Moderniseringsskräck och envälde; om Said ibn Taymurs paranoida vanstyre

Said ibn Taymur (1910 – 1972) sultan över Oman och Muscat styrde sitt rike med en feodalherres auktoritet, det tycktes som om medeltiden aldrig hade lämnat den Arabiska halvöns sydöstra hörn. Sultanens dynasti hade styrt landet med järnhand i sju generationer men tiden skulle komma ikapp den paranoida regimen som förbjöd sina kustnära invånare att resa inåt landet och vice versa, att röka, bevista biografer, spela musik, studera, och att besöka städer som gränsade till Yemen. Det var en surrealistisk situation som rådde i sultanatet som trots att man höll på att drunkna i olja envist vägrade att påbörja en modernisering.

Oman och Muscat hade sedan självständigheten år 1951 varit ett oroligt land. Till en början utkämpades herraväldet om landet mellan sultanen och den högsta religiösa ledaren som tog till vapen i syfte att grunda en egen teokrati. Imamens uppror krossades resolut med hjälp av brittiska trupper år 1955 men det gjorde ingalunda slut på konflikten. Den utländska närvaron på Arabiska halvön retade då som nu upp stora grupper i den muslimska världen. Saudiarabien såg inte med blida ögon på britterna, och Egypten uppfattade utlänningarna som ett hån mot arabisk nationalism viket fick dessa länder att söka underminera sultanens makt och blåsa liv i ett nytt uppror. Även detta slogs med Storbritanniens hjälp ned år 1959.

Said ibn Taymurs styre fortsatte att präglas av uppror och paranoia. Sultanen kämpade allt hårdare för att förtrycka alla former av modernisering av sultanatet samt eventuella statsfiender. Oliktänkande avrättades, deras familjer straffades och på medeltida manér kunde sultanen även få för sig att stänga av vattenförsörjningen till en förrädares by vilket fick fatala konsekvenser i ökenlandet. Så sent som under 1960-talet kunde man falla i onåd hos staten för att bära något så pass alldagligt som glasögon. Taymur misstänkliggjorde vid den här tiden även sin egen son, Qabus ibn Said (1940 – ), för moderniseringsiver och placerade honom i husarrest. Samtidigt lät han Oman och Muscat de facto bli ett brittiskt protektorat eftersom hans makt över landet helt och hållet låg i britternas händer.

1965 kastades Oman och Muscat återigen in i inbördeskrig och den här gången såg det verkligen illa ut för sultanen. En marxistisk gerilla, Popular Front for the Liberation of Oman, hade rest sig. 1970 var det fara och färde varför sultanen nu desperat vädjade till britterna om hjälp; dock skulle det allvarligaste hotet mot hans styre inte komma från den folkliga resningen. Samma år såg Qabus ibn Said sin chans och lovade britterna att modernisera landet om de istället gav honom sitt stöd vid en statskupp. Lättade över att slippa att återigen behöva gå en tveksam regim till mötes lovade britterna att stötta usurpatorn.

Den 23:e juni 1970 stormade tronpretendenten in i sin fars privata rum och krävde att han skulle abdikera. Sultanen vägrade och far och son började slåss för bara livet. Taymur drog en pistol mot sin son och i tumultet som rådde blev båda två träffade av kulor från vapnet. Tillslut gav sultanen upp och framlevde resten av sina dagar i exil på ett hotell i London där han ska ha brustit ut i gapskratt var gång kuppen kom på tal. Qabus ibn Said är fortfarande till dags datum sultan över Oman (man tog bort Muscat ur namnet), han inledde en framgångsrik modernisering men har sett till att landet fortfarande styrs enväldigt enligt sitt eget huvud. Fram till 1975 förde britterna ett hemligt krig mot den marxistiska gerillan med sitt specialförband SAS.

Said ibn Taymur tillsammans med sin son Qabus ibn Said som i vuxen ålder tvingade bort fadern från tronen

Pang på rödbetan; om borsjtjens historia

Borsjtjens ursprung och historia har, tro det eller ej, varit föremål för hätska debatter mellan företrädare för olika östeuropeiska nationer. Ukrainarna gjorde på ett tidigt stadium det klart för alla och varen att de ansåg borsjtjen tjäna som ukrainsk nationalrätt och att det inte kunde råda några som helst tvivel om detta. Polacker och ryssar lät sig dock inte övertygas av de ukrainska argumenten i första taget.

Kulturhistoriker och arkeologer har dock givit ukrainarna rätt i sak. De första källor som förtäljer någonting om den legendariska soppan härstammar nämligen från Ukraina och är daterade till sent 1400-tal. Kulturhistoriker gissar därför att förtärandet av borsjtj i olika former var utbrett bland de lägre sociala skikten i medeltidens Kievskaja Rus. Borsjtj förblev länge också fattigmansföda och var fullständigt okänd i det Jagelloniska hovet i det polsk-litauiska samväldet ännu under 1500-talet.

Traditionell östeuropeisk borsjtj

Kontroversen om borsjtjen handlar emellertid inte bara om soppans kulturhistoriska rötter utan också hur den bäst ska tillagas. Återigen är det de goda ukrainarna som mest fanatiskt och svartsjukt hävdar att just de har begåvats med borsjtjtillagningens innersta hemligheter. Även på denna punkt är de sturska och halsstarriga ukrainarna inte helt fel ute. Antalet fantasirika variationer på temat borsjtj är nämligen större i Ukraina än anorstädes. Varje större stad i Ukraina kan ståta med sin egen variant av den populära rödbetssoppan: I Kiev använder man svinfett och vitlök, i Poltava innehåller borsjtjen normalt dumplings, I Odessa avnjuts den med gåskött och i Lviv piffas den upp med småkorvar.

I Litauen har man visserligen accepterat att man inte är borsjtjens förlovade hemland, däremot är man i regel övertygad om att man lyckats förädla den klassiska rödbetssoppan bättre än någon annan. Under varma sommardagar njuter gladeligen gemene man av Šaltibarščiai: en kall rödbetssoppa gjord på filmjölksbas som serveras med kokt potatis och smetana. Hittintills är det få utlänningar som funnit glädje i denna arketypiska litauiska anrättning.    

Litauisk Šaltibarščiai

I Polen, där man inte ser med blida ögon på ukrainarnas kulinariska uppstudsighet, uppskattar man i regel att syra borsjtjen. Medan man anorstädes uppnår denna syra genom att tillsätta exempelvis vinäger eller citronjuice så går polackerna vanligtvis ”all-out” och låter helt sonika den färdiga soppan få stå och götta till sig i flera dagar så att denna surnar på det naturliga sättet. Till polackernas egenheter hör också den utbredda uppskattningen av så kallad ”vit borsjtj”, vilket är en soppa utan rödbetor vars bas i regel består av kål. I Belarus – givetvis också ett borsjtjdyrkande land av rang – ska borstjen däremot alltid innehålla tomater.

Borsjtjen är numera inte att betrakta enbart som östeuropeisk fattigmansföda. I och med de stora östeuropeiska emigrationsvågorna under 1800- och 1900-talet har borstjtjen också funnit sin väg till de västeuropeiska och nordamerikanska middagsborden. Idag är borsjtj att betrakata som en kulinarisk läckerhet bland andra, och särskilt amerikanska och franska kockar ägnar stor möda åt att få upp soppan på finrestaurangernas menyer.  

Vit borsjtj

Nödmyntens återkomst; om den svenska beredskapsvalutan

Knappt hade man hunnit skjuta de sista skotten under det andra världskriget innan ett  tredje världskrig tycktes stå och banka på dörren. Inför hotet om ett nytt krig – som förmodades utkämpas med kärnvapen – krossades återigen alla illusioner om att det senast utkämpade kriget skulle vara det sista. När det nya kriget kom skulle Sveriges beredskap vara god.

Förutom att man anförskaffade ett av världens starkaste och modernaste flygvapen grävde man och sprängde ut underjordiska anläggningar i vart och vartannat berg. Dessutom tryckte man pengar. Vid sidan av att bygga kärnvapensäkra baser planerade man för att Sovjetunionen kunde ta till alla möjliga illvilliga krigslister såsom att trycka svenska pengar i syfte att skapa en galopperande inflation och på så vis försvåra svensk import och vapenproduktion. Den alternativa valutan var även tänkt att utgöra en pusselbit vid motståndet under en eventuell ockupation. Om Sovjet skulle ta kontroll över delar av landet var tanken att regeringen snabbt skulle byta ut den existerande valutan mot en annan och förklara att den gamla var värdelös. På så vis skulle man förhindra fienden från att bruka de pengar man kommit över.

Idén om att Sovjet skulle få för sig att trycka pengar var inte helt och hållet tagen ur luften eller ett utslag av paranoid rysskräck. Den sovjetiska krigsmakten hade bland annat under sin ockupation av Manchuriet givit ut egna sedlar mellan 1944 och 1945 vilket även den tidigare japanska ockupationsmakten hade gjort via så kallade puppet banks. Mot bakgrund av detta och beslutade man år 1951 sig för att låta trycka upp en beredskapsvaluta med ett annat utseende. Denna skulle motsvara hela den dåvarande penningmängden vilken  uppgick till ett par miljarder kronor. I syfte att hemlighålla operationen valde man att anlita ett engelskt tryckeri framför att låta involvera arbetarna på penningtryckeriet i Tumba som tryckt alla svenska pengar sedan 1750-talet.

Vid ett tredje världskrig räknade man med att Sovjet framförallt skulle anfalla norra och södra Sverige i syfte att komma ut med sin flotta genom de trånga passagerna mellan Sverige och Danmark samt för att kunna säkra NATO-landet Norge. Med detta i åtanke valde man att förvara den hemliga krigskassan i olika bergrum i eller i närheten av städer som man förmodade att Sovjet inte skulle rikta sina blickar mot i ett allt för tidigt skede. Merparten av sedlarna förlades i ett av försvarsmaktens största underjordiska utrymmen; berget i Jönköping.

Under 1980-talet förstördes sedlarna men inte för att man ansåg att planen var otidsenlig. Däremot hade sedlarna blivit allt för omoderna och man tänkte därför trycka upp en säkrare utgåva. Papper köptes in och låstes in i diverse urberg men någon tryckning kom inte till skott. 1994 skrotade man slutligen alla planer på en beredskapsvaluta.

Din-I-Ilahi: Akbar den stores självförhärligande toleransreligion som försvann

Akbar den store (1556-1605) förtjänade sitt glansfulla eftermäle till följd av att han lyckades ena det fragmenterade Indien och säkra Moguldynastins maktställning i regionen för generationer framåt. Vad som särskiljde Akbar från föregånde indiska regenter av muslimsk börd var inte militär genalitet så mycket som en djupgående förståelse för Indiens problem i allmänhet och aversionen mellan muslimer och hinduer i synnerhet.

Som son till en shiamuslimsk mor och en sunnitisk far blev Akbar på ett tidigt stadie övertygad om den religiösa toleransens läkande krafter och vikten av att anlägga ett koncilliant förhållningssätt till de ständigt uppblossande religiösa schismerna. Akbar hade också lärt av det blodbesudlade muslimska Delhisultanatets (1210-1526) undergång, och deklarerade tidigt att hinduerna skulle undantas från jizya: extraskatten som uteslutande drabbade icke-muslimska folk.

Akbar, som själv var en religiös grubblare av rang, gick dock längre än så i sina försök att överbrygga klyftan mellan sina muslimska och hinduiska undersåtar. En av mogulhärskarens favoritsysselsättningar var att samla sändebud från allsköns religioner – däribland islam, kristendom, judendom, zoroastrism och jainism – och i en anda av tolerans och ödmjukhet disputera och tolka religiösa urkunder och obskyra teorem.

Dessa överläggningar utmynnade i att Akbar 1582 kom till slutsatsen att vad Indien behövde var en synkretisk religion, eller religiöst förhållningssätt, som amalgamerade de bästa elementen från samtliga kända världsreligioner. Resultatet blev Din-I-Ilahi; ett religiöst och moraliskt rättesnöre med synkretiska förtecken som satte Akbar själv i rollen som Guds ställföreträdare på jorden.  

Huvudelementen i Din-I-Ilahi var avhållsamhet, generositet mot de fattiga, klokhet och ett strikt bejakande av den gyllene regeln. Mindre konventionellt var emellertid att Akbars hemsnickrade religion därutöver förespråkade änkors rätt till äktenskap, förbud mot barnäktenskap, respekt för djurens rättigheter och måttlighet vad gällde alkoholkonsumption.

Traditionellt sett har Din-I-Ilahi tolkats som ett vidsynt försök av Akbar att söka harmonisera det indiska samhället som under århundraden slitits sönder av religiösa och sociala konflikter. Numera föreslår ett växande antal religionshistoriker att myntet också hade en mindre smickrande baksida, och att en allt mer megalomanisk Akbar promulgerade den nya religionen i sjävförhärligande syften. Din-I-Ilahi var således inte mer än en personkult. Klart är att Akbar handplockade de undersåtar han ansåg värdiga att invigas i kultens ritualer och liturgi, vilka bar tydliga spår av sufismen. Det sägs också att Akbar lekte med tanken på att han själv var reinkarnationen av Muhammed eftersom profeten dog nästan exakt 1000 år före den indiska härskarens ankomst till jordelivet.   

I vilket fall som helst spreds Din-I-Ilahi knappast utanför Akbars isolerade hov, och dess inflytande dog tillsammans med sin skapare. Akbars närmast följande efterträdare på den moguliska tronen var dock kloka nog att fortsätta i företrädarens fotspår, och i Din-I-Ilahis anda söka överbrygga motsättningarna mellan hinduer och muslimer.

I Fathipur Sikri samlade Akbar den store koryféer från en mängd olika religioner och utarbetade så småningom Din-I-Ilahi

Hästen i nazismens tjänst

Trots att det andra världskriget brukar anses vara det första verkligt industriella och mekaniserade kriget i världshistorien har aldrig tidigare så många hästar fått sätta livet till på krigsskådeplatserna. De tyska och sovjetiska arméerna var tvivelsutan flitigast i användandet av hästar under krigsoperationerna; sammantaget nyttjade de båda totalitära makterna närmare 6,5 miljoner hästar under krigets gång.

För tyskarna var utnyttjandet av muskelstinna hästar helt avgörande för krigets förlopp. På propagandafilmerna som förhärligade ”Operation Barbarossa” visades allt som oftast hur dieseltuggande tyska pansarvagnar kryssade över den ryska myllan; verkligheten bakom invasionen var dock en annan. I själva verket ledde bristen på bränsle till att tyskarna i huvudsak förlitade sig på hästar för att transportera armerade fordon, pansarvagnar och artelleripjäser över de ryska stäpperna mot sitt öde utanför Leningrad, Moskva eller Stalingrad.

De tyska hästarna var alltför dyrbara för att helt utan eftertanke kastas ut i mördande krig, varför nazismens koryféer satsade stora summor på att behålla hästarna i livet. Följden blev att de tyska arméerna åtföljdes av i runda slängar 37 000 veterinärer. Veterinärskompanierna upprättade veritabla hästsjukhus varhelst det behövdes och lyckades remarkabelt nog att åderlåta cirka 75 procent av patienterna, vilka därefter återsändes till fronten i ilfart. Summa sumarum kurerade de tyska veterinärerna cirka 100 000 skadade hästar dagligen under krigets högsommar.

Huvuddelen av den tyska arméns hästar kom från världsberömda tyska stutterier som nazismens haft den goda smaken att restaurera och upprusta före världskrigets utbrott, därutöver fyllde man vid behov rullorna med vältränade hästar från vitt skilda geografiska områden såsom Litauen, Irland och Ryssland. Efter nazimens sammanbrott och Tysklands underkuvande formligen plundrade de allierade styrkorna Tyskland på deras prisbelönta hästar. Den vida omtalande amerikanske generalen George Patton, bland många andra, lyckades exempelvis att enlevera ett stort antal tyska krigshästar till USA.  

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att hästar var långtifrån de enda fyrfota arbetsdjur som tyskarna begagnade sig av under krigets gång. Hästarna avlöstes nämligen av en veritabel eskader av kameler, och detta inte enbart på det nordafrikanska frontavsnittet. På den sydryska och ukrainska krigsskådeplatsen använde sig tyskarna av gigantiska kameltåg för att frakta fram bränsle till fronten. Avslutningsvis kan tilläggas att även om tyskarna visade sig oerhört skickliga på att utnyttja hästar och kameler under krigets förlopp så var det ingalunda tillräckligt för att i slutändan stå emot de samlade mekaniserade allierade härarna.    

Lurik rekommenderar: Paul Louis Johnson. Horses of the German army in World War II. Schiffer Military History Book 2006.

Spritälskande nobelpristagare med Hitlersympatier; om Knut Hamsuns vurmande för nazismen

Nog var Knut Hamsun (1859 – 1952) en värdig vinnare av nobelpriset i litteratur. Hans böcker kommer fortfarande ut i nya upplagor och han jämförs alltjämt med andra lysande stjärnor på litteraturens himmel. Den norske författaren växte upp i fattigdom och utvandrade i sin ungdom till USA men återvände efter ett par år till Norge där han debuterade med en starkt negativ skildring av Amerika. Hamsun tillhörde inte dem som såg med beundran på den Nya världen, hans blick var istället riktad mot Europas stora kulturbärare, Tyskland, där också hans sympatier hamnade under det första världskriget.

Efter ytterligare framgångsrika romaner förärades Hamsun nobelpriset i litteratur år 1920. Under festen söp sig Hamsun rejält redlös och betedde sig långt ifrån alla konstens regler. Hans skandalösa uppförande under festen nådde sitt klimax när han med rejält under västen spatserade fram till Selma Lagerlöf och glad i hågen började tafsa på henne. Lagerlöf bar kvällen till ära en korsett av metall under klänningen och Hamsun jublade högt att hon lät som en klockboj. Efter dessa eskapader tog sig vår nobelpristagare till Grand Hotell där han i fyllan och villan lyckades glömma både diplom och prischeck i hissen.

Den nionde april år 1940 invaderade Hitlers styrkor Norge och man skulle kunna tro att författarens tidigare beundran för allt tyskt nu skulle vara som bortblåst, men icke. I själva verket visade det sig att Hamsun hyste djupa sympatier med den nazistiska saken och sökte medlemskap i det norska nazistpartiet med Vidkun Quisling i spetsen. Så stor var hans beundran för nazisterna att han begav sig till Tyskland för att träffa Hitler personligen och till och med skänkte sin nobelmedalj till Joseph Goebbels vid ett av deras många möten.

Mot slutet av kriget träffade norska exilpolitiker den sovjetiske utrikesministern Molotov och under en middag kom Hamsun på tal. Norrmännen pratade om att låta arkebusera quislingen varpå Molotov gick upp i taket och utbrast ironiskt nog att man inte kan avrätta en framstående författare enbart för hans politiska åsikters skull. Norrmännen replikerade med att kalla utrikesministern för en mjukis.

Hamsun klarade livhanken men skulle inte komma undan ostraffad. När Tyskland besegrats och Norge befriats förklarades han vara sinnessjuk och spärrades in på mentalsjukhus samt dömdes till att betala flera hundra tusen kronor i böter som straff för sitt förräderi. Efter att man väl läkt krigets sår har Hamsun debatterats flitigt och frågan alla tycks vilja ha svar på är hur humanisten Knut Hamsun som enligt litteraturkritiker ska ha hållit ordet ömhet som sitt favoritsubstantiv kunde hänge sig åt nazismen? Något tillfredsställande svar lär vi aldrig få även om Hamsun själv  på sin ålders höst försökte förklara sitt agerande. En dansk författare hade en egen men fullt gångbar förklaring i boken Processen mot Hamsun (1978): ”vill du se idioter? Åk till Norge!”

Här porträtteras Hamsun av Max von Sydow, som bugar för Hitler i en spelfilm från1996 som byggde på Processen mot Hamsun