Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

2013/12/04 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov oh hans hustru Polina på äldre dagar.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Mikhail Kalinin

Annonser

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

2013/10/09 § 1 kommentar

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av "ödets lansar" som finns i Wien

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Tasskig avkoppeling: Hundhetsningens historia i Japan

2013/06/27 § Lämna en kommentar

En av de mest fanatiska hundälskarna i den  japanska historien var den oduglige regenten Hojo Takatoki (1316-1326). Sina 1000-tals hundar matade han med luxuösa delikatesser och smyckade med både guld och silver samtidigt som inbördeskrig och uppror stod som spön i backen utanför palatsmurarna.

Hojo Takatokis hundkärlek hade också en morbid sida. Det fanns nämligen ingenting regenten fann mer underhållande än ceremoniella masshetsningar av hundar. Hojo Takatoki hade för vana att beordra specialuppfödda hundar från när och fjärran att sändas till hans hov där man flera gånger i månaden anordnade hundslagsmål där uppemot tvåhundra hundar desperat deltog och gav sitt allt för att slita halspulsådrorna av varandra. För att skänka själsligt lugn åt den lidelsefulla djurvännen kan nämnas att Hojo Takatoki småningom avsattes och mördades till följd av sitt vanstyre.

Redan under tidig medeltid, före Hojo Takatokis revolution på hundhetsningens räjong, finns det belägg för att lite uppfriskande hundtortyr var snudd på folksport i Japan. Rastlösa samurajer hade tydligen för vana att anordna lustspel där man formade en ring av ett rep på en offentlig plats. Man släppte sedan lös en hund i mitten av ringen och försökte skjuta ihjäl det stackars vettskrämda djuret med pilbågar innan det panikartat hann fly ut ur ringen.

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hunden skulle dock få sin upprättelse under den hängivet buddistiska shogun Tokugawa Tsunayoshis (shogun: 1680-1709)  regeringstid. Tokugawa Tsunayoshi råkade av ett ödets nycker vara född i hundens år vilket med tiden gjorde honom fullständigt besatt av sina fyrfota vänners väl och ve så till den milda grad att han år 1687 utfäste ett edikt som proklamerade att ”alla levande ting”, och då särskilt hundar, skulle beskyddas. Hädanefter skulle inte bara den som skadade en hund straffas med döden utan djuren skulle också hälsas med ”Herr eller Fru Hund” när dessa påträffades på gatan. Tyvärr utmynnade shogunens edikt i att tusentals herrelösa hundar tog över gatorna i Japans större städer, ett problem som kom att gäcka Tokyo i decennier.

Japanernas törst för hundhetsning släcktes dock inte till följd av Tokugawa Tsunayoshis lagstiftningsarbete på området. Efter Meijirestaureringen (1866-1869) blev européer med köttiga hundar en allt vanligare syn på japanska gator, och japanerna begeistrades över de europeiska hundarnas imponerande storlek. Därför började man inom kort att med frenesi försöka korsa olika muskelstinna europeiska hundraser med varandra för att avla fram en egenproducerad japansk kamphund. Resultatet blev det uthålliga och smärttåliga djuret Tosa Ito som alltsedan tidigt 1900-tal dominerat den japanska hundhetsningsscenen. Detta hindrade dock inte rasen från att nära nog utrotas i kölvattnet av Andra Världskrigets slut då det rådde hungersnöd i Japan och de köttiga hundarna blev mycket åtråvärda på middagsbordet.

Japanska hundhetsningstävlingar skiljer sig dock i form och innehåll från de blodstinna fighter i ramponerade källarlokaler vi brukar associera med verksamheten i stort. I Japan är hundhetsning lika mycket teatralisk och kulturell symbolism som blodbesudlad underhållning. Vanligtvis pågår matcherna i uppemot trettio minuter men mycket sällan avlider någon av kombattanterna i stridens hetta. Det finns också en mycket raffinerad hierarki inarbetat i systemet och framgångsrika japanska kamphundar furneras i traditionsenliga munderingar och hyllas på samma sätt som lyckosamma sumobrottare.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Dödsviktiga budskap; om romares sista ord

2012/01/29 § Lämna en kommentar

Romarna var verkliga citatmaskiner, troligen har inget folk vare sig tidigare eller senare i historien producerat så pass många tänkvärda och tidlösa ordstäv. De flesta känner även till några av dessa och då främst de som yttrades av Julius Caesar (100 f.Kr – 44 e.Kr) såsom”alea iacta est” (tärningen är kastad). Emellertid är troligen de flesta av dessa citat efterhandskonstruktioner som är tänkta att ge en vissdramatik åt historien när den återberättas. Det är dock inte omöjligt att Caesar yttrade citatet ovan när han med sin legion korsade Rubicon – och därmed förklarade krig mot senaten – men om så, är det också troligt att han talade på grekiska och inte på latin eftersom grekiska var det tungmål patricierna föredrog.

Om man ska ta de antika historieskrivarna på orden var romarna även duktiga på att säga något tänkvärt när de låg på sin dödsbädd. Dessa citat är intressanta därför att de i en kort mening sammanfattar hur den döende romaren ville att eftervärlden skulle uppfatta honom eller hur historieskrivaren såg på personen i fråga. Kejsar Augustus (63 f. Kr – 14 e. Kr) var som bekant imperiets första kejsare och sällar sig till de mest regeringsdugliga imperatorer som kom att härska över Medelhavsvärlden. Hans dagbok – som finns bevarad i sin helhet – är ett under av självberöm och inte desto blygsammare var hans sista ord som bestod av en retorisk fråga: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut, applådera!”

Efter att Augustus gått ur tiden följde en nedåtgående spiral vad gäller regeringsdugligt material hos den Julisk-Claudiska dynastin. Den tredje kejsaren, Gaius (Caligula 12 – 41 e.Kr) yttrade sina sista ord i likhet med Julius Caesar i samma stund han blev mördad. Caligula var oerhört hatad och led möjligen av en uppsjö av patologiska sjukdomar. Omgivningen var därför hjärtligt trött på hans livsfarliga nycker och slutligen tog hans livvakt honom av daga. Efter att de första svärdshuggen penetrerat kejsarens kropp lär han föraktfullt ha utropat: ”Jag lever fortfarande!”

Ett lika dåligt renommé som Caligula erhöll kejsar Nero (37 – 68e.Kr). Hans tid på tronen var inledningsvis framgångsrik och en rad av prestigebyggen påbörjades. Emellertid drabbades Rom av en förödande brand år 64 – som Nero själv beskylls för att ha startat – varefter kejsaren inledde en bestraffningskampanj mot stadens kristna vilka han ansåg var de skyldiga. Så småningom spreds sig ett uppror mot Nero ända till senaten. När kejsaren insåg att även de mäktigaste i imperiet var emot honom kallade han till sig sin närmast förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos, som skulle assistera Kejsaren vid hans självmord och lyssna till hans sista ord. Nero skar i en ålder av trettioett år av sig sin egen hals, innan denna slutgiltiga handling lär han ha sagt: ”Vilken konstnär dör inte i mig!”.

De romerska kejsarna var inte ensamma om att ha fått sina sista ord att slå rot i historien, även andra romare har blivit ihågkomna för vad som sluppit ur dem strax före dödsögonblicket. En av Neros främsta generaler, Domitius Corbulo, väckte genom sina framgångar på slagfältet snarare sin härskares avundsjuka istället för dennes gunst. Han kallades till Rom där Nero beordrade honom att ta livet av sig. Corbulo drev ett svärd genom sitt hjärta och lär buttert ha konstaterat: ”Rätt åt mig!”

Till kategorin bisarraste slutord hör utan tvivel de som uttalades av kristna martyrer i det romerska riket. Prästen Laurentius dömdes år 258 till döden efter att han vägrat att lämna ut sin kyrkas heliga föremål som skatt till staten. Straffet var att stekas levande. Laurentius förlorade vare sig hoppet eller sin humor trots det makabra straffet. Efter en tid över glöden ska han ha sagt: ”Jag är mör på den här sidan, ni kan vända på mig nu.”

"Den stekte Laurentius" Medeltida avbildning av Laurentius från en kyrka i Anga, Gotland

Olyckliga jesuiter i reformationens skugga

2010/12/16 § Lämna en kommentar

”Lita aldrig på en jesuit” är ett gammalt råd som spreds elaka tungor emellan ofta tillhörande protestanter men emellanåt även katoliker. Jesuitorden, Societas Jesu, är en katolsk manlig orden av präster och lekbröder som grundades av Ignatius av Loyola år 1540. Jesuitordens tidigaste syfte var katolsk mission, men med tiden blev undervisning ordens speciella kall.

Ändock, inför 1600-talets absoluta svenska kungamakt och reformationens, bitvis, våldsamma genomförande stod sig orden slätt, självfallet kunde inte en potentiell underminerare och papisttroget intellektuellt sällskap tillåtas verka i det Sverige som utkämpade otaliga krig mot katolska fiender. Särskilt under Karl IX och dennes kamp mot den tidigare svenska kungen, katoliken Sigismund I som även var kung i Polen, tycks förföljelserna av jesuiterna nått en särskild hängivenhet som inte undslapp dem ens utanför det svenska rikets gränser.

År 1601, då Karl fortfarande endast var hertig, befann sig den blivande monarken i Dorpat som svenskarna under julen erövrat för att skydda östgränsen från Ryssland. Jesuitkollegiet hade till stora delar flytt då de blivit kallade till möte med hertigen. Dock hade ett par jesuiter stannat i syfte att föra katolikernas talan gentemot erövrarna.Under mötet överöste Karl dem anklagelser och konspirationsteorier om samröre med ”antikrist” i Rom. Mötet slutade med att all egendom tillhörande jesuiter konfiskerades och de kvarvarande ordensmedlemmarna fängslades.

Till en början hölls de svältande i Dorpats fängelsehålor, emellanåt leddes de i förnedrande processioner genom staden under vilka de utsattes för spott och elaka tillmälen. Efter sex månaders armod fördes de till svenska Reval (Tallin) bakbundna på en oxkärra för vidare transport tillsammans med polska krigsfångar till Stockholm. Väl i det svenska imperiets huvudstad kom en av bröderna att i två år tjänstgöra som lärare, som lön för sin gärning fick han ett par skor.

De övriga, troligen sju stycken, var inte lika lyckligt lottade. De fördes runt mellan olika miserabla fängelser för att slutligen placeras i Arboga, där ska de hållits i strängaste förvar fjättrade med tunga kedjor omkring händer, fötter och hals slutade de sina liv år 1603 smittade av pesten.

Lurik rekommenderar: Richard Wehner. Jesuitorden i Norden; Till ordens historia i Sverige 1574 – 1879.  Zobrist & Hof AG 1983.

Vår äldsta bok; Äldre västgötalagen

2010/12/09 § Lämna en kommentar

Äldre tiders rättsliga dokument speglar på ett mycket mer levande vis, än dagens torra lagtexter, hur man såg på olika brott, men också hur olika grupper, klasser och etniciteter uppfattades. Även om ateister och andra religionskritiska brukar framhäva den absurda strängheten i den mosaiska lagen eller den sharia-inspirerade lag som praktiseras i dagens Iran, torde en av världens äldsta lagtexter, Hammurabis , inneha en särställning vad gäller stränghet.

Denna Babyloniska lagsamling utdömde dödsstraff för inte mindre än 35 förseelser, emellanåt inte alltid för den som begått brottet: den snickare som byggde ett hus som senare rasade samman och skadade eller dödade de däri boende skulle själv få sin äldste son dödad. Vidare skulle ammor som försummade sitt skötebarn få brösten avskurna, operationer som gick fel skulle även utföras på läkaren och barn som slog sina föräldrar fick finna sig i att få sina händer avhuggna.

Man kan förfäras över den babyloniska grymheten men vår äldsta svenska rätt Äldre västgötalagen från 1220-talet är inte desto mindre underhållande för den med ett morbidiskt lagt sinne även om extrema grymheter saknas. Vid sidan av att lagen gav betydligt lindrigare straff för den som mördade en dansk än för den som bragde en smålänning om livet berättar den också om hur man såg på olika yrkesgruppers status i den nyligen feodaliserade samhällsordningen: ”Dräpär maþär vtlänskän prest, böte sva mykit firi sum härlänskan man. Prästär skal i bondalaghum värä”. På modern svenska: ”Dräper någon utländsk präst, böte lika mycket för honom som för inländsk man. Präst skall vara i bondelag.”

Vad som kanske förvånar är mildheten i straffet för prästmord (dock gällde exemplet utländska präster), den som hade råd att betala böterna kunde komma undan med både mord och våldtäkt under medeltiden. Skulle man ge sig på att mörda någon var det dock viktigt att offret ifråga inte låg och sov då den som mördade sovande gjorde sig skyldig till nidingsverk vilket var betydligt allvarligare. I kontrast till nutiden straffades stöld däremot mycket hårt, att stjäla egendom var bland det värsta man kunde ta sig för under 1200-talet. Lagen dömde den som stal till: ”hugg, och till hängning, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogill för arvinge och eftermälande såväl för kyrka som för konung.”

Löst folk såsom lekare, musiker och skådespelare betraktades som lägre stående varelser vilka man närmast kunde tilltyga efter behag. I citatet som följer beskrivs hur man skulle pröva en misshandlad lekares rätt. Tyck vad man vill men nog besatt de gamla västgötarna stor humor:

”Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på allmänningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.”

Lekare och musiker hade sålunda inte en upphöjd tillvaro under medeltiden vilket har sin förklaring i samhällsstrukturen som byggde på att man höll sig på sin plats och inte vandrade omkring. Människor som gjorde det betraktades som mycket märkliga och med förakt, i bästa fall som stavkarlar (tiggare) som också vandrade från by till by utan att inordna sig i Guds ordning; de tre stånden.

Lurik rekommenderar: Äldre västgötalagen, 1220.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade tortyrLuriks Anakronismer.