Victoria´s Secret – for real; Sanningen om drottning Viktorias sexliv

2012/08/26 § Lämna en kommentar

Den långa viktorianska eran i Storbritanniens historia, som i princip sammanfaller med den senare delen av 1800-talet, har gått till hävderna som en tid när undanträngandet av sexualiteteten och stoiskt förtryckande av libidon var en aristokratisk folksport och bigotteri nära nog utgjorde ett honnörsord. En välkänd historisk skröna, om än överdriven, gör exempelvis gällande att viktorianerna maniskt skylde stolsben med dukar eller annan dekor då dess former i annat fall påminde om sensuella och välsvarvade kvinnoben. Den som i historieböckerna förkroppsligat den trångsynta viktorianska sexualmoralen och som lånat perioden sitt namn var som bekant den seglivade drottningen Viktoria I (regent: 1837-1901).

En ofta citerad anekdot av tvivelaktig äkthet behandlar drottningens trogna kammarjungfru (i vissa versioner är kammarjunfrun utbytt mot en av drottningens döttrar) som inför sin stundande bröllopsnatt sökte stöd och råd hos Viktoria. När kammarjunfrun lite genant frågade drottningen hur hon skulle bete sig på bröllopsnatten svarade den åldrade monarken att: ”blunda och tänk på imperiet”. Även i realpolitiken verkar Viktorias kompromisslösa inställning till sexualiteten ha lyst igenom; hon instruerade bl.a. sitt parlament att inte lagstifta emot lesbiska förhållanden, inte för att hon på något sätt kände sympatier med gruppen som sådan utan för att hon betraktade sexuell njutning mellan två kvinnor som en fysisk omöjlighet.

Till saken hör att drottningen i själva verket inte alls var någon prudent puritan vad sex anbelangar utan tvärtom något av en njutningslysten epikuré på sexualitetens räjong. År 1840 gifte sig den kärlekskranka drottningen med sin effeminerade 18-åriga kusin prins Albert av Sachsen-Gotha. Redan före giftermålet ryktades det om att Albert var latent homosexuell och på frågan varför han inte sått sin vildhavre före förlovningen med drottningen svarade den osäkre  prinsen att kvinnor: ”That species of vice disgusts me”.

Det stod genast klart för parets omgivning att Victoria var den sexuellt aggressiva kontrahenten i förhållandet medan  stackars Albert gjorde sitt bästa för att undslippa drottningens ”omfamningar”. Allehanda hovdignitärer visste att berätta om hur Albert ofta låste in sig i sitt privata sovgemak medan den rosenrasande och kärlekssvultna drottningen stod utanför, bankade på dörren och skrek på tyska: ”Öppna dörren! Jag är drottningen!”

Drottning Viktorias och prins Alberts äktenskapliga lycka

De många kärleksakterna utmynnade i att Viktoria alstrade inalles nio barn till världen. Drottningen var dock ingen kärleksfull moder och, intygade hennes läkare, hatade grossesen över allt annat då denna tvingade henne att avstå från älskog eftersom dåtidens rön gjorde gällande att sex under graviditeten kunde vara direkt farligt för fostret. Prins Albert, som i sin ungdoms glans dagar hyllades som en tysk Adonis, hade med åren blivit både skallig och oerhört korpulent och dog i tyfoidfeber år 1861, endast 42 år gammal. Hovskvallret lät förtälja att Alberts fysiska degeneration och förtidiga död berodde på att den sexuellt omättbara drottningen ”fullständigt slitit ut honom”.

Eftert Alberts död tog Victoria en burdus och gravt alkoholiserad skotte vid namn John Brown till älskare. Drottningen chockade samtiden genom att bryta mot såväl sociala konventioner som gängse sedlighetsmoral då hon insisterade på att dela sovgemak med Mr. Brown. Kärleksaffären blev så pass uppmärksammad att den republikanska pressen föraktfullt kallade drottningen Mrs. John Brown.

Den ryktas också om att Victoria och John Brown i hemlighet ingick ett morganatiskt äktenskap men det har aldrig kunnat bekräftas. Emellertid visade det sig när man öppnade drottningens sarkofag att hon begravits med prins Alberts balsamerade hand på sin ena sida och ett porträtt på John Brown på den andra. Etter värre var att förlovningsringen på hennes finger hade tillhört John Browns sedan länge avlidna moder.

John Brown avled år 1883 vilket fick till följd att Viktoria, vars aptit för passion långt ifrån var stillad trots en aktningsvärd ålder, sökte sig en ny älskare. Drottningens nya ”toyboy”, om uttrycket tillåts, blev till hovets konsternation en ung och stilig indisk betjänt vid namn Abdul Karim. Karims förtjänster i sängkammaren gav honom en post som drottningens rådgivare och framledes brännmärkte Viktoria alla som hade modet att säga emot den nya gunstlingen som rasister.

Drottning Viktoria tillsammans med sin alkoholiserade älskare John Brown

Annonser

Den vilda jakten på diamanten

2010/10/25 § Lämna en kommentar

Den legendomspunna jättediamanten Koh-I-Noor, länge ansedd som världens största och dyrbaraste ädelsten, har under hela sin existens haft en närmast suggestiv inverkan på sina ägare och deras rovgiriga banemän. Få värdeföremål har under historiens lopp bytt ägare lika många gånger som Koh-I-Noor, och flertalet av dessa har gått kvalfyllda öden till mötes. Inte konstigt att den äldsta bevarade skriftlig källa som berör diamanten, daterad till 1306, också varnar för den förbannelse som ovillkorligen drabbar de (män) som förfogar över den: ”Innehavaren av denna diamant kommer att äga världen, men därutöver också få erfara allt dess lidande. Ty bara Gud eller en kvinna kan bära den utan att förgås”.

Koh-I-Noor, vilket betyder ”berg av ljus”, grävdes fram i de norra delarna av Indien (oklart när), och blev omgående ett vida eftertraktat och mytomspunnet värdeföremål som gick i arv i den för tillfället mäktigaste furstefamiljen. När den mongoliskättade usurpatorn Babur (1483-1530) tillskansade sig herraväldet över norra Indien, i och med sin snillrika seger vid Panipat 1526, utgjorde Koh-I-Noor den enskilt mest lysande krigstrofén. Baburs bestående livsverk var skapandet av Moguldynastin, vars ledande medlemmar skulle stoltsera som innehavare av den praktfulla diamanten i 213 år.

Ett av många offer för Koh-I-Noors förbannelse var den kärlekskranke Shah Jahan (regent 1627-1658), som lät installera diamanten i sitt nyuppförda sagopalats Taj Mahal. Efter ett långt liv omgiven av lyx och flärd blev denna under sina sista och sjukdomsmärkta levnadsår fängslad av sin äregiriga och religiöst intolerante son, Aurangzeb (1658-1707), som omgående satte sig för att hänsynslöst oskadliggöra sina äldre och yngre bröder. Den tungsinta fadern hann knappt stänga sina ögon före det att den fundamentalistiska sonen lyckats i sitt blodiga värv, och därmed var den långa och kulturellt blomstrande epoken av religiös tolerans i Mogulriket definitivt förbi. Aurangzeb skickade Koh-I-Noor till en påstått skicklig diamantslipare för att ytterligare bättra på dess förföriska lyster. När den älskade dyrgripen så småningom återbärgades fick emellertid den koleriskt lagde despoten en ordentlig chock. Den inkompetenta charlatanen som utgjort sig för att vara diamantslipningens obestridliga nestor hade lyckats med konststycket att reducera Koh-I-Noors vikt, och därmed värde, från 793 karat till 186 karat. Aurangzebs frånfälle 1707 symboliserar slutet på Mogulrikets storhetstid, som hädanefter kom att präglas av anarki och sönderfall.

Tillståndet av kaos och förvirring kom inom kort att utnyttjas av den brutala persiska uppkomlingen Nadir Shah (1736-1747) som inom kort blev en maktfaktor av oanade proportioner i regionen. Trots sin enkla bakgrund som en simpel stråtrövare gjorde den sluge Nadir kometkarriär och kunde 1736, efter att fördrivit såväl afghaner som ottomaner från landet, utropa sig till Shah. År 1738 invaderade han norra Indien och besegrade den hopplöst underlägsna Mogulhärskaren Muhammed Shahs oregerliga armé vid Karnal 1739. Muhammed Shah togs tillfånga men lyckades utverka så att han själv släpptes och att hans rike förskonades från ytterligare plundring genom att erbjuda sin maktfullkomliga rival nycklarna till den kungliga skattkammaren.

Till sin stora besvikelse kunde Nadir Shah inte finna Koh-I-Noor bland de sagolika skatter Moguldynastin samlat på sig under två århundraden, och misstänkte givetvis Mohammed Shah för att undanhålla trofén från honom. Om man får tro legenden så skulle emellertid en försmådd kurtisan förtäljt den persiska erövraren att Mohammed Shah alltid bar diamanten gömd i sin turban. För att kunna lägga vantarna på diamanten lät därför Nadir Shah arrangera en storslagen festivitet, vars ostentativa syfte var att celebrera freden mellan de forna antagonisterna. Mitt under pågående festligheter insisterade Nadir på att denne och Mohammeds nyvunna brödraskap skulle befästas genom att man, enligt god orientalisk sed, bytte turbaner. Mohammed Shah kunde inte gärna neka utan var tvungen att motvilligt erbjuda sin betvingare Koh-I-Noor. Nadir Shah återvände därefter glad i hågen med sin dyrgrip till Persien.

Efter sin återkomst till Persien blev den koleriske potentaten, till sina officerares stora förfäran, allt mer paranoid och maktsjuk. Dessa ingick 1747 en sammansvärjning och lät mörda Nadir Shah, vars närmaste anförvant inledde en blodig klappjakt på sina släktingar och inom kort själv fick sina ögon utstuckna. I det kaos som följde lyckades en av Nadirs forna vapenbröder, Ahmed Abdali, lägga rabarber på Koh-I-Noor och föra denna till Afghanistan där han också utropade sig till Shah. Efter Ahmeds död bröt hans rike snabbt samman då olika fraktioner började bekriga varandra. En av förlorarna i dessa fraktionsstrider, Shah Shuja, lyckades omsider att överta ägandeskapet av Koh-I-Noor och valde efter att hans arméer blivit tillintetgjorda att 1810 söka skydd hos sikhernas självsvåldiga härskare i Punjab, Ranjit Singh (1780-1839), även kallad ”Lejonet av Punjab”.

Denna var väl insatt i diamantens historia och litade inte ett ögonblick på Shah Shuja som dyrt och heligt bedyrade att han saknade all vetskap om vart Koh-I-Noor kunde tänkas ha tagit vägen. Efter att ha låst in sin gäst och förnekat denna mat och vatten under två dygn insåg emellertid Shah Shuja att livet var honom kärare än diamanten, och avstod följaktligen Koh-I-Noor till sin bryska värd. När Ranjit Singh sedermera avled 1839 följde historien sitt gängse mönster och sikhernas rike kom att uppleva ett decennium av kaos och anarki vilket kunde utnyttjas av britterna som 1849 slutligen lyckades lägga under sig Punjab. I fredstraktaten utfäste sig sikherna att avstå Koh-I-Noor som omgående och för alltid lämnade Indien och skickades till England och drottning Victoria.

Sedan dess har diamanten burits av såväl drottning Victoria som drottningmodern Elizabeth, vilka i egenskap av sin kvinnlighet naturligtvis varit förskonade från förbannelsens verkningar, och Koh-I-Noor ingår numera bland de brittiska kronjuvelerna. Att dyrgripen verkar ha funnit en fristad i England har emellertid inte avblåst jakten på diamanten utan denna fortgår likväl fortfarande om än med andra medel. Både Indien och Pakistan har vid upprepade tillfällen under 1900- och 2000-talet begärt att få Koh-I-Noor återbördad till sitt ”rättmätiga hemland”. Likadant gjorde talibanregimen i Afghanistan år 2000. Hitintills har dock den brittiska regeringen enträget vägrat att uppge sitt ägandeskap.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade VictoriaLuriks Anakronismer.