska rader myntades exempelvis av den amerikanska Sverigekorrespondenten Elizabeth Cowely i mitten av 1950-talet: ”It is a bleak, beautiful, cold, clean country where romance comes wrapped in plastic and love is checked by social workers and surgeons.”

Eisenhowers regering förfasades över denna frivola och mekaniska syn på sexualiteten som man menade att den ”kvasisovjetiska” sociala ingenjörskonst som tillämpades i Sverige ska ha frambringat. Således satte man likhetstecken mellan det svenska socialistiska välfärdsamhället och otyglad sexuell omoral. Detta blev sedermera också det budskap som Washington sökte hamra in över världen i över ett decennium i syfte att undergräva den svenska modellen.

Det är förvisso sant att Ingemar Bergman med flera redan hade gjort mycket för att sprida myten om ”den svenska synden”, men det var president Eisenhower och dennes entourage som med sitt väldiga propagandamaskineri i ryggen förankrade denna föreställning på djupet i utlandet.

Långt ifrån alla uppmärksammade givetvis detta. Men i det av fascism genomsyrade samhällena i Sydeuropa (undantaget Italien), som i mångt och mycket utgjorde USA:s trofasta satellitstater, upprepades Eisenhowers budskap om det svenska sedlighetsförfallet gång efter annan.

Det fanns givetvis politiska orsaker bakom den sydeuropeiska fördömelsen av det svenska sedlighetsförfallet. Dels var det fascistiska ledargarnityret allergiskt mot allt som luktade socialism och social nivellering, och dels härskade samma bigotta och sexualfientliga moralism som i USA. I Francos Spanien, för att ta ett tydligt men ingalunda enskilt exempel, var det strängeligen förbjudet för såväl kvinnor som män att ta sig ett svalkande dopp utan att först skyla överkroppen.

Det amerikanska utbasunerandet av den ”svenska synden” under 1960-talet, kraftigt påhejad av fascismens förgrundsfigurer i Sydeuropa, hade gott och väl hunnit slå rot när horderna av svenska solturister började invadera Sydeuropas kuster under 1970-talet. Med bilderna av svensk frivolitet färskt i minnet fick mången spanjor och portugis sina fördomar besannade då unga svenska flickor – ve och fasa – la sig till med att sola topless.

Den ofrånkomliga konfrontationen mellan bigott sydeuropeisk sexualmoral och ”svensk synd” gav inom kort upphov till ett begrepp som trängde in på djupet i den sydeuropeiska föreställningsvärlden om Sverige: ”the Swedish Blonde”. Visserligen hade begreppet som sådant existerat tidigare, inte minst i USA, men upplevdes då inte som odelat nedsättande och sexualfixerat. Från och med 1970-talet blev dock begreppet synonymt med den utsvävande och lasciva svensk(an) som helt saknade spärrar på sexualitetens räjong. President Eisenhowers bemödanden hade således slutligen burit frukt.

Lurik rekommenderar: Lena Lennerhed. Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Norstedts 1994.

Swedish Blondes i modern tappning

Trafficking på 1800-talet; kvinnohandel och barnprostitution i emigrationens fotspår

2011/06/12 § Lämna en kommentar

När svenskarna i stora skaror lämnade hemlandet för att söka lyckan i Amerika hände det att emigrerande kvinnor föll offer för vad vi idag kallar trafficking. Inte mycket är känt om detta men vissa redogörelser finns bevarade. Det är dock det oklart hur väl dessa speglar de verkliga förhållandena, om författarna skrev på hörsägen eller, i vissa fall, i rent underhållningssyfte. I vilket fall kan redogörelserna säga något om vilka faror som de emigrerade trodde sig utsätta sig för när beslutet att lämna kära gamla Sverige skulle tas.

Under 1870-talet vandrade en ung fattig författare vid namn Jöns Chronwall (1851-1909) omkring i Skåne och försökte sälja sina alster för 20 öre styck. Väl medveten om att många gick i emigreringstankar hade han författat en reseskildring med den ambitiösa titeln: En mycket intressant bok, är utvandrare-boken: Om lifvét i och på resan till Amerika samt till slut Glasögon-ormen, och hur utvandrande, unga kvinnor lockas och bortföras till usla nästen, under fagra löften om att få goda platser: En intressant och nyttig bok för alla utvandrare.

I New York fanns så kallade kadetter vars skumma verksamhet påminner om hur Östeuropeiska kvinnor idag lockas till väst. Chronwall berättar att kadetterna riktade in sig på unga och oerfarna flickor hemmahörande på andra sidan Atlanten och därför var beroende av omgivningens tillgivenhet. Det vanliga förfarandet var att man lovade en intet ont anande flicka arbete varefter man bjöd henne på en karamell som var indränkt i ett sömnmedel. När medlet väl verkat togs flickan till en ”otuktshåla” där hon spärrades in och tvingades att försörja sig på det mest förnedrande vis.

Chronwall menar att detta var mycket vanligt och att flera rättsfall hade blivit uppmärksammade. Särskilt beskrev han: ”ett fall där det rörde sig om flickor som knappast trampat ur barnskorna” ”Jag hade icke trott att en sådan barnhandel kunde förekomma!” ska domaren ha utbrustit då han fick fallets detaljer klargjorda för sig.

Kadetterna utgjorde en kugge i en större verksamhet, de förefaller ha varit underhuggare till de förmögna och skrupelfria bordellägarinnorna som tycks ha styrt verksamheten. Chronwall nämner en bordellmamma vid namn, Cora Bratford, vars räkenskaper som hamnat i myndigheternas händer, visade att Bratford för en ung invandrad flicka betalade 15 dollar till leverantören.

Bland de mest utstuderade inom verksamheten återfanns ägarna till ”platskontoren”, dessa män bedrev vad som kan liknas vid förtäckta arbetsförmedlingar för invandrare. Via dessa kontor lockades unga flickor med löften om arbete och tjänst in i prostitution och fångenskap. Chronwall berättar om en särskilt neslig platsförmedlare som länge lyckats dölja sin verksamhet för polisen. Han avslöjades dock till slut av sitt trettonåriga barnbarn som råkade försäga sig vid en av polisens razzior, i tron om att poliserna var lycksökande kunder ska pojken ha sagt: ”farfar har ett helt rum fullt med flickor åt er!”.

Emellertid ska farfaderns brott ha bestraffats lindrigt, endast 500 dollar i böter eller en månads fängelse ska ha varit det normala straffvärdet för dylik verksamhet.

Trollpackor och älskarinnor; kampen om Ludvig XIV:s säng

2011/05/08 § Lämna en kommentar

Om man som kvinna strävade efter verklig makt inom det stela och formaliserade franska hovet fanns det bara en tänkbar väg; sängvägen. Det franska hovet under 1600-talet var ett intrigmakarnas mecka, både kvinnor och män intrigerade mot varandra i syfte att vinna makt, rikedom och kungens gunst. Adelsmän kunde göra verklig karriär och vinna både extravaganta titlar och inkomstbringande ämbeten men detta var inte en väg öppen för ambitiösa kvinnor. Förutom drottning fanns det en titel som kunde (om den utnyttjades rätt) skänka kvinnan en inte oansenlig makt och rikedom; mätress.

Mätressen, kungens officiella älskarinna, var en mycket åtråvärd position som vissa gick mycket långt för att nå. Alla medel praktiserades, från oblygt flörtande och ryktesspridning om tänkbara rivaler till utövandet av magi och häxkonst. Allt för möjligheten att få ligga i kungens säng och kunna viska i hans öra, gynna den egna ätten och få dyra presenter och kanske också ett eget stående ekonomiskt bidrag. Detta var dock en osäker position, kungen kunde när som hitta en ny skönare favorit eller så satte en allt för tidig graviditet stopp för favoritskapet innan någon makt hann utövas.

Ludvig XIV:s (1638 – 1715) hov var fyllt av konspirerande kvinnor som sökte positionen som mätress. En av Ludvigs mest framgångsrika älskarinnor var Louise de La Valière som under många år innehade status som mätress. Efter några år kände hon att kungen började titta allt oftare efter andra varför hon till middagarna började bjuda in sin väninna Athénaïs de Montespan som ska ha varit en särledes lysande konversatör. La Valière förstod uppenbarligen inte var hennes väninna hade siktet inställt.

Montespan försökte utan framgång att flörta med Ludvig varför hon 1667 tog hjälp av en häxa, La Voisin, som borde i ett skumt kvarter i utkanten av Paris. Hon praktiserade alla möjliga former av magi såsom spådom och framställandet av bröstförstoringskrämer. Av La Voisin köpte den härsklystne Montespan kraftfulla kärleksdrycker (avkok gjorda på döda barns blod, ben och inälvor med några delar av paddor och fladdermöss) som hon under middagarna preparerade den intet ont anade kungens mat och dryck med.

Dryckerna visade sig fungera och kungen bytte favorit till Montespan, som förövrigt var gift med en ökänt svartsjuk man. Den nya mätressen gjorde sitt bästa för att göra livet surt för de La Valière och hittade på alla möjliga förnedrande och utstuderade sätt. Bland annat fick hon Ludvig att beordra sin gamla favorit att hjälpa Montespan att göra toalett, alltså att lägga håret och göra henne fin till kärleksmötena med kungen.

Den försmådda mätressen skrev i sin dagbok ”Jag stannar i denna köttets värld för att sona mina synder på samma schavott på vilken jag sårade Dig.” Hon drog sig tillbaka till ett kloster. Men detta betydde inte på något vis att Montespan låg säkert mellan de kungliga lakanen.

Påhejade av lycksökande föräldrar manades horder av unga adelsflickor i en aldrig sinande ström till kungens gemak. Men mätressen lyckades behålla sin position tills dess att hennes kropp inte längre kunde väga upp för hennes aggressiva humör. Hovdamen de Sévigné beskrev slutet: ”Så mycket stolthet och så mycket skönhet förlikas inte så lätt att spela andra fiolen, svartsjukan svallar högt, men när har svartsjuka någonsin ändrat ett händelseförlopp?”

Lurik rekommenderar: Elanor Herman. Kungliga älskarinnor; 500 år av makt, sex och rivalitet. Svenska Förlaget. 2005.

Athénaïs de Montespan

Pedofila passioner i västerlandet; 1960-talets sexliberalism gone mad

2010/09/18 § 1 kommentar

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”       

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade sexLuriks Anakronismer.