Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

2013/12/04 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov oh hans hustru Polina på äldre dagar.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Mikhail Kalinin

Annonser

Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Död mans kista; Tsarliket som försvann

2011/01/21 § Lämna en kommentar

Alexander I (1801-1825), en gång hyllad som Europas befriare och Napoleons betvingare, var under hela sin sorgesamma levnad en introvert religiös grubblare vars liv, men framförallt död, hör till de stora gåtorna i Rysslands brokiga historia.

Den rad av märkliga händelser som är associerade med Alexanders frånfälle började egentligen med att denne 1824 deklarerade sitt syfte att besöka det sydligt belägna Taganrog för att rekreera en tilltagande ”nervfeber”. Genast började rykten cirkulera som gjorde gällande att tsaren, som till synes var fullständigt frisk, förberedde sig för att möta döden.  Mycket riktigt kungjordes det ett knappt år efteråt att tsaren avlidit i all stillsamhet i Taganrog den 1 november 1825.  

Nyheten bidrog till att en uppsjö av mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier spred sig som pesten vid hovet i St. Petersburg. Det var allmänt känt att Alexander endast motvilligt accepterat tronen efter att hans halvt sinnesrubbade tyrann till far, Paul I (1796-1801), blivit brutalt mördad i sitt sovrum av en hop unga konspiratoriska ädlingar. Alexander hade också blivit allt mer uppgiven och ointresserad av regeringsbestyr med åren, och flera gånger insinuerat att han önskade dra sig tillbaka till något undangömt landsgods i Amerika.

Begravningsceremonin som tog plats i St. Petersburg några veckor efter dödsbudet blev ett makabert skådespel. Flera av den avlidne tsarens närmaste släktingar lät antyda att liket i kistan omöjligtvis kunde vara Alexanders. Storfurstinnan Alexandra Fjodorovna, tsarens egen mor, lät omgående förkunna för omgivningen att ”mannen i kistan” näppeligen bar några likheter med hennes son.

Alexanders död hade med största sannolikhet blivit reducerad till en smärre skröna om det inte varit för att bolsjevikerna 1926 lät gräva upp och öppna tsarens sarkofag. Denna tillställning besannade de rykten som varit i cirkulation alltsedan Alexanders påstådda frånfälle: sarkofagen var tom. Den kontemplative och inåtvände tsaren hade således på något underligt sätt lyckats att gäcka självaste döden. Jakten på den försvunna tsaren har fortsatt allt sedan dess och diverse vilda teorier om vart denna tagit hädan framkastas alltjämnt med jämna mellanrum. Bland de mest uppmärksammade hugskotten tillhör teorin om att Alexander I, efter att han iscensatt sin egen död, levde ett tillbakadraget liv som eremit det avlägsna Sibirien. Man har bland annat funnit brev som bevisligen blivit skrivna av tsarens hand, vilket inte är så lite underligt med tanke på att Alexander, liksom sina föregångare, aldrig själv bevistade Sibirien utan föredrog att skicka mindre lyckligt lottade undersåtar i sitt ställe.  

Man kan utan att överdriva påstå att Alexanders gåtfulla personlighet fängslade samtiden. En av tsarens många beundrare var den omåttligt populära skalden Alexander Pusjkin som lät dikta följande ironiska rader om honom: ”På resor ständigt drog han – i Taganrog – där dog han”.    

Lurik rekommenderar: Lars Elgklou. Tsarernas Ryssland. Bra Böcker 1992.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade SibirienLuriks Anakronismer.