I fablernas tid(elag): tidigmoderna sexualbrott med magiska varelser

2013/06/13 § Lämna en kommentar

Straffet för att ha idkat tidelag under tidigmodern tid var döden. I en tid när kyrkan inte ville höra talas om sex på söndagar sågs det inte med blida ögon på när någon stackars ensam dräng bekantande sig närmare med sin husfars kor. Under 1600- och 1700-talen var det emellertid inte endast för att ha kopulerat med diverse fyrbenta vänner man kunde bli dömd för tidelag, även sex med diverse fabeldjur och demoner kunde klassas som tidelag beroende på varelsens natur.

Allehanda varelser florerade i den svenska faunan, skogsrån, näcken, tomtar, troll och naturligtvis Lucifers demoniska anhang som försökte locka människorna i fördärvet. Näcken är kanske den mest namnkunnige av dessa farliga varelser. Bilden av en naken man som lockar och pockar med sin fiol är dock en något senare uppfattning. Under 1600-talet föreställde man sig i stället en Näcken i färgglada kläder men som inte för den sakens skull var mindre dödsbringande. Med hjälp av sin klädedräkt lockade han till sig kvinnor, låg med dem bara för att senare  röva bort deras gemensamma barn.

År 1623 stod ”löskonan” Ragnill Pedersdotter inför rätta i sin frånvaro för att ha begått hor och mördat resultatet av sin verksamhet. Eftersom hon lagt benen på ryggen företräddes Pedersdotter av sin husbonde som lade fram en minst sagt intressant historia. Han menade att: ”föregaff hon at Elfuen aff wattnet bolade medh henne” och på så vis skulle hon ha blivit med barn och att det i själva verket var ”Elfuen aff wattnet” som tagit tillbaka babyn. Man kan misstänka ett visst intresse från husbondens sida i att skylla på ett magiskt väsen eftersom han var far till den gifta man som hade begått hor med Ragnill. Men även resten av bygden svor på att ”Waten-elfuen medh henne bolade” och om detta hade hon försökt göra myndighetspersoner uppmärksamma på under lång tid. Rätten kom dock fram till: ”Alt war fabell och luge, och förbemälte löskona förkom och mördade några barn.”

Enligt Magia Incantatrix som författades av kyrkoherden Erik Prytz år 1632 var alla magiska varelser fallna änglar som bland annat kunde visa sig i gestalterna incubi och succubi; manliga och kvinnliga sex-demoner. Det förefaller som om dessa två egentligen var en och samma gestalt vilken i sin kvinnliga skepnad låg med män i syfte att komma över deras säd som användes för att som man befrukta en kvinna, brukligt medelst våldtäkt. Detta öde drabbade den stackars pigan Anna Larsdotter som inför en domstol vittnade om att hennes utomäktenskapliga graviditet var ett resultat av att ha blivit våldtagen av Näcken. Detta skulle kunnat ha klassats som tidelag, men det visste Larsdotter med all sannolikhet inte om.

Anklagelserna mot Anna Larsdotter löd att hon hade nedkommit med ett monster, ett grodliknande djur som dessutom var utomäktenskapligt. Larsdotter försvarade sig med att det var Näcken som varit framme och därför var hon oskyldig. Nu hände det sig som så att den blivande ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus fick höra talas om fallet och nitisk som han var drog han igång en grundlig utredning. Han började spekulera i om inte Larsdotter i själva verket har drabbats av en incubi som manipulerat stulen sädesvätska vilket i så fall skulle förklara babyns monstruösa utseende. Dock tvivlade den gode Gothus på den här förklaringen och han avslutade sin redogörelse med  brasklappen att han hört talas om ett liknande fall där det visade sig att gårdens dräng var den skyldige.

Magia Incantatrix

Magia Incantatrix

Lurik rekommenderar: Mikael Häll. Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Malört förlag. 2013.

Annonser

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

2012/11/29 § Lämna en kommentar

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade våldtäktLuriks Anakronismer.