En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Annonser

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

2011/12/18 § 1 kommentar

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

Johanna Papissa; medeltida myt eller sanning

2010/11/24 § Lämna en kommentar

Påvedömet beskylls inte sällan, utanför den katolska världen, för misogynism och emellanåt även för manschavunism, vilket möjligen inte är märkligt då katolska kyrkan i dryga 2000 år har varit en institution där endast män funnits välkomna på högre nivåer än kyrkobesökare. Dock finns det historiska indicier som tyder på att en i den långa räckan av män som bestigit Petrus tron kan ha varit en bedragare, en till man förklädd kvinna.

Då påven Leo IV dog 855 ska de samlade kardinalerna ha valt en kvinna som kallade sig Johannes Anglicus till påve. Hon ska ha styrt Vatikanen i dryga två år före sin död som orsakades av att hon ska ha fått missfall under en påvlig procession i Rom.

Att Johannes, eller Johanna, ska ha levt under 800-talet försvårar avsevärt alla försök att faktiskt fastställa hennes existens. Som bekant tillhör 800-talet de mörkaste delarna av medeltiden vad gäller avsaknaden av källor. Emellertid existerar en biografi från denna tid om påvarna, Liber Pontificalis, dock är denna skrift synnerligen tendensiös och flera påvar saknas i den, däribland Johanna. Emellertid omnämns hon i en avskrift av påvekrönikan, dock i ett tillägg som är gjord långt efter 800-talet, troligen under 1200- eller 1300-talen.

Detta stärker den mindre fantasieggande möjligheten att Johanna Papissa endast är frukten av mytbildning under högmedeltiden. De som ändå tror på hennes existens framhåller däremot avsaknaden av samtida källor som en styrka. Man menar att Johanna ska ha utsatts för en mörkläggning genom att man helt enkelt raderat henne ur alla dokument som skulle ha bevisat hennes existens. Detta resonemang liknar mest något som en konspirationsteoretiker skulle kunna hitta på. Samtidigt förefaller Vatikanen till viss del vara lika konspiratorisk då man hävdar att Johanna ska vara påhittad av protestantiska reformatorer.

Johannas försvarare använder sig av en arsenal av olika indicier i syfte att hävda hennes existens som delvis bygger på faktiska händelser men som troligen feltolkats. Man lyfter fram att påven Johannes XX år 1276 ändrade sitt påvenummer till XXI efter en grundlig genomgång av påvekrönikan vilket vissa tolkar som ett officiellt erkännande av Johanna som påven Johannes VIII.

Ytterligare ett bevis ska ha varit Jan Hus vittnesmål inför en synod 1413. Hus fälldes för kätteri eftersom han hävdat att Petrus efterföljare inte var ofelbara. Under rättegången lyfte han fram en mängd exempel på påvar som levt i synd och haft åtskilliga tvivelaktiga affärer för sig. De närvarande, tjugoåtta kardinaler, fyra patriarker, trettio ärkebiskopar, tvåhundrasex biskopar och fyrahundrafyrtio teologer ska ha krossat samtliga Hus påståenden, utom följande: ”mångfaldiga gånger hava påvarna nedfallit i synd och villfarelse, enkannerligen då Johanna valdes till påve, hon som var kvinna.” Vidare beskrev Biskopen av Horta en påvlig procession 1486 i följande ordalag:  ”hans Helighet tog vägen där […] Johannes Anglicus framfödde ett barn.”

Alla dessa sena vittnesmål som tas som bevis, tyder i själva verket på att idén om en kvinnlig påve troligen uppstod som en mytbildning någon gång under den senare delen av medeltiden. Samt att myten om den kvinnliga påven även fick viss acceptans inom kyrkans led.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade VatikanenLuriks Anakronismer.