På åsneryggen mot Jerusalem: Peter eremitens misslyckade korståg

2013/09/25 § Lämna en kommentar

Av alla korståg som iscensattes av kristendomens apologeter kan endast det första (1096 -1099) anses ha lett till en verklig framgång för de kristna. Blott denna gång uppnådde man målet att ta och hålla Jerusalem. I samband med att påven Urban II var i full färd med att predika korståg och samla de västerländska härarna under fanorna predikade en mer blygsam figur detsamma till de fattiga stackarna med samma demagogiska skicklighet och frenesi som påven själv.

Peter Eremiten (1050 – 1115) var en av alla dem som fångades av religiös extas inför tanken på att erövra den heliga staden, och som bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Det var många som agerade som honom men långt färre som faktiskt lyckades med konststycket att samla en armé och tåga mot Jerusalem. Peter tillhör dem som lyckades med detta separat från det egentliga korståget och kom att leda det som kom att gå till historien som ”folkets korståg” (the popular crusade) .

Peter av Amiens, som han egentligen kallades, beskrivs i källorna som populär bland folket och besittandes av en säregen karisma. Enligt Guibert av Nogent (samtida benediktmunk och historiker) hade allt han sa någonting gudomligt över sig. Vart han än vandrade hörsammade folk hans budskap. Hans utseende speglade arketypen för en eremit. Han beskrivs som kort, märkt av solen, ful, barfota och alltid skitig. Det senare får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att han levde i en tid då många aldrig eller mycket sällan tvättade sig. Men hans bristande hygien bidrog säkerligen till hans trovärdighet. Minst en elak tunga liknade hans utseende vid den åsna som han tog sig runt på.

I slutet av år 1095 påbörjade Peter sin mission. Tusentals fattiga slöt upp, Guibert skrev: ”While all the princes, who required large funds and great retinues of supporters, were arranging their affairs in an organized and scrupulous fashion before they left for the Holy Land, the common people, who were poor in possessions but rich in numbers, attached themselves to a certain Peter the Hermit.”

Till slut red Peter på sin åsna i spetsen för en 20 000 man stark bondehär, även om en del också var fattiga riddare. Mängder med kvinnor och barn följde också i härens spår. Den brokiga skaran tog sig via Ungern vidare mot Konstantinopel. I Ungern stred man för första gången mot en annan kristen styrka, anledningen verkar ha varit ett bråk om priset för ett par skor som i kombination med ett rykte om en komplott mot Peter eskalerade till att man stormade en stad och dödade 4000 ungrare.

Den fortsatta vägen mot Konstantinopel präglades av problem och strider men fram kom man till slut. Väl i Bysans varnade kejsaren Alexis Komnenos Peter att Seldjukerna otvivelaktigt skulle förinta hans armé om han fortsatte österut. Kejsaren ville dock bli av med oroshärden så fort som möjligt eftersom pilgrimerna ställde till med en massa bråk i staden och hade en ovana att stjäla anmärkningsvärt mycket för att vara fromma kristna.

Sagt och gjort, Peter hade ju Gud på sin sida, men nu tog turen slut. Hären splittrades i någonting som mer liknade ett banditgäng som plundrade landsbygden varthän de hade möjlighet och ingen tycks längre ha fångats av eremiten. Peter återvände nu till Konstantinopel för att söka råd hos kejsaren men under tiden passade sultanen Kilij Aslan på att förinta de nu råbarkade busarna. Därmed tog ”folkets korståg” slut.

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Annonser

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Urban IILuriks Anakronismer.