Den sista samurajen: Yukio Mishimas statskupp

Året var 1877 och tiden hade sprungit ifrån det feodala Japan och framförallt det tidigare ”frälset” samurajerna. Modernisering och omdaning av hela samhället pågick i en rasande fart och inte långt senare skulle Japan bli den första utomeuropeiska stat som besegrade ett europeiskt land, i det Rysk – Japanska kriget år 1905. Men innan detta skulle ske var man tvungen att krossa det sista motståndet mot nydaningen, samurajerna, och så skedde på ett slagfällt nämnda år då en modernt utrustad värnpliktsarmé tillintetgjorde sina medeltida motståndare.

Samurajerna var en konservativ skara som följde sin mycket strikta hederskodex, bushido, som i korthet kan beskrivas som en ”ideologi” som fokuserar på ära, heder och plikt. Bushidon har sitt ursprung ur konfucianismen men även buddhismen har bidragit till denna ”krigarideologi”. En av de tidigaste vetenskapliga beskrivningarna (1899) av samurajernas kodex berättar att denna var en oartikulerad och ej nedtecknad ideologi som växt fram organiskt genom århundraden av krig.

I och med slaget 1877 och senare Japans nederlag i det andra världskriget kunde man tro att samurajerna och alla former av militaristiska hederskodex skulle vara obsolet i det japanska samhället men Bushidon skulle visa sig vara svår för vissa att släppa och även bland den kulturella eliten fanns de som bar på romantiska föreställningar om den gamla goda tiden.

En av Japans främsta efterkrigsförfattare, Yukio Mishima (1925–70), och vid tiden en mycket välkänd kulturpersonlighet som fått sina verk översatta till många språk (finns att läsa på svenska) hyste en särskild beundran för samurajer i allmänhet och för bushido i synnerhet. En av hans favoritsysselsättningar vid sidan av författarskapet var att posera i bara underkläderna med ett klassiskt samurajsvärd. Detta kanske uppfattades som excentriskt och man verkar inte ha uppfattat att författaren mer än bara vurmade för samurajer; han ville återupprätta det gamla Japan.

Yukio Mishima

År 1968 i oktober grundade Mishima skuggrörelsen Tatenokai ur en samling studenter tillhörande extremhögern. Man var dedikerade åt upprätthållandet av de traditionella japanska värdena och dyrkandet av kejsaren. Tatenokai hade genom dess grundare uppenbarligen kontakter högt upp i samhället eftersom man överraskande nog tilläts träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna och därigenom blev författaren ledare över sin egna lilla höger-milis.

Officerarna som tagit beslut om att låta Mishima och hans män träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna skulle snart bittert få ångra sitt beslut. i november 1970 tog sig Mishima tillsammans med fyra sammansvurna in i Högkvarteret för det östra militärkommandot där de barrikaderade sig och tog en general till fånga, nu hade statskuppen börjat och Japan skulle åter vända sig till sina traditionella rötter.

Den samurajälskande författaren steg ut på en balkong ovanför en öppen plats där en stor mängd soldater samlats på grund av uppståndelsen. Därifrån höll Mishima ett eldfängt tal som uppmanade soldaterna att bistå honom i statskuppen och återinsätta kejsaren som rikets högste politiske ledare.

Soldaterna var mäkta roade av tilltaget och började genast skandera och håna kuppmakaren som satsat allt på ett kort. Man måste beundra Mishima för hans hängivenhet, när han insåg att loppet var kört genomförde han det enda rationella, seppuku, samurajernas rituella självmord då man kör in ett kort svär i magen, skär åt vänster och därefter rakt upp mot revbenen.

Yukio Mishima

Den unge örnens fall: Kronprins Rudolfs självmord och liberalismens undergång i Central- och Östeuropa

Det var i en luxuös jaktkstuga i Meyerling utanför Wien 1889 som en tjänare fann den Habsburgska kronprinsen och morfinisten Rudolf (1858-1889) död tillsammans med sin blott 17-åriga älskarinna: Marie ”Mary” Alexandrine von Vetsere (1871-1889).

Vad som egentligen hände denna ödestimma i jaktstugan i Meyerling har aldrig blivit uppdagat, men med största sannolikhet hade de unga älskade, på kronprins Rudolfs förslag, ingått en självmordspakt. Efter att ha rannsakat de inblandades dagböcker, nagelfarit vittnesmål och låtit arkeologer undersöka kvarlevor tillhörandes de båda självmördarna har historiker kommit fram till att den gravt deprimerade kronprinsen antagligen, med sin unga älskarinnans tillåtelse, låtit förgifta densamma varefter han själv drack sig modig på cognac för att slutligen skjuta huvudet av sig själv. Men historien är som sagt omtvistad.

Detta var milt uttryckt en oerhört skandalös affär. Rudolf var inte bara arvinge till den Habsburgska tronen men kejsar Franz Josefs (1830-1916) och kejsarinnan Elisabeths (1837-1898) enda överlevande son. Emellertid utvecklades han från tidig ålder till en obstinat och melankolisk natur. Att det på sexualitetens räjong ryktades om att han led av homofila böjelser och dessutom inledde flera snudd på pedofila romanser (”Mary” var blott 15 år när hon för första gången delade säng med den 29-årige tronarvingen) må vara förlåtet. Att han vid tiden för självmordet var gift med den högt aktade belgiska prinsessan Stephanie, ansågs värre. Värst av allt var emellertid att den intellektuelle men mentalt bräcklige Rudolf var en vän av liberalismens evangelium och föredrag att omge sig med allehanda reformister. Denna liberala fäbless var ingenting arbetsmyran Franz Josef hade mycket till övers för; han hade inte mycket till övers för ideologier överhuvudtaget, utan satte i gammal god tysk anda ”plikten framför allt” och ägnade plikttroget merparten av sin långa regeringstid framför skrivbordet.

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kejsarparet agerade snabbt, trots sorgen, för att undvika en internationell jätteskandal. Kejsarinnan Elisabeth vägrade inse Rudolfs roll i det makabra dubbelsjälvmordet utan anklagade den unga ”Mary” för att ha förlett och antagligen mördat den sinnessvaga tronarvingen. På den förkrossade kejsarinnans befallning fördes ”Marys” kropp, trots hennes inflytelserika familjs enträgna böner, skyndsamt till en allmän kyrkogård och begrovs i all hast.

Rudolfs kadavers öde var minst lika intrikat. Den fullständigt förkrossade kejsaren Franz Josef – han skulle av ett ödets nycker under sitt långa liv mista sina älskade på de mest makabra vis – tvingades be påven på sina bara knän om att förse sonen med en kristlig begravning. I traditionell katolsk diskurs – som givetvis utgjorde en ideologisk hörnsten i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin – var självmördare utestängda från himmelen och därmed också en sakral gravsättning. Franz Josefs böner fann dock gehör hos påven som välvilligt nog tillerkände Rudolf en kristlig begravning med anledning av att tronpretendenten med största säkerhet var sinnesförvirrad (en förmildrande omständighet) vid självmordstillfället. Kejsarparets familjelycka var dock förstörd för all framtid; efter det makabra dubbelsjälvmordet uppträde den tillintetgjorda kejsarinnan Elisabeth – vars förhållande till den oregerliga sonen varit ansträngd – alltid i svart vid offentliga sammankomster.

Rudolfs självmord innebar den embryoniska konstitutionella liberalismens frånfälle i det Habsburgska imperiet. Inte nog med det, hans död symboliserade på många sätt liberalismens gravsättning i hela Central- och Östeuropa. År 1881 föll den ryska liberalismens försvarare och tillika de livegnas frigörare tsar Alexander II (1818-1881) offer för ett ohyggligt anarkistiskt terrordåd. Hans efterföljare kom, till Rysslands stora förtret, att bli reaktionismens förelöpare på den europeiska scenen. I Tyskland, likaså, avled den liberala kejsaren Fredrik III (1831-1888) i halsstruma år 1888 efter att ha reagerat i blott 99 dagar (den en gång så kraftfulla tronarvingen var under sin korta regeringstid i det närmaste helt oförmögen att tala överhuvudtaget). Istället kom det tyska kejsarriket i händerna på Fredriks brådmogna och egenmäktiga son, en viss Vilhelm II (1859-1941).

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Sisu på medeltiden: Bonden Lallis dråp på biskop Henrik

Storbonden Lalli slet i sitt anletes svett i sina försök att betvinga den finska jorden. Trots svårigheterna det innebar att vara bonde i mitten av 1100-talet levde Lalli och hans hustru Kerttu ett någorlunda gott liv i socknen Wirmo. De förefaller även varit mer välbeställda än de flesta andra i bygden.

Historien om Lalli och Kerttu är några av de första dokumenterade berättelsen om namngivna finnar som man känner till. Det har även hävdats att hela Finlands skrivna historia börjar med dem. Dessutom är både plats och ungefärlig tidpunkt för de tragiska händelserna som utspelade sig vintern år 1156 någorlunda kända, även om berättelsen har mytologiska inslag.

Lalli och Kerttu var kristna, deras namn är förfinskade varianter av Laurentius och Gertrud. Men som många andra tidigt frälsta hade de dålig uppfattning om vad kristendomen innebar, kanske hade de till och med blivit ”svärdsdöpta” i någon svensk räd. Oavsett vilket hade Lalli blivit exkommunicerad (eller på annat vis utesluten) av biskopen i Uppsala, Henrik, (död 1156?) för ett mord han tidigare begått och tvingad till en hård botgöring innan han var välkommen tillbaka in i den kristna gemenskapen.

Staty föreställande Lalli

Henrik var biskop i Uppsala (han kom ursprungligen från England) men hade följt med kung Erik den Helige till Finland på korståg för att kristna finnarna med svärd och eld om så krävdes. Efteråt hade han valt att stanna i trakten kring Åbo med syftet att säkerställa att finnarna höll sig till den rätta tron. På väg till sitt residens passerande han en januaridag Lallis gård och passade därför på att fylla sina egna förråd. Vid den här tiden hade herrarna rätt att plundra bondebefolkningens förråd vid behov och det var ett vanligt förfarande som inte upphörde fören kung Magnus Ladulås förbjöd våldgästning; i vart fall i Sverige.

Kerttu var ensam hemma när biskopen stormade in och krävde mat, vilket han förvägrades. I sin fulla rätt tog därför Henrik vad han ville ha, Kerttus protester till trots. När Lalli kom hem och fick veta vad som hänt fylldes han av raseri mot biskopen som han redan hade ett horn i sidan till. Lalli samlade därför sina män, beväpnade dem och bestämde sig för att biskopen nu skulle dö.

Man satte genast av efter Henrik och hann i kapp honom när han var ifatt med att korsa ett fruset träsk. Den rasande Lalli flög på biskopen med yxan i högsta hugg och slog utan pardon ihjäl honom. Som byte tog han biskopens mitra och satte den på sitt eget huvud. Glad i hågen med mitran på sniskan kom han hem till sin kära Kerttu, men nu skulle han drabbas av Guds hämnd. Då han försökte ta av sig den heliga huvudbonaden följde hela skalpen med. Såret började vara sig och snart upptäckte Lalli att han ständigt plågades av möss som ville gnaga på honom. Hans världsliga straff blev ett liv i fattigdom, kyrkan bestämde att hans gård framgent skulle tillhöra biskopsdömet i Åbo. Detta fruktansvärda öde drev honom vansinnig och tillslut såg han ingen annan utväg än att dränka sig i en sjö som nu kallas Hiirijärvi (Mussjön).

Henrik blev kanoniserad redan under 1300-talet och platsen för mordet har blivit Finlands enda katolska pilgrimsmål. Lalli kan på botten av sin sjö njuta av att ha blivit en symbol för den fria finska bonden som äger sisu, råder sig själv och inte tar skit från utlänningar.

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lurik rekommenderar: Anders Fryxell. History of Sweden. Bentley London. 1844.

Människans bästa vän; Luriks top-five

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Livmoder till middag; det romerska köket

Marcus Gavius Apicius (levde under första århundradet e. Kr) är en av historiens tidigast namngivna gourmander. Han ägde en säregen passion för kokkonsten och allhända smaker vilket – i kombination med romarnas uppfattning om att allt som inte var direkt livsfarligt gick att äta – resulterade i en trevlig kokbok med allhända intressanta recept: Apicius kokbok. Emellertid hävdar somliga att nämnda kokbok i själva verket författades någon gång på 300 – eller 400-talet, Apicius kan således inte vara upphovsmannen men av tradition låter man hans namn ingå i bokens titel. Andra hävdar lika bestämt att vår gourmand är författaren.

Apicius kokbok präglas av ohämmad dekadens vilket förklarar varför man har kopplat ihop denna med vår protagonist som vi skall återkomma till. Den vanlige plebejens spis var varierad men mycket enkel, i huvudsak bestod denna av bröd, oliver, bönor och vin. Till vardags var man vegetarianer även om kött förekom vid diverse tillfällen. Detta känner man till dels genom skriftliga skildringar av olika romare under imperiets historia, utgrävningar i Pompejis och Heracliums avfallshögar har bekräftat den bilden.

Överklassen – de rikaste patricierna – däremot levde inte i enkelhet man festade på allt som rörde sig och desto mer exotisk huvudråvaran var desto bättre. Apicius skrev: ”Du plockar en flamingo, tvättar den, binder upp den och lägger den i en kastrull med lock. Du tillsätter vatten, salt, dill och vinäger. När spadet kokat ned till hälften lägger du i purjolök och koriander och kokar. På samma sätt kan du tillreda papegojor.”

Caligula ska ha varit förtjust i tunga från näktergal vilket även andra kejsare ska ha uppskattat som en liten men behändig munsbit. En fågel som sjöng så vackert borde rimligtvis äga en välsmakande tunga resonerade man. Andra läckerheter som kunde stå på kejsarens bord var strutshjärna, möss i honung och rullade vallmofrön. Ett magstarkt recept som kan bli svårt att återskapa är muräna uppfödd på dränkta slavar, men detta uppskattades vid kejserliga fester. Vid dessa tillfällen fick gästerna själva välja en levande fisk som man vanligen dränkte i en hink med ättika.

Apicius kokbok är fylld med intressanta delikatesser. Grisspenar kräver att man kokar dem en rejäl stund, varefter man binderihop dessa med hjälp av vass och kryddar. Därefter steker man dem på ett halster i ugnen, såsen samlas upp och kryddas, vin tillsätts och därefter häller man såsen över spenarna. Apicius beskriver även en rätt gjord på fylld livmoder från gris. Själva fyllningen tycks ha kunnat bestå av vad som helst. Romarna var överhuvudtaget förtjusta i att fylla djur med andra djur eller rätter. Svin kunde serveras fylld med levande sparvar som flög ut vid trancheringen. Andra djur kunde serveras fyllda med korv och blodpudding.

Apicius älskade verkligen mat, en kärlek som drev honom mot hans undergång, dock åt han inte ihjäl sig. När endast 10 000 000 sestertier (en avsevärd summa) återstod av hans förmögenhet tog han sig själv av daga i rädsla för att lida svältdöden.

Kejserlig fest. Här återgiven i den skandalomsusande filmen Caligula 1979

Hänga gubbe; om misslyckade avrättningar

Världshistoriens mest illustra självmördare torde utan tvekan vara Judas Iskariot som enligt Matteusevangeliet ska ha tagit sig själv av daga genom att hänga sig. I en annan version, som finns omnämnd i Apostlagärningarna, ska Judas ha köpt sig en bit åker för sina blodspengar som han kastade sig mot vilket resulterade i att hans mage sprack. Den första versionen är helt klart mer känd och accepterad som ”den rätta versionen”.

Långt efter Judas självmord blev hängning den vanligast förekommande metoden inom den kristna världen i händelse av att man sökte få en missdådare att lämna jordelivet. Dock finns det gott om tillfällen då hängningar gått fel och inte fått den önskade effekten, vilket medfört komplexa moraliska och rättsfilosofiska problem. Gud hade sett till att Judas rep höll, men var det även genom Hans försorg som rep brast? Detta har vid ovanliga tillfällen gett domare huvudbry när det inträffat, inte minst under medeltiden då det ansågs vara ställt utom allt rimligt tvivel att Herren och hans helgon ingrep i vardagen.

År 1290 skulle walesaren William Cragh hängas för att ha gjort uppror mot sin länsherre. Hängningen gick till en början bra, men när en av hans kumpaner också hissades upp i galgen rasade hela anordningen. Cragh hängdes på nytt tills man ansåg att han var död varefter kroppen fördes till ett hus där man lämnade den i väntan på begravning.

Nu föll det sig så märkligt att Cragh vaknade till liv efter ett par timmar och blev helt återställd genom länsherrens egen frus försorg. Hennes man var vansinnig och ville hänga Cragh på nytt men denne hade ett ogenomträngligt försvar. Han hävdade att han bett till den tidigare avlidne biskopen Thomas de Cantilupe att rädda hans liv. Troligen visste Cragh om att den lokala kyrkan ville få de Cantilupe helgonförklarad och att man behövde mirakel till den hagiografi som man höll på att sammanställa. Försvaret lyckades, Cragh blev en fri man och biskopen kanoniserades.

Även i Sverige har misslyckade hängningar förekommit. År 1830 skulle Johannes Bramberg hängas för den sedelförfalskning han hade ägnat sig åt i sin cell på Carlstens fästning där han suttit inspärrad sedan fem år för tidigare brott. Till bödel hade man utsett Carl Beckius, som för ändamålet konstruerat en egen galge. Bramberg hade en osannolik tur då repet brast i samband med att falluckan öppnades, och efter att man hällt vatten över den tillsynes livlöse Bramberg kvicknade denne till. På grund av att avrättningen misslyckades omvandlades dödsstraffet till fängelse. Emellertid skulle Bramberg inte undkomma sitt öde, två år senare lyckades han med vad bödeln ej åstadkommit då han framgångsrikt hängde sig själv.

Att använda hängning som metod vid själmord är mycket svårt vilket en rumän fick erfara år 2003. Rumänska medier rapporterade att en 45: årig man hittats dinglande av sina släktingar som handlade snabbt och skar ner honom. Mannens besvikelse lät inte vänta på sig ‘‘You can’t even die in this country’’ lär han ha klagat. Därefter ska han – enligt de närvarande släktingarna – förklarat att han minsann tänkte anmäla företaget som tillverkat repet till landets konsumentskyddsmyndighet.

Från självmordskandidat till rysk storfurstinna; fallet Anna Andersson

I Berlin år 1920 fiskade en alert tysk polisman upp en förtvivlad ung kvinna som desperat sökte dränka sig själv. Kvinnan ifråga, som talade en knapphändig tyska med slavisk brytning, institutionaliserades omgående på ett mentalsjukhus, och utan större dröjsmål kunde läkarna konstatera att denna mystiska självmordskandidat led av diverse grava psykiska störningar.

Någon på sjukhuset uppmärksammade snart att den unga kvinnan, som så småningom skulle bli världsberömd under namnet Anna Andersson (1896-1984), bar slående likheter med den arkebuserade tsaren Nikolaj II (1868-1918) yngsta dotter Anastasia (1901-1918). Snart deklarerade den halvt vansinniga unga kvinnan, som knappt kunde göra sig talför på något språk, att misstankarna var korrekta och att hon i själva verket var storfurstinnan Anastasia och därmed den enda familjemedlem som undsluppit massakern i Jekatrinburg 1918.

Enligt henne själv lyckades hon mirakulöst fjärma sig från den bolsjevikiska exekutionspatrullens mördande kulor dagen då resten av tsarfamiljen mördades i sin sibiriska exil den 17 juli 1918. Soldaten som hade till uppgift att granska kropparna fann snart att Anastasia överlevt och fattade genast tycke för det vettskrämda flickebarnet. Med denna famboyant vid sin sida lyckades Anastasia fly ut ur kaosets, svältens och revolutionens Ryssland till det betydligt fridfullare Rumänien. Efter en kort tid av lycka tillsammans med sin skyddsängel mördades den senare av den nybildade Sovjetstatens utsända agenter, och den tungsinta och gravt sinneförslöade f.d. storfurstinnan tvangs därefter ta sin tillflykt till Tyskland.

Flera av de landslyktiga Romanovska familjemedlemmarna som varit närvarande under Anastasias barndomsår träffade Anna Andersson under de kommande åren. Då merparten av dem, dock långtifrån alla, tog avstånd från Anderssons pretentioner så fanns det flera egendomligheter som förbryllade dem. Andersson kunde exempelvis, sitt sköra psyke till trots, redogöra för de mest häpnadsväckande intima detaljer om tsarfamiljen som bara en liten inre krets hade någon kännedom om. Utöver detta visade det sig att Anna och Anastasia hade begåvats med födelsemärken och permanenta kroppsliga blessyrer på nära nog identiska ställen.

Betydelsen av Anna Anderssons anspråk ska inte underskattas. I mellankrigstidens Europa var det vida känt att den detroniserade tsaren gömt undan exotiska värdeföremål och astronomiska summor pengar på olika bankkonton. Anna Andersson skulle, om hennes identitet stipulerats till att vara den av dotter till Nikolaj II, stå först i tur att få ta del av dessa fabulösa rikedomar. Hennes roll som rysk tronpretendent skulle därutöver med största sannolikhet ha givit bolsjevikerna skrämselhicka eftersom hennes fädernesarv var den ryska tronen.

Anna Anderssons historia och hennes kamp för att bli accepterad som Anastasia Romanov väckte sympatier och uppbragde känslostorm världen över. 1956 bestämde sig Hollywood för att profitera på Anna Anderssons tragiska levnadsöde genom att lansera snyftaren ”Anna/Anastasia” med Ingrid Bergman i huvudrollen.

1968 reste Anna Andersson till USA där hon gifte sig med den excentriske historikern John Eacott Manahan som under flera decennier gjort Annas kamp till sin egen mission. Liksom sin timida hustru led också Manahan av ett koppel psykiska störningar, och bådas diagnos kom att förvärras avsevärt under äktenskapets gång. Under sina sista levnadsår sågs paret spankulera nakna på områdets hustak och äta sig mätta inför publik på de stormarknader de råkade passera. Anna Andersson dog efter en kortare tids sjukdomsvistelse 1984.

2007 skingrades alla högflygande konspirationsteorier om Anna Anderssons förflutna då ryska arkeologer uppdagade kropparna av Anastasia och hennes lillbror Alexei. Den bolsjevikiska exekutionspatrullen hade således gjort ett föredömligt arbete. Vem var då egentligen Anna Andersson? Numera tror man att hennes rätta identitet var Franziska Schanzkowska: en ung sinnesförvirrad polska som ska ha anmälts saknad strax före det att en tysk polisman räddade en självmordsbenägen kvinna ur en flod i Berlin år 1920.

Anastasia Romanov