Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Ung och bortskämd: Kinas sista kejsares barndom

2012/10/25 § Lämna en kommentar

Kinas enbarnspolicy har fått en del oönskade effekter såsom uppkomsten av det beteende som med en populärvetenskaplig term kallas Little Emperor Syndrome. I takt med den snabba ekonomiska utvecklingen har allt fler ensambarn växt upp i en miljö där de i princip har fått göra som de har velat och fått allt vad de har pekat på. Detta har resulterat i att Kina eventuellt står inför en behavioral time-bomb med den brittiske författaren Andrew Marshalls ord.

Oavsett hur det kommer att gå för Kinas curlade generation har ännu inget kinesiskt barn blivit lika bortskämt som landets sista kejsare, Pu Yi (1906 – 1967), som kan tjäna som själva personifieringen av nämnda syndrom. Den lille spolingen blev kejsare i en ålder av endast två år och 10 månader och från den stunden behandlades han i enlighet med den gudomliga vördnad som kinesiska kejsare alltid har krävt.

Hans kröning var en chockartad upplevelse. Lilla Pu Yi bars skrikande fram till tronen buren av hovets eunucker skrämd halvt från livet av de ceremoniella trummorna och all uppståndelse. Den nyblivna sonen av himlen togs dessutom från sin mor – som han inte fick träffa på sju år – för att i stället ”uppfostras” av en sköterska och hovets snöpningar. När han väl vant sig vid den nya situationen kom han underfund med att det kunde ha sina fördelar att vara tre år och betraktad som en levande gud; han kunde leva ut alla barns dröm att göra vad som än föll honom in.

Hans lekar tog sig allt värre excesser till hans övervakande eunuckers stora skräck. Den enda som hade mod att någorlunda lugna och tala kejsaren till rätta var hans sköterska men hon sändes iväg när Pu Yi var åtta. Sin far träffade han i princip aldrig. Hoveunuckerna följde däremot under tystnad kejsaren vart han än behagade ta vägen i den förbjudna stadens med dess 9000 rum bärandes på hillebarder, traditionell medicin av den händelse att gossen skulle skada sig under sin framfart samt skålar med mat om han plötsligt skulle bli hungrig. Närhen han stötte på en vuxen föll denna ner på knä enligt den rituella etikett som gällde i palatset. Till saken hör också att kejsaren var isolerad i palatset på grund av den oroliga utvecklingen i landet, således hade han i princip ingen verklighetskontakt överhuvudtaget.

När det kom till lekar roade sig kejsaren med alltifrån kameler, ormar och myror och om andan föll honom på kunde han beordra sina tysta tjänare att kräla i stoftet framför honom och slicka i sig smutsen på marken. I sin spökskrivna självbiografi, Jag var kejsare av Kina: från himlens son till medborgare berättar han ärligt om hur han redan som liten såg eunuckerna som levande leksaker som han kunde bestraffa med både spott och spä närhälst andan föll på.

Den lille kejsare skulle slutligen tuktas till ödmjukhet. År 1912 fördrevs han från den förbjudna staden och tvingades avsäga sig alla anspråk på den kinesiska kejsarvärdigheten. Istället fick Pu Yi bli marionettkejsare i det av Japan ockuperade Manchuriet. Japanernas besittningar på fastlandet kom som bekant till sin ände i samband med förlusten i andra världskriget. Pu Yi hade nu förlorat alla som stödde honom, att han hade agerat som kejsare åt den hatade japanska ockupationsmakten var ingenting som kunde viftas bort och i synnerhet inte av Kinas kommunistiska parti som nu tog makten i mittens rike. Efter en tid i fångenskap släpptes himlens son och han slutade sina dagar år 1967 i all enkelhet som trädgårdsmästare gift med en sjuksköterska.

Kejsaren Pu Yi

Kejsaren Pu Yi

Finlandsnostalgi: varför de ryska tsarerna älskade att semestra i Finland

2012/10/22 § Lämna en kommentar

Freden i Fredrikshamn år 1809 och Sveriges förlust av sin östra rikshalva, Finland, kom sent omsider att accepteras av svenskarna. Finland hade trots allt betraktats som en naturlig del av rikets kärnområde. Finnarna, å andra sidan, fann sig, med vissa förbehåll, förhållandevis snabbt väl tillrätta i situationen som en perifer rysk provins, om än med sina sedvanliga ”svenska” rättigheter i behåll.

Tilltron och lojaliteten tog sig till och med sådana uttryck att få andra landsändar i det vidsträckta ryska imperiet hyllade dess enväldiga monark, vid denna tid tsar Alexander I (1777-1825), såsom i det nyerövrade Finland. Finnarnas kärlek klingade ingalunda obesvarad. Under närmare 100-års tid skulle de hårt ansatta ryska tsarerna – vars liv ständigt hotades av anarkister och trolösa nihilister på hemmaplan – finna en fridstad i det till synes idylliska Finland.

Finlands erövrare, Alexander I, gjorde sin Eriksgata genom Finland år 1819. Tsaren, som annorstädes beskyddades av ett koppel trogna kosacker for genom sin nyerövrade provins nära nog utan livvakt. I sin dagbok skrev Alexander att: ”Jag sofver tryggt hos mitt finska folk. Deras kärlek är allt jag behöver”. Alexander I, som aldrig varit en vän av den sardoniska ryska livegenskapen, fortsatte att berätta om sina värdar: ”Det syns nog att människorna här aldrig slafvar eller tvungna att krypa till för hårda egendomsherrar. – Det gör mig godt i hjärtat att se detta folk”.

Även Alexander II (1817-1881) vurmade för Finland och fick i gengäld det finska folkets trofasta kärlek. Under en supé hos brukspatronen i Tammerfors råkade en nervös kypare spilla ut sås över tsarens uniform varom denna av nödtvång fann sig tvungen att byta utstyrsel. Alexander II återvände dock glad i hågen och gav den hispiga kyparen, vid namn Heikki Ståhlberg, en dusör om 60 rubel. Den otursförföljda, om än aningen rikare, kyparen ifråga fick i fortsättningen genomlida livet under smeknamnet ”Sås-Heikki”.

Den storsvullna Alexander III (1845-1894) var nog annars den ryska tsar som kom att uppskatta Finland och dess naturskatter mer än någon av annan sina gelikar. Tsaren och hans tsarevna, den danskfödda Maria Fjodorovna (1847-1928), tillbringade mången sommar i den finska skärgården där de fann en arkadisk tillflyktsort från den ryska huvudstadens politiska käbbel och de ständiga anarkistiska mordhoten.

Alexander III, också kallad bondetsaren, älskade verkligen sina semestrar i Finland och ägnade i huvudsak dagarna åt att snickra och fiska. Vid ett tillfälle ska han barskt ha avfärdat en bunt brådskande telegram från huvudstaden med den snärtiga repliken: ”när tsaren av Ryssland metar, kan Europa vänta”. En annan anekdot behandlar en viss gumma vid namn Serafina Lindblad. Hon hade vid tillfälle besvär med att dra upp fisksump varpå hon hötte näven åt den reslige karl som stod jämte henne och röt åt denne att han skulle hugga i och inte stå och lata sig. Karlen ifråga råkade naturligtvis vara tsar Alexander III. Gumman Serafina Lindblad blev hädanefter känd som ”Kejsar-Fia” och erhöll ensamrätten till att leverera fisk till den kejserliga jakten då kejsarparet besökte Finland.

Lurik rekommenderar: Max Engman. Ett långt farväl: Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis 2009.

Tsar Alexander III

Reformkungen Karl XII; när Bender var Sveriges huvudstad

2012/10/17 § 3 kommentarer

De flesta av oss känner Karl XII (1682 – 1718) som ”krigarkungen”, ett epitet som visserligen är välförtjänt men som även har överskuggat hans övriga gärningar som enväldig kung av Guds nåde. Efter det fatala slaget vid Poltava år 1709 flydde den slagne kungen de ryska styrkorna till det Osmanska riket där han sökte skydd och sultanens hjälp att besegra Peter den store. Som bekant slog han sig ned i byn Bender (i nuvarande Moldavien) varifrån det skadeskjutna svenska imperiet kom att styras mellan 1709 och 1714. Eftersom kungen var enväldig krävdes hans samtycke till de flesta beslut varför sändebuden gick i skytteltrafik mellan Stockholm och Bender som nu de facto tjänade som Sveriges huvudstad. Ett beridet bud kunde ta upp till tre månader på sig att nå kungen vilket medförde att den annars så effektiva svenska statsförvaltningen blev synnerligen ineffektiv.

Tiden i Bender präglades av ett relativt lugn varvat med intensiva diplomatiska förhandlingar med sultanen om att dra igång ett nytt krig mot Ryssland. Dagarna var troligtvis långtråkiga och händelselösa men Karl fick tid att fundera över både nödvändiga reformer såväl som sända ut vetenskapliga expeditioner till för svenskarna okända länder.

Riket var i stort behov av penningar och Karl skulle visa att han ägde samma nytänkande när det kom till effektiv förvaltning som tidigare kungar. Hans mest kreativa reform som var långt före sin tid gällde införandet av allmän självdeklaration och en progressiv förmögenhetsskatt. Syftet var inte att skapa ett mer jämlikt samhälle utan att stampa fram mer pengar ur svenskarna. Självdeklarationen infördes år 1712 och skulle lämnas muntligen till valda tjänstemän som sände vidare uppgifterna till ansvarig myndighet, Kontributionsränteriet, som utifrån rikets behov bestämde hur mycket som skulle betalas i skatt. Systemet gick i graven redan år 1716 på grund av att det progressiva inslaget vilket ledde till missnöje bland den rikare delen av befolkningen samt bristen på förutsägbarhet  (procentsatserna varierade med behoven) och det faktum att systemet var för avancerat och före sin tid.

Från Bender kom även en förordning om att Sverige skulle ha högertrafik. Karl XII tyckte att det vore enklast om man i alla länder i Europa höll till höger och tyckte att Sverige borde gå i bräschen för denna idé. I Kongl. Maj:ts Förordning 10 februari 1718 angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande fastställdes högertrafiken. I § 24 kan man läsa att då två postvagnar möts: ”hålla de halfwa vägen hwardera til höger”. År 1734 upphävdes denna förordning och vänstertrafik återinfördes. Kungl. Maj:ts Gästgivareordning den 12 december nämnda år beslöt att: ”när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann förbi.”

Under tiden i Bender väcktes även ett intresse för de muslimska ländernas kultur och vetenskap men även Afrika intresserade kungen. Karoliner som tidigare på täta led marscherat mot fienden tills de skådade vitan i hans ögon riktade nu i stället sina blickar mot Egyptens pyramider och andra förunderligheter. År 1710 sändes därför en vetenskaplig expedition ut under ledning av kaptenen Cornelius Loos till Egypten, Palestina och Syrien. Året därpå skrev Loos till sin mor i Stockholm:

”Jag haver sett många kuriösa saker och antikviteter. De förnämsta var se stora pyramiderna, mumiegravar samt många stora statyer och hedniske avgudar uthuggne ur hela bergen. Ifrån Kairo reste jag till Jerusalem, därest jag besåg Kristi grav […] Sions berg, ruiner efter Salomons tempel samt månge andre märkvärdige ställen.” Odramatiskt var det nog inte, kaptenen avslutar sin redogörelse med att kort nämna att han stod ut med många farligheter på sin resa.

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

Australiensaren som enade arabvärlden: om Jerusalemsyndromets uppkomst

2012/10/13 § Lämna en kommentar

Efter att sexdagarskriget år 1967 förintat arabvärldens samlade militära styrkor och därtill inneburit att den otrogna ärkefienden Israel lyckats ockupera hela Sinaihalvön härskade defaitism och letargi bland arabvärldens ledargarnityr. Muslimernas förhatliga nemesis hade vunnit en jordskredsseger och inget kunde ändra på detta faktum; religiös kvietism syntes klokare än att söka ena en hämndgirig arabvärld som dessutom var starkt ideologiskt och religiöst polariserad.

En världsbrand buren av eldfängda anti-sionistiska sentiment blossade emellertid upp två år senare som, till västvärldens förtret, kom att ena den splittrade arabvärlden. Mannen som lyckades med detta konststycke – där prominenta arabledare före honom gått bet – var ingen mindre än en sinnesförvirrad kristen australisk fanatiker vid namn Denis Michael Rohan (1941-1995).

Det var en augustinatt år 1969 som brandkåren i Jerusalem meddelades att muslimernas heliga moské, al-Aqsamoskén, stod i ljusan lågor. Moskén räknas som den tredje heligaste helgedomen i Islam, bl.a. därför att det var hit profeten Muhammed enligt legenden färdades från Mecka under ”den nattliga resan”. Mordbrännaren var som sagt den australiska turisten Michael Rohan som under sitt besök i Jerusalem drabbats av religiösa vanföreställningar och på gudomlig inrådan erhållit uppdraget att bränna ner moskén.

Rohans herostratiska handling har gett upphov till det så kallade ”Jerusalemsyndromet”. Jerusalemsyndromet drabbar ett tiotal kristna, judar och muslimer varje år och yttrar sig i religiösa och sinnesförvirrade vanföreställningar som uppkommer vid ett besök i den heliga staden. Vanligtvis tar sig dessa religiösa villfarelser sig uttryck i att man söker demolera monument och arkitektur förknippade med antagonistiska religioner eller helt sonika försöker eliminera dess tillbedjare.

I vilket fall som helst gjorde Rohans mordbrandsförsök att arabvärlden nära nog försattes i religiös brand. Från Saudiarabien manade den annars så trankile konung Faisal al-Saud (1906-1975) världens muslimer till jihad mot det förhatliga Israel. Att terroristen ifråga var en kristen fanatiker och att Israels brandkår lyckades släcka branden i tid tycktes spela mindre roll.

Faisals andra åtgärd var att kalla en fragmentiserad och polariserad arabvärld till konferens i Marockos huvudstad Rabat för att där diskutera vilka åtgärder man skulle förorda mot Israel. Mötet blev på många sett en oanad succé. Totalt bevistades konferensen av 25 konungar och statsöverhuvud; till och med Saudimonarkins svurna fiender, Libyens Muammar Khaddafi (1942-2011) och Egyptens Gamal Abdel Nasser (1918-1970), fick krypa till korset (eller halvmånen). Bara det av Baath-partiet styrda Syrien och Irak avstod från att delta.

Konferensen utmynnade i en fränt skriven anti-sionistisk proklamation som sändes till FN där arabvärlden uppmanade organisationen att avväpna Israel och omedelbart överse återlämnandet av Sinaihalvön. Följden av mötet var dock ur världshistorisk synpunkt än viktigare då det föranledde en enad arabvärld, under OPEC:s egid, att år 1973 chockhöja oljepriset, något som nära nog fick västvärldens ekonomi att kollapsa. Således är det fullt möjligt för en fundamentalistisk, fullständigt sinnesrubbad men innovativ australiensare att förändra världen.

Al-Aqsamoskén i brand år 1969.

(Ele)fantastiska gåvor; Siams kungar och deras elefanter

2012/10/09 § 1 kommentar

I buddistisk tradition är vita elefanter heliga djur som ska behandlas med stor respekt och som i likhet med den mer kända indiska kon inte får sättas i arbete. Enligt legenden ska drottning Māyādevī av Sakya (ungefär dagens Nepal) lidit av barnlöshet fram till dess att hon en natt drömt att en vit elefant äntrat hennes livmoder. Det skulle visa sig att hon äntligen var gravid. Personifieringen av den vita elefanten föddes ur drottningens högra sida varefter babyn ifråga tog sju snabba steg, där han satte ned fötterna växte det omedelbart upp lotusblommor. Sonen hon födde fick namnet Siddhartha Gautama och skulle gå till historien som Buddha.

Legenden om Buddhas födelse förklarar de vita elefanternas helighet i hela den buddistiska världen. I synnerhet har dessa elefanter uppskattats i Thailand (tidigare Siam) där de fortfarande åtnjuter kungligt beskydd. I det historiska Siam tillhörde alla vita elefanter monarken, enligt traditionen var den enda uppgift värdig detta ståtliga djur att bära majestätet själv då denne red ut för att möta sina fiender på slagfältet. I huvudsak var dock dessa elefanter endast kostsamma statussymboler som kungarna samlade på och kunde visa upp för imponerade gäster som på så vis förstod att kungen i fråga måste äga stora rikedomar om han hade råd med så många djur.

Vanligtvis fick Siams elefanter slita hårt såväl vid skogsarbete, tempelbyggen som på slagfälten medans den vita varianten däremot levde ett veritabelt lyxliv med mat och bad i överflöd. Elefanter är enormt stora och äter därefter varför det blev väldigt dyrt att ta hand om dessa med tillbördig respekt utan att hålla dem i arbete. Detta var kungarna av Siam mycket väl medvetna om och helt skrupelfritt hände det att man gav bort en vit elefant till någon undersåte som misshagat monarken. Tanken var att elefanten bokstavligt talat skulle äta sin nya ägare ur huset tills denne stod på ruinens brant.

Den mest kända elefantgåvan i Thailands historia rör emellertid inte vita elefanter utan vanliga grå. Under 1800-talet försökte kung Rama IV av Siam (Kung mellan 1804 – 1868) att modernisera sitt rike, skolor byggdes och kontakterna med västerlandet intensifierades. Rama sökte även bygga vänskapsband med USA och år 1861 erbjöd han president James Buchanan en hord elefanter. I ett brev förklarade Rama att han hade hört att det fanns mycket orörd mark i presidentens land och att amerikanarna därtill led brist på elefanter varför han gärna ville bidra med ett antal som kunde hjälpa till att civilisera landet och tjäna som transportmedel.

Brevet kom dock på villovägar och när det väl kom fram hade Buchanan packat ihop sitt bohag och lämnat Vita huset. I hans ställe hade Abraham Lincoln valts till president och eftersom brevet var adresserat till Amerikas president tillkom det Lincoln att ta ställning till den kungliga gåvan. Han hade emellertid det nyligen utbrutna inbördeskriget att tänka på och ska ha frågat sig vad för nytta USA hade av elefanter såtillvida om man inte kunde använda dem för att trampa ned de konfedererade staterna. I vänlig men smått syrligt ton tackade USA således nej till gåvan i ett brev där man förklarade att man faktiskt hade tåg som drevs av ångmaskiner som transportmedel.

Dryga 100 år senare talade Thailands kung Bhumibol inför den amerikanska kongressen och det skulle visa sig att man inte glömt oförätten och med tillbörlig grad av syrlighet replikerade han:

”My great-grandfather offered to send the President and Congress elephants to be turned loose in the uncultivated land of America for breeding purposes. That offer was made with no other objective than to provide a friend with what he lacks, in the same spirit in which the American aid program is likewise offered”

En av Siams kungar på en vit elefant

En av Siams kungar på en vit elefant

Snåla västgötar: den sanna historien om ättestupan

2012/10/05 § Lämna en kommentar

År 1658, då Danmark och Sverige låg i krig, uppbringades ett danskt skepp på väg från Island till Köpenhamn i Kattegatt. Ombord på detta skepp fanns en ung isländsk student vid namn Jón Rúgman som, till sin egen förvåning, inte kom att dela sina medpassagerares bistra öden utan omgående sjanghajades till Uppsala universitet.

Varom detta tilltag? Jo, vid Uppsala universitet hade en viss Olof Verelius, anställd som akademiräntmästare, kommit över ett antal medeltida isländska sagor som han, med viss rätt, trodde kunde avslöja ett och annat om Sveriges äldsta historia. Problemet var bara att ingen i Uppsala förstod sig på isländska. Jón Rúgman kom därför som en skänk från ovan och tillsammans med sin isländska adept översatte Verelius många av dessa sagor till svenska. Deras gemensamma ansträngningar kom sedermera att ge upphov till den under 1800-talet blomstrande nationalromantiska synen på svensk historia som kom att efterleva i svensk historieskrivning i århundraden.

Även om dessa sagor är, milt uttryckt, apokryfiska och bygger på ett vilt och fantasifullt fabulerande tog många i samtiden dessa hugskott för sanning. Så också historien om ättestupan – som i nordisk historieskrivning endast omnämns i den av Varelius år 1664 översatta Gautreks saga (Gothrici et Rolfii historia). Ättestupan förefaller ju som bekant vara en forntida institutionell motsvarighet till våra dagars äldrevård där orkeslösa pensionärer osentimentalt kastades ner för en skyhög klippa för att på så sätt undspara yngre människor den ekonomiska börda det tog i anspråk att vårda den äldre generationen. Saken är att denna saga inte är typisk för Norden utan för Antikens Grekland (där slavar istället för pensionärer ska ha offrats åt klippstenarna) och den betydelse som ättestupan tillmäts i isländska folksagor är en helt annan.

Gautreks saga handlar om kung Göte (Gautrek) av Västergötland som någonstans i den svenska historiens gryning ska ha begett sig ut på jakt i sitt kungadöme och kommit vilse. Till sin egen lycka hörde Göte en hundskall varpå han kom till en oländig stuga där hundens ägare, en viss träl vid namn Skapnartunger, var i full färd med att skinnflå det stackars djuret för att den lockat en objuden gäst att ”äta honom ur huset”.

Skapnartunger ville absolut inte ha kung Göte som gäst och sökte tvinga honom tillbaka till skogen men Göte var starkare. Kungen slog sig således ned vid bordet där Skapnartungers familj residerade och lät sig väl smaka av den uppdukade maten. Efter att ha vilat sig i åtskilliga timmar bad Göte sin ofrivilliga värd om ett par nya skor. Skapnartunger erbjöd honom också motvilligt denna gåva men drog först ut skoremmarna för att inte ge bort för mycket.

Sen Skapnartunger äntligen blivit av med sin objudna gäst översåg han den skada han lidit av dennes besök och insåg att han inte kunde leva med denna ekonomiska försmädelse. Han tog därför hela sin familj till en hög klippa i närheten, höll ett en förmanande litania om sparsamhetens dygd och kastade sig därefter ned mot sin död tillsammans med sin hustru och en träl.

Vad kan man då lära sig av denna historiska anekdot? Först och främst att ättestupan som vi känner till den i själva verket är anakronistisk eller, än mer troligt, ett falsarium. Än viktigare är att smålänningarna, som traditionellt är utpekade som inbitet snåla, har funnit sina övermän i västgötarna i detta gebit, åtminstone om man får tro de isländska sagorna.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Isländsk historia. Bonniers 1981.

Verelius och Rúgmans översättning av Gautreks (Götes) saga

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för oktober, 2012Luriks Anakronismer.