När USA blev ett kejsardöme; historien om den excentriske Norton I

Joshua Abraham Norton föddes i London år 1819 men växte upp i det brittiska Sydafrika. År 1849 tog han sitt fadersarv och etablerade sig som framgångsrik entreprenör på bostadsmarknaden i San Francissco. Emellertid gjorde den unge finanshajen sinom tid en makaber missbedömning och förlorade år 1859 alla sina tillgångar på handeln med och försäljningen av ris. Joshua tog inte detta ekonomiska nederlag särdeles väl och blev inom kort fullständigt sinnesförvirrad.

Några månader efter sin personliga bankrutt dök den gode Joshua upp på det lokala tidningskontoret,  iklädd en amiralsuniform med guldepåletter, och begärde att tidningen skulle publicera en formell proklamation signerad ”kejsare Norton I”. I sin proklamation, som tidningen ansåg så underhållande att den publicerades på förstasidan, stadfäste Joshua (Norton I) att han antagit kejsartiteln på San Francisscos invånares uttryckliga önskan, och att han nu var att betrakta som ”Mexikos beskyddare och kejsare över dessa förenta stater”.

Denna absurda proklamation möttes med allmän acklamation bland San Francisscos invånare som genast tog den självutnämnda kejsaren till sina hjärtan. De nästkommande tjugo åren ägnade den sinnesförvirrade kejsaren åt  att inspektera varje kvadratcentimeter av San Francissco, juvelen i ”kejsarriket”, samt med att författa allehanda propåer till kongressen, amerikanska lokalpolitiker och en och annan utländsk monark (han ska bl.a. ha försökt fria till Storbritanniens drottning Victoria I)

Under sin tid som kejsare dinerade Norton I gratis på stadens finare restauranger och erbjöds kostnadsfri logi på San Francisscos lyxhotel. På operan hade Norton I tre säten på första raden permanent bokade för sig själv och för sina två hundar. När den ena av dessa hundar, Lazarus, avled deltog över 10 000 av stadens invånare på begravningen för att trösta sin förkrossade kejsare som dagen till ära furnerat sig i en påvlig utstyrsel. Utöver detta kan också nämnas att Norton I tillverkade sina egna kejserliga sedlar, vilka godtogs som betalningsmedel runt om i San Francissco.

Kejsarens politik kan milt uttryckt betraktas som kapriciös. I sina proklamationer befallde Norton I att partiväsendet skulle upplösas, kongressen avgå och regeringsmakten flyttas från det förhatliga Washington. Å andra sidan lyckades kejsar Norton I egenhändigt avstyra en större progrom riktad mot San Francisscos kinesiska minoritet, och under inbördeskriget erbjöd han nordstaternas Abraham Lincoln (1809-1865) en regelrätt allians, och lovade därtill att ställa sina ”kejseliga trupper” till dennes förfogande. Norton I var, som många andra i den amerikanska västern, slaveriets svurna fiende.

Än mer besynnerligt ter det sig att det fullständigt vansinniga kejsaren i sina ideliga proklamationer bönföll världsamfundet att grunda ett ”Nationernas Förbund” för att säkra freden i världen. Idén kom att förverkligas i kölvattnet av första världskriget. Likaså föreslog Norton I konstruktionen av en gigantisk hängbro för att knyta samman San Francisscos stadsdelar; detta närmare 80 år innan Golden Gate bron slutligen färdigställdes. Således var Norton I något av en visionär.

I janurai 1880 kollapsade kejsar Norton I på väg till en kvällsföreläsning. Han avled på vägen till sjukhuset. Även om få utanför Kalifornien tog notis om det amerikanska kejsardömets fall så uppges det att den efterföljande begravningen bevistades av så många som 30 000 sörjande. Den galna kejsaren har alltsedan dess varit något av en kär symbol för San Francissco, vilket inte minst märktes år 1980 då staden med pompa och ståt firade 100-års jubileet av Nortons död. 

Kejsare Norton I

Sacrebleu i det blå; om historiens enda luftballongsduell

Många märkliga dueller har utspelat sig under historiens gång och inte sällan har anledningen varit svartsjuka. Så var även fallet när två fransmän, monsieur de Grandpre och monsieur de Pique, en vacker sommardag i Paris år 1808 bestämde sig för att en gång för alla göra upp. Orsaken till de två kärlekskranka fransmännens lust att ha ihjäl varandra hette mademoiselle Tirevit och var en berömd danserska vid  operan. Tirevit hade uppvaktats av de båda nämnda herrarna och med liv och lusta inlett ett förhållande med dem båda. Som triangeldramer inte sällan slutar skulle även detta tilländalöpa när herrarna i fråga blev uppmärksamma på att de inta var ensamma om mademoiselle Tirevits kärlek. 

Som ofta är fallet riktades ingen ilska mot dubbelspelaren i fråga, i den kränkta ärans namn utmanade de försmådda gentlemännen istället varandra på duell om Tirevits hjärta. Nu förhöll det sig som så att båda dessa män ägde excentriska själar och ansåg sig ha ”svävande intellektuella krafter” – ingen verkar ens i samtiden riktigt ha begripit vad man avsåg – vilket skulle kunna förklara det anmärkningsvärda beslutet att utkämpa duellen från två luftballonger.

Så kom den där sommardagen när uppgörelsen skulle stå och som väntat tilldrog spektaklet sig en stor skara vittnen. Man klev i god ordning upp i varsin väntande varmluftsballong tillsammans med sina sekonder och började till folkets förtjusning sakteligen stiga mot skyn. När man nått 2000 fots höjd och var på ett avstånd från varandra om 80 yards brände ett skott av från de Piques gevär, kulan missade och nu var det de Grandpres tur att visa sin skicklighet. Om de Grandpres var en usel skytt eller bara skrupelfri och intelligent må man tvista om men han valde ett betydligt större mål än de Piques profil. Hans skott träffade motståndarens ballong och fick korgen att tippa, vilket fick till följd att både de Piques och hans arme sekond störtade mot döden.

Huruvida de Grandpres fick ihop det med Tirevit eller ej förtäljer inte historien, men efter att han haft ihjäl sin rival svävade han lugnt vidare – förnöjsamt smuttandes på ett glas champagne på klassiskt franskt 1800-tals manér kan man tänka – tills dess att han lugnt och stilla landade ett par mil utanför Paris.

Klassisk duellåda som fanns att köpa under 1800-talet

Röde Karlsson; Astrid Lindgren i Sovjetunionen

Att Astrid Lindgrens älskade barnbokskaraktärer är omhuldade såväl i Sverige som utomlands torde inte vara förvånande för någon. Att den tillgivenhet vi svenskar delgivit henne genom åren har matchats och delvis också överträffats av generationer av sovjetiska och post-sovjetiska barn ter sig dock mer frapperande. Att som företrädare för ett degenererat borgarsamhälle överhuvudtaget slå sig in på den sovjetiska bokmarknaden var imponerande i sig, och att därutöver fullständigt dominera den var nära nog fantastiskt och försatte den auktoritära sovjetstaten i kulturpolitiska bryderier. 

I särklass mest populär i Sovjetunionen bland alla Astrid Lindgrens älskade karaktärer var utan tvekan antihjäten Karlsson på taket. I hemlandet Sverige är åsikterna om den gode Karlssons eskapader traditionellt blandade , och propellergubben ifråga kvalar inte in på top-five listan över Lindgrens populäraste sagokaraktärer. Anledningen till detta är att många föräldrar såväl som barn avfärdat Karlsson på taket som en dryg, egocentrerad narcissist som uppfattats som något av en sagovärldens mobbare. 

I Sovjetunionen var det just dessa egenskaper som gjorde Karlsson på taket till både barnens och de vuxnas nationalklenod. I ett samhälle där uniform statsfinansierad kollektivism utgjorde honnörsordet var Karlsson på takets heterodoxa individualism och inåtvända existensialism både nydanande och uppfriskande. Visserligen omarbetades vissa episoder av Karlssons leverne av den sovjetiska censuren för att göra protagonisten mer ideologiskt korrekt, men Karlssons kvintessentiella anti-sociala stämpel tvättades ingalunda bort.

Förutom Astrid Lindgrens extraordinära författarådra berodde mycket av Karlssons genomslag i Sovjetunionen på den världsberömda tecknaren Boris Stepantsevs spartanska om än genialiskt utformade spelfilmer från 1968 respektive 1971.   

När Rysslands ambassadör till Sverige, Boris Pankin, presenterade Lindgren med det faktum att Karlsson på taket ska ha varit den mest lästa boken i Ryssland nästefter Bibeln ska den alltid lika kvicktänkta Astrid ha svarat: ”Underligt, jag visste inte att Biblen var så populär i Ryssland”. När Sveriges statsminister Ingvar Carlsson besökte Ryssland i början av 1990-talet lamenterade dennes värdar att han i fysik och utstyrsel, sitt efternamn till trots, inte var mer lik Karlsson på taket.

Astrid Lindgren gjorde också viktiga samhällspolitiska inlägg i den sovjetiska reformdebatten som fått hennes gloria att lysa än klarare i de baltiska staterna. 1987 skrev hon till Sovjetunionens generalsekreterare Mikhael Gorbachev (1985-1991) och  reciterade en svensk pojke som orade sig över ett nytt krig som skulle påverka barnen i världen. Gorbachev svarade att Sovjetunionen skulle göra allt i sin väg för att förebygga ett sådant scenario. 1991, när sovjetiska stridsvagnar invaderade den bångstyriga litauiska huvudstaden Vilnius, sände Lindgren ännu ett brev till den sovjetiske generalsekreteraren där hon ondgjorde sig över att han brutit sitt löfte och orsakat otaliga baltiska barn obeskrivlig harm.  

Boris Stepantsevs Karlsson avbildad på ett ryskt frimärke från 1992

Livmoder till middag; det romerska köket

Marcus Gavius Apicius (levde under första århundradet e. Kr) är en av historiens tidigast namngivna gourmander. Han ägde en säregen passion för kokkonsten och allhända smaker vilket – i kombination med romarnas uppfattning om att allt som inte var direkt livsfarligt gick att äta – resulterade i en trevlig kokbok med allhända intressanta recept: Apicius kokbok. Emellertid hävdar somliga att nämnda kokbok i själva verket författades någon gång på 300 – eller 400-talet, Apicius kan således inte vara upphovsmannen men av tradition låter man hans namn ingå i bokens titel. Andra hävdar lika bestämt att vår gourmand är författaren.

Apicius kokbok präglas av ohämmad dekadens vilket förklarar varför man har kopplat ihop denna med vår protagonist som vi skall återkomma till. Den vanlige plebejens spis var varierad men mycket enkel, i huvudsak bestod denna av bröd, oliver, bönor och vin. Till vardags var man vegetarianer även om kött förekom vid diverse tillfällen. Detta känner man till dels genom skriftliga skildringar av olika romare under imperiets historia, utgrävningar i Pompejis och Heracliums avfallshögar har bekräftat den bilden.

Överklassen – de rikaste patricierna – däremot levde inte i enkelhet man festade på allt som rörde sig och desto mer exotisk huvudråvaran var desto bättre. Apicius skrev: ”Du plockar en flamingo, tvättar den, binder upp den och lägger den i en kastrull med lock. Du tillsätter vatten, salt, dill och vinäger. När spadet kokat ned till hälften lägger du i purjolök och koriander och kokar. På samma sätt kan du tillreda papegojor.”

Caligula ska ha varit förtjust i tunga från näktergal vilket även andra kejsare ska ha uppskattat som en liten men behändig munsbit. En fågel som sjöng så vackert borde rimligtvis äga en välsmakande tunga resonerade man. Andra läckerheter som kunde stå på kejsarens bord var strutshjärna, möss i honung och rullade vallmofrön. Ett magstarkt recept som kan bli svårt att återskapa är muräna uppfödd på dränkta slavar, men detta uppskattades vid kejserliga fester. Vid dessa tillfällen fick gästerna själva välja en levande fisk som man vanligen dränkte i en hink med ättika.

Apicius kokbok är fylld med intressanta delikatesser. Grisspenar kräver att man kokar dem en rejäl stund, varefter man binderihop dessa med hjälp av vass och kryddar. Därefter steker man dem på ett halster i ugnen, såsen samlas upp och kryddas, vin tillsätts och därefter häller man såsen över spenarna. Apicius beskriver även en rätt gjord på fylld livmoder från gris. Själva fyllningen tycks ha kunnat bestå av vad som helst. Romarna var överhuvudtaget förtjusta i att fylla djur med andra djur eller rätter. Svin kunde serveras fylld med levande sparvar som flög ut vid trancheringen. Andra djur kunde serveras fyllda med korv och blodpudding.

Apicius älskade verkligen mat, en kärlek som drev honom mot hans undergång, dock åt han inte ihjäl sig. När endast 10 000 000 sestertier (en avsevärd summa) återstod av hans förmögenhet tog han sig själv av daga i rädsla för att lida svältdöden.

Kejserlig fest. Här återgiven i den skandalomsusande filmen Caligula 1979

Vita huset i lågor; Storbritanniens revansch år 1814

I juni år 1812 förklarade president James Madison (1809-1817) Storbritannien krig. De skenbara orsakerna bakom krigsförklaringen var britternas blockering av europeiska hamnar, deras komprometterande belägenhet att överrumpla och genomsöka amerikanska handelsfartyg, samt deras framgångsrika försök att beväpna de nordamerikanska stäppindianerna med moderna skjutvapen.

I verkligheten var detta blott ursäkter som Madisons regering begagnade sig av för att uppnå storpolitiska ändamål. Den primära anledningen till Förenta Staternas krigsförklaring var istället drömmen om att erövra det brittiska Kanada och skapa en amerikansk federation som sträckte sig från mexikanska golfen till Nordpolen. Tillfället syntes utmärkt då britterna var fullt upptagna med att bekämpa Napoleon på den europeiska kontinenten och bara hade oprövade reservtrupper förlagda i Nordamerika.

Trots Madisons storsvullna förmaningar och de brittiska armékårernas prekära läge blev kriget till en början en stor besvikelse för amerikanarna. De tre arméer som marscherade mot brittiska Kanada blev tämligen enkelt nedhuggna av indianer som föredrog brittiskt beskydd framför förödande amerikansk expansionism. De kontingenter som faktiskt lyckades ta sig in i Kanada blev snabbt utkörda och redan i augusti 1812 hade britterna erövrat Detroit. Kriget skulle därefter i huvudsak utspela sig på den amerikanska skådeplatsen.

Efter slaget vid Bladensburg den 24 augusti 1814 lyckades en brittisk styrka på cirka 2 500 man under befäl av general Robert Ross inta den amerikanska huvudstaden. Under ouppklarade omständigheter satte britterna igång att eldhärja Washington, och stora delar av den unga nationens hjärta, Vita Huset, brändes ned till grunden. Rökpelaren från den pyrande nationalsymbolen ska ha kunnat åses så långt bort som i Baltimore.

Skövlingen av Washington fick ingen avgörande effekt på krigets utveckling men opinionen i Storbritannien vände sig i raseri mot den barbariska bränningen av Vita Huset. Kriget avslutades i december samma år på basis av status quo genom fredfördraget i belgiska Gent.

För amerikanarna har kriget traditionellt tolkats som ett andra frihetskrig där de modiga före detta kolonisterna slutligen lyckades kasta av sig det brittiska oket. Att amerikanarna dessutom lyckades förinta flera fientligt inställda indianska stamsamhällen under krigets gång skulle med tiden visa sig vara av stor vikt då detta föranledde amerikanska kolonister att i oanade proportioner vallfärda västerut över ursprungsbefolkningens lik. Eldhärjningen av Vita Huset, vars symboliska aspekter stundtals varit suggestiva, har dock medvetet förträngts på senare år i kölvattnet av 11 september 2001 då man önskat framställa Al-Qaidas brutala förstörelse av ett amerikanskt landmärke som ett unikt fenomen i den unga nationens historia.

Skövlingen av Washington år 1814 med det brinnande Vita Huset i bakgrunden

Att titta snett är rätt; om mayaindianernas säregna skönhetsideal

”Vill man vara fin får man lida pin” lyder ett gammalt – och sant – ordstäv. Att fundera ut märkliga och smärtsamma skönhetsideal tycks vara en universell egenskap hos människan. Kineserna hittade på liljefötter (man lindade kvinnors fötter så hårt att de blev missbildade och omöjliggjorde en normal gång). På 1600-talet i Europa skulle en respekterad man mer än gärna vara hälsofarligt fet i motsatts till tidens kvinnor vars korsetter snördes hårt i syfte att få en timglasformad kropp. Katarina de’ Medici (1519 – 1589) krävde att hennes hovdamer inte skulle mäta mer än 31, 5 cm runt midjan, ett ideal som höll i sig långt fram i tiden.

Även om man kan förfasas över dessa påfund i skönhetens namn bleknar dessa i jämförelse med de smärtsamma skönhetsidealens verkliga koryféer: mayaindianerna. Maya är ett samlingsnamn för en rad olika folk i Centralamerika som delade religion och kultur samt talade närbesläktade språk. Mayakulturen tillhör de verkligt gamla, den förklassiska perioden räknar man så långt tillbaka som 2500 f. Kr. När Hernan Cortés gjorde processen kort med mayas nordliga grannar, aztekerna, på 1500-talet var mayakulturen redan på upphällningen.

Således hade maya tusentals år på sig att fundera över vad verklig skönhet innebar och resultatet framstår onekligen som synnerligen exotiskt för alla utomstående. De ansåg att en konformad skalle var bland de vackraste attribut en människa kunde bära. Eftersom människan har en rund skalle krävdes det att man lindade spädbarnens skallar när fontanellen fortfarande var mjuk och formnbar. Vanligtvis använde man ett tygstycke som drogs åt hårdare högre upp på hjässan och på så vis fick mayababyn en konformad skalle.

Man kan tänka att det var av särskild vikt att mayakungar ägde ett behagfullt utseende, varför man också lade stor möda vid att forma deras huvuden. Kungen K’inich Janaab’ Pakal (603 – 683 e. Kr.) var i synnerhet utsatt för mayas förkärlek till koner. I hans fall räckte det inte med ett hårt åtdraget tygstycke, i sin iver att forma en konskalle av sällan skådad art klämde man fast hans huvud mellan två träplankor. Detta ingrepp orsakade en fördjupning i pannan och skadade näsryggen. För att råda bot på detta inte särskilt granna anletsdrag tvingades kungen bära en utfyllnad och en näsryggsprotes av ett gipsliknande material. Dock tog den arme kungens lidande inte slut där, man praktiserade hela mayas arsenal av skönhetsförbättrande åtgärder på honom. Hans tänder filades ned till dess att de liknade uppochnedvända T:n. Maya brukade även borra hål i tänderna och fylla dessa med jade vilket gav ett gröngnistrande leende.

I dagens västerländska kultur är ansiktets symmetri av essentiell vikt för det samlade skönhetsintrycket, maya hade en helt annan mening. Man uppfattade skelögdhet som något utomordentligt upphetsande och tilldragande. Detta åstadkoms genom att man fäste en liten kula mittemellan babyns ögon och som en konsekvens av babyns försök att fokusera blicken på kulan uppstod en bestående skelögdhet. Således spenderade mayaindianerna dagarna i ända med att titta snett på varandra.

I mitten står K

Galenskapare utan After Shave; mentalsjukvårdshistoriens tre ledande dödsänglar

Mentalsjukhus tycks utgöra en suggestiv favoritmiljö bland regissörer när skräckfilm står på agendan. Fenomenet är intressant såtillvida att flera av dessa presenterar patienterna som hjälplösa offer i händerna på excentriska och överdrivet sadistiska läkare. Bilden av läkare och psykiatriker inom mentalvården som dessa filmer förmedlar är ingalunda tagen ur luften utan bygger på fakta och hörsägen om verkliga personer verksamma inom mentalvården under 1900-talets inledningsskede.

En tidig nydanare på området var den ungerska neurologen Ladislav Joseph von Meduna som intresserade sig för sambandet mellan schizofreni och epilepsi. Von Meduna var nämligen fast övertygad om att schizofrena patienter som utvecklat epilipsi sinom tid befriades från sina schizofrena symptom. Följdakteligen blev det nödvändigt att på medicinsk väg framkalla de somatiska symptom – kramper och okontrollerade ryckningar – som kännetecknade epileptiska anfall.

Genom ivrigt experimenterade på marsvin trodde von Meduna att han 1934 funnit en lämplig metod för att framkalla epileptiska anfall hos schizofrena patienter. Den s.k. ”krampterapin” som blev resultatet av forskningen prövades på 100-tals patienter och bestod i att det stackars offret injicerades med en blandning av kamfer (ämnet som gör att pingisbollar inte spricker) och olivolja. Dunderkuren orsakade patienterna okontrollerade och obeskrivligt plågsamma somatiska ryckningar som inte sällan utmynnade i allvarliga frakturskador. Även om von Meduna själv trott sig ha funnit ett universalmedel för botandet av schizofreni kom metoden sinom tid att dömas ut av en enig läkarkår.

Än större renommé rönte en viss Antonio Egas Moniz, som 1936 genomförde den första ”framgångsrika” lobotomioperationen på ”hysteriker”.  Moniz trodde att om man skar av vissa nervtrådar till hjärnans känslocentrum så skulle man kunna bota diverse grava psykiska åkommor. Rent metodologiskt innebar detta att man borrade ett hål i patientens skalle, som fortfarande var vid medvetande, och började rota runt i hjärnans innandöme med allehanda verktyg samtidigt som man ställde en mängd triviala frågor. När patientens mentala kapacitet grumlades såpass att denna inte längre kunde lösa enklare mattematiska problem ansågs operationen fullbordad.

Moniz lobotomi blev snabbt populär eftersom operation var både billig och enkel att genomföra, och även om protagonisten själv hävdade att han funnit universalkuren som kunde bota hysteriker så dog mängder av offren efter operationen. För sina medicinska förtjänster belönades Moniz med Nobelpriset år 1949. Emellertid försökte en f.d. patient, som Munoz påstått sig ha botat, mörda läkaren 1939 och efter denna incident var lobotomins uppfinnare tvungen att spendera resterande delen av sitt liv i rullstol.

Urtypen för den sadistiska och diaboliska mentalvårdaren torde emellertid vara den amerikanske psykiatikern Henry Cotton, länge föreståndare på det ökända New Jersey State Lunatic Asylum. Dr Cotton var övertygad om att mentalsjukdomar i allmänhet hade sin grund i infektioner av olika kroppsdelar, och då särskilt tänderna. Följden blev att Dr Cotton såg till att metodiskt avlägsna gaddarna på sina patienter.

Naturligtvis var det sällan som denna metod gav annat resultat än lidande. I dessa fall fortsatte i regel Dr Cotton att operera bort andra kroppsdelar som antogs vara infekterade av mentalsjukdom: tarmar, halsmandlar och en och annan livmoder. Det beräknas att cirka 45 % av hans patienter dog till följd av operationerna. Trots ringa resultat förblev Dr Cotton trogen sina egna verklighetsfrånvända teorier och när han själv genomled ett nervöst sammanbrott bad han att få sina tänder utdragna för att slippa den annalkande psykiska sjukdomsbilden. Han dog år 1933, men hans metoder levde kvar på sjukhuset fram till 1960-talet.

New Jersey State Lunatic Asylum där Henry Cotton härjade som värst under 1920-talet

Kvinnofri zon; om den autonoma munkrepubliken Athos

Efter Jesus korsfästelse ska – enligt en av otaliga legender rörande jungfru Marias öde – Jesu moder blivit omhändertagen av aposteln Johannes och levt en tid med honom i en stad i Mindre Asien. När de tillsammans var på väg hem från en resa till Cypern omkring år 100 e. Kr. (bibliska protagonister tenderar att uppnå en aktningsvärd ålder) blåste det upp och skeppet drev mot Grekland och den lilla halvön Athos. Väl där ska Maria ha bett till sin himmelska son att han skulle skänka henne landet hon kommit till. Jesus svarade omedelbart och lät sin röst dåna från himlen att hans egen mor kommit och att Athos nu tillhörde henne. Från och med nu skulle denna plats för all framtid vara en tillflyktsort för de förföljda.

En muntlig tradering höll berättelsen levande på Athos i flera hundra år och halvön kom att dra till sig otaliga eremiter och andra heliga enstöringar från hela det bysantinska riket. Man förklarade att där fanns det ingen världslig makt, Jungfrun var Athos obestridliga härskare. Under 800-talet känner man till att de första klostren ska ha grundats på platsen – även om det kan ha förekommit klosterverksamhet redan tidigare – och nu blev halvön en helig plats som bevarats i enlighet med traditionen genom historiens alla nycker fram till våra dagar.

År 874 proklamerade kejsaren Basilios I (811 – 886) att eftersom Jungfru Maria var härskare över Athos fick endast munkar bo på halvön och att kvinnor icke gjorde sig besvär. Så långt var inte mycket kontroversiellt, men de bysantinska kejsarnas Gudsfruktan skulle ta sig allt större proportioner då man sökte behaga Athos härskarinna. År 1060 tog kejsaren Konstantinos IX Monomachos (1000 – 1055) förbudet ett steg längre, han befäste regeln att kvinnor överhuvudtaget inte var välkomna, men han utvidgade också förbudet till att också inkludera: ”varje djur av kvinnligt kön, varje barn, eunuck och slätrakad person att besöka Athos”.

Förbudet mot att kvinnofötter trampar halvöns jord gäller än idag på Athos som sedan medeltiden är att beteckna som en autonom munkrepublik med ca 400 invånare. Förbudet mot hondjur verkar dock ha hävts och det är oklart huruvida detta någonsin upprätthölls särskilt effektivt då man undan för undan tillät både höns och honkatter.

Kvinnoförbudet har trotsats vid många tillfällen i historien. Någon gång under slutet av 1000-talet vandrade flera hundra valakiska familjer in på halvön, väl medvetna om förbudet klädde kvinnorna sig i manskläder och uppträdde som män. Den fräcka bluffen lurade dock ingen och snart hade både kejsaren och Konstantinopels patriark fått höra talas om tilltaget och inom kort var gruppen resolut bortdriven. Under den andra halvan av 1400-talet försökte sultan Murad II:s hustru besöka Athos men ryggade då en himmelsk röst förklarade ”att här härskar en annan drottning”. Senast år 2008 kunde man läsa i SVD om hur fyra moldaviska kvinnor brutit mot lagen då de gått i land. Munkarna förlät dem men kvinnorna greps av polis och hotades med fängelse.

Ett av de många klostren på Athos klippa

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland