Pang på rödbetan; om borsjtjens historia

2012/04/22 § Lämna en kommentar

Borsjtjens ursprung och historia har, tro det eller ej, varit föremål för hätska debatter mellan företrädare för olika östeuropeiska nationer. Ukrainarna gjorde på ett tidigt stadium det klart för alla och varen att de ansåg borsjtjen tjäna som ukrainsk nationalrätt och att det inte kunde råda några som helst tvivel om detta. Polacker och ryssar lät sig dock inte övertygas av de ukrainska argumenten i första taget.

Kulturhistoriker och arkeologer har dock givit ukrainarna rätt i sak. De första källor som förtäljer någonting om den legendariska soppan härstammar nämligen från Ukraina och är daterade till sent 1400-tal. Kulturhistoriker gissar därför att förtärandet av borsjtj i olika former var utbrett bland de lägre sociala skikten i medeltidens Kievskaja Rus. Borsjtj förblev länge också fattigmansföda och var fullständigt okänd i det Jagelloniska hovet i det polsk-litauiska samväldet ännu under 1500-talet.

Traditionell östeuropeisk borsjtj

Kontroversen om borsjtjen handlar emellertid inte bara om soppans kulturhistoriska rötter utan också hur den bäst ska tillagas. Återigen är det de goda ukrainarna som mest fanatiskt och svartsjukt hävdar att just de har begåvats med borsjtjtillagningens innersta hemligheter. Även på denna punkt är de sturska och halsstarriga ukrainarna inte helt fel ute. Antalet fantasirika variationer på temat borsjtj är nämligen större i Ukraina än anorstädes. Varje större stad i Ukraina kan ståta med sin egen variant av den populära rödbetssoppan: I Kiev använder man svinfett och vitlök, i Poltava innehåller borsjtjen normalt dumplings, I Odessa avnjuts den med gåskött och i Lviv piffas den upp med småkorvar.

I Litauen har man visserligen accepterat att man inte är borsjtjens förlovade hemland, däremot är man i regel övertygad om att man lyckats förädla den klassiska rödbetssoppan bättre än någon annan. Under varma sommardagar njuter gladeligen gemene man av Šaltibarščiai: en kall rödbetssoppa gjord på filmjölksbas som serveras med kokt potatis och smetana. Hittintills är det få utlänningar som funnit glädje i denna arketypiska litauiska anrättning.    

Litauisk Šaltibarščiai

I Polen, där man inte ser med blida ögon på ukrainarnas kulinariska uppstudsighet, uppskattar man i regel att syra borsjtjen. Medan man anorstädes uppnår denna syra genom att tillsätta exempelvis vinäger eller citronjuice så går polackerna vanligtvis ”all-out” och låter helt sonika den färdiga soppan få stå och götta till sig i flera dagar så att denna surnar på det naturliga sättet. Till polackernas egenheter hör också den utbredda uppskattningen av så kallad ”vit borsjtj”, vilket är en soppa utan rödbetor vars bas i regel består av kål. I Belarus – givetvis också ett borsjtjdyrkande land av rang – ska borstjen däremot alltid innehålla tomater.

Borsjtjen är numera inte att betrakta enbart som östeuropeisk fattigmansföda. I och med de stora östeuropeiska emigrationsvågorna under 1800- och 1900-talet har borstjtjen också funnit sin väg till de västeuropeiska och nordamerikanska middagsborden. Idag är borsjtj att betrakata som en kulinarisk läckerhet bland andra, och särskilt amerikanska och franska kockar ägnar stor möda åt att få upp soppan på finrestaurangernas menyer.  

Vit borsjtj

Annonser

Krossade orangea drömmar; Viktor Yanukovich och Ukrainas nya historieskrivning

2011/07/13 § 1 kommentar

I kölvattnet av den orangea revolutionen som skakade Ukraina 2004-2005 utlovade ”folkets man”, Viktor Yushchenko, en uppgörelse med det förflutna, Europeisering och djupgående reformer. Även om flertalet av Yushchenkos anhängare i sinom tid blev allt mer desillusionerade med presidentens tvehågsenhet och allehanda oinfriade politiska löften, lyckades denne trots utbrett motstånd förändra den ukrainska historieskrivningen på djupet.

Efter att Yushchenkos baneman och politiska ärkerival, Viktor Yanukovich, krossade den sittande presidenten i valet 2010 har emellertid synen på den ukrainska historien förändrats ånyo, och nu i motsatt riktning. Den nya presidenten har nämligen inte haft mycket till övers för Yushchenkos ”Ukrainofila” (nationalistiska) historieskola, utan sållar sig obetingat till dess ”Östslaviska” (ryskorienterade) motsvarighet.

År 2010, under parollen ”Ett Ukraina, En Historia”, inleddes en landsomfattande kampanj för att omforma den ukrainska historieskrivningen i önskvärd politisk riktning, och ytterst var udden riktad mot grundskolans böcker i historia som ansågs ha förvanskats av Yushchenkos ”ukrainofila” böjelser. I enlighet med Yanukovich önskemål raderades i princip alla referenser till den orangea revolutionen (och Yanukovich komprometterade roll i denna) i de nya upplagorna, vilka tidigare hade behandlat fenomenet extensivt och förärat revolutionen det högtidliga namnet ”det orangea miraklet”.

Emellertid gör sig den vitaliserade ”östslaviska” historieskrivningen än mer gällande vad gäller skildrandet av den gemensamma sovjetiska historien. I de nya historieböckerna nämns knappt det segdragna ukrainska motståndet mot bolsjevismen 1918, likväl behandlas inflytelserika anti-kommunistiska grupperingar, om alls, minst sagt styvmoderligt. Målet med detta är naturligtvis att sudda ut den historiskt påtagbara polariseringen mellan det ”äktukrainska” västra Ukraina och det ur kulturell och demografisk synpunkt ryskdominerade östra Ukraina. Den sistnämnda regionens väljarbas har traditionellt sett utgjort Viktor Yanukovich mest entusiastiska anhängare.

Än värre för den ”ukrainofila” skolans många apologeter är att de reviderade skolböckerna i historia framhåller att den makabra svälten i detta Sovjetunions kornbod 1933-34, som skördade cirka elva miljoner ukrainska människoliv, inte var framkallad av ”människohand” (d.v.s. av Stalins koryféer i Moskva), utan berodde på ofördelaktiga naturliga omständigheter.        

Den ”östslaviska” historieskolans renässans i Ukraina är naturligtvis inte enbart ett uttryck för Viktor Yanukovich politiska aspirationer, utan har ursprung i den ryska myllan där man i regel är mån om att vårda en uniform och konfliktbefriad sovjetisk historiesyn.

Flera av de rön som bär Wikileaks signum pekar bland annat på att Rysslands President Dmitrij Medvedev under 2009-2010 ska ha tagit ledarna för samtliga post-sovjetiska stater (inkluderat Ukraina men undantaget Baltikum) i örat och krävt att dessa avfärdar den utmanande FN-resolutionen som gör gällande att den ukrainska svälten 1933-34, tveklöst underblåst och systematiskt planerad av Stalin, bör karaktäriseras som ett folkmord. Den azeriska Presidenten, Ilham Alijev, ska bland annat ha ställts inför följande ultimatum: rätta in dig i ledet eller så kan Azerbajdzjan för all framtid glömma suveränitet över Nagorno-Karabach (den omstridda bergsprovinsen som indirekt orsakat krig mellan Azerbajdzjan och grannstaten Armenien).

Oavsett vad så har den ukrainofila skolan haft svårt att mobilisera något reellt motstånd mot den stassanktionerade och ryskorienterade historiesynen, och människor i allmänhet förefaller för länge sedan ha tröttnat på de ständiga stridigheterna beträffande den nationella historieskrivningen. Utvecklingen har fått försmådda ukrainofiler att uppgivet konstatera att Yanukovich håller på att lyckas förvandla Ukraina till en ”historielös nation”.

Viktor Yanukovich i sitt esse

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade UkrainaLuriks Anakronismer.