Tysken som ville vara mongol; Roman von Ungern-Sternberg i Djingis Khans fotspår

2012/03/28 § Lämna en kommentar

Det kanske märkligaste av många underliga män som föddes ur och satte sitt avtryck på den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget var en viss balttysk baron vid namn Roman Nicolaus Fyodorovich von Ungern-Sternberg (1885-1921). Denna förunderliga figur var något så ovanligt som en rabiat anti-semit, spränglärd orientalist, buddhistisk konvertit, eldfängd monarkist, råbarkad anti-kommunist och dristig krigare i en och samma person.

Under det första världskriget kämpade von Ungern-Sternberg tillsammans med kosackerna på den ryska autokratins sida i kampen mot den tyska jaggernauten. I kölvattnet av det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 flydde den ärkekonservativa von Ungern-Sternberg till östra Sibirien för att där fortsatta kampen för återinstallerandet av den ryska monarkin. Bland Sibiriens nomadiserade urbefolkning antog von Ungern-Sternberg den buddhistiska lamaismen och gifte sig med en manchurisk prinsessa.   

Runt omkring sig samlade von Ungern-Sternberg allehanda stäppfolk – burjater, mongoler, kineser och tatarer m.fl. – som hade det gemensamt att de var obeskrivligt trötta på inbördeskriget och den nöd som rådde i det asiatiska Ryssland. Därefter satte den idiosynkratiske baronen sig för att förverkliga sin grandiosa dröm: återupprättandet av ett mongoliskt storrike i Djingis Khans anda som skulle innefatta östra Sibirien, Manchuriet, Mongoliet, delar av Centralasien och Tibet.  

Von Ungern-Sternberg var övertygad om att den europeiska civilisationens fall var nära förestående och att framtiden tillhörde de asiatiska ”raserna”. Visionen var i grunden kulturellt snarare än eugeniskt betingad. Von Ungern-Sternberg trodde nämligen att de strikta hierarkiska strukturer som kännetecknade asiatiska kulturer, tillsammans med traditionell asiatisk paternalism och sakrosankt despotism, var det enda botemedlet mot den sociala och kulturella degeneration han såg i de europeiska samhällena. Såtillvida önskade baronen att återställa den ryska autokratin och göra sitt föreställda mongoliska imperium till ett bålverk mellan europeiskt barbari och upplyst asiatisk despotism.

Den asiatiska armé som von Ungern-Sternberg skapade för att krossa bolsjevikerna och förverkliga sin dröm bestod till största delen av depraverade fyllbultar och emotionellt störda kokainmissbrukare. Utöver alla de notoriska grymheter som denna armé gjorde sig känd för tillkom dess bestialiska mördande och lemlästande av fysiskt handikappade. Handlingen var, sett utifrån von Ungern-Sternbergs perspektiv, emellertid filantropisk. Som övertygad buddhist ansåg baronen nämligen att avrättandet av dessa missbildningar tjänade deras intresse eftersom den stundande reinkarnationen skulle skänka dem ett värdigare liv.  

I maj 1921 besegrades von Ungern-Sternbergs odisciplinerade här av den röda armén vid Kyakhta-Troitskosavsk och baronen själv togs tillfånga. Till von Ungern-Sternbergs förfäran anfördes den efterföljande rättegången av en jude. I sitt arroganta försvarstal meddelade den osentimentala baronen att: ”I tusentals år har von Ungerns givit andra order och vi har aldrig själva tagit order från någon. Därför vägrar jag godkänna proletariatets auktoritet”. Baron von Ungern-Sternberg avrättades genom arkebusering av bolsjevikerna i september 1921

Lurik rekommenderar: Rachel Polonsky. Molotov’s magic lantern: Uncovering Russia’s secret history. Faber and Faber Limited 2010.Baron von Ungern-Sternberg

Annonser

Allmänt tugg om thugs; Indiens kalidyrkande lönnmördare

2012/03/25 § Lämna en kommentar

I en klassisk scen – i en lika klassisk film – gömmer sig Indiana Jones bakom ett klippblock, nedanför honom utspelar sig en horribel mässa till gudinnan Kalis ära. I filmen De fördömdas tempel från år 1984 stiftar den äventyrande arkeologen bekantskap med den indiska sekten Thuggee och dess makabra riter. Skildringen av människooffer har inte mycket att göra med verkligheten men som alla goda historier finns det även korn av sanning i filmen.

Thuggee var en religiös sammanslutning av professionella lönnmördare som under flera hundra år satte skräck i den indiska landsbygden. Sekten är omnämnd redan år 1356 och var verksam fram till slutet av 1800-talet, vilket kvalificerade dem till 1979 års upplaga av Guinnes rekordbok som uppskattade att man hunnit ta omkring 2 000 000 människor av daga under sin strävan att blidka gudinnan Kali.

Thuggee-medlemmar strövade omkring gruppvis på landsvägarna i hopp om att stöta på andra vandrare och ta sällskap med dessa. När rätt tillfälle infann sig ströp sektens medlemmar sina offer, rånade dem på värdesaker och begravde dem. Hela förfarandet var ritualiserat, offren skulle strypas med ett gult tygstycke, rumaal, och därefter begravas i enlighet med bestämda traditioner. Under själva mördandet spelade man musik och dansade men det är oklart om detta var en del av riten eller om musiken syftade till att dölja eventuella skrik.


Thug Behram (1765 – 1840) hör till de mest notoriska mördare historien har sett. Han påstås ha strypt 931 människor med sin medaljongprydda rumaal, denna siffra är dock överdriven. När Behram greps förhördes han av en officer tillhörande det brittiska ostindiska kompaniet och enligt dessa protokol erkände Behram att han: ”been present at 931 cases of murder, and I may have strangled with my own hands about 125 men, and I may have seen strangled 150 more.” Behram ska ha varit synnerligen skicklig med sin rumaal som han svingade runt offrets hals med en sådan precision att medaljongen hamnade ovanpå adamsäpplet och därigenom tillförde ett extra tryck. Behram dömdes till döden genom hängning.

Den brittiska kolonialmakten kunde självfallet inte tillåta att en morbid sekt mördade resande i deras kronkoloni och under 1830-talet bestämde man sig för att ta tag i problemet på allvar. En major i armén, William Sleeman, ledde kampen mot thuggee-sekten och genom nitiskt arbete lyckades han tillfångata åtskilliga tusen thugs trots sektens hemlighetsmakeri. Man inledde även en upplysningskampanj som syftade till att öka medvetenheten hos resande om hur sekten arbetade vilket visade sig vara mycket effektivt, folk blev mer vaksamma och lärde sig att känna igen den typiska thugmetodiken. Dock skulle det dröja ända fram till slutet av 1800-talet innan de sista thugsen greps av myndigheterna. Mytbildningen om thuggee frodades och sekten gjorde ett så kraftigt intryck på engelsmännen att minnet av sekten består i engelskan genom ordet thug som betyder skurk eller ligist.

Ett fotografi av thugs

Ett fotografi av thugs

När albanerna bunkrade upp; om Enver Hoxhas paranoida bunkermani

2012/03/21 § Lämna en kommentar

När Nikita Krushchevs (1894-1971) politiska töväder och ideologiska avstalinisering tvingade de östeuropeiska lydstaterna att mjuka upp diktaturen och utesluta de mest morbida av Stalins hejdukar, vägrade blott det albanska kommunispartiets stalinistiska generalsekreterare Enver Hoxha (1908-1985) att hörsamma påbudet. Beslutet att ståndaktigt åsidosätta omprövandet av politisk kurs försatte det lilla Albanien i en prekär säkerhetspolitisk situation och bidrog till att fullständigt isolera den utfattiga bergsrepubliken från de kommunistiska brödrarfolken.

Situationen gjorde Enver Hoxha nära nog paranoid då han, delvis berättigatt, såg sin puttestat omgärdad av mäktiga fiender.  I söder såg grekerna med suktande blickar på det lilla Albanien och vägrade överge territoriella anspråk på landet, medan den stridbara grannen i väster, Jugoslavien, hade slagit in på reformismens väg och därmed övergett det stalinistiska evangelium som Hoxha höll för sanning.  Följden blev en nära nog manisk ”militarisering” och ”bunkerisering” som skulle ta smått fantastiska proportioner.

”Militariseringen” innebar att cirka 800 000 man utav en befolkning på ungefär tre miljoner inkorporerades i försvaret av landet under 1960-talet. Vad gäller ”bunkeriseringen”, som var diktatorns skötebarn, innebar denna att dryga 700 000 svampformade cementbunkrar konstruerades och ströddes ut över det albanska landskapet mellan 1968 och 1985. I händelse av krig var det meningen att det patriotiska albanska folket skulle ta skydd i dessa betongmonster, och därifrån fortsätta kampen mot inkräktarna.

Historien förtäljer att när ingenjören Josif Zengali presenterade förlagan till den arketypiskt svampformade albanska bunkern för Hoxha så ska diktatorn beordrat honom att själv ta plats i dess innandöme. Härnäst avfyrades ett skott från ett tungt pansarfordon mot bunkern. Otroligt nog kunde bunkern motstå beskjutningen och dess konstruktör överlevde, om än illa tilltyglad. En sprudlande glad Hoxha ska omedelbart därefter ha beordrat att Zengalis bunkrar omgående började massproduceras.

Bunkrarna placerades till synes helt urskillningslöst: längs med stränderna, i bergen, på åkrarna och t.o.m i stadskärnorna. För det fattiga Albanien innebar upprättandet av betongklonerna en oerhörd ekonomisk påfrestning och företaget kunde bara genomföras med hjälp av kinesiska lån. Det har beräknats att Hoxhas ”bunkerisering” kostade mer än dubbelt så mycket som Frankrikes herostratiskt ryktbara Maginotlinje, och mer än tre gånger så mycket cement togs i anspråk.

Efter Hoxhas död 1985 avbröts hastigt det paranoida och ytterst resursslösande bunkerprojektet. Albanerna har alltsedan dess uppvisat en enastående uppfinningsrikedom i att konvertera de cirka 700 000 ramponerade betongbunkrarna till något användningsbart och/eller estetiskt tilltalande. Vissa av Hoxhas bunkrar har blivit temporära bostäder för kosovoalbanska flyktingar, andra har gjorts om till förvaringsrum och i sällsynta fall har de blivit konverterade till restauranger och kafeér. Ett förslag från en f.d. kulturminister om att måla om alla bunkrar på sträckan mellan Tirana och dess flygplats till färgglada ”magic mushrooms” röstades dock ned. Erotik är otroligt nog också förknippat med cementsvamparna numera då dessa utgör ett populärt tillhåll för kättjefulla tonåringar som där ostörda kan hänge sig åt diverse sexuella eskapader. Ett antal av Hoxhas "betongsvampar" pittoreskt utströdda i ett vackert strandlandskap

Kinesisk fotfetischism; om Mingdynastins fäbless för porr

2012/03/18 § Lämna en kommentar

Mingdynastin (1368 – 1644) är den period i Kinas historia som flest människor i Västvärlden känner till namnet på, inte minst på grund av att porslin från perioden förefaller att vara en tidlös säker investering men också på grund av att mycket av det gemene man förknippar med Kina, exempelvis den förbjudna staden, uppfördes av Ming-kejsarna. Mindre känt är att Ming också var en porrens guldålder. Visserligen finns det hela 2000 år gamla kinesiska erotiska verk men under 1600-talet blev dessa noveller och målningar med upphetsande motiv allt vanligare.

Framförallt konsumerades pornografi bland den högre tjänstemannaklassen och vid det kejserliga hovet. I takt med att utvecklingen av en strukturerad och centraliserad regeringsmakt fortgick ökade även det dekadenta levernet i den förbjudna staden. Att Himmelens son – som kejsaren traditionellt titulerades – förde med sig tusentals konkubiner på sina resor uppfattades som naturligt med tanke på att den vanlige tjänstemannen kunde ha ett dussintal älskarinnor.

Tidens silikonbröst stavades liljefötter, kinesiska män var fotfetischer av stora mått, ett sexuellt intresse som höll i sig till dess att kommunistpartiet stigmatiserade bruket att deformera flickors fötter i syfte att göra dessa så små som möjligt. Målningar från Mingdynastin visar inte sällan nakna flickor i färd med att knyta upp de typiska små skor som bars av de som fått sina fötter ”liljeformade”. Denna fetisch höll i sig långt fram i tiden och vittnesmål om detta dyker upp på oväntade platser, det hände att kinesiska konvertiter som arbetade i USA på 1800-talet för sin präst bekände syndfulla tankar om kvinnofötter.

Förutom intresset för fötter beskrev och praktiserade man alla tänkbara typer av porr, anal-, oral- grupp- och homosex var inget man stod främmande inför. Mingdynastins främsta pornografiska verk var Plommonet i guldvasen eller Jin Ping Mei som författades under pseudonym i början av 1600-talet och som kom i tryck år 1610. Handlingen kretsar kring en familjs förfall i dekadens, familjens patriark har inte mindre än nitton sexpartners i boken och äger en stor samling sexleksaker. Det är emellertid inte frågan om någon lättsam ”gladporr”; verket kräver sin läsare då boken har dryga hundra kapitel och är väl över tusen sidor långt. Prosan anses dessutom vara av hög kvalité vilket får anses vara en väsenskillnad från nutidens pornografiska produktion.

Plommonet i guldvasen var mycket populär i samtiden men dess framgångssaga blev en kortlivad historia. År 1644 gick dynastin under för att ersättas av Qingdynastin vars kejsare var betydligt mer konservativa i sin inställning till porr och sex i allmänhet. Det kanske inte var en direkt häxjakt som inleddes på erotisk litteratur men många böcker i genren förstördes. Under 1900-talet har både den tidigare nationalistregimen och det idag styrande kommunistpartiet fortsatt på Qings inslagna linje och aktivt motarbetat kinesisk pornografi.
Kinesisk 1600-talsporr. Observera kvinnans skor som döljer hennes liljefötter

The Ace of Spies; Sidney Reilly och den misslyckade kuppen 1918

2012/03/15 § Lämna en kommentar

Under sommaren 1918 stod den nyetablerade Sovjetstaten på randen till undergång. De ”vitas” kontrarevolutionära trupper hade tillsammans med arméer från Storbritannien, Tyskland, Turkiet, Tjeckoslovakien och Japan sett till att området som Lenin och hans hejdukar kontrollerade sammanföll på ett ungefär med det diminutiva Moskvarikets gränser under 1500-talet. De antirevolutinära krafter som sökte omkullkasta kommunismens vagga härjade dock inte enbart i provinserna utan var också närvarande på hemmaplan; ett stenkast från själva Kreml för att vara mer exakt.

I en luxulöst inredd lägenhet i centrala Moskva satt nämligen den brittisktlejda mästerspionen Sidney Reilly (1873-1925) och planerade för den förhatliga Sovjetkommunismens stundande undergång. Sidney Reilly hette egentligen Sigmund Rosenblum och var en ukrainskfödd jude som värvats av den brittiska underrättelsetjänsten år 1899. Reilly hade långt innan sin ankomst till Sovjetunionen förärats ett rykte som mästerspion och blev populärt kallad ”The Ace of Spies” (det påstås bland annat att Ian Flemming löst broderat sin fiktiva hjälte James Bond efter Sidney Reilly).

Sidney Reilly hade blivit skickad till Moskva med uppdraget att mörda Lenin, men lät sina överordnande veta att ett sådant tilltag med största säkerheten skulle skapa oönskade revolutionära martyrer. Istället utarbetade den teatraliskt lagda och gravt narcissistiska superagenten en långt mer raffinerad plan som chockade den unga Sovjetstaten när den väl avslöjades. Reilly ämnade nämligen inte mörda revolutionens ledargarnityr utan istället tillfångata dess protagonister, och därefter låta Lenin, Trotskij och andra ledande bolsjeviker paradera utan byxor på Moskvas gator till allmän acklamation. Ett sådant scenario skulle oavkortat återställa den förrevolutionära ordningen i landet och göra att Ryssland återinträdde i första världskriget på de allierades sida, trodde Reilly.

Sidney Reillys elaborerade plan gick ut på att med det fruktade röda lettiska gardet (красные латышские стрелки) i ryggen tillfångata den bolsjevikiska regeringen när denna sammanträdde på Bolshoiteatern i Moskva i början av september 1918. Genom sin älskarinna Elizaveta Otten hade Reilly  lyckats domptera diverse ballerinor med kontakter i Kreml och det röda lettiska gardet. Bara dagar innan kuppen skulle genomföras inleddes emellertid den ”röda terrorn” som syftade till att eliminera bourgeosins kontrarevolutionära verksamheter i Moskva. I en rutinkontroll hos Elizaveta Otten uppdagades komprometterande dokument och tusentals rubel vilket utmynnade i att konspirationen rullades upp.

I sina självförhärligande memoarer berättar Reilly att han efter kuppens misslyckande gick under jorden och fann en fristad bland prostituerade i Moskvas många bordeller, dit Tjekans tentakler inte nådde. Så småningom lyckades mästerspionen iscensätta en äventyrlig flykt till Storbritannien som gick via Finland och Sverige. År 1925 lyckades emellertid den sovjetiska säkerhetstjänsten att medelst raffinerade lögner locka tillbaka Sidney Reilly till Sovjetunionen där han omedelbart greps. Med största sannolikhet avrättades ”The Ace of Spies” senare samma år.

Lurik rekommenderar: Richard B. Spence. Trust no one: The secret world of Sidney Reilly. Feral House 2003. Del av Sidney Reillys förfalskade pass

Orangutangkvinnan; om Julia Pastranas liv som freak

2012/03/12 § Lämna en kommentar

1800-talet var ”freakshowernas” århundrade, starka män, lustiga dvärgar, folk från främmande länder och tragiskt missbildade människor visades upp till publikens fascination på allehanda scener och marknader. Av alla dem som visades upp vid dessa tragiska tillställningar har nog ingen ”karaktär” blivit så mytomspunnen som ”den skäggiga damen” som var ett givet inslag på alla freak shows av rang.

Somliga ”freaks” kom dock att göra karriär och bli relativt framgångsrika även om man får hålla i minnet att deras levnadsöden allt som oftast var sorgliga historier. Julia Pastrana (1834 – 1860) tillhörde den mexikanska indianstammen Root Digger, och som indian tillhörde hon en redan marginaliserad grupp i samhället. Till detta kom även hennes ovanliga kromosomsjukdom som skulle visa sig vara både en välsignelse såväl som en förbannelse som skulle ta henne jorden runt i en tid då resande för enkelt folk var ovanligt. Sjukdomen gjorde att hon utvecklade en kraftig skäggväxt och en ovanligt kraftig käke vilket fick personer i hennes närhet att likna henne vid en apa.

Man känner knappt till någonting om hennes liv men 1854 – sex år före hennes död – visades hon upp på en utställning i New York under namnet ”The Marvelous Hybrid or Bear Woman”. Upphovsman till det förnedrande spektaklet var en amerikan vid namn Rates som skulle bli den första i en lång racka av män som skulle profitera på Pastranas utseende.  Föreställningen tog New York med storm, pressen var lyrisk och skrev spaltmeter med artiklar om kvinnan med de ”fruktansvärda” anletsdragen. Även den medicinska världen intresserade sig för Pastrana men eftersom kromosomsjukdomar var okändab hittade man på en rad fantasifulla hypoteser som skulle förklara hennes utseende. En doktor bedömde att Pastrana troligen var resultatet av en människas och en orangutangs heta kärleksakt.

Efter ett par år kringflackande liv med olika arrangörer gifte hon sig med promotorn Lent år 1857; varför han gifte sig med henne är oklart men det var i vart fall inte frågan om kärlek från hans sida. Lent förbjöd Pastrana att vistas utomhus om solen fortfarande var uppe. Ett år före hennes död – under en turné i Östeuropa – visade det sig att Pastrana var gravid och med tanke på Lents paranoida kontroll av hennes liv var han den enda tänkbara fadern. Barnet föddes i Moskva år 1860 och var – till Lents stora lycka – också täckt av hår, vilket troligtvis skulle betyda mer pengar i Lents fickor. Babyn överlevde bara ett par dagar och strax efter dennes död avled även Pastrana.

Lent var inte sentimental över sin hustrus och sons död; utan vidare betänkligheter sålde han liken till en professor vid Moskvas Universitet som lät balsamera kropparna varefter han lät visa upp liken vid en anatomisk utställning.

Konsten att uppfostra en hjältekonung; hur Fredrik den Store gick från nördig kulturelitist till martialisk soldatkonung

2012/03/07 § Lämna en kommentar

År 1712 gick äntligen den preussiske tyrannen Frederick Wilhelm I:s (1713-1740) stora dröm i uppfyllelse då hans hustru födde honom en son och tronföljare, Frederick (II), som gått till hävderna under namnet Fredrik den Store (1740-1785). Det var ingalunda någon guldbekantad tillvaro som väntade den lilla tronföljaren, utan tvärtom en dyster, kall och martialisk miljö där fadern styrde med järnhand.  

Frederick Wilhelm I ville inte ha något våp till son och ansåg inte att den emotionella tronföljaren skulle behandlas bättre än en enkel preussisk soldat. Frederick Wilhelms stora passion i livet var den svällande preussiska armén som han självrådigt exercerade från morgon till kväll, och överhuvudtaget önskade den krigstokige tyrannen att samhället i stort genomsyrades av militära normer och dygder. Inte konstigt då att konsternerade utlänningar menade att Frederick Wilhelm förvandlat Preussen ”inte till ett land med en militärbarrack, utan till en militärbarack med ett land”. 

Det var därför inte så underligt att den unge Frederick väcktes varje morgon i ottan av ett kanonskott, och när han iklädde sig vantar i vintertid fick han vid upprepade tillfällen smaka på faderns käpp. En soldat skulle givetvis tåla lite kyla. Till Frederick Wilhelms stora besvikelse så utvecklades sonen, trots alla bemödanden, i motsatt riktning från vad som var tänkt. Tronföljaren avskydde exercis och soldatliv av glatta livet, och fann sig bäst till hemma bland sina böcker, på operan eller på teaterföreställningar. Etter värre var att snobben Frederick undantagslöst konverserade på franska medan han i möjligaste mån undvek tyskan, tidens militärspråk (Fredrik den Store skulle under hela sitt liv uppleva problem med att kommunicera på det tyska modersmålet och franska förblev hans melodi).

Brytningen mellan den exercistokige fadern och den sensibla och kulturellt anstrukna sonen skulle bli total. År 1730 kontemplerade Frederick tillsammans med sin trogna bundsförvant Hans Hermann von Katte (som med största sannolikhet också var hans älskare) att fly den kallsinniga faderns Preussen för en fristad i England. Planerna var långt gångna men avslöjades i sista stund av en opportunistisk femtekolonnare.

Frederick Wilhelm blev givetvis ursinnig och beordrade att sonen skulle ställas inför krigsrätt med rekommendationen avrättning. Frederick räddades emellertid genom den habsburgska kejsaren Karl VI:s (1711-1740) intervention å hans vägnar. Värre gick det dock för den stackars von Katte. Frederick Wilhelm tvingade sonen att åse hur hans forna bundsförvant fick sitt huvud avhugget, och därefter lät han egenhändigt prygla Fredericks favoritsyster Wilhelmine som också haft kännedom om flyktplanerna.

Frederick fick bida sin tid på fängelset i Küstrin innan fadern slutligen förlät honom. Under denna period funderade Frederick länge på att ta sig själv av daga (Fredrik den Store skulle genom hela sitt liv kontemplera självmord vid personliga motgångar) men bestämde sig slutligen att gå den sardoniske fadern till mötes. Frederick började nu, till sin faders stora tillfredställelse, att på allvar intressera sig för armén, exercis, statskonst och administration. Därutöver gifte sig Frederick men den kandidat den självsvåldige fadern föreslog trots att han fann bruden såväl fysiskt som intellektuellt motbjudande.

I och med att sonen böjde sig inför sin faders vilja och började ta regeringsmakten på största allvar så veknade också den gamle tyrannen Fredrick Wilhelms hjärta något och han visade sig alltmer tolerant gentemot sonens litterära och kulturella fäblesser.

Frederick utvecklade sig med tiden till en militärisk upplysningsfurste värd sitt glorifierande tillnamn, och kom sålunda att amalgamera upplysningsfilosofins mantra med den statsmannamässiga preussiska disciplin som fadern sökt inpränta. En släng av klassisk barnaga och välmenande pennalism utgör sålunda själva fundamentet i uppfostrandet av en blivande hjältekonung.Frederick Wilhelm I och sonen inspekterar regementet "Potsdam Giganten", vilket uteslutande bestod av soldater som mätte över 1,88.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för mars, 2012Luriks Anakronismer.