Brittiska stekare: Historien om ”the Sublime Beefsteak Society”

2014/01/20 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om den viktorianska och edvardianska noblessens excentriska och sekteristiska sammanslutningar under det brittiska imperiets glansdagar. Flertalet av dessa exklusiva föreningar, oftast enbart öppna för de mest välbesuttna inom den av ett ymnighetshorn så välbeskänkta brittiska adeln, kunde allt som oftast visa upp ett imposant persongalleri av bisarra karaktärer. Frågan är om någon sådan aristokratisk sammanslutning i grunden varit lika excentrisk och genuint konservativt brittisk som ”the Sublime Beefsteak Society”.

”The Sublime Beefsteak Society” grundades 1735 i London av ett kotteri av sybaritiska brittiska adelsmän och kulturpersonligheter som hade det gemensamt att de alla uppskattade en god biffstek. Valet av biffsteken som kotteriets berörelsepunkt var minst lika mycket politisk som den var kulinarisk. Den exklusiva klubben vände sig nämligen med aversion emot franska kulinariska influenser som, in deras mening, kontaminerade det brittiska samhället. Gräddsås, rödvin och grodlår gjorde sig, med andra ord, icke besvär. Istället skulle man medelst gommarna celebrera det genuint brittiska: Biffsteken och alla dess okryddade accessoarer.

”The Sublime Beefsteak Society” var, som sagt, en ytterligt aristokratisk och exklusiv sammanslutning; en överklassklubb i modern terminologi (kvinnor var givetvis inte tillåtna att delta i sällskapet). Under glansdagarna under mitten av 1700-talet tillät föreningen enbart 24 medlemmar, och man höll, i sann konservativ brittisk anda, stenhårt på reglementet. Exempelvis tillåts inte prinsen av Wales, sedermera George IV (1762-1830), att delta i gästabuden. Han fick, som alla andra, snällt vänta på sin tur och hoppas på att en av föreningens gourmander skulle tröttna på den ensidiga menyn eller helt sonika avlida.

Den elfte hertigen av Norfolk - också känd som "the Drunken Duke".

Den elfte hertigen av Norfolk – också känd som ”the Drunken Duke”.

Av alla underligheter förknippade med ”The Sublime Beefsteak Society” kan nämnas att alla kypare och uppassare tilltalades ”Charles”, oavsett deras verkliga namn. Föreningens medlemmar kunde också kännas igen på sina munderingar och valspråket fastsytt på dessa: ”Biffstek och Frihet”. Av alla excentriska karaktärer som vid ett eller annat tillfälle gjort soaré på föreningens middagar genom tiderna tog nog hertigen av Norfolk (1746-1815) (också känd som ”the Drunken Duke”) ändå priset. Denna biffsteksälskande festprisse hade för vana att skölja ned sin biffstek med tre flaskor portvin varefter han stämde upp i högstämd sång som i regel inte slutade förrän den goda hertigen stupade. Därpå fick tjänarna bära ut den kraftfulle karlen och lasta upp honom på en liten knubbig ponny som troget stod och väntade utanför föreningens lokaler. Ponnyn satte sedan av med den ofta medvetslösa hertigen till dennes marker som var belägna åtskilliga kilometer därifrån.

Under den viktorianska eran började dock det en gång så stolta sällskapet långsamt att falla samman. Medlemmarna deltog allt mer sällan i föreningens gästabud och när ”The Sublime Beefsteak Society” slutligen stängde sina dörrar år 1867 bestod middagarna sedan en tid tillbaka enbart av två gäster. Föreningen skulle dock inom kort få en renässans. Redan 1878 hade en efterträdare till ”The Sublime Beefsteak Society” upprättats och denna lever kvar ön idag. Sedan nystarten har dock en liten men ytterligt kontroversiell nymodighet införts: kvinnor är numera tillåtna att delta i de gourmandiska utsvävningarna, men endast som gäster. Skaran brittiska berömdheter som varit medlemmar i den anrika föreningen är imponerande och innehåller bland andra scoutrörelsens grundare Robert Baden-Powell (1857-1941) och den konservativa premiärministern Harold Macmillian (premiärminister 1957-1963).

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd "The Sublime Beefsteak Society's" traditionella middagsuniform.

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd ”The Sublime Beefsteak Society’s” traditionella middagsuniform.

Annonser

Victoria´s Secret – for real; Sanningen om drottning Viktorias sexliv

2012/08/26 § Lämna en kommentar

Den långa viktorianska eran i Storbritanniens historia, som i princip sammanfaller med den senare delen av 1800-talet, har gått till hävderna som en tid när undanträngandet av sexualiteteten och stoiskt förtryckande av libidon var en aristokratisk folksport och bigotteri nära nog utgjorde ett honnörsord. En välkänd historisk skröna, om än överdriven, gör exempelvis gällande att viktorianerna maniskt skylde stolsben med dukar eller annan dekor då dess former i annat fall påminde om sensuella och välsvarvade kvinnoben. Den som i historieböckerna förkroppsligat den trångsynta viktorianska sexualmoralen och som lånat perioden sitt namn var som bekant den seglivade drottningen Viktoria I (regent: 1837-1901).

En ofta citerad anekdot av tvivelaktig äkthet behandlar drottningens trogna kammarjungfru (i vissa versioner är kammarjunfrun utbytt mot en av drottningens döttrar) som inför sin stundande bröllopsnatt sökte stöd och råd hos Viktoria. När kammarjunfrun lite genant frågade drottningen hur hon skulle bete sig på bröllopsnatten svarade den åldrade monarken att: ”blunda och tänk på imperiet”. Även i realpolitiken verkar Viktorias kompromisslösa inställning till sexualiteten ha lyst igenom; hon instruerade bl.a. sitt parlament att inte lagstifta emot lesbiska förhållanden, inte för att hon på något sätt kände sympatier med gruppen som sådan utan för att hon betraktade sexuell njutning mellan två kvinnor som en fysisk omöjlighet.

Till saken hör att drottningen i själva verket inte alls var någon prudent puritan vad sex anbelangar utan tvärtom något av en njutningslysten epikuré på sexualitetens räjong. År 1840 gifte sig den kärlekskranka drottningen med sin effeminerade 18-åriga kusin prins Albert av Sachsen-Gotha. Redan före giftermålet ryktades det om att Albert var latent homosexuell och på frågan varför han inte sått sin vildhavre före förlovningen med drottningen svarade den osäkre  prinsen att kvinnor: ”That species of vice disgusts me”.

Det stod genast klart för parets omgivning att Victoria var den sexuellt aggressiva kontrahenten i förhållandet medan  stackars Albert gjorde sitt bästa för att undslippa drottningens ”omfamningar”. Allehanda hovdignitärer visste att berätta om hur Albert ofta låste in sig i sitt privata sovgemak medan den rosenrasande och kärlekssvultna drottningen stod utanför, bankade på dörren och skrek på tyska: ”Öppna dörren! Jag är drottningen!”

Drottning Viktorias och prins Alberts äktenskapliga lycka

De många kärleksakterna utmynnade i att Viktoria alstrade inalles nio barn till världen. Drottningen var dock ingen kärleksfull moder och, intygade hennes läkare, hatade grossesen över allt annat då denna tvingade henne att avstå från älskog eftersom dåtidens rön gjorde gällande att sex under graviditeten kunde vara direkt farligt för fostret. Prins Albert, som i sin ungdoms glans dagar hyllades som en tysk Adonis, hade med åren blivit både skallig och oerhört korpulent och dog i tyfoidfeber år 1861, endast 42 år gammal. Hovskvallret lät förtälja att Alberts fysiska degeneration och förtidiga död berodde på att den sexuellt omättbara drottningen ”fullständigt slitit ut honom”.

Eftert Alberts död tog Victoria en burdus och gravt alkoholiserad skotte vid namn John Brown till älskare. Drottningen chockade samtiden genom att bryta mot såväl sociala konventioner som gängse sedlighetsmoral då hon insisterade på att dela sovgemak med Mr. Brown. Kärleksaffären blev så pass uppmärksammad att den republikanska pressen föraktfullt kallade drottningen Mrs. John Brown.

Den ryktas också om att Victoria och John Brown i hemlighet ingick ett morganatiskt äktenskap men det har aldrig kunnat bekräftas. Emellertid visade det sig när man öppnade drottningens sarkofag att hon begravits med prins Alberts balsamerade hand på sin ena sida och ett porträtt på John Brown på den andra. Etter värre var att förlovningsringen på hennes finger hade tillhört John Browns sedan länge avlidna moder.

John Brown avled år 1883 vilket fick till följd att Viktoria, vars aptit för passion långt ifrån var stillad trots en aktningsvärd ålder, sökte sig en ny älskare. Drottningens nya ”toyboy”, om uttrycket tillåts, blev till hovets konsternation en ung och stilig indisk betjänt vid namn Abdul Karim. Karims förtjänster i sängkammaren gav honom en post som drottningens rådgivare och framledes brännmärkte Viktoria alla som hade modet att säga emot den nya gunstlingen som rasister.

Drottning Viktoria tillsammans med sin alkoholiserade älskare John Brown

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade viktorianerLuriks Anakronismer.