Klan-dervärd skolpolitik: Ku Klux Klan i kampen mot katolicismen

I kölvattnet efter de konfedererade staternas förnedrande nederlag i det amerikanska inbördeskriget grundades år 1866 ett av USA:s mest inflytelserika hemliga sällskap; det rasistiska och djupt patriotiska Ku Klux Klan (KKK).  Klanens grundare var en ärrad general från inbördeskriget vid namn Nathan Bedford Forrest (1821 – 1877) som vägrade finna sig i att yankees från norr nu dikterade villkoren i södern. Tillsammans med andra nedslagna veteraner bestämde man sig för att gå under jorden och återupprätta söderns storhet.

Nathan Bedford Forrest

KKK var i det närmaste ett esoteriskt sällskap med hemliga riter och fantasifulla titlar. Grundaren Forrest förefaller ha varit något av en tidig fantasynörd då han gav sig själv titeln Grand Wizard. Denna titel blev därefter klanens högsta fram till i början av 1900-talet då klanens ledare istället förärades det lite mer storslagna Imperial Wizard. Titlarna under den kejserliga trollkarlen var inte desto mindre fantasieggande. Ledaren över en stat kallades Grand Dragon och under honom fanns både Grand Titans, Grand Cyclops samt de mer modesta Magi, Monk och Goblins.

Hur nördiga klanens titlar än må ha varit var de långt ifrån några rollspelande geeks, deras antal räknades i miljoner och i sina kåpor med tillhörande fotsida dräkter satte de skräck i sina företrädesvis svarta offer som man utan urskillning lynchade i enlighet med den gamla sydstatstraditionen att ta ”rättvisan” i egna händer. Förutom svarta riktade man även sina aversioner mot katoliker vars lojalitet man ansåg låg hos påven snarare än med USA vilket gick stick i stäv med klanens patriotiska lynne.

Under 1920-talet intensifierade klanen sin kamp mot katolikerna genom att angripa det liberala skolsystemet som tillät privatskolor med religiös inriktning. I Oregon lyckades man driva igenom ett lagförslag, The Oregon School Bill, år 1922 som syftade till att förbjuda katolska privatskolor och därmed tvinga in barnen i allmän skola. Tanken var att skolan genom sin allmänna läroplan skulle assimilera de papistiska barnen in i det protestantiska samhället och därmed underminera lojaliteten med den Heliga stolen.

KKK:s kampanjande mot katolska skolor fick ett stort genomslag och fler organisationer gav sig in i kampen mot de privata grundskolorna. Bland många grundades National League for the Protection of American Institutions som stämde in i kråksången om hur barnen indoktrinerades i anti-amerikanskt tänkande. På så vis fick klanen god hjälp när man skulle formulera sin motion till delstatsparlamentet. Lagen drevs igenom men snart ingrep en federal domstol som ironiskt nog fastslog att lagen var oamerikansk eftersom den åsidosatte den grundlagsskyddade religionsfriheten och rätten att driva privatskolor.

Uppmuntrad av de initiala framgångarna flyttade man kampanjen till huvudstaden. Väl i Washington tog KKK fram ett liknande lagförslag som kallades Initiative 49. Under kampanjen som leddes av en man vid namn Luther Ivan Powell (som titulerades King Kleagle of Washington and Idaho) ökade antalet medlemmar i klanen men motståndet från pressen var större här. Huvudargumentet mot förslaget var att KKK vältrade över kostnaden för privat undervisning på skattebetalarna och är det någonting amerikaner är allergiska mot är det skattehöjningar vilket delvis förklarar varför det inte blev någonting av Initiative 49.

Samtida tidningsillustration som föreställer huvudargumentet mot Initiative 49.

Mullvaden som splittrade Irland: konsekvenserna av Vilhelm III:s olyckliga frånfälle

Den brittiska konungen Vilhelm III av Oranien (1650-1702) fick efter att ha invaderat England, och på den brittiska adelns ödmjuka begäran avsatt dess katolska konung Jakob II Stuart (1633-1701) i den Ärorika revolutionen år 1688, den otacksamma uppgiften att agera som den protestantiska trons försvarare. Vilhelms ärkenemesis skulle inte bli någon annan än Frankrikes maktlystne konung Ludvig XIV (1638-1715) och trots det ursinniga motståndet skulle den arma holländaren – som av ett ödets nycker uppstigit på den engelska tronen – i slutändan stå som segrare i den dynastiska och världshistoriskt avgörande tvekampen.

Det långdragna kriget mellan Ludvig XIV och Vilhelm III fördes inte bara på kontinenten utan också på de brittiska öarna. Ludvig utrustade exempelvis den revanschlystna detroniserade konungen Jakob II med en imposant skara soldater som landsteg på Irland där man i regel såg med avsmak på den protestantiska trons försvare, d.v.s. Vilhelm III. Tyvärr för de katolska irländarnas förekommanden så lyckades Vilhelms engelsk-holländska armé nedkämpa Jakob II:s fransk-irländska trupper vid Boyne år 1690.

Vilhelm III av Oranien

Alla irländarna var dock inte nedslagna efter nederlaget vid Boyne. I det protestantiska Nordirland var man i det närmaste euforisk och hyllade Vilhelm och hans nederländska släkt som den mest lysande dynastin i Storbritanniens historia. Vilhelm III:s dynasti, huset Oranien (Orange på engelska), har som bekant haft ett avgörande inflytande på den nederländska politiken och Europas historia alltsedan anfadern Vilhelm den tyste (1533-1584) tog till vapen gentemot de spanska ”ockupanterna” år 1568.

Slaget vid Boyne innebar dock att de protestantiska nordirländarna, liksom holländarna, till denna dag har gjort huset Oraniens färg, d.v.s. orange, till sin egen och därför i färggrann prakt bär orangea dräkter och fanor vid alla större nationella festiviteter. Vilhelm III har i Nordirland därutöver förärats smeknamnet ”Good King Billy”.

Vilhelm III:s arv är också påtagligt i det moderna Irland, men av en helt annan anledning. År 1702 skulle den holländsk-brittiska konungen nämligen avlida till följd av en ridtur då den olyckssaliga hästen plötsligt snubblade över ett mullvadshål vilket förorsakade ryttaren sådana blessyrer att han senare omkom. Fram till denna dag har därför de katolska irländarna gjort det till en tradition att framemot småtimmarna utbringa en högtidlig skål för ”en liten gentleman i svart sammet” – d.v.s. mullvaden som ofrivilligt bidrog till att ta ”trons försvarare” av daga.

Orangeprydda nordirländare på festhumör.

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Hur man mår fin(t): 1800-talets missbruksvård

Under 1700-talet sjönk allt fler västerlänningar in bakom opiumdimmornas slöja. Att drogen var starkt beroendeframkallande var man mycket väl medveten om och under 1800-talet upplevde man att problemen med missbrukare som passiviserades av en alltför stor opiumkonsumtion hade passerat gränsen för det hållbara. I samband med detta började nu läkarvetenskapen söka ett alternativ till opium som skulle vara lika effektivt som smärtstillande medel samtidigt som man ville slippa de skadliga effekterna.

Experimenterandet med droger höll på att kosta åtskilliga livet eftersom forskarna inte var främmande för att pröva sina tinkturer på sig själva med varierande resultat. År 1806 lyckades apotekaren Friedriech Sertüner (1783-1841)bevisa att hans morfin fungerade som ett effektivt smärtstillande medel som dessutom kunde bota folk med ett tungt opiatmissbruk. Logiken bakom den slutsatsen följde på upptäckten att opiummissbrukare som fick morfin ordinerat i stora mängder upphörde med att bevista de otaliga opiumhålorna. Att knarkarna i själva verket bara bytte en drog mot en annan insåg man inte vilket till stor del hade sin orsak i att man var benhård i sin tro på att morfinet inte var beroendeframkallande.

Morfinets fader: Friedriech Sertüner

Under 1800-talet bytte således lejonparten av narkomanerna missbruk och blev morfinister vilket skulle visa sig vara lika destruktivt som det tidigare opiummissbruket. Men arbetet med att hitta ett botemedel mot opiumgisslet gick oförtrutet vidare och etter värre skulle det bli.

Föga hade man lärt sig av misslyckandet med morfinet. År 1898 lyckades man utvinna ett nytt ämne som också var opiumbaserat. Historien upprepade sig och man var återigen övertygad om att denna nya mirakelkur kunde bota de nya morfinisterna samtidigt som det var helt ofarligt att bruka. Den tyske läkaren Heinrich Dreser (1860 – 1924) ansåg att ämnets egenskaper var ”heroiska” och han döpte det därför till heroin. Återigen bytte de olycksaliga pundarna drog.

Kokaplantan var redan väl känd i Europa sedan koloniseringen av Sydamerika under 1500-talet. Indianerna hade som bekant haft munnen full av kokablad när conquestadorerna började utforska deras länder. Att tugga kokablad ger ett förhållandevis milt rus men med en ny metod kunde man framställa kokain som var oerhört mycket mer potent än bladen.

”Självfallet måste kokain hjälpa mot opium- och annat missbruk” tänkte en apotekare vid namn John Pemberton (1831 –  1888) när han år 1886 funderade på hur man kunde hjälpa alla soldater, som med trasiga själar överlevt det amerikanska inbördeskriget, ur sina missbruk. Sedan tidigare fanns en dryck vid namn French Wine Coca som bestod av kokain utrört i franskt bordeaux, en dryck som förövrigt hyllades av både påven Leo XIII (1810 – 1903) såväl som av Drottning Victoria (1819 – 1901). Pemberton ville undvika alkoholen eftersom hans tilltänkta kunder hade missbruksproblem; så föddes Coca Cola som innehöll rent kokain fram till år 1927.

Kokainets genomslag i forskarvärlden var total, drogen älskades av alla och ansågs vara oerhört hälsosam. Framförallt snortades det friskt på de psykiatriska mottagningarna. Historiens mest berömde kokainpundare är troligtvis Sigmund Freud (1855-1939). Han fullkomligt älskade sitt vita guld, brukade själv stora mängder och ordinerade det mot det mesta. Sina slutsatser om hur kokain kunde hjälpa mot både ångest och depression publicerade han i verket ”Über coca” (1884). Emellertid skulle psykoanalysens fader senare ändra uppfattning efter att bevittnat när en av hans vänner gick ner sig i en kokainpsykos.

Über Coca av Sigmund Freud

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Megäror och magi under medeltiden: häxeriets ursprung

Under medeltiden var det övernaturliga ständigt närvarande, såväl hög som låg var övertygad i sin tro på magi. Magin under medeltiden kan delas in i tre olika grupper. Den magi som utövades av kyrkan ansågs komma från Gud själv och utövades som ett vapen mot den fallne ängels lockelserop och dennes demoniska anhang. Även de som utövade den tidens vetenskap såsom alkemister tvekade inte att ta till besvärjelser i sin strävan att framställa guld. Emellertid kommer den här texten att uppehålla sig vid den tredje gruppen; den folkliga magin och i synnerhet den som utövades av kvinnor.

Den magi som utövades av folket ansågs stå i motsatsförhållande till den gudomliga magin som utövades av kyrkan och därav följde slutsatsen att folkmagin emanerade ur Lucifer själv och var därför nödvändig att bekämpa med alla till buds stående medel. I själva verket bestod böndernas magi av föreställningar och traditioner som levt kvar från tiden före kristendomen. Kyrkans försök att eliminera och demonisera folkmagin var en del i en strävan att utöva social kontroll och på så vis ytterligare stärka den egna makten över samhället.

Inom de förkristna religionerna var det inte ovanligt med kvinnliga prästinnor och sierskor. Dessa var en vital del av kulten vilket dock skulle förändras med kristendomens intåg och denna religions uppfattning om arvssynden som ansågs härstamma från Eva. Jakten på kvinnliga magiker går som en röd tråd genom Europas medeltida historia för att slutligen kulminera under häxjakten på 1600-talet.

Vid synoden i Ancyra (dagens Ankara) år 314 påbjöd de närvarande biskoparna att hålla korpgluggarna öppna efter ”gudlösa kvinnor, hvilka, förförda af demonernas bländverk, inbilla sig, att de nattetid i sällskap med Diana och Herodias, ridande på vissa djur öfverfara stora landsträckor”. Vid denna synod finner vi således ursprunget till legenderna om Blåkulla och häxor som festar natten lång med Hin Håle.

Berättelserna om kyrkofäder som till sin förfäran upptäcker att deras flock höll fast vid hedniska irrläror är många och utgör en viktig källa till vår kunskap om de förkristna religionerna. Sankt Egidius (? – 659) vände sig i avsky mot midsommarfirande, dyrkandet av solen – egentligen en demon – och offer som förrättades i det fria. Även helgonet Firminus (700-tal) predikade mot midsommarfirande och i synnerhet mot de kvinnor som vägrade att sluta fira sina djävulska fester under vilka de mässade trollformler och dansade i extas.

De kyrkliga vittnesmålen om kvinnor som ägnar sig åt diaboliska sammankomster fortsätter under medeltiden; under 1100-talet återfinns utsagor från England som beskriver gästabud som leds av en mystisk ”nattdrottning” under vilka man dinerar på mängder av stekta spädbarn som man under nattliga räder stulit från sina mödrar. Varför endast kvinnor deltog vid dessa symposium förklarades enkelt med att kvinnor allmänt ansågs äga ett svagt sinne och därmed saknade männens möjligheter att stå emot när Lucifer lockade.

Emellertid lät man ”kloka gummor” hållas med sina dekokter under medeltiden även om de skyddes av kyrkan. Detta skulle det dock bli ändring på med tillträdet av påven Innocentius VIII (1432-1492)  vilken beordrade inkvisitionen att börja söka upp häxor, tidigare hade man varit inriktade på att bekämpa kättare. Därmed intensifierades jakten på kvinnor. Vid samma tid (ca 1487) utkom även den beryktade boken Malleus Maleficarum som författades av två dominikanmunkar.

Boken var en instruktionsbok som handledde inkvisitionens häxjägare i hur man skulle få fast och tortera kvinnor i förbindelse med djävulen. Den påstås näst efter bibeln ha varit sin tids mest sålda bok och gavs ut i otaliga upplagor.

En senare utgåva av Malleus Maleficarum

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Guden Bes dansanta epigoner: Egyptisk dvärghistoria i korthet

Till skillnad från flertalet av senare tiders kulturer höll de antika egyptierna personer som led av dvärgväxt i hög aktning. Man dyrkade även dvärggudar varav den mest betydelsefulla var Bes. Denna kortvuxna gud hade man importerat från Nubien vilket förklarar varför han utseendemässigt skiljer sig från andra Egyptiska gudar. Bes beskrivs som en glad figur som gillade dans, musik och vackra kvinnor men ansågs också skydda gravida och jaga bort onda demoner som vandrade genom natten.

Troligtvis var det till stor del tack vare Bes popularitet som de egyptiska dvärgarna undslapp spott och spe samt att tvingas till en förnedrande roll som lustiga narrar vilket kom att bli deras lott långt fram i tiden. En ytterligare bidragande orsak var att den form av dvärgväxt som kallas akrondroplasi var förhållandevis vanlig på grund av ett utbrett bruk av inavel. Framförallt var man inom de kungliga familjerna inte främmande för att förmäla nära familjemedlemmar med varandra. Farao Akhenaton exempelvis var visserligen inte kort i rocken men ägde ett ovanligt avlångt ansikte, typiska kvinnliga drag och en antydan till byst vilket anses vara ett resultat av att hans far även var faraons äldre bror, de delade nämligen mor.

Guden Bes

Även om inga dvärgar lyckades bli farao under Egyptens långa historia är det inte otroligt om det fanns många kortväxta i de kungliga familjerna vilket till viss del bekräftas av arkeologiska fynd av dvärgar som jordfästs under stora hedersbetygelser.

Bes intresse för dans avspeglade sig i att dansgrupper bestående av dvärgar var mycket populära. Detta ska som sagt inte förväxlas med dansande narrdvärgar i Europa, de egyptiska dansarna var en del av den religiösa utövningen och var det någonting som genomsyrade hela det egyptiska samhällslivet vid tiden var det religionen. Denna var ingenting som man blandade ihop med underhållning. I synnerhet dansade dvärgar vid avskedsfester tillägnade solen som de under det gamla riket (ca 2780 – 2260 f.Kr) ansågs representera under dessa riter.

Under den femte dynastin (ca 2465 – 2323 f. Kr.) känner man även åtminstone en mycket högt uppsatt dvärg till namnet, nämligen Seinab. Han var chef över hovets övriga dvärgar samt ansvarade för den kungliga garderoben och agerade i rollen som präst vid viktiga begravningar. Han gifte sig med en kvinna av hög börd och normal längd vid namn Senetyotes som han fick två barn med.

Dvärgar var således viktiga i den egyptiska kulturen men det betyder inte att man inte hade smak för kortväxt underhållning. Vid hovet använde man pygméer som dansare och akrobater men till skillnad från dvärgarna åtnjöt inte dessa någon respekt; troligtvis eftersom dessa tillhörde en annan etnicitet än egyptierna och eftersom man hade en tradition av att hålla pygméer i fångenskap och tvinga dem att arbeta i djupa gruvor.

Seinab tillsammans med sin familj