Trafik(n)ostalgi i Öst; historien om Herr Ampelmann

2012/05/30 § 1 kommentar

Knappt hade muren fallit och transitionen mot en demokratisk marknadsekonomi påbörjats förrän Europas post-kommunistiska stater började uppvisa en frapperande nostalgi för det förflutna. Värst var situationen i det forna Östtyskland där fenomenet till och med tilldelades ett eget namn: Ostalgi. Ostalgin kunde dels ta sig strukturella uttryck, såsom den äldre generationens längtan till en tid då saker och ting föreföll enklare och vardagsekonomin definitivt var tryggad (än idag anser 17 % av östtyskarna att livet tedde sig betydligt bättre i DDR:s vagga). Vanligare var dock att ostalgin fokuserades på kommunistisk paraphernalia, d.v.s. symboler och föremål förknippade med DDR. Vad östtyska ostalgiker vurmade för mer än något annat var dock inte trabanter, KONSUM, etenitplattor eller blyfärgade tapeter, utan en anspråkslös och beskedlig herre klädd i hatt som gick under namnet Ampelmann.

I kölvattnet av den tyska återföreningen år 1990 beslutade den tyska regeringen att samtliga trafikljus i det forna DDR skulle moderniseras och 1994 inleddes arbetet med den stora trafikreformen som syftade till att homogenisera trafiken i de båda landsändarna. Till politikernas stora konsternation protesterade östtyskarna högljutt och krävde att västtyskarna skulle hålla sina smutsiga labbar borta från deras trafikljus.

Varför denna aversion? Till saken hör att DDR:s trafikljus var unika. Istället för vår egen Herr Gårman visade östtyska trafikjus en korpulent herre i cylinderhatt som populärt kallades Herr Ampelmann. Herr Ampelmann uppfanns i slutet av 1950-talet i Berlin av en östtysk trafikpsykolog vid namn Karl Pegalu (1927-2009) då hans forskning visade att fotgängare skulle reagera snabbare på den fetlagda Ampelmann än den livlösa Herr Gårman. 1961 infördes trafikljusen med Ampelmann i hela DDR. Succén lät inte vänta på sig. Inom kort blev Herr Ampelmann uppskattad animerad film och östtyska skolbarn fick på ett tidigt stadium lära sig trafikvett från densamme i överpedagogiska serieböcker.

Östtyska trafikljus föreställande Herr Ampelmann

När de förhatliga grannarna i väst försökte eliminera Ampelmann gick östtyskarna man ur huse för att protestera mot ”koloniseringen” av deras trafikljus. Motståndsrörelsen kallade sig ”Vi är folket” och inom organisationen bildades en radikal gren som gavs benämningen ”Kommittén för bevarandet av Ampelmann”. Protesterna utmynnade i ett veritabelt krig som utspelade sig på tidningsuppslag och i TV-nyheter, och inom kort började Västtysklands större medier att öppet sympatisera med Ampelmann och de östtyska demonstranterna.

På den andra sidan stod Västtysklands feminister överst på barrikaderna. Feministerna såg med virulent antipati på den i deras ögon manschauvinistiska och hattbeprydda Herr Ampelmann och argumenterade emfatiskt för att den androgyna Herr Gårman torde utgöra en bättre och mer inkluderande symbol för det förenade Tyskland. 1997 stod det emellertid klart, feministernas kollektiva bemödande till trots, att den östtyska sidan vunnit kampen om folkopinionen och att Herr Ampelmann skulle återinträda i det urbana landskapet. Sedan dess har även vissa västtyska städer antagit DDR:s gamla hjälte som vägledande symbol på de egna trafikljusen.

Lurik rekommenderar: Svetlana Boyd. The future of nostalgia. Basic Books 2001.

Ampelmann har förvandlats från en pedagogisk kommunistisk symbol till massproducerad kapitalistisk kitsch

Annonser

Datanördar goes Rambo; om företaget som skapade en egen specialstyrka och genomförde historiens största rymning

2012/05/27 § Lämna en kommentar

Överste Arthur ”Bull” Simons (1918 – 1979) var själva sinnebilden för en amerikansk krigshjälte. Han rykte in 1941 och deltog i hårda strider på bland annat Nya Guinea. The Bull skaffade sig under kriget legendstatus inom US Army när han 1945 räddade 500 amerikanska fångar ur japansk fångenskap på Filipinerna. Dryga 25 år senare gjorde han om bedriften när han räddade amerikanska krigsfångar ur Son Tay fängelset i Nordvietnam. När Simons väl gick i pension år 1971 ville han ta det lugnt och leva pensionärslivets glada dagar men ödet ville annorlunda.

1978 hade två amerikanska anställda, Paul Chiapparone och Bill Gaylord, vid företaget Electronic Data Systems gripits i Iran. Företaget ägdes av en affärsman från Texas vid namn Ross Perot som led alla helvetets kval eftersom han anklagade sig själv för sina anställdas öde. Perot såg ingen annan utväg än att genomföra en privat räddningsoperation och behövde kompetent folk till detta. Perot kontaktade Simons i detta ärende och den pensionerade bonden var inte sen på att damma av uniformen för att genomföra sin mest våghalsiga operation någonsin och den här gången skulle det ske i värsta Rambostil utan stöd av den amerikanska staten.

Perot har i efterhand låtit sig intervjuas och hela historien är som hämtad ur manuset från en amerikansk actionrulle. Perot berättar att hans mamma var döende i cancer när han knäböjer vid hennes sida och förklarar att han måste till Iran för att hämta hem sina pojkar varpå: ”She looked me squarely in the eye and said, “Ross, these are your men. You sent them over there and it’s your obligation to get them out.” Under tiden var Simons i full färd med att snabbträna en utvald skara anställda vid EDS till en specialstyrka som skulle genomföra fritagningen. Helt och hållet gröna var nördarna inte, samtliga som valdes ut var medaljbelönade vietnamveteraner.

Väl på plats i Iran inleddes den utomordentligt farliga aktionen med att en EDS-anställd med iranskt ursprung, Rashid, infiltrerade den revolutionära rörelsen i landet och skapade en egen revolutionär cell. Vid den här tiden kokade Iran av frustration mot regimen och det var därför inte svårt för Rashid att snabbt bygga upp en egen cell och knyta kontakter med andra ledare inom den revolutionära rörelsen. Han lät även muta polisen i Teheran att lämna en vapendepå obevakad som hans terrorgrupp plundrade. Allt i enlighet med de planer Simons smidde från en hemlig plats i den iranska huvudstaden.

Det ska inte ha blivit en så liten uppståndelse när Rashid beväpnad till tänderna mötte upp ledarna för de övriga cellerna. Känslorna svallade allt hetare under den tid det tog för vår protagonist att beväpna de övriga gängen och så snart detta var gjort vrålade Rashid “Gasre Prison is our Bastille. It is our responsibility to free the thousands of political prisoners!” Tiotusentals människor uppfyllda av revolutionens glöd stormade fängelset och fritog de två amerikanerna – som Simons lyckade köra till Turkiet – samt 11 000 övriga fängslade vilket innebär att EDS lyckades genomföra historiens största fängelserymning.

Perot till vänster och Simons till höger vid en intervju efter fritagningen

Perot till vänster och Simons till höger vid en intervju efter fritagningen

Våldtäktsbenägna vikingar med homosexuella böjelser

2012/05/23 § Lämna en kommentar

Vikingarnas sexuella preferenser har under lång tid legat under lupp i historisk forskning och avsaknaden av tillförlitliga källor har eggat intresset snarare än dämpat detsamma. Till saken hör att de tidigmedeltida vikingasamhällena genomsyrades av misogyna patriarkala strukturer som firade manlighetens dygder, medan kvinnor, å andra sidan, åtnjöt egendomsförhållanden som måste beskrivas som synnerligen generösa för sin tid.

De bristfälliga källor som trots allt existerar ger vid handen att vikingarna med glädje hängav sig åt såväl coitus som analsex. Vad gäller oralsex är läget dock oklarare eftersom praktiken inte finns omnämnd i några källor. Antagligen uppfattade vikingarna, i likhet med många andra medeltida nordeuropéer, oralsex som något gravt ohygieniskt och därmed förkastligt.

Sex var emellertid ingenting som vikingarna enbart ägnade sig åt bakom lyckta dörrar i hemmets hägn utan det var också en viktig psykologisk aspekt av krigföringen. Vikingarna hade, om man får tro kristna källor, en fäbless för att sexuellt förnedra sina meningsmotståndare, och en eventuell baneman våldtogs ofta tillsammans med sin hustru eller familj. Den homosexuella våldtäkten var således ett sätt för vikingarna att avmaskulinisera och effeminisera sina fiender.  

Överhuvudtaget förefaller det som om vikingarna, oberörda av konfessionalismens stringenta sexualla moralkodex, i regel var benägna och såg det som fullt naturligt att hänge sig åt homosexuella eskapader. Sexuella relationer mellan män beivrades således inte men det ansågs skamligt att åta sig den passivit och traditionellt kvinnliga rollen i en sådan relation. Längst ned på den sociala stegen i de gamla vikingasamhällena stog därför manliga prostituterade eftersom de självmant påtog sig en kvinnas roll under könsakten. Vikingarna trodde nämligen att en man som subordinerade sig sexuellt för en annan man också skulle knäböja inför eventuella fiender; en viking som antog en kvinnas roll i den homosexuella relationen var således inget ledarämne och därmed opålitlig.   

Också andra fakta gör gällande att homosexuella relationer var allmänt utbredda i vikingasamhället. Vikingarna hade exempelvis flera olika namn och etiketter för homosexuella, däribland fuðflogi (ungefär: man som flyr från kvinnans könsorgan). Intressant är också att  en äldre man – som fullgjort sin sociala plikt och producerat ett koppel manliga avkommor – ofta förärades en eller flera homosexuella relationer på sin ålders höst, även om hans hustru ännu var i livet. Mannens sexuella preferenser spelade alltså mindre roll i vikngasamhället så länge som mannen ifråga uppfyllde sina sociala skyldigheter, gifte sig och producerade barn.

Ett tydligt exempel på detta är sagan om den isländska vikingahjälten Grettir som påstods ha haft sexuellt umgänge med ”ungmör och änkor, allas makor, bondsöner, (. . .) kor och kalvar”. Grettirs uppenbara homosexuella och animalsexuella böjelser fördöms alltså inte, istället bidrar den till hjältens abnorma libido och därmed till konstruktionen av hans kraftfulla och eftersträvansvärda manlighet.     

Även kvinnorna i vikingasamhällena tycks ha uppskattat homosexuella relationer. Visserligen såg inte det patriarkala samhället med blida ögon på lesbiska förhållanden mellan fria kvinnor men få, möjligtvis undantaget den borträngda maken, hade något emot om kvinnan tog en älskarinna bland sina trälar.

Den frivola isländska vikingahjälten Grettir

Gå ned i vikt och gå hädan; om bantningspillrens historia

2012/05/20 § 1 kommentar

De senaste åren har allt fler börjat undvika kolhydrater som om de vore leprasmittande vandrare;  rädslan för kolhydrater går dock tillbaka till bantningens barndom. William Banting (1796 – 1878) var en engelsk dödgrävare som år 1863 gav ut en informationsbroschyr, Letter on Corpulence, Addressed to the Public, i vilken han beskrev hur kilona hade rasat efter att han gett upp bröd och öl för att istället hänge sig åt kött, grönsaker och torra viner. Idén var dock inte hans egen. Kosten hade rekommenderats honom av hans läkare, men det är Banting man minnstill följd av att hans namn lever vidare i verbet banta.

Att undvika en viss typ av kost och att motionera kräver som alla känner till en viss ansträngning som den korpulente kverulanten helst vill undvika. Dessutom gick rykten redan på Bantings tid att hans lågkolhydratkost avsevärt förkortat hans liv. Drömmen om möjligheten att gå ned i vikt enbart genom att svälja ett piller har man försökt realisera sedan i slutet av 1800-talet och i regel har det ena pillret har varit farligare än det andra.

1893 gjorde det första bantningspillret som utlovade en effektiv fettförbränning sin entré på marknaden. Pillret kallades Thyroxin och innehöll ett hormon som sades leda till ökad ämnesomsättning och viktminskning. Sidoeffekterna ledde dock till att pillret drogs tillbaka år 1949 eftersom hormonet även kunde ge upphov till giftstruma. Idag vet man även att Thyroxin dessutom kan leda till sömnbesvär,  alvarliga hjärtfel, feber och t.o.m. koma.

Hur illa Thyroxin än var hade det en än värre kusin, Dinitrophenol, som endast fanns till försäljning i USA mellan 1933 och 1935. Substansen fungerade genom att höja kroppstemperaturen vilket ledde till att många dog av värmeslag eller fick sina ögon förstörda. Att ämnet var farligt kunde man nog ana då det också användes för att ta död på ogräs, och i torr form är substansen dessutom explosiv. Dryga 100 000 amerikaner tog pillret och flera dog på synnerligen remarkabla vis. Journal of the American Medical Association och tidningar i San Fransisco rapporterade bland annat om en man som ”kokats” ihjäl när hans kroppstemperatur nådde över 43 grader Celsius.

Efter fiaskot med Dinitrophenol följde på 1950-talet en period när man baserade bantningspiller på amfetamin. Försök hade gjorts med den centralstimulerade drogen på amerikanska soldater i samband med att man försökte hitta ett sätt att minska deras sömnbehov. Soldaterna fick inte en blund i ögonen men tappade även vikt eftersom amfetaminet effektivt dämpade hungern. Resultatet hette Preludin och var till försäljning fram till mitten på 1960-talet men drogs in när man upptäckte att matglada gourmander tenderade att bli amfetaminpundare.

Bantningspillrens historia är i görande och även om pillren inte längre leder till döden är de inte sällan farliga. I Sverige fanns mellan åren 2006 och 2009 Acomplia till försäljning. Biverkningarna visade sig vara fatala eftersom substansen orsakade svåra psykiska besvär och en avsevärd förhöjd självmordsrisk.

William Banting

William Banting

Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Konservativ katolsk konspiration; om motpåven Gómez och sedevakantismen

2012/05/13 § Lämna en kommentar

Motpåvarnas, de stora schismernas och miraklens tid är ännu inte över. Dagens schism inom den katolska kyrkan har sin upprinnelse i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) som syftade till att modernisera kyrkan. Beslut togs om att man skulle sträva mot en mer ekumenisk hållning, den latinska mässan reviderades och i likhet med den protestantiska kyrkan tillät man nu att mässan hölls på folkspråken. På det hela taget präglades konciliet av tolerans och öppenhet gentemot den moderna världens värderingar. Emellertid var det långt ifrån alla inom kyrkan som tog emot den nya tiden och dess tolerans med öppna armar.

Inom kyrkans konservativa kretsar såg man med avsmak på det Andra Vatikankonciliets beslut, hur kunde påven, Johannes XXIII, driva igenom denna kätterska nyordning frågade man sig? Svaret på frågan låg i själva frågan: om nyordningen var kättersk måste det innebära att Påven var en falsk påve som aldrig borde ha fått bära Petrus mitra. De som för detta resonemang kallar sig för sedevakantister (ledig stol) och man menar att alla påvar som tillträtt ämbetet efter Pius XII (1939–1958) har varit falska heretiker. I Sverige driver en hårdför katolsk kärna nättidningen http://www.adoremus.se/

Under början av 1970-talet har flera sedevakantistiska grupper sett dagens ljus; rörelsen är således långt ifrån enhetlig och skillnaderna mellan grupperna rör främst synen på huruvida de skador kyrkan lidit anses vara irreparabla eller ej. Vissa grupper – såsom den delvis antisemitiska SSPX – erkänner trots allt påven men långt ifrån alla gör det. Den största utbrytargruppen är den palmarianska kyrkan som såg dagens ljus i samband med de mirakel som ägde rum år 1968 i den spanska byn Palmar de Troya. Fyra flickor hävdade att de vid ett träd hade mött jungfru Maria och därmed var karusellen igång. Det dröjde inte länge innan tiotusentals människor sökte sig till den lilla avskilda byn.

Till Palmar de Troya sökte sig även bokhållaren Clemente Domínguez y Gómez som snart fick en uppenbarelse i vilken Jesus visade sig för honom. Gómez ska även ha drabbats av stigmata. Inom kort fick han flera följeslagare och man förvärvade mark i byn men det dröjde inte länge innan Spaniens skeptiske ärkebiskop reagerade och förklarade att miraklen saknade grund. Antalet anhängare växte ändock snabbt, inte minst eftersom man lockade till sig troende som var besvikna på det Andra Vatikankonciliets beslut. Den nya palmarianska kyrkan var djupt konservativ till sin natur och självfallet skulle man fira gudstjänst på latin enligt den tridentinska mässordningen.

Sedevakantismen tog sig nu bibliska proportioner, man hävdade att kyrkan var korrupt och att påven Paulus VI styrdes av kommunister och frimurare som med hjälp av droger fick honom att göra heretiska uttalanden. Av den anledningen var det inte konstigt att Gómez i slutet av 1970-talet fick ett besök av Jesus som krönte honom till ”sann” påve över den katolska kyrkan, hans påvenamn blev Gregorio XVII. Vid det här laget hade den palmarianska kyrkan och alla dess medlemmar redan exkommunicerats. Schismen pågår alltjämt, i mars 2005 avled Gregorio XVII varpå man valde hans statssekreterare som tog sig det icke anspråkslösa namnet Petrus II. Märkligt nog var 2005 även året då Johannes Paulus II dog och Benedictus XVI valdes till påve.

Fransk-ryska restauranggräl; Bistrons historia

2012/05/09 § Lämna en kommentar

Bistrons – d.v.s. en genuin fransk snabbmatsrestaurang, ofta familjeägd med lokala specialiteter på menyn – historia har ingalunda klargjorts av kulturhistoriker och ännu idag råder det delade meningar om denna till synes frangofila kulinariska institutions härkomst. Vad som retat gallfeber på snarstuckna fransmän är att ryssarna, ofta med internationell sanktion, påstår att bistrons tillkomst i själva verket är deras förtjänst.

En populär historisk skröna, vars sanningshalt är omtvistad, gör nämligen gällande att när de segerrika ryska arméerna marscherade in i Paris år 1814 efter att ha underkuvat Napoleon ska de utsvultna soldaterna ha ropat ”bistra, bistra” (ungefär: skynda eller fort, från ryskans быстро) för att omedelbart få en matbit. Fransyskorna lärde sig snabbt att när de orden yttrades så gällde det att skyndsamt sätta upp ett bord och inom kort låta mat och vin flöda. Ordet etsade sig fast i hjärnan på franska munskänkar och kokerskor, vilket föranledde att institutioner som inriktade sig på att tillskänka sina gäster ett snabbt tillrett mål mat utan krusiduller och kulinarisk överdådighet började kallas för bistroer. Därigenom föddes den klassiskt franska snabbmatskulturen.

Fransmännen har av naturliga skäl haft svårt att svälja att övergrepp från ociviliserade ryska ockupanter ska ha givit upphov till dess älskade bistrokulturs uppkomst. Franska historiker har också påpekat med emfas att ordet ”bistro” inte äntrade nationella kulinariska encyklopedier förrän år 1884. Ryska historiker (för att inte tala om politiker) rullar i regel med ögonen åt sådana argument.

Bistron återbördades till Ryssland i kölvattnet av Sovjetunionens fall 1991 och historien om dess tillblivelse gjorde givetvis vurmande ryska nationalister varma inombords. Moskvas excentriske borgmästare, Jurij Luzhkov (borgmästare 1992-2010), försökte rida på vågen genom att skapa ett alternativ till etablerandet av amerikanska snabbmatskedjor såsom McDonalds och Burger King; resultatet blev grundandet av ett ”genuint” ryskt koppel av snabbmatsrestauranger med det någon fantasilösa namnet ”Den ryska bistron”. Luzhkovs vision var att dessa institutioner skulle tillreda och erbjuda sina gäster traditionella ryska rätter såsom svampsoppa och piroger fyllda med kål.

Inom kort stod det dock klart att det ryska klientelet föredrog hamburgare, milkshakes och pommes frites. ”Den ryska bistron” etablerades i Moskva med omnejd 1995, men redan 1998 tvingades Luzhkov deklarera att snabbmatskedjan drogs med stora ekonomiska problem till följd av ”administrativa misstag” och restaurangerna leasades därefter ut på generösa termer till diverse entreprenörer. Moskvaborna kunde kanske svälja den snålt tilltagna menyn och den ojämna kvaliteten på maten, men att tillreda den älskade borsjtjen från ett violett pulver sågs inte med blida ögon. Naturligtvis var ingen gladare över den ryska snabbmatskedjan hastiga recession från snabbmatsmarknaden än McDonalds och Burger King. Oavsett dess historiska och lingvistiska rötter har därför bistron fortsatt att vara betraktad som en genuint fransk institution. 

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för maj, 2012Luriks Anakronismer.