En fruktansvärd historia: United Fruit i bananrepublikerna

Det multinationella amerikanska bolaget United Fruit Company (1899-1970), länge ett av världens största och mest inflytelserika, har oåterkalleligen lämnat ett enormt avtryck i Centralamerikas politiska och ekonomiska historia, och har därutöver tvivelsutan kommit att symbolisera nidbilden av den amerikanska ekonomiska imperialismen. Det förhåller sig t.o.m. så att United Fruits strupgrepp om och likriktning av regionens ekonomi är den främsta orsaken och förklaringen till uppkomsten av den pejorativa termen ”bananrepublik”.

Företaget byggde i huvudsak sin förmögenhet och oerhörda politiska inflytande på uppbyggnaden och exploateringen av bananodlingar i Centralamerika och Karibien. Bananen, som var mer eller mindre okänd i USA före 1870, kom att röna en oöverträffad popularitet i de amerikanska hushållen runt sekelskiftet, och redan år 1900 importerade USA över sexton miljoner klasar om året. United Fruits framgång lät inte vänta på sig; 1930 blev företaget Centralamerikas och Karibiens största enskilda arbetsgivare, samtidigt som den sammantagna exporten av kaffe och bananer i genomsnitt utgjorde 70 % av regionens exportinkomster.

Till följd av sina ekonomiska resurser och utomordentligt framgångsrika lobbyverksamhet i Washington lyckades United Fruit på ett tidigt stadium etablera sig i Centralamerika, och med hemlandets politiska muskler i ryggen i hög grad styra den politiska och ekonomiska utvecklingen i regionen. I regel använde United Fruit sitt kapital till att gynna auktoritära, odemokratiska och uttalat anti-kommunistiska diktaturer som garanterade företaget att exploatera land och humankapital efter eget tycke, samtidigt som man såg mellan fingrarna på, eller aktivt understödde, hur det amerikanska fruktimperiet med alla tillgängliga medel motverkade och förbjöd alla former av facklig organisation.

Honduras var och förblev den största producenten och exportören av United Fruits ack så eftertraktade bananer. Det var emellertid i Guatemala, företagets i storlek näst största guldkalv, som man skulle lämna sina största och mest bestående politiska avtryck. I Guatemala hade United Fruit en lång och framgångsrik historia av att samarbeta med och ekonomiskt underbygga maktbasen för flera kapriciösa och idiosynkratiska diktatorer: däribland Manuel Estrada Cabrera (1898-1921), berömd för att i ett uppgjort och farsartat val ha erhållit över 500 000 röster gentemot motståndarens futtiga tre, och Jorge Ubico (1931-1944); omtalad för sin rabiata anti-kommunism som bl.a. utmynnade i att han förbjöd ”kommunistiska” uttryck såsom ”fackförening”, ”arbetsrätt”, och t.o.m. ”arbetare”.

När diktaturen äntligen störtades i Guatemala gav folket 1951, i ett någorlunda demokratiskt val, sitt stöd till Jacobo Arbenz, vars reformistiska agenda som bl.a. inkluderade krav på en mer rättvis jordfördelning och höjda exporttariffer inte sågs med blida ögon i United Fruits ledning. Företaget sökte därför med alla tillbuds stående medel utmåla regimen som kommunistisk och med sina lobbister i ryggen varna Washington för att Guatemala höll på att utvecklas till en sovjetisk satellitstat. Man lät till och med bekosta produktionen av en vida uppmärksammad film, ”Why the Kremlin hates bananas”, vilken givetvis syftade till att förstärka intrycket av att regimen gick i Sovjetunionens ledband. Kampanjen hade effekt. I vad som kallades ett ”lågintensivt krig” lyckades en mindre grupp guatemalteker, utbildade av CIA och understödda av amerikanskt bombflyg, 1954 störta den lagliga regeringen. Den framgångsrika kuppen, dirigerad av CIA, utgjorde sedermera modellen för de allt annat än lyckosamma invasionen av Grisbukten 1961.

I slutet av 1960-talet började marken rämna under det en gång så allsmäktiga fruktimperiet som 1970 bytte namn till United Brands. Utöver rekordstora förluster anklagades också företaget för grava mutbrott, och den uppdagades snart att United Brands VD Eli Black med all sannolikhet spelat rollen som spindeln i nätet i denna härva. Medveten om att han målat in sig i ett hörn tog Black 1975 sitt eget liv genom att kasta sig ut från ett fönster i sitt kontor som var lokaliserat på 44e våningen i en av New Yorks mest imposanta skyskrapor. Trots sin dunkla och skälvande historia lever denna i grunden framgångsrika fruktgigant, som under ett helt århundrade i högsta grad varit med och format den politiska och ekonomiska utvecklingen i Centralamerika och Karibien, fortfarande kvar. Sedan 1984 är företaget dock mer känt som Chiquita Brands International.

Himmler som hedenhös: Nazisterna och hedendomen

Precis som kommunismen och andra totalitära ideologier hade nazismen ett ont öga till religiösa aktiviteter. Inte sällan bottnar denna misstänksamhet i statens rädsla för andra krafter som potentiellt kan utmana staten som föremål för kollektivets dyrkan. Inom nazismen fanns dock ytterligare en dimension. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen och uppfattades därför som en del i en större konspiration som ämnade försvaga den ariska rasen. Ett främmande element som demoraliserat den urkraft hedendomen skänkt senantikens germanska folk.

I synnerhet vurmade man inom SS, SchutzStaffeln, och dess ledare Heinrich Himmler för det urgermanska och parallellt med den nazistiska ideologin utvecklades en passande religion som hyllade styrka och manlighet. Till skillnad från kristendomen saknade den föreställda hedendomen helt inslag av ”mesighet” såsom att vända den andra kinden till. Himmler tycks själv ha framträtt som en slags nazibiskop. Nedan, Himmler ur Reinhard Heydrich begravningstal 1942:

”We will have to deal with Christianity in a tougher way than hitherto. We must settle accounts with this Christianity, this greatest of plagues that could have happened to us in our history, which has weakened us in every conflict. If our generation does not do it then it would, I think, drag on for a long time.  We must overcome it within ourselves. Today at Heydrich’s funeral I intentionally expressed in my oration from my deepest conviction a belief in God, a belief in fate, in the ancient one as I called him – that is the old Germanic word:  Wralda.”

Himmler kom med tiden att utveckla kulten till en slags pseudoreligion där styrka och ras stod i centrum. Särskilda SS-tempel upprättades i vilka bröllopspar vigdes av SS-officerare. Äktenskapet var essentiellt i den nya tron, en lämplig institution inom vilka nya arier, framförallt pojkar, kunde avlas i syfte att säkra rasens och det tusenåriga rikets framtid.

Det hela rörde sig inte endast om chimärer och propaganda, Himmler trodde verkligen på att kristendomen korrumperat den germanska folksjälen och på en forntida förlorad storhet. Han ägnade mycket av sin tid åt arkeologi och att läsa nationalromantisk historia som stödde hans teser. Han realiserade även sitt intresse genom instiftandet av ett arkeologiskt forskningsinstitut som konsekvent övertolkade allt de hittade.

Till de mest spännande aktiviteter Himmler tog för sig var arrangerandet av en forskningsresa till Tibet som vid tiden var ett slutet, och lite mystiskt, rike. Himmler som drogs till mystik var fullt och fast övertygad om att arierna härstammade från Tibet och hoppades finna bevis på plats.

Himmler tog sitt liv 1945 i engelsk fångenskap, skyldig till att ha administrerat förintelsen spenderar han troligen sina nuvarande dagar tillsammans med dödsgudinnan Hel.

Lurik rekommenderar: Jeremy Noakes & Geoffrey Pridham. Nazism; A History In Documents And Eyewitness Accounts, 1919 – 1945. Schocken Books Inc, New York. 1990.

Himmler

Pedofila passioner i västerlandet: 1960-talets sexliberalism gone mad

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.

Jean-Paul Sartre

Laying down the law: Brott och straff i Äldre Västgötalagen

Äldre tiders rättsliga dokument speglar på ett mycket mer levande vis, än dagens torra lagtexter, hur man såg på olika brott, men också hur olika grupper, klasser och etniciteter uppfattades. Även om ateister och andra religionskritiska brukar framhäva den absurda strängheten i den mosaiska lagen eller den sharia-inspirerade lag som praktiseras i dagens Iran, torde en av världens äldsta lagtexter, Hammurabis , inneha en särställning vad gäller stränghet.

Denna Babyloniska lagsamling utdömde dödsstraff för inte mindre än 35 förseelser, emellanåt inte alltid för den som begått brottet: den snickare som byggde ett hus som senare rasade samman och skadade eller dödade de däri boende skulle själv få sin äldste son dödad. Vidare skulle ammor som försummade sitt skötebarn få brösten avskurna, operationer som gick fel skulle även utföras på läkaren och barn som slog sina föräldrar fick finna sig i att få sina händer avhuggna.

Man kan förfäras över den babyloniska grymheten men vår äldsta svenska rätt Äldre västgötalagen från 1220-talet är inte desto mindre underhållande för den med ett morbidiskt lagt sinne även om extrema grymheter saknas. Vid sidan av att lagen gav betydligt lindrigare straff för den som mördade en dansk än för den som bragde en smålänning om livet berättar den också om hur man såg på olika yrkesgruppers status i den nyligen feodaliserade samhällsordningen: ”Dräpär maþär vtlänskän prest, böte sva mykit firi sum härlänskan man. Prästär skal i bondalaghum värä”. På modern svenska: ”Dräper någon utländsk präst, böte lika mycket för honom som för inländsk man. Präst skall vara i bondelag.”

Vad som kanske förvånar är mildheten i straffet för prästmord (dock gällde exemplet utländska präster), den som hade råd att betala böterna kunde komma undan med både mord och våldtäkt under medeltiden. Skulle man ge sig på att mörda någon var det dock viktigt att offret ifråga inte låg och sov då den som mördade sovande gjorde sig skyldig till nidingsverk vilket var betydligt allvarligare. I kontrast till nutiden straffades stöld däremot mycket hårt, att stjäla egendom var bland det värsta man kunde ta sig för under 1200-talet. Lagen dömde den som stal till: ”hugg, och till hängning, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogill för arvinge och eftermälande såväl för kyrka som för konung.”

Löst folk såsom lekare, musiker och skådespelare betraktades som lägre stående varelser vilka man närmast kunde tilltyga efter behag. I citatet som följer beskrivs hur man skulle pröva en misshandlad lekares rätt. Tyck vad man vill men nog besatt de gamla västgötarna stor humor:

”Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på allmänningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.”

Lekare och musiker hade sålunda inte en upphöjd tillvaro under medeltiden vilket har sin förklaring i samhällsstrukturen som byggde på att man höll sig på sin plats och inte vandrade omkring. Människor som gjorde det betraktades som mycket märkliga och med förakt, i bästa fall som stavkarlar (tiggare) som också vandrade från by till by utan att inordna sig i Guds ordning; de tre stånden.

Lurik rekommenderar: Äldre västgötalagen, 1220.

Äldre Västgötalagen

Om vidskeplighetens villfarelser och Xhosafolkets undergång

Att vidskeplighet kan orsaka harm och grämelse är ett genomgående tema i historien, även om få bestraffats så hårt för sina fantasifosters ingivelser som det sydafrikanska Xhosafolket. Xhosa, en i de särklass talrikaste bantustammarna i södra Afrika, lyckades länge trots omfattande kolonisering leva i symbios med de expansionistiska britterna i början av 1800-talet. Militära skärmytslingar och regelrätta bestraffningsoperationer var således, till britternas stora tillfredställelse, länge en ovanlighet.

Efter brittiska provokationer och omfattande svält insåg emellertid Xhosa att de förstnämndas närvaro innebar ett reellt hot mot deras existens; särskilt eftersom de vitas ankomst sägs ha orsakat ett tillflöde av häxeri och svartkonst med potentialen att stigmatisera Xhosafolkets älskade och livsnödvändiga boskapshjordar.

Vid denna tidpunkt uppenbarade sig en profet, Mlanjeni, som proklamerade att han hade begåvats med kraften att förvandla de vitas kulor till hett vatten, och att han därför besatt de egenskaper som krävdes för att besegra britterna och fördriva häxeriet. Kriget som följde, vilket gått till hävderna som ”yxkriget” pågick i flera år och fördes med en sällan skådad brutalitet. Efter ursinniga strider var Xhosa dock tvingade att böja sig inför övermakten.

Xhosa gick därefter några hårda år tillmötes när lungsjuka härjade bland deras boskap och den brittiska administration systematiskt undergrävde deras självständighet. 1857 uppenbarade sig emellertid gudarna för en ung Xhosaflicka, Nangqawuse, i närheten av en flod. Enligt Nangqawuse lovade gudarna att om Xhosa företog sig att avliva sina boskap, bränna sin säd och förstöra sina kärl så utfäste sig dessa att fördriva de vita, samt att låta förfäderna återvända till jordelivet tillsammans med horder av feta boskap.

Sagt och gjort. Xhosa lyckades med konststycket att slakta över 90 % av sina boskap, förädla all sin säd till öl och krossa alla befintliga kokkärl. Morgonen den 17 februari 1857, dagen då profetian var ämnad att slå in, upptäckte dock Xhosa till sin stora uppgivelse och konsternation att inga förfäder kunde skådas vid horisonten och att de vita alltjämt höll deras land i strama tyglar.

Värre var att Nangqawuses dåraktiga förkunnelse ledde till att närmare 40 000 av Xhosafolket dog i svält, medan minst lika många tvangs lämna sina förfäders jord för att söka förnedrande arbetsmöjligheter i städerna.

Stämningen i den brittiska kolonialregeringen i Sydafrika kunde dock inte varit mer uppbragd och animerad. Utan att ett enda skott avlossats hade Xhosafolket, som länge varit en nagel i ögat på kolonisatörerna, grävt sin egen grav och därmed hade ett politiskt och militärt hot fullständigt utplånats. Utöver de rent politiska konsekvenserna betydde Nagngqawuses profetia därutöver att de överlevande saknade tillgång till mat och livets nödtorft vilket britterna mer än gärna satte sig till att distribuera mot en skälig penning. Xhosafolkets virulenta vidskepelse som indirekt orsakade deras undergång innebar således ett ekonomiskt uppsving för antagonisterna i den brittiska Kapkolonin. Den enes bröd är den andres död.

Xhosa idag.

Medeltida myt eller sanning: Historien om Johanna Papissa

Påvedömet beskylls inte sällan, utanför den katolska världen, för misogynism och emellanåt även för manschavunism, vilket möjligen inte är märkligt då katolska kyrkan i dryga 2000 år har varit en institution där endast män funnits välkomna på högre nivåer än kyrkobesökare. Dock finns det historiska indicier som tyder på att en i den långa räckan av män som bestigit Petrus tron kan ha varit en bedragare, en till man förklädd kvinna.

Då påven Leo IV dog 855 ska de samlade kardinalerna ha valt en kvinna som kallade sig Johannes Anglicus till påve. Hon ska ha styrt Vatikanen i dryga två år före sin död som orsakades av att hon ska ha fått missfall under en påvlig procession i Rom.

Att Johannes, eller Johanna, ska ha levt under 800-talet försvårar avsevärt alla försök att faktiskt fastställa hennes existens. Som bekant tillhör 800-talet de mörkaste delarna av medeltiden vad gäller avsaknaden av källor. Emellertid existerar en biografi från denna tid om påvarna, Liber Pontificalis, dock är denna skrift synnerligen tendensiös och flera påvar saknas i den, däribland Johanna. Emellertid omnämns hon i en avskrift av påvekrönikan, dock i ett tillägg som är gjord långt efter 800-talet, troligen under 1200- eller 1300-talen.

Detta stärker den mindre fantasieggande möjligheten att Johanna Papissa endast är frukten av mytbildning under högmedeltiden. De som ändå tror på hennes existens framhåller däremot avsaknaden av samtida källor som en styrka. Man menar att Johanna ska ha utsatts för en mörkläggning genom att man helt enkelt raderat henne ur alla dokument som skulle ha bevisat hennes existens. Detta resonemang liknar mest något som en konspirationsteoretiker skulle kunna hitta på. Samtidigt förefaller Vatikanen till viss del vara lika konspiratorisk då man hävdar att Johanna ska vara påhittad av protestantiska reformatorer.

Johannas försvarare använder sig av en arsenal av olika indicier i syfte att hävda hennes existens som delvis bygger på faktiska händelser men som troligen feltolkats. Man lyfter fram att påven Johannes XX år 1276 ändrade sitt påvenummer till XXI efter en grundlig genomgång av påvekrönikan vilket vissa tolkar som ett officiellt erkännande av Johanna som påven Johannes VIII.

Ytterligare ett bevis ska ha varit Jan Hus vittnesmål inför en synod 1413. Hus fälldes för kätteri eftersom han hävdat att Petrus efterföljare inte var ofelbara. Under rättegången lyfte han fram en mängd exempel på påvar som levt i synd och haft åtskilliga tvivelaktiga affärer för sig. De närvarande, tjugoåtta kardinaler, fyra patriarker, trettio ärkebiskopar, tvåhundrasex biskopar och fyrahundrafyrtio teologer ska ha krossat samtliga Hus påståenden, utom följande: ”mångfaldiga gånger hava påvarna nedfallit i synd och villfarelse, enkannerligen då Johanna valdes till påve, hon som var kvinna.” Vidare beskrev Biskopen av Horta en påvlig procession 1486 i följande ordalag:  ”hans Helighet tog vägen där […] Johannes Anglicus framfödde ett barn.”

Alla dessa sena vittnesmål som tas som bevis, tyder i själva verket på att idén om en kvinnlig påve troligen uppstod som en mytbildning någon gång under den senare delen av medeltiden. Samt att myten om den kvinnliga påven även fick viss acceptans inom kyrkans led.

Johanna Papissa

Iskall diplomati: Om belarusiska glasskupper vi minns

År 2009 kommer med säkerhet att bli ihågkommet som de stora glasskuppernas år i Belarus. Glass blev otroligt nog den gemensamma nämnaren för Belarus deltagande i Eurovision Song Contest och en av de mest humoristiska men samtidigt ouppmärksammade politiska pr-kupper i modern tid.

Låt oss börja med Eurovision Song Contest som efter den skandalomsusade ryska poppstjärnan Dime Bilans seger i Belgrad det föregående året denna gång tog plats i Moskva. Till detta spektakel hade Belarus valt att ställa upp med sin egen motsvarighet till Dime Bilan, Pjotr Elfimov; en blonderad östslavisk Adonis. Det belarusiska kulturministeriet verkade dock inte hysa någon större tillit till Elfimovs musikaliska förmåga och bristande tonsäkerhet, utan fyllde flera lastbilar med souvenirer och nischade pr-produkter som skulle distribueras bland journalister och andra utländska intressenter på plats i Moskva. Elfimov själv uppmärksammades när han inför tv-kamerorna delade ut nytillverkad belarusisk vodka som bar hans eget namn och kom komplett med hans nuna avbildad på buteljetiketten.

Belarus skönsjungande Adonis Pjotr Elfimov

Den belarusiska delegationen förde också, till de utländska gästernas stora förfäran, med sig flera ton glass till Moskva i syfte att vinna sympatier och fiska välbehövliga röster. Glasskuppen slutade till kulturministeriets förtret dock i katastrof sedan den belarusiska delegationen misslyckats med att rekvirera nödvändiga kyl- och frysanläggningar från sina ryska värdar. Deras vägran att bistå Pjotr Elfimov och dennes kumpaner slutade med att ett par lastbilar innehållande tonvis av glass smälte väl framme i Moskva.

Året kännetecknades också av ökad politisk polarisering och konflikt mellan regimerna i Minsk och Moskva. Belarus underlåtande av att återbetala sina skulder samt President Lukashenkas obstinata vägran att erkänna Syd-Ossetien och Abakhasien utgjorde två av flera allvarliga stöttestenar. Moskvas hämndaktion, som av vissa påståtts ha regisserats av Vladimir Putin själv, var dock lika genial som den var delikat.

Under hösten 2009 lanserades en ny ryskproducerad glass i Belarus som snabbt blev omåttligt populär, främst på grund av sitt låga pris. Glasskuppen retade gallfeber på den politiska eliten i Minsk; inte på grund av att Lukashenkas koryféer kände någon form av repulsion vid tanken på rysk glass utan för att glassen ifråga var vit-röd. Att färgen orsakade huvudbry och konsternation berodde naturligtvis på att glassen symboliserade den belarusiska oppositionens vit-röda flagga, vilken Lukashenka förbjöd i officiella sammanhang 1994 då den gamla Sovjetfanan dammades av och återinfördes. Varje avnjuten glass blev därför en potentiell politisk markering riktad mot den sittande regimen. Lukashenka och dennes anhang fick dock finna sig i denna förödmjukelse eftersom ett eventuellt förbud mot importen av den ryska glassen med största sannolikhet skulle innebära ryska handelsrestriktioner, något som den hårt ansatta belarusiska ekonomin inte skulle kunna mäkta.

De långt ifrån såta vännerna Vladimir Putin och Alexander Lukasjenka.

Likgiltig anklagad: Historien om Kadaversynoden

Under 800-talet e.Kr var Rom i händerna på ett antal mäktiga familjer som inte bara nöjde sig med världslig makt och rikedom. Det stora priset var den Heliga stolen, att få en medlem av den egna familjen vald till påve skänkte en oerhörd strålglans över hela släkten. I kampen om makten förefaller dagens italienska maffiakultur ha fötts. De olika familjerna skydde inga medel, mutor, våld, mord till och med våldtäkt var vanligt förekommande medel för att nå det prestigefyllda målet. I Västeuropa hade ännu inte den feodala samhällsordningen trätt i kraft, det enda sammanhållande kittet utgjordes därför av kyrkan och ytterst, påvemakten. I och med detta fördes kampen om den Heliga stolen inte bara i Rom, den engagerade en lång rad av västerlandets herrar.

Biskopen av Porto, Formosus, viste hur man konspirerade, skydde inga medel och förefaller ha varit fullständigt skrupelfri, alla tre lämpliga egenskaper för den som ville nå den högsta makten i Rom. 70 år gammal hade Formosus kommit till insikt om att han aldrig skulle bli påve. Han hade inte ens avancerat till kardinal, ett nödvändigt steg för att kvalificera sig som kandidat vid påvevalen.

Anno Domini 891 tog den bittra biskopen kontakt med en av Europas många makttörstande furstar, Arnulf av Carinthia som han visste låg i fejd med en av Roms mäktiga fraktioner; Spotelo-familjen. Arnulf var en handlingens man, han invaderade enkelt Rom och såg egenhändigt till att Formosus blev vald – trotts avsaknaden av kardinalhatt – till påve på sin ålders höst. Lycklig över att nått sitt livs höjdpunkt somnade den nya påven in år 896.

Då som nu var italienska familjer långsinta, särskilt släkten Spoleto upplevde att deras ära kränkts på det grövsta vis av den avlidne påven. Genom en ny omgång konspirerande och säkerligen ett och annat lönnmord fick man den Spoletovänlige Stefan VI vald till påve. Stefan tvekade inte att göra sina patroner till lags, Formosus skulle straffas. Det faktum att han var död var ovidkommande, snart kom en fasansfull fars att utspela sig i hjärtat av Vatikanen.

Den gammle påvens ruttnande lik grävdes på Stefans order upp en kall januaridag år 897. Kroppen ikläddes påveskruden och placerades på en tron. En synod skulle hållas – vilken blev känd som kadaversynoden – under vilken Formosus skulle få förklara sina brott. En diakon fick föra likets talan gentemot Stefans anklagelser som framfördes med den mest glödande frenesi.

Självfallet fann man Formosus skyldig, liket kläddes av naket, fingrarna han välsignat sin flock med höggs av, varefter man kastade den lemlästade kroppen i Tibern som en sista förnedrande åtgärd. Inte kort efter att dessa makabra scener utspelat sig mobiliserade de Formosustrogna familjerna sig och lät fängsla Stefan. Hans avrättning blev inte särskilt värdig, han släpades ut till ett torg där han ströps inför publik.

Kadaversynoden

Ornitologen Ahmed Sukarno: Historien om världens lyckligaste ofrivilliga porrstjärna

En av de mest mytomspunna sovjetiska institutionerna, som intressant nog sällan uppmärksammats i den ortodoxa historieskrivningen, torde ha varit arkipelagen av träningsläger för unga prostituerade. Under efterkrigstiden var det vanligt att unga flickor, helst med ett förflutet inom gymnastik och balett, hämtades till ett av dessa läger där de bakom stängda murar utbildades till känslokalla kurtisaner i syfte att få utländska dignitärer på fall. I KGBs arkiv omnämns dessa förtappade flickor vanligtvis som ”svalor”.

”Svalorna” hade också sin androgyna motsvarighet. Dessa kunde naturligtvis inte förmås att genomgå den förnedrande utbildningen genom lock och pock, särskilt med tanke på att homosexualitet var kriminaliserat i Sovjetunionen, utan den försmådda skaran av elittränade homosexuella unga män var till övervägande del frihetsberövade heterosexuella pojkar hämtade från något av Sovjetunionens otaliga arbetsläger. För dessa framstod arbetet som prostituerad i partiets tjänst som ett långt mycket mer attraktivt alternativ än en livslång internering.

”Svalorna” visade sig vara ett utmärkt vapen i kampen mot kapitalismens koryféer, och flera högt uppsatta utländska dignitärer kom att gå i fällan genom att låta sig charmeras av en tillsynes oskuldsfull ”svala”. Enligt gängse praxis brukade KGB aptera filmkameror i de sovrum som sedan brukades av ”svalan” och hennes offer för att sedan, när tillfället uppenbarade sig, hota att sända banden med det inspelade kärleksmötet till offrets familj och arbetsgivare. Naturligtvis gav flertalet av de ertappade dignitärerna efter för KGBs krav och slutade ofta som den sovjetiska säkerhetstjänstens lojala spioner i det egna hemlandet.

Emellertid var det inte alltid denna intrikata strategi lyckades. Det mest frapperande exemplet torde vara det misslyckade försöket att sexuellt utpressa Indonesiens president Ahmed Sukarno. Denna besökte Moskva i början av 1960-talet då han ännu styrde Indonesien mer eller mindre efter eget huvud, utan intervention från militären eller det starka inhemska kommunistpartiet. Sukorno var redan då internationellt känd som en notorisk kvinnoslukare.

Under sin veckolånga vistelse i Moskva ingav sig den lyckligt ovetandes indonesiska presidenten i den ena kärleksakten efter den andra, fullständigt omedveten om att hans sängkamrater alla vara elittränade ”svalor”. Sukarno blev sedermera inkallad till KGBs högkvarter där dess manskap spelade upp episod efter episod föreställande presidentens sexuella eskapader. Genom hela denna förnedrande filmvisningen satt presidenten tystlåten, fascinerad och helt försjunken i tankar. Allting förändrades i ett slag efter att filmvisningen var över och presidenten förväntades göra avbön och oåterkalligen infoga sig i världskommunismens led.

Istället för att falla till föga, vilket var regel snarare än undantag, bad Sukorno entusiastiskt om att få kopior av banden så att han omgående kunde uppvisa sin exceptionella fertilitet för sitt folk. Vidare kunde han enligt KGBs protokoll inte tacka sina ryska värdar nog för deras gränslösa gästfrihet.

Indonesiens njutningslystna president Ahmed Sukarno