Swedish Blondes; President Eisenhower och uppkomsten av den svenska synden

2011/08/04 § Lämna en kommentar

Den svenska välfärdsmodellen och dess sociala ingenjörskonst rönte omfattande internationell uppmärksamhet under 1950- och 60-talet då de svenska landvinningarna imponerande i en omvärld som fortfarande kämpade med att ta sig upp ur krigstidens moras. Den svenska modellen prövades så småningom med blandad framgång i så vitt skilda länder som Österrike och Nicaragua.

Det Kalla Kriget kastade dock långa skuggor över det svenska välfärdsexperimentet och långt ifrån alla såg med blida ögon på uppstickarnationen i norr som egenhändigt utmanade dikotomin planekonomi – marknadsekonomi. En av de många belackare som ansåg amalgameringen av socialism med marknadsekonomi direkt förkastlig var USA:s president Dwight Eisenhower (1953-1961). Denna såg som sitt uppdrag att freda den ”fria” kapitalistiska världen från den sorts av ”blandekonomiska” experiment med tydliga socialistiska undertoner som Sverige gick i bräschen för.

Vad som retade gallfeber på den konservativa juntan i Washington, och som med tiden skulle utgöra den ideologiska hörnstenen i den amerikanska propagandan mot den svenska välfärdsmodellen var sedlighetsförfallet denna föreföll ha givit upphov till. Följande lakoniska och närmst prosaiska rader myntades exempelvis av den amerikanska Sverigekorrespondenten Elizabeth Cowely i mitten av 1950-talet: ”It is a bleak, beautiful, cold, clean country where romance comes wrapped in plastic and love is checked by social workers and surgeons.”

Eisenhowers regering förfasades över denna frivola och mekaniska syn på sexualiteten som man menade att den ”kvasisovjetiska” sociala ingenjörskonst som tillämpades i Sverige ska ha frambringat. Således satte man likhetstecken mellan det svenska socialistiska välfärdsamhället och otyglad sexuell omoral. Detta blev sedermera också det budskap som Washington sökte hamra in över världen i över ett decennium i syfte att undergräva den svenska modellen.

Det är förvisso sant att Ingemar Bergman med flera redan hade gjort mycket för att sprida myten om ”den svenska synden”, men det var president Eisenhower och dennes entourage som med sitt väldiga propagandamaskineri i ryggen förankrade denna föreställning på djupet i utlandet.

Långt ifrån alla uppmärksammade givetvis detta. Men i det av fascism genomsyrade samhällena i Sydeuropa (undantaget Italien), som i mångt och mycket utgjorde USA:s trofasta satellitstater, upprepades Eisenhowers budskap om det svenska sedlighetsförfallet gång efter annan.

Det fanns givetvis politiska orsaker bakom den sydeuropeiska fördömelsen av det svenska sedlighetsförfallet. Dels var det fascistiska ledargarnityret allergiskt mot allt som luktade socialism och social nivellering, och dels härskade samma bigotta och sexualfientliga moralism som i USA. I Francos Spanien, för att ta ett tydligt men ingalunda enskilt exempel, var det strängeligen förbjudet för såväl kvinnor som män att ta sig ett svalkande dopp utan att först skyla överkroppen.

Det amerikanska utbasunerandet av den ”svenska synden” under 1960-talet, kraftigt påhejad av fascismens förgrundsfigurer i Sydeuropa, hade gott och väl hunnit slå rot när horderna av svenska solturister började invadera Sydeuropas kuster under 1970-talet. Med bilderna av svensk frivolitet färskt i minnet fick mången spanjor och portugis sina fördomar besannade då unga svenska flickor – ve och fasa – la sig till med att sola topless.

Den ofrånkomliga konfrontationen mellan bigott sydeuropeisk sexualmoral och ”svensk synd” gav inom kort upphov till ett begrepp som trängde in på djupet i den sydeuropeiska föreställningsvärlden om Sverige: ”the Swedish Blonde”. Visserligen hade begreppet som sådant existerat tidigare, inte minst i USA, men upplevdes då inte som odelat nedsättande och sexualfixerat. Från och med 1970-talet blev dock begreppet synonymt med den utsvävande och lasciva svensk(an) som helt saknade spärrar på sexualitetens räjong. President Eisenhowers bemödanden hade således slutligen burit frukt.

Lurik rekommenderar: Lena Lennerhed. Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Norstedts 1994.

Swedish Blondes i modern tappning

The rise of Karius och Baktus; Lördagsgodisets historia

2011/05/18 § 1 kommentar

Avnjutandet av allehanda förföriska konfektyrer i Europa började helt naturligt med sockrets inträde i occidentens kök under senmedeltidens slutskede. I Sverige började sötsaker smycka det kungliga bordet i och med Gustav I Vasas (1523-1560) trontillträde då den nyblivne konungen visade sig vara en gottegris av ofantliga proportioner.

Inte konstigt då att den med tiden allt mer koleriske Gustav ideligen skulle klaga över en tilltagande tandvärk på sin ålders höst. Det berättas att när den blott 17-åriga Katarina Stenbock skulle äkta den barske gamle kungen 1552 gjorde åsynen av dennes groteskt svarta och ruttnade tandrader det stackars flickebarnet alldeles förskräckt.

Under 1500-talet ansågs sockerstinna konfektyrer av alla de slag ha såväl fysiskt som själsligt stärkande egenskaper och apotekarna var ännu de privilegierade producenterna och distributörerna av de åtråvärda sötsakerna. I kölvattnet av den Westfaliska freden 1648, när de segerrika svenska arméerna triumfartad återvände till fäderneslandet, var det inte bara materiella krigsklenoder som svenska adelsmän tog med sig från slagfälten utan också hela koppel av tyska, franska och italienska sockerbagare.

Följden blev att varje adelsman med ett uns av stolthet och renommé började omge sig med en stab av sockerbagare med förmåga att sätta guldkant på de dignande borden och överdådiga middagsbjudningarna. 1600-talets sockerbagare blev därför i mångt och mycket betraktade som en sorts fria konstnärer och lovprisade kulturpersonligheter.

Drottning Kristina (1644-1654) såg dock med aversion på hur adeln formligen vältrade sig i dyrbara bakverk och konfektyrer. Anledningen till detta var att det hejdlösa importen av socker började få allvarliga återverkningar på Sveriges sargade ekonomi och följden blev att drottningen införde avsevärda importrestriktioner på det åtråvärda sockret. Åtgärden kunde dock inte stävja adelns sockersug och problemet fortsatte att gäcka Sveriges ekonomi under hela stormaktstiden.

Vad man glufsade i sig skilde sig dock markant från idag. Exempelvis var den pompösa rikskanslern och tillika gourmanden Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686) ytterligt förtjust i ”violrötter, övergjutna med stelnad jordgubbssaft och rosenvatten”.

När sockerbetor med framgång började odlas i slutet av 1800-talet innebar detta att snaskandet snabbt spreds bland den gryende bourgeoisien. ”Karamellkokande” blev en folknäring som särskilt sysselsatte kvinnor. Mest berömd blev givetvis Amalia Eriksson vars polkagrisar satte det perifera Gränna på kartan. Amalia och flera andra innovatörer på området bidrog till att Sverige i rask takt utvecklade sig till ett godisglufsarnas förlovade land.

Under 1950-talet ljöd så alarmklockarna när forskarna på Vipeholmsanstalten kunde avslöja det direkta sammanhanget mellan godisätande och uppkomsten av karies; en upptäckt som skulle få en enorm inverkan på konfektyrkonsumtionen i Sverige. Det historiska avslöjandet hade kommit tillstånd efter att forskarna under en längre tid tvångsmatat sinnesförslöade och mentalsjuka patienter på anstalten med sockerstinn kola. Resultat blev givetvis att de stackars vettvillingarnas tänder förruttnade eller helt sonika trillade ut.

Forskarna betonade att förtärandet av bakverk och konfektyrer var direkt hälsovådligt för barn om detta skedde alltför ofta, medans måttliga mängder snask vid enskilda tillfällen inte riskerade att helt underminera munhygienen. I vanlig ordning plockade den intervenerande välfärdsstaten upp den tappade handsken och iscensatte en påkostad och landsomfattande kampanj som anmodade oroliga föräldrar att endast erbjuda sina barn godis en dag vid varje veckoslut. Följden blev givetvis att ”lördagsgodiset” i det närmaste institutionaliserades i det svenska folkhemmet övernatt; mycket till förtret för kommande generationer av barn.

Svenskarna är idag världens ledande gottegrisar med en årskonsumtion på i genomsnitt 17 kg per person och år. Merparten av detta intag består av det älskade lösgodiset, vars storhet den resterande delen av världen ännu inte tycks förstå då man i regel anser det vara synnerligen ”ohygieniskt”.

Boken om de lömska tandtrollen Karius och Baktus utkom i Sverige 1961 och blev väl emottagen av såväl vuxna som barn i ett Sverige besatt av tandhygien

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade VälfärdsstatenLuriks Anakronismer.