En Afrikansk Columbus: Mansa Abubakari II:s amerikaexpedition

Historien började med att Malirikets stolta och ofantligt rika mansa (kung) Abubakari II hade bestämt sig för att genomföra den största upptäcktsfärden man någonsin skådat. Hela 400 fartyg med ofantliga mängder proviant hade samlats vid den Västafrikanska kusten inför resan ut i det okända. Precis när denna eskapad skulle ha utspelat sig är inte känt, men man vet däremot att Abubakaris efterträdare – den mest namnkunnige av Malis mansas – Mansa Musa tillträdde år 1313 vilket får oss att anta att äventyret utspelade sig under det tidiga 1300-talet.

I vilket fall berättar den arabiske krönikören Ibn Fadl Allah el Omari (som man får ta med en nypa salt) att Abubakari beslutat sig för undersöka var det västra havet tog slut och vad för land som fanns på den andra sidan. Pengar saknades inte då Mali vid tiden var något av navet i hela kontinentens ekonomi och mängder med handelsmän passerade genom landet. Av de 400 fartygen ska hälften enbart ha varit proviantfartyg vilket tyder på att man var inställd på en ofantligt lång expedition.

Maliriket

Den formidabla flottstyrkan gav sig iväg och regenten väntade spänt på dess återkomst som förhoppningsvis skulle föreviga hans minne. Resan fick inget lyckligt slut, endast ett av skeppen återvände till Mali, övriga 399 skepp hade sugits ned i en ofantlig virvelström som oväntat bildats på havet enligt den överlevande kaptenen. När andra kanske hade slickat sina sår och ägnat sig åt eftertanke efter ett dylikt nederlag valde vår Masa att göra det rakt motsatta; en ännu större flotta utrustades och den här gången skulle Abubakari själv leda expeditionen. Sagt och gjort, Abubakari mönstrade på och lämnade över tronen till nämnda Mansa Musa som skulle fullgöra de kungliga plikterna under hans frånvaro. Till viceregentens stora glädje syntes aldrig Abubakari till igen.

Frågan är vart expeditionen tog vägen? År 1492 upptäckte som bekant Columbus den Amerikanska kontinenten men kan det ha varit så att denna upptäckt redan hade gjorts av den maliske expeditionen vilka i så fall endast skulle ha föregripits av vikingarna och naturligtvis kontinentens urinvånare. De flesta historiker är överens om att hela flottan med Mansan och allt (om den har existerat) gick under på Atlanten, men berättelsen är idag populär i det fattiga och krigsdrabbade Mali.

Men så finns det även andra forskare som är fast övertygade om att expeditionen lyckades. Främst bland dessa är den amerikanske docenten Ivan Van Sertima som år 1976 publicerade sin forskning som skulle bevisa att afrikaner upptäckte Amerika under medeltiden. Bevisen som bestod av likheter mellan syd- och mellanamerikanska indianers kultur och den i Mali och Egypten imponerade inte på den akademiska världen men väckte däremot uppskattning hos afro-amerikaner som äntligen fick en ny stoltare historia som kontrasterade mot den gängse bilden av svarta som ständiga offer på de amerikanska kontinenterna.

Bilden föreställer Abubakari II:s efterträdare Mansa Musa på höjden av sin makt

Lurik rekommenderar: Ivan Van Sertima. They came before Columbus: the African presence in America. Random House. 1976.

När historien flög sin kos: Recep Erdogan och den nya historieskrivningen i Kosovo

I oktober 2013 på Pristinas (Kosovos huvudstad) flygplats meddelade en stolt turkisk premiärminister, Recep Tayyip Erdogan (1954-), att ”Turkiet är Kosovo och Kosovo är Turkiet”. Det finns anledningar till Erdogans optimism. Inte nog med att Turkiet investerar mer än något annat land i den fattiga utbrytarrepubliken, Kosovo har dessutom nyligen reviderat sina officiella historieböcker och, på turkarnas begäran, porträtterat tiden som en osmansk provins i betydligt ljusare dager än förut.

Påtryckningarna på Kosovo om att förändra landets nationalistiska historieskrivning har varit tvåfladiga; EU har krävt en ändring, liksom Turkiet. Följden har blivit att den osmanska ockupationen av Kosovo och dess efterverkningar i historieböcker ämnade för primärskolan och gymnasiet delvis ändrat kontrast. Sålunda har ordet ”terror” – i samband med den osmanska ockupationen – bytt namn till ”politiskt förtryck”. Än mer hårdsmält för historiemedvetna Kosovoalbaner är att ett stycke som gjorde gällande att ”de grymma åtgärder som utfärdades mot icke-muslimska folk” har förbytts mot det betydligt trevligare: ”alla undersåtar i länder erövrade av det Osmanska imperiet var jämställda inför lagen och i vardagslivet”.

Turkiets PM Recep Erdogan.

Dessa är bara några få av många förändringar som det turkiska utbildningsministeriet ”övertygat” den Kosovoalbanska regeringen att godta. Och även om det ska tilläggas att Kosovoalbanerna långtifrån godtagit att helt försköna den långa perioden under osmansk överhöghet är åtminstone en diskurs i den nya historieskrivningen utomordentligt uppenbar: ordet turk/turkar i association till ockupation och grymheter har i det närmaste helt försvunnit. När albanerna under 1800-talet, i traditionell historieskrivning, kämpade för nationell frigörelse mot det turkiska oket är oket numera inte ”turkiskt” (vilket torde omintetgöra Erdogans högtidliga proklamation) utan ”osmanskt/ottomanskt”.

Förändringarna i den Kosovoalbanska historieskrivningen som delvis, men bara delvis, inkorporerats av albanerna själva är ytterst ett påfund av det turkiska utbildningsministeriet som systematiskt sökt rättfärdiga detta tilltag genom att hänvisa till att Balkan, som region beträffat, var i centrum för Europas öde under den Osmanska ockupationen. Kosovoalbanerna var en del av denna historiska och geopolitiska framgång och därför, enligt utbildningsministeriet, borde detta faktum återspeglas i den officiella historieskrivningen.

Detta är dock långtifrån den enda historierelaterade grannstriden som den unga Kosovoalbanska republiken varit inblandade i på senaste år. Makedonierna i syd (som till övervägande del är ortodoxa slaver)  har sedan tidigare lyckats förarga grekerna genom att 2011 resa en gigantisk tjugotvå meter hög ryttarstaty föreställande den gemensamma nationalhjälten Alexander den Store på häst.

Den unga f.d. jugoslaviska delrepublikens nästa storslagna projekt har retat gallfeber på albanerna (albanerna utgör den utan tvekan största nationella minoriteten i det slaviska Makedonien). Den makedoniska staten planerar nämligen att i huvudstaden Skopje resa en ännu större staty föreställande Moder Teresa. Moder Teresa var, som bekant, född och uppvuxen i vad som idag är det självständiga Makedonien, men av albanska föräldrar. Att den infekterade frågan om vem som äger rättigheten till att definiera och kapitalisera på Moder Teresas nationella och etniska ursprung alienerat Kosovo och Makedonien vore inte att överdriva. Frågan är vad helgonet ifråga skulle säga om dessa småsinta stridigheter kring hennes nationalitet och etnicitet.

Staty föreställande Moder Teresa i Skopje, Makedonien.

Konsten att fira en vit jul: Julfirande i nazismens Tyskland

När kristendomen spreds till hedningarna norr och öster om Frankrike till de områden som skulle bli Tyskland använde man sig inte endast av svärd och eld. Kyrkans män var väl medvetna om traditionens makt över människorna och om man kunde bygga kyrkor där heliga lundar funnits och om man kunde inkorporera redan existerande firande och fester i kristendomen var mycket vunnet.

Detta är väl känt och mycket är skrivet om detsamma, inte minst brukar julen användas som exempel på en hednisk fest mitt i den mörkaste vintern som kyrkan transformerade till firandet av sin frälsares födelse; Jesus Kristus. Mindre omskrivet är att nazisterna försökte sig på ett liknande projekt från det att man kommit till makten 1933, fast nu var det en regression till vad man uppfattade vara den germanska folkstammens rätta tro, asatron, som stod på dagordningen.

Nationalsocialismen hade ett komplicerat förhållande till kristendomen och kyrkan, dels brottades man med människors religiositet och man fruktade den makt kyrkan potentiellt kunde ha över människornas sinnen. Men framförallt uppfattade man kristendomen som någonting främmande sydländskt element som korrumperat den ariska folksjälen och därigenom gjort folket svagt. Om man fortfarande ägt den urkraft hednatron skänkt germanerna som en gång underkuvat Rom hade man kanske aldrig förlorat det första världskriget. Den kristna helgen framför andra, julen, var dessutom särskilt problematisk eftersom gossebarnet som firas var jude och det säger sig självt att en sådan högtid var  bekymmersam i Tredje riket. Likt de kristna en gång tog till sig midvinterfesten skulle nazisterna kapa julen.

Järnkors som julgransdekoration

Man insåg att det inte helt sonika gick att förbjuda julfirandet, traditionens makt var allt för stor varför man i stället förändrade centrala delar. Vurmandet för asatron ledde till att man bytte namn på högtiden från heiligabend till det mer skandinaviskklingande julfest. Granen kunde man behålla men utsmyckningen behövdes bytas ut. I toppen på granen sitter som bekant en stjärna men den ansågs allt för lik en Davidsstjärna och den femuddiga varianten tycktes minna lite väl mycket om kommunisternas Röda stjärna. Sagt och gjort, inom kort vajade ett järnkors i julgranens topp hos hängivna nazistiska familjer.

Nytt julpynt producerades och särskilt populär blev julleuchter som (i författarens tycke) var en ganska grotesk ljusstake som i sin design skulle påminna om julens hedniska rötter. Hjulet i mitten av kreationen skulle troligtvis föreställa ett solhjul som man tänkte sig att germanerna en gång dyrkat. Presentpapper med hakkorsmotiv, vikingalika adventsljusstakar och nya julgranskulor togs fram. Även psalmer och andra sånger skrevs om med syftet att radera Gud och så ett frö hos lyssnarna om att frälsaren som skulle komma kanske var självaste Adolf Hitler.

Tyska barn fortsatte naturligtvis att spänt vänta på att St Nikolas skulle komma med godis och presenter men för de små gjorde det nog ingen skillnad när det i stället visade sig vara Wotan (den nazistiska versionen av Oden) som bankade på ytterdörren med säcken fylld av ariska leksaker.

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Populära japanska lönnmördare: den sanna historien om ninjan och dess fall

Jimmu (711 f.Kr – 585) var enligt legenden Japans första kejsare och inte mindre än barnbarns barnbarn till solgudinnan Amaterasu själv. Det är föga sannolikt att Jimmu verkligen existerade även om skriften han nämns i också anses vara från 700-talet. Oavsett vilket omnämns en märklig typ av krigare i texten. Efter att ha upplevt en vision ska kejsaren givit två förklädda ”skuggsoldater” i uppdrag att ta sig bakom hans fienders linje för att utföra ett hemligt uppdrag essentiellt för enandet av riket. Krigarna lyckades och Jimmu kunde bestiga tronen.

De två krigarna antas vara den tidigaste beskrivningen av två ninja även om man från historikernas håll menar att det första belägget för ninjas härstammar från skriften Nochi Kagami (1487). Fantasieggande är dock att dessa i vår tid kultförklarade krigare faktiskt har existerat och att deras historia inte ligger långt ifrån de moderna föreställningar som florerar om dem idag.

I kölvattnet efter det kaos som följde i Kina i samband Tang-dynastins (618 – 907) nedgång och fall flydde många kineser hals över huvud  till Japan. Långt ifrån alla som flydde var enkla risbönder, vissa var erfarna krigare och en del var besegrade härförare, de senare förde med sig kunskaper om Zun Tzu och dennes bok  Krigskonsten i vilken den kinesiska författaren lyfter fram vikten av spionage vilket skulle visa sig vara avgörande för utvecklingen av ninjan om man får tro auktoriteterna på området.

Flyktingarna hade svårt att finna sig i det japanska samhället varför man slog sig ned i provinsen Iga som är centralt belägen på den japanska huvudön. Anledningen till att man tog sig just dit var att provinsen vid tiden var en mycket isolerad plats utan kust och omgiven av höga berg, vilket fick konsekvensen att invånarna i Iga kom att leva helt utanför resten av det japanska samhället. Här tränade de och utvecklade den speciella typ av närstridstekniker som kom att kallas ninjutsu vilket skulle bli ninjans kännetecken. Teknikerna utvecklades eftersom det fanns ett behov att skydda sig själv från de horder av laglösa som också tagit sin tillflykt till Iga, där drog dessa runt som irreguljära rövarförband och gjorde livet surt för invånarna. Mycket av träningen gick av den anledningen ut på att gömma sig, smyga och göra sig så osynlig som möjligt, därav namnet ninja som ungefär betyder ”dold” och ”att uthärda”.

Med tiden blev ninjorna välkända i Japan och än den ena än den andra krigsherren anlitade ninjas för att utföra spionage eller lönnmörda särskilt viktiga mål. I synnerhet från 1400-talet finns det belägg för att ninjas från Iga anlitades för att smyga sig in i fientliga befästningar eller för att klä ut sig och infiltrera en fiendes armé. I texten Mikawa Go Fudo-ki beskrivs ett anfall utfört av ett 80-tal ninjas, dessa infiltrerade en fientlig fästning genom att i skydd av mörkret klättra över muren och väl inne kunde de – eftersom de var klädda som vakterna – röra sig obehindrat. Innan fästningens garnision  anade någonting var 200 av dem döda.

Emellertid kunde inte ninjas stå emot tidens tand och utvecklingen. Under 1580-talet fördömdes ninjas på grund av deras envishet och strävan att stå utanför samhället samt deras brist på respekt för rådande hierarkier. År 1581 anföll  daimyon (daimyo var en japansk länsherre) Oda Nobunaga Iga-ninjornas sista fäste och brände ned det.

En teckning från 1800-talet föreställande en typisk ninja i färd att infiltrera en fästning med hjälp av rep och änterhake.

Lurik rekomenderar: Sthepen Thurnbull. Ninja: the true story of Japan´s secret warrior cult. Firebird, Dorset. 1991.

Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Catherine-Rosalie Gerard Duthé: Alla dumma blondiners urmoder

Den ”dumma blondinen” hör till de  mest namnkunniga och äldsta ännu florerande stereotyper som vi har. Denna för blonda kvinnor inte särskilt smickrande beskrivning av deras intellekt har sitt ursprung hos en osedvanligt korkad fransyska, Catherine-Rosalie Gerard Duthé (1748- 1830), som hade skänkts ett utomordentligt vackert yttre men som tyvärr var lika enfaldig som hon var skön att titta på.

Duthés kanske egentligen inte var dummare än någon annan, hon hade säkerligen kapacitet men omständigheter och hennes uppväxt formade den kvinna som åtminstone fram tills våra dagar låter oss generalisera om att blondiner har lägre mental kapacitet – men också roligare – än sina medsystrar.

En blondin ger sig på bilkörning

Vår lätt trögtänkte protagonist föddes in i ett småborgerligt hem i Paris. Familjen verkade det inte ha gått någon direkt nöd på även om de inte var förmögna, fadern innehade en lägre tjänstemannaposition vid hovet. Duthé uppfostrades troligtvis på samma vis som de flesta andra kvinnor vid den här tiden till ett liv hemmavid, men någon gång i tonåren skulle en kvinnlig släkting lära henne sitt livs viktigaste läxa; vikten av att som kvinna nå makt genom att till fullo nyttja de kvinnliga gåvor Gud skänkt henne. Om Duthé var trög i andra sammanhang var detta en läxa hon tog till sig med stor förtjusning.

Efter att ha spenderat en tid av sina uppväxtår i ett kloster sade Duthé au revoir till allt vad helighet hette och i stället sökte hon sig till Paris opera för att utbilda sig till dansös. Hon ska ha visat sig vara medelmåttig inom detta gebit men ska ändock snabbt vunnit stor popularitet bland besökarna. Emellertid innebar inte en tjänst som dansös vid operan riktigt samma sak som idag. På italienska betyder opera arbete och i synnerhet dansöserna hänvisades till som ”arbetsflickor”, vid sidan av att stå på scen extraknäckte inte ett fåtal av ensemblen också som prostituerade.

Genom operan kom hon i kontakt med både den franska societeten såväl som utländska magnater som befann sig i staden. En av dem, George Wyndman, 3:e greve  av Egremont tog Duthé som älskarinna men ska ha ställts på ruinens brant på grund av hennes leverne. Efter att hon avverkat Wyndman tuggade hon i sig flera adelsmän och till slut nådde hon toppen, Duc d’Artois, den blivande kung Karl X av Frankrike. När de sågs tillsammans sjöng elaka tungor La Duthé a dû téter – (ungefär) den Duthé måste ha sugit.

Problemet var bara att Duthé som sagt var så pass dum att hon mer eller mindre gjorde sig omöjlig vid sociala sammanhang. beskrivningarna av henne är alla samstämmiga, hon kunde ingenting om någonting. När man av artighet försökte samtala med henne gjorde hon sig känd för att ta långa tankepauser innan hon svarade. Duthés svaga kognitiva förmåga att förstå och tolka en vanlig mening gjorde att hennes samtalspartner fick finna sig i att vänta på svar tills dess att hon kommit på någonting lämpligt att svara, och ändå var det ingenting vettigt som flög ur munnen på henne.

Denna imbecilla karaktär som rörde sig i de finaste av kretsar skänkte en författare inspiration till att  år 1775 skriva pjäsen Les Curiosités de la Foire (Marknadens kuriositeter) i vilken en blond kvinna ska gestaltas som knappt klarar av vardagliga bestyr vars enda uns av intelligens spenderas på att skinna män på pengar. Och så var den dumma blondinen född.

Catherine-Rosalie Gerard Duthé i en av otaliga avklädda avbildningar