Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

2013/04/24 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Annonser

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Rysk dryckenskap #2: Alkoholism i den Röda Armén

2013/03/22 § Lämna en kommentar

Röda armén skrämde inte bara halvt ihjäl nyinkallade rekryter genom (till största delen sanna) rykten om genomgripande sadism och pennalism, utan också en utbredd, depraverad alkoholism. Inte konstigt då att desertering och hopknåpandet av desperata litanior var en veritabel folksport i sovjetsamhället, inte sällan orkestrerad av hopplösa medelålders mödrar.

Liksom dylika institutioner i västvärlden var militärtjänstgöringen i Sovjetunionen ämnad att kultivera solidaritet och kamratskap, samt att ledsaga den unge rekryten till vuxen- och manlighet. Att manlighet och dryckenskap ofta är intimt sammanbundna i den östslaviska kultursfären vittnar det hälsovådliga supandet om som pågick inne i barackerna. Samtida uppskattningar (år 1985) tyder på att omkring 20 % av Röda Arméns rekryter var kroniska alkoholister, medan 30-35 % drack ”mycket eller väldigt mycket”. Till detta ska läggas två saker: Konsumering av alkohol var strängenligt förbjudet i armén och rekryter härstammande från bl.a. Baltikum och Centralasien drack i regel betydligt mindre än sina slaviska ”bröder” (detta ansågs vara ett feminint drag och rekryter som ratade dryckesgillen blev ofta gruppens hackkycklingar).

Rekryternas löner gick knappt att leva på, än mindre hade de råd att köpa och smuggla in sprit. Hur gjorde de då? Vanligt var att rekryter på vift sålde stulet och svårfunnet militärmateriel till någon lättflörtad lokal bonde i utbyte mot ett par burkar eller ett tjog tandkrämstuber fyllda med samogon (hembränd sprit). Annars kunde den finurlige finna alkoholstinna godsaker även på närmare avstånd. Vanligt var att rekryterna berusade sig genom att konsumera parfym, (sovjetisk) tandkräm, lim och bromsvätska (föredragen ”upphettad”). Värre var kanske vanan att bre skokräm på en bit bröd, ”lämna denna ute i solen och vänta på att alkoholen separerades ut och kunde konsumeras”.

Att disciplinen i förbanden var urusel och att brutal pennalism var vardagsmat rådde det inga tvivel om. Ett frekvent anmält brott var nämligen våldtäktsförsök på unga rekryters påhälsande mödrar.

Roligast var kanske ett i Väst uppmärksammat fall när en sovjetisk pansarvagn synbarligen manövrade fel och kom bort i skydd av mörkret under en övning i Tjeckoslovakien. Runt midnatt brummade pansarvagnen in i en mindre tjeckisk gränsby och kompaniet snubblade in på byns enda krog, som fortfarande var öppen. Pansarvagnen bytte därinne omedelbart ägare för motsvarande två lådor med vodka, lite inlagd gurka och några sillar. Kompaniet upptäcktes knappa två dagar senare då de låg och sov av sig ruset i en skogsglänta. Senare framkom att den tjeckiske krogägaren som köpt pansarvagnen av rekryterna sålt sin nya trofé till en närbelägen metallåtervinningsfabrik.

Inom flygvapnet var situationen minst lika oroväckande. MIG-24:an behövde exempelvis 14 ton jetbränsle och ett halvt ton alkohol för att bromssystemet skulle fungera smärtfritt, varför planet blev känt som ”den flygande restaurangen” bland törstig servicepersonal. Den starka alkoholhaltiga vätska som bärgades från planet benämndes ”det vita guldet” och för att osynliggöra stölderna ersatte man allt som oftast bränslet med vatten. Inte konstigt därför att sovjetiska provflygningar hade en oförklarlig förmåga – till följd av ”motorfel” – att sluta i att planet störtade och piloten avkom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.Röda armén

Roliga historier i Kalla Krigets skugga: Richard Nixon vs. Nikita Chrusjtjov

2013/02/03 § Lämna en kommentar

Sommaren 1959 gjorde den internationellt oerfarne amerikanske vicepresidenten Richard Nixon (1913-1994) en fiaskoartad resa till lejonets kula; det vill säga till världskommunismens högborg Moskva. På sin rundresa i Sovjetunionen åtföljdes Nixon, till sin egen bestörtelse, av Sovjetunionens förstasekreterare Nikita Chrusjtjov (1894-1971). Dessa var oförsonliga ideologiska antagonister och förbluffande disparata naturer vilket utmynnade i att den jovialiske om än illistige Chrusjtjov tog varje tillfälle i akt att förnedra sin snarstuckna gäst.

Vid tillfälle bjöd värden, d.v.s. Chrusjtov, ut makarna Nixon att tillsammans med flera medlemmar av den sovjetiska politbyrån med respektive avnjuta en picknick i det fria under en urgammal björk längsmed Moskvafloden. Vid denna segdragna picknick, som varade flera timmar, förbrukades åtskilliga buteljer vodka och Sovjetunionens förstasekreterare försinkade inte ett tillfälle att irritera den amerikanska vicepresidenten. För att lätta på spänningen beslöt sig Nixon för att inlevelsefullt förtälja en humoristisk anekdot från sitt hemland:

”Vid ett tillfälle samlades några amerikaner och började gräla om vilken stat i Amerika som var vildast och mest gudsförgäten. Texasborna sade att det var deras och invånarna i Alaska insisterade på att deras stat var vildast. Man samlade representanter för båda staterna i Alaska och ställde tre villkor. Den som uppfyllde dem vann.”

”Det första villkoret: att tömma en flaska whiskey i ett svep. Det andra: att gå ut i skogen och skaka tass med en björn. Det tredje: att ligga med en eskimåkvinna.”

”Alaskas representant uppfyllde förstås alla dessa villkor. Så blev det Texasbons tur. Han drack ut whiskeyflaskan. ”Var är skogen?” sa han. ”Jag ska gå och leta efter en björn”. Och så gav han sig iväg. Det gick en timme, det gick två och tre – ingen Texasbo syntes till. Slutligen återvände han nedblodad och med söndertrasad skjorta. ”Hu”, sade han. ”Var är eskimåkvinnan? Jag ska skaka hand med henne.”

Slutklämmen fick hela den sovjetiska politbyrån att brista ut i gapskratt, med undantag från förstesekreteraren själv. Denne deklarerade att han själv hade en humoristisk anekdot som han önskade delge sällskapet, och började sonika:

”Igår hörde jag en anekdot om vicepresident Nixons resa till Tbilisi i Georgien. Stadens myndigheter ställde till med salut till hans ära. Nå, Tbilisi är en gammal stad och det ligger berg runt omkring. I utkanten, uppe i bergen, satt en gammal georgier vid sin stugknut. Han var 120 år – de blir gamla hos oss – och hade nickat till. Och plötsligt pang-bom – saluten.”

”Den gamle georgiern tittade upp och frågade sonsonen:

-Asjot, vad är det där?

-Jo, förstår du, farfar, vicepresident Nixon har kommit hit.

-Det var bra det, sade den gamle georgiern och somnade med huvudet mot bröstet.”

”Då hördes en salut till: pang-bom. Den gamle georgiern lyfte återigen huvudet och frågade ilsket:

-Asjot, jag undrar: vad är det där?

-Farfar, jag sa ju att vicepresident Nixon har kommit hit.

-Va, missade dom första gången?”

Naturligtvis uppskattade paret Nixon inte Chrusjtjovs anekdot överdrivet mycket.

Lurik rekommenderar: Oleg Grinevsky. Töväder och kallt krig. Bra Böcker 1995.

Antagonisterna Chrusjtjov och Nixon skäller på varandra under den amerikanska utställningen i Moskva år 1959.

Antagonisterna Chrusjtjov och Nixon skäller på varandra under den amerikanska utställningen i Moskva år 1959.

Bakom hjärnridån: historien om Lenins hjärna

2012/11/22 § Lämna en kommentar

Sovjetunionens och världskommunismens obestridliga nestor, Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924), avled den 21 januari 1924 efter en längre tids sjukdom. Den gravt handikappade f.d. ledarens sista ord ska ha varit ”Duktig hund!”. I sitt testamente hade Lenin explicit begärt att få bli begraven jämte sin älskade moder i Petrograd (sedermera Leningrad). Partiets ledande parveny och tillika framtida diktator, Josef Stalin (1878-1953), ansåg dock att Lenins kropp skulle balsameras och lämnas intakt för allmän beskådan för att på så sätt cementera kulten av revolutionens hjälte. Idén inspirerades till hög grad av upptäckten av Tut-Ankh-Amons balsamerade mumie i Egypten år 1922.

Trots graverande protester från ledande bolsjevikiska koryféer fick Stalin sin vilja igenom. Ett hemligt sällskap av vetenskapsmän, kallade ”kommissionen för odödliggörande”, arbetade dygnet runt för att finna en formula som kunde bevara Lenins redan ruttnande lik. Efter många misslyckanden lyckades kommissionen. Vätskan som sedan apologetens död har hållit Lenins balsamerade lik någorlunda välvårdat kom att bestå av glycerin, alkohol och andra kemikalier som fortfarande är hemlighetsstämplade.

Innan Lenins lik ceremoniellt placerades i sitt berömda mausoleum för allmän beskådan avlägsnades hans hjärna. Forskare vid Lenininstitutet fick, på Stalins begäran, därefter den intrikata uppgiften att söka avslöja just hur Lenins hjärna ”representerade ett nytt paradigm av mänsklighetens evolution”. För att genomföra denna till synes omöjliga uppgift beslöt sig forskarna för att sönderdela Lenins hjärna i över 30 000 mikroskopiska partiklar som, förhoppningsvis, skulle avslöja de cerebrala orsakerna till Lenins ”vetenskapliga genialitet”.

Allt eftersom tiden gick fick Lenins sönderhackade hjärna sällskap av andra hjärnor tillhörande kommunismens politiska och kulturella föregångsmän, däribland kan nämnas: Sergej Kirov (1886-1934), Maxim Gorkij (1868-1936), Sergej Eisenstein (1998-1948) och Stalin själv.

I kölvattnet kommunismens slutgiltiga fall år 1991 och den begynnande demokratiseringsprocessen i Ryssland tordes det f.d. Lenininstitutet avslöja resultatet av decennier av forskning: inga av de hundratals vetenskapliga undersökningar som genomförts under årens lopp tydde överhuvudtaget på att Lenins hjärna var större eller mer välutvecklad än gemene mans.

Lenins hjärna vägde totalt 1 340 gram vilket måste anses som medelmåttigt och inte kom i närheten av författarens Ivan Turgenjevs (1818-1883) abnorma dito som hade en vikt på i runda slängar två kilo. Sovjetunionens samlade studier av Lenins hjärna och påstådda genialitet finns samlade i tretton voluminösa grönfärgade band som lakoniskt nog bär titeln ”LENIN”.

Lenin på sin beständiga lit de parade.

Korruption i Kaukasus; Georgiens gudfader och hans nemesis

2012/08/15 § Lämna en kommentar

Benhård centralstyrning av ekonomin och en besatthet av att uppfylla planmålen utgjorde ingalunda effektiva bromsklossar för att stävja den utbredda korruptionen i Sovjetunionen. Tvärtom debiliterades den sovjetiska ekonomin vid återkommande tillfällen av gigantiska korruptionsskandaler vilka allt som oftast tystades ned av centralmakten eller helt sonika ignorerades. Den i särklass största korruptionsskandalen som uppdagades i imperiets historia fick dock ett rättsligt efterspel och involverade bl.a. en flink maffiaboss och en genomkorumperad politruk i det sovjetiska Georgien.

I och med att den fruktade skarprättaren Lavrentij Beria (1899-1953) fängslades och avrättades i kölvattnet av Stalins död 1953 utsågs en viss Vasilij Mzhavanadze till ny generalsekreterare (1953-1972) för det georgiska kommunispartiet. Mzhavanadze blev omdelbart herostratiskt ryktbar för sin fåfänga, hedonistiska livsstil och gränslösa dryckenskap. I sina frivola eskapader stöttades Mzhavanadze ovillkorligt av sin hustru, Tamara (som inom kort fick smeknamnet Drottning Tamara till följd av sin extravaganta livsstil), vars huvudsakliga passion i livet föreföll bestå i att samla pälsar, diamanter och luxuösa parfymer i hög.

Trots de modesta inkomster uppdraget som georgisk generalsekreterare inbringade i teorin blev  Mzhavanadze i praktiken mångmiljonär. Orsaken till detta var att den skupellösa generalsekreteraren lierade sig med och aktivt understödde den spirande georgiska maffian och deras ledare Otari Lazishvili, mer känd som Georgiens gudfader.  Lazishvili var en f.d. chaufför som misslyckats med att erhålla en universitetsexamen och prövade sin lycka i den undre världen istället. Gudfaderns affärsidé bestod i att alliera sig med korrupta företagsföreståndare, erbjuda dem en billig penning för överskottsmaterialen de hamstrat på olaglig väg och sedan använda dessa för framställningen av åtråvärda konsumtionsvaror i väl skyddade fabriker belägna i de kaukasiska bergen.

Vasilij Mzhavanadze

På detta vis kunde Lazishvili fylla den sparsmakade och utsvultna sovjetiska marknaden med allehanda lyxprodukter – exempelvis tröjor med polokrage, regnrockar och strandskor – som i annat fall endast var tillgängliga i Väst och därför kostade multum. Lazishvilis ljusskygga affärer, sanktionerade av Mzhavanadze, gjorde att Georgiens gudfader blev något av en nationell celebritet vars förehavanden sågs med beundran eller avundsjuka. Lazishvili flyttade runt mellan sina två lyxvillor med tillhörande utomhuspooler och bjöd på överdådiga festligheter i Moskva, Kiev och Alma-Ata närhelst hans älskade fotbollslag behagade att vinna. På höjden av sin makt under 1960-talet  kunde Lazishvili ommöblera det georgiska kommunistpartiet efter eget huvud och såg givetvis till att samvetgranna kverulenter som höjde sina röster mot den utbredda korruptionen oavkortligen tystades ned.

År 1972 hade emellertid Moskva fått nog av vanstyret i Georgien och avsatte Mzhavanadze, vilket också betydde början till slutet för Lazishvilis imperium. Ny generalsekreterare blev nämligen den moraliskt oantasteliga Eduard Shevardnadze (georgisk generalsekreterare 1972-1985) som genast iscensatte en utrensningskampanj inom det diskrediterade kommunistpartiet. Flera av Mzhavanadzes genomkorrumperade hejdukar fick bita i gräset och inom kort arresterades också Georgiens gudfader som därefter fick tillbringa 15 år i fängsligt förvar.

En av Shevardnadzes första åtgärder som ny georgisk generalsekreterare var att samla partiets koryféer och anmoda alla som önskade bekämpa korruptionen att resa sin vänsterhand. De resta händerna blottade otaliga importerade guldklockor, varpå Shevardnadze krävde att dessa symboler för bourgeiosins överflöd omedelbart skulle kasseras och bytas ut mot sovjetiska motsvarigheter för att signalera starten på en ny era. Ledamöterna biföll generalsekreterarens krav, om än under vemodigt muttrande.  

Eduard Shevardnadze tillhörde den reformvänliga falangen i Sovjetunionen och promoverades till sovjetisk utrikesminister av Michail Gorbatjov 1985, en tjänst han behöll till år 1990 då han valde att avgå i protest mot Gorbatjovs auktoritära vänstervridning. Mellan åren 1995 och 2003 var sedan Shevardnadze det fria Georgiens president men störtades år 2003 i rosornas revolution. Anledningen? Grava korruptionsanklagelser, givetvis (Shevardnadzes innersta cirkel ska ha kontrollerat så mycket som 70 % av Georgiens ekonomi).

Lurik rekommenderar: Hedrick Smith. The Russians. New York Times Book Co. 1976.

Eduard Shevardnadze

Människans bästa vän; Luriks top-five

2012/06/06 § 1 kommentar

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade SovjetunionenLuriks Anakronismer.