Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

2013/09/22 § Lämna en kommentar

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Oleg Penkovskij

Anonyma Bondbrudar: om kvinnliga spioner under det Amerikanska inbördeskriget

2012/11/01 § Lämna en kommentar

Inte enbart generalers strategiska och taktiska skicklighet leder till segrar i krig, de är i hög grad beroende av underrättelser om fiendens förflyttningar och förehavanden. Under det Amerikanska inbördeskriget som rasade mellan åren 1861 – 1865 spelade spionerna  som vanligt en vital roll för både Unionens såväl som för de Konfedererade staternas krigföring. Anmärkningsvärt för ett krig under 1800-talet är att påfallande många av spionerna var kvinnor, åtskilliga av dem var dessutom svarta.

Harriet Tubman (1820? – 1913) föddes in i slaveri och utnyttjades främst som hushållerska på en gård i södern fram tills dess att hon lyckades fly sin lott till nordstaterna där slaveri var förbjudet. Under inbördeskriget tjänstgjorde hon som spion åt unionen och som sådan reste hon ensam över fronten vid oräkneliga tillfällen utan att åka fast. Bedriften blir inte minde om man betänker att svarta kvinnor endast med svårighet kunde röra sig fritt i södern utan att bli ifrågasatta. Till detta kom att Tubman led av narkolepsi som hon drabbats av efter att hennes tidigare ägare slagit henne i huvudet med en stor järntyngd.

Framförallt riktade Tubman in sin verksamhet på att skada sydstaterna ekonomiskt genom att befria sina i slaveri hållna systrar och bröder vilka förärade henne smeknamnet the Moses of her people. Hon byggde även upp ett stort nätverk av kunskapare i South Carolina som rapporterade till henne om fiendetruppernas förehavanden. Av alla Tubmans bedrifter är den mest anmärkningsvärda att hon var den första kvinnan i USA:s historia som planerade och ledde en militär operation. I juni 1863 ledde hon ett anfall med en svart bataljon och ett par kanonbåtar mot en av sydstaternas förrådsbaser. Efter kriget krävde hon 1 800 dollar i lön vilket hon förvägrades, istället fick hon hålla sig med en usel pension fram till sin död. USA höll inne med Tubmans pengar fram tills år 2003 då Hillary Clinton tog tag i saken och såg till att 11 750 dollar betalades ut till Tubmans släkt.

Harriet Tubman längst till höger

Harriet Tubman längst till höger

En annan svart kvinna som spionerade för nordstaterna var Mary Elizabeth Bowser (1839 – ?) som i likhet med Tubman hade varit slav. Hon befriades i hemlighet av hustrun till sin ägare efter det att herren i huset hade dött år 1843. Under krigets början arbetade Bowser med att utfodra tillfångatagna soldater från den norra sidan men snart insåg hon att krigsfångarna satt på en hel del värdefull information och under sina matrundor började hon därför att samla upplysningar och snart var hon i full färd med att förmedla dessa till de nordstaterna samt att planera och genomföra rymningar närhelst tillfälle gavs. I likhet med Tubman byggde även Bowser upp ett betydande nätverk av spioner som framförallt verkade i de konfedererade staternas huvudstad, Richmond. Det förefaller som om Bowser till och med hade spioner inne i Sydstaternas vita hus men i likhet med hennes liv efter kriget vet man i princip ingenting om detta.

 Elizabeth Bowser

Elizabeth Bowser

En av konfederationens mest notoriska spioner hette Maria Isabella Boyd (1844 – 1900), hon tillhörde en typisk aristokratisk sydstatsfamilj som var djupt involverad i inbördeskriget. Boyd inledde sin spionkarriär med att mörda en full fiendesoldat som enligt hennes memoarer: ”addressed my mother and myself in language as offensive as it is possible to conceive. I could stand it no longer […] we ladies were obliged to go armed in order to protect ourselves as best we might from insult and outrage” Vid tillfället i fråga var hon 17 år.

För att göra en lång historia kort; Boyd infiltrerad åtskilliga krigsläger, charmade officerare och agerade kurir över frontlinjerna. Hon blev snart mycket omskriven i nord där hon titulerades med en rad namn som andades fascination över den unga flickan som spionerade för motståndarnas räkning såsom La Belle Rebelle och The Rebel Joan of Arc. Boyd åkte fast flera gånger men lyckades undvika att hamna i fångenskap fram tills år 1863 då hon sattes i fängelse. Nedslagen var hon dock inte, det berättas att hon lät hänga en sydstatsflagga från sitt cellfönster.

 Elizabeth Bowser

Maria Isabella Boyd

The Ace of Spies; Sidney Reilly och den misslyckade kuppen 1918

2012/03/15 § Lämna en kommentar

Under sommaren 1918 stod den nyetablerade Sovjetstaten på randen till undergång. De ”vitas” kontrarevolutionära trupper hade tillsammans med arméer från Storbritannien, Tyskland, Turkiet, Tjeckoslovakien och Japan sett till att området som Lenin och hans hejdukar kontrollerade sammanföll på ett ungefär med det diminutiva Moskvarikets gränser under 1500-talet. De antirevolutinära krafter som sökte omkullkasta kommunismens vagga härjade dock inte enbart i provinserna utan var också närvarande på hemmaplan; ett stenkast från själva Kreml för att vara mer exakt.

I en luxulöst inredd lägenhet i centrala Moskva satt nämligen den brittisktlejda mästerspionen Sidney Reilly (1873-1925) och planerade för den förhatliga Sovjetkommunismens stundande undergång. Sidney Reilly hette egentligen Sigmund Rosenblum och var en ukrainskfödd jude som värvats av den brittiska underrättelsetjänsten år 1899. Reilly hade långt innan sin ankomst till Sovjetunionen förärats ett rykte som mästerspion och blev populärt kallad ”The Ace of Spies” (det påstås bland annat att Ian Flemming löst broderat sin fiktiva hjälte James Bond efter Sidney Reilly).

Sidney Reilly hade blivit skickad till Moskva med uppdraget att mörda Lenin, men lät sina överordnande veta att ett sådant tilltag med största säkerheten skulle skapa oönskade revolutionära martyrer. Istället utarbetade den teatraliskt lagda och gravt narcissistiska superagenten en långt mer raffinerad plan som chockade den unga Sovjetstaten när den väl avslöjades. Reilly ämnade nämligen inte mörda revolutionens ledargarnityr utan istället tillfångata dess protagonister, och därefter låta Lenin, Trotskij och andra ledande bolsjeviker paradera utan byxor på Moskvas gator till allmän acklamation. Ett sådant scenario skulle oavkortat återställa den förrevolutionära ordningen i landet och göra att Ryssland återinträdde i första världskriget på de allierades sida, trodde Reilly.

Sidney Reillys elaborerade plan gick ut på att med det fruktade röda lettiska gardet (красные латышские стрелки) i ryggen tillfångata den bolsjevikiska regeringen när denna sammanträdde på Bolshoiteatern i Moskva i början av september 1918. Genom sin älskarinna Elizaveta Otten hade Reilly  lyckats domptera diverse ballerinor med kontakter i Kreml och det röda lettiska gardet. Bara dagar innan kuppen skulle genomföras inleddes emellertid den ”röda terrorn” som syftade till att eliminera bourgeosins kontrarevolutionära verksamheter i Moskva. I en rutinkontroll hos Elizaveta Otten uppdagades komprometterande dokument och tusentals rubel vilket utmynnade i att konspirationen rullades upp.

I sina självförhärligande memoarer berättar Reilly att han efter kuppens misslyckande gick under jorden och fann en fristad bland prostituerade i Moskvas många bordeller, dit Tjekans tentakler inte nådde. Så småningom lyckades mästerspionen iscensätta en äventyrlig flykt till Storbritannien som gick via Finland och Sverige. År 1925 lyckades emellertid den sovjetiska säkerhetstjänsten att medelst raffinerade lögner locka tillbaka Sidney Reilly till Sovjetunionen där han omedelbart greps. Med största sannolikhet avrättades ”The Ace of Spies” senare samma år.

Lurik rekommenderar: Richard B. Spence. Trust no one: The secret world of Sidney Reilly. Feral House 2003. Del av Sidney Reillys förfalskade pass

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade spionageLuriks Anakronismer.