Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

 

Blodisande historia: Vampyrism i Serbien under 1700-talet

Inte så få tonårsflickor drömmer idag våta drömmar om vampyrer som glittrar i månskenet. Dessa blodsugande varelser har genom den amerikanska populärkulturen fått en aldrig tidigare skådad uppmärksamhet, även om vampyren varit föremål för människors fantasier i hundratals år. Namnet på varelsen, vampyr, härstammar dock från Serbien och inte från borgen Poenari i Valakiet där den berömde greven huserade under 1400-talet.

I byn Medvegia hände fruktansvärda ting år 1731, byborna dog som flugor i sina sängar om natten i oförklarliga sjukdomar. Snart började rykten florera bland de skräckslagna invånarna i Medvegia om att de avlidna hade hemsökts av vampyrer som smittat de hädangångna med sjukdomar alternativt strypt dem i sömnen bara för att återvända till sitt vilorum på kyrkogården.

Borgen Poenari, ”Draculas” hem

Till Medvegia begav sig den österrikiska läkaren Johann Flückinger för att avslöja vampyren och dokumentera vad som egentligen pågick där. Hans undersökning kom snart att sikta in sig på hajduken (ungefär fredlös) Arnold Paole som hade avlidit år 1726. Mot slutet av sitt liv hade han påstått sig plågats av en vampyr som han hade haft oturen att springa på i Kosovo och smittats av den tärande sjukdomen vampyrism. Dock visste Paole råd och sökte upp den monstruösa varelsens grav, åt en rejäl näve jord från denna och smetade in sig i varelsens blod. Denna groteska handlig, trodde han, skulle ha botat honom från förbannelsen men den skyddade honom inte från otur; kort därpå föll han, bröt nacken och gick hädan.

Kort efter hans död visade det sig att Paole själv hade blivit en vampyr och han ska ha plågat ihjäl fyra stackars bybor. Detta skedde år 1725, och efter denna inledande blodfest höll sig Paole lugn i sin grav fram till 1732 då döden åter började hemsöka den fridsamma byn och inom kort befanns tio personer döda. På grund av detta vände man sig i sin desperation till myndigheterna och fallet hamnade på oberstleutnant Scnezzers bord som i sin tur sände Flückinger till byn då man fruktade pesten.

Flückinger däremot tog byborna på orden om att det var vampyren Paole som spred vampyrism och därför  började han gräva upp de avlidnas gravar för att kontrollera huruvida de hade förvandlats till vampyrer. Även om Flückinger var läkare hade han dålig kunskap om hur lik förmultnar, vilket i och för sig inte var så konstigt då gravöppningar hörde till ovanligheterna. Man kom snart fram till vilka lik som antogs smittats av vampyrism, dessa kändes igen på sin missfärgade hy, uppsvällda kroppar, blodsprängda och rosiga hy samt fortfarande flytande kroppsvätskor. När dylika lik upptäcktes högg man huvudet av dem och brände kvarlevorna.

Flückinger sammanställde sina erfarenheter i rapporten Visum et Repertum (Sett och upptäckt) som tack vare sitt markabra innehåll och bevis på att vampyrer existerade fick en förvånansvärd stor spridning. I rapporten användes frekvent det serbiska ordet vampir om de smittobärande gengångarna och det är härifrån ordet vampyr härstammar även om liknande varelser tagit folk av daga långt före Medvegia.

En medeltida vampyr eller gengångare har naglats fast vid graven med en påle genom munnen

Kraxande väktare av hög bird med korpgluggarna öppna: Pikant kråksång om Towerns och den brittiska nationens bevingade försvarare

Även den mer oinitierade Londonresenären brukar i regel ha den goda smaken att odla sina historiska kunskaper genom ett besök på Towern, vad som skiljer honom eller henne från den mer rutinerade Londonentusiasten är att den sistnämnda antagligen tar sig tid för att beundra det ökända fängelsets svartskimrande väktare: en älskvärd kontingent bestående av åtta vingklippta (bokstavligt talat) korpar.

Korparna utgör en institution i sig och är inte bara en del av Towerns dunkla historia utan vakar faktiskt också över det lilla örikets fortbestånd. En gammal dammig legend gör nämligen gällande att korparnas eventuella försvinnande från Towern skulle förebåda Storbritanniens undergång – och britterna tar som bekant sina traditioner på djupaste allvar. Man har till och med gått så långt som att stipulera att Towern alltid måste inhysa åtta korpar; sex ”väktare” och två så kallade ”reserver“ – om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Towern har i alla tider utgjort ett favorittillhåll för de rovgiriga fåglarna, inte minst med tanke på alla de smakrika kadaver som under fängelsets glansdagar staplades på högar innanför dess bastanta murar. Legenden förtäljer att det var den intelligente men kättjefulle Karl II (1630-1685) som ska ha instiftat den besynnerliga lagen om att minst sex korpar för alltid skulle vaka över Towern. Beslutet ska ha tagits i efterdyningarna av den jättelika brand som hemsökte London år 1666 och som fick staden att översvämmas av de asätande fåglarna. Dessa var enligt krönikorna mer än nådigt hågade till att hugga in på den veritabla grillbuffé av svavelosande människokadaver som dukats upp framför deras näbbar.

Londons befolkning krävde då att Karl II skulle utrota de förhatliga korparna, men kungens hovastrolog varnade honom för ett sådant tilltag – om alla korparna togs av daga skulle hans rike inom kort att gå under, det stod skrivet i stjärnorna. Karl löste den gordiska knuten genom att ha ihjäl alla korpar han kunde få tag i – med sex undantag. Legenden får man nog ta med minst ett par nypor salt, men dokumenterat är dock att de beryktade korparna haft en fristad i Towern sedan mitten av 1800-talet, om inte längre.

Storbritanniens konung Karl II som – om ordvitsen tillåts – in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Dock har landet stått på randen av sin undergång vid flera tillfällen; senast 2013 då en illistig räv lyckades sluka två av de vingklippta och därmed försvarslösa väktarna (och det var ren tur att inte fler av korparna fick sätta livet till) . Dessa ersattes dock omedelbart och sedan dess har säkerhetsrutinerna skärpts avsevärt. Värre var det dock under Andra Världskriget när tyskarna flygbombade London och nära nog lade Towern i ruiner. Mirakulöst nog överlevde en av korparna bombningarna. Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill (1874-1965), kunde andas ut och beordrade i rödaste rappet att de avlidna korparna ofördröjligen skulle ersättas med nya.

De ska tilläggas att de tjänstgörande korparna är enrollerade som soldater i den brittiska armén och som sådana kan de givetvis också avskedas till följd av disciplinbrott, vilket otroligt nog också har hänt. År 1986 fick exempelvis korpen ”George” (javisst, alla korpar tilldelas givetvis riktiga namn) avsked från Hennes Majestäts tjänst efter att ha attackerat och förstört ett antal oskyldiga TV-antenner. Det gick dock ingen nöd på George – han fick njuta av pensionen i sina pastorala hemtrakter i Wales.

Med undantag för en och annan illistig räv och en handfull maroderande tyska bombflygplan är antagligen livet som korp i Towern inte så pjåkigt. Korparnas förplägnad och välbefinnande överses av Hennes Majestäts handplockade ”korpmästare” och deras diet består nästintill uteslutande av rått kött och småkakor doppade i blod. Den luxuösa tillvaron verkar också uppskattas av dessa Storbritanniens bevingade väktare, den mest långlivade korpen att försvara landets färger var nämligen en viss ”Jim Crow” (1884-1924) som blev hela 44 år gammal – än idag betraktat som snudd på en biologisk anomali.

Brittiskt vykort föreställande en ”korpmästare” (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Krigsrubriker på 1800-talet: Hur den amerikanska pressen fick USA att dra i krig mot Spanien

Tidningstecknaren Fredrick Remington befann sig på Kuba i hopp om att finna några riktigt groteska scener från det krig, kubanska självständighetskriget, som utkämpades på ön mellan luggslitna gerillakrigare och den spanska kolonialmakten. Detta företog sig under 1890-talet men kriget hade pågått med växlande intensitet sedan lång tid tillbaka, det första kriget mot spanjorerna hade varat mellan åren 1868 – 1878 och nu var det således tid för ett nytt försök att befria Kuba från det spanska oket.

Anledningen till att Remington var på plats var en lösnummerstrid mellan USA:s två främsta mediemoguler, Joseph Pulitzer och Randolph Hearst (1863 – 1951), som inte skydde några medel i jakten på scoop. Krig, hade man upptäckt, sålde tidningar som ingenting annat. Samtidigt hade amerikanska näringsidkare investerat mellan 50 och 100 miljoner dollar i den kubanska ekonomin och USA – även om man höll sig i bakgrunden – hade därför inte så få anledningar att intervenera på Kuba.

Denna gång verkade dock inte hökarna haft sitt näste i Vita huset, krigshetsarna utgjordes istället av nämnda två tidningsmakare som tycks ha varit inbegripna i en otyglad jakt på bloddrypande beskrivningar av de spanska härjningarna. När läsarna mättats på beskrivningar av hur spanjorerna spetsade barn på pålar och ohämmat stillade sina lustar medelst våldtäkt var det naturliga steget för att sälja fler nummer att dra in USA i kriget.

Det var mot den här bakgrunden Hearst ska ha sänt följande telegram till Remington: ”You furnish the pictures and I´ll furnish the war”. Vad Hearst var ute efter var så pass chockerande bilder och historier att det amerikanska folket fulkomligt skulle skrika efter krig mot de spanska jävlarna. Hearst krigshetsande och antispanska propaganda anses allmänt ha utgjort något av ett lågvattenmärke inom amerikansk journalistik då rapporteringen var fylld av felaktigheter och tendensiösa beskrivningar som syftade till att hetsa upp stämningen hemmavid och sätta press på presidenten, William McKinley, att dra igång ett krig mot Spanien. Presidenten som led brist på andra underrättelsekällor än medierna sattes under mycket stark press att intervenera, inte minst eftersom i synnerhet Hearst med sin aggressiva journalistik piskat upp de antispanska stämningarna ordentligt hos den amerikanska allmänheten.

Så kom det sig att det amerikanska pansarskeppet USS Maines flög i luften när krigsfartyget befann sig i Havannas hamn i februari år 1895. Anledningen till explosionen var oklar och man är fortfarande inte säker på vad som orsakade denna, explosionen kan lika gärna ha orsakats av en olycka ombord såväl som sabotage. För Hearts syften passade händelsen som handen i handsken och för honom var orsaken självklar; spanska sabotageförband hade sprängt fartyget. Inom kort skanderade man på löpsedlarna: ”REMEMBER THE MAINES, TO HELL WITH SPAIN”. Saken var nu klar och USA invaderade Kuba.

Ur en av Hearts tidningar

Det Spansk-Amerikanska kriget har även skämtsamt kallats ”The Journal’s War” på grund av Hearts inflytande över händelseförloppet. Det ska i ärlighetens namn också sägas att tidningsmakaren har framställts som en man som var beredd att starta ett krig i jakten på profit, men somliga menar dock att Hearst hade äkta känslor för det rätta i kubanernas sak och använde sin makt för att befria kolonin.

New York Journal spekulerar om orsakerna till USS Maines undergång

 

Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Nakenchock: Nudist-terroristerna Sons of Freedom

Silvan Kolesnikov (1755 – 1775) samlade mot slutet av 1700-talet i Ukraina en skara anhängare kring sig som var villiga att lyssna på hans minst sagt radikala budskap. Inspirerad av västerländska mystiker hade Kolesnikov bestämt sig för att skapa en egen sekt som skulle gå i rejäl klinch med myndigheterna i både Ryssland såväl som i Kanada. Sekten blev känd under namnet Doukhobors (eng. spirit wrestles) då man menade att man ”brottades” för den heliga anden. Man vägrade erkänna den ortodoxa kyrkans auktoritet och deras pacifistiska ståndpunkt och djupt rotade föreställning om det verkligt onda i all form av militarism gjorde att man även kom på kant med staten.

År 1897 hade sekten spridit sig till Ryssland och där var man rejält trött på de bångstyriga fredsvännerna, efter otaliga åtal och även ett och annat assimileringsprojekt tröttnade de ryska myndigheterna och man bestämde sig helt enkelt för att det bästa vore om man inte helt sonika kunde göra sig av med hela det vapenvägrande patrasket. Samtidigt var Kanada intresserade av invandrare som kunde fylla deras enorma men glest befolkade land, man lovade dessutom ett rejält stycke land till alla nybyggare. Detta föreföll vara en ypperlig lösning, sagt och gjort dryga 7 400 Doukhobors skeppades till Kanada år 1899.

Väl i Kanada hade man svårt att anpassa sig och inom kort radikaliserades man än mer men i en ganska oväntad riktning. En grupp inom Doukhobor började kalla sig Sons of Freedom och det man hade befriat sig ifrån var främst kläder. De kanadensiska myndigheterna hade nämligen haft fräckheten att kräva att Doukhobors-barnen skulle gå i skolan vilket man förargades rejält av vilket blev startskottet på en lång naken kamp.

En skara om 30 män och 20 kvinnor lämnade år 1903 sin by för en marsch till Yorkton spritt språngande nakna. Man hade inte heller några väskor varför man inte kunde ta med någon mat vilket föranledde att gruppen kom att leva på gräs och löv. Väl framme vid målet beordrade polis gruppen att klä på sig vilket man vägrade varpå nudisterna föstes in i ett hus, dörrarna spikades igen och lampor tändes för att attrahera mygg som kunde kalasa på de nakna. Denna första nakenprotest slutade med att alla inblandade straffades med tre månaders fängelse, men värre skulle det bli.

Efter att naken-falangens ledare blivit mördad 1931 (möjligen av sin egen son tillika kronprins) mönstrades 1000 nakna demonstranter som genomförde en rad protester mot myndigheterna. Vid ett tillfälle ska den kanadensiska polisen gripit inte mindre än 725 nudister.

Nakenprotesterna fortsatte fram till 1970-talet då Sons of Freedom utvecklats till en verklig naken-terrororganisation som inte tvekade att genomföra bombdåd och andra terrorhandlingar vilket gick stick i stäv med gruppens pacifistiska förflutna. På 50 års tid hann man med 1112 terrordåd (man sprängde järnvägar, bombade skolor, en domstol och ett enormt el-ledningstorn vilket ledde till att 1200 personer blev av med jobbet.

Den väpnade delen av konflikten löstes med hjälp av intensiva förhandlingar under 1970-talet men olösta frågor fortsatte att vålla problem långt fram i tiden.

Nakenprotest 1903

Lurik rekommenderar: Philip Carr-Gomm. A Brief History of Nakedness. Reaktion Books. 2010.