Skitviktigt skitgöra: Henrik VIII och Groom of the Stool

Riktiga skitjobb tycks alltid ha existerat men då och då klättrar något av dessa på statusstegen av olika anledningar och blir plötsligt någonting fint och eftersträvansvärt. Under renässansen blev hovlivet mycket formaliserat, inte minst i England och kanske framförallt i Frankrike där kungarna så småningom började ägna sig åt rituellt uppvaknande om morgnarna; inför den viktigaste delen av adeln vaknade kungen och de som stod främst i hans gunst fick hjälpa till med morgonbestyren.

I England införde Henrik VIII Tudor ämbetet Groom of the King´s Close Stool i början av 1500-talet. Ämbetet (som vanligen förkortades till Groom of the Stool) som innebar att personen ifråga fick äran att vara Hans majestät behjälplig när denna behövde utföra sina naturliga behov. Ordet stool syftar på den portabla toalettstol som vid tiden användes vid hovet. Redan Henriks föregångare Henrik VII hade skapat ett ritualiserat hov i vilket Privy Chamber var den viktigaste delen. Privy Chamber bestod, som namnet antyder, av ett visst antal privata kammare som vissa högt uppsatta adelsmän hade tillgång till beroende på deras status och kungens gunst. Den enda som hade tillgång till alla rum och således även det mest intima hemlighuset var Groom of the Stool som var kungen behjälplig närhelst den kungliga magen kallade.

Det kan vara svårt att förstå hur det kunde vara ett hedersuppdrag att hjälpa en vuxen man lägga en kabel men ämbetet var vid tiden hett eftertraktat. Den som fick uppdraget var kungens mest förtroliga tjänare och vid det nyckfulla hovet där ett uppskattande skratt från monarken var en ynnest få förunnat var de goda utsikterna att på tu man hand få småprata med kungen om politiska spörsmål när man var ensam med denna någonting mycket värdefullt. Liknande ämbeten fanns även i Frankrike under namnet valet de chambre.

Den kanske mest kända av Henrik VIII:s toaletthjälpare var en man vid namn Sir Henry Norris (1482 – 1536). Norris var en nära vän till Henrik som befordrades till Gentleman of the Bedchamber: ett ämbete som innebar att vänta på kungen när han åt i ensamhet och vara behjälplig vid morgonens påklädnad samt vakta sängkammaren. Norris blev senare upphöjd till nämnda toalettjänarämbete men kom i onåd med kungen när denne ville göra sig av med Anne Boleyn. Norris anklagades för att ha varit hennes älskare och i likhet med drottningen blev han huvudet kortare.

Med tiden blev toalettbestyren allt mindre viktiga för Groom of the Stool och allt mer fokus kom att läggas vid rollen som rådgivare och förtrogen. Ämbetet kom att knytas till allt viktigare uppgifter tills dess det utvecklades till någonting av en finansministerpost med stort ansvar för riket. Engelsmännen är som bekant ett konservativt släkte och ämbetet fanns därför kvar fram till år 1901 då Kung Edvard VII bestämde sig för att det var dags att torka sin egen bak.

Toalettstol 1600-tal

Revolutionär pornografi: Hur porren avgjorde franska revolutionen och februarirevolutionen

Utnyttjandet av politisk pornografi har visat sig vara ett effektfullt instrument i varje revolution värd namnet. Inte nog med att pornografin genom alla tider haft en oanad förmåga att ”klä av makten” inför allmänheten och belysa dess impotens, pornografiska alster har i regel haft fördelen att analfabetism aldrig hindrat dess spridande, pornografins språk har alltid talats och förståtts av det stora flertalet.

I den franska revolutionen spelade anti-rojalistisk pornografi en kardinal roll i monarkins detronisering. På diverse bilder och ”boulevardblad” – som spreds som löv för vinden på Paris gator under 1789 – framställdes den österrikiskättade drottningen, Marie Antoinette (1755-1793), som en synnerligen omoralisk, kättjefull och utsvävande person med inga andra passioner än passionen själv. Maken, Ludvig XVI, däremot utmålades urskillningslöst som en träaktig hanrej vars sexuella och politiska impotens bidragit till Frankrikes förfall. Dikotomin impotent och effeminerad manlig självvåldshärskare och en utsvävande och sexuellt utsvulten hustru har sedan dess blivit något av ett revolutionärt pornografiskt ledmotiv.

Hur krutladdat stoffet verkligen var visade sig inte minst under den ryska februarirevolutionen 1917, där pornografiska motiv föreställande en impotent regent och en sexsvulten quisling till kejsarinna utgjorde det i särklass mest inflytelserika kommunikationsmedlet i kampen mot den förhatliga monarkin. Liksom i Frankrike blev den tyskfödda kejsarinnan, Alexandra (1872-1918) av Hessen-Darmstadt, själva sinnebilden för den otyglade sexuella perversionen. Den pornografiska propagandan riktad mot Alexandra – och då särskilt hennes påstådda sexuella missdåd med charlatanen Rasputin (1869-1916) – hamrades in i medvetandet så till den milda grad att även personer med insyn i hovet började inbilla sig att det åtminstone fanns ett korn av sanning i alla ryktena om kejsarinnans frivolitet och hennes fäbless för allt tyskt.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

I Ryssland gick det till och med så långt att vissa frontförband vägrade att slåss då ”tyskarna redan härskar här” – soldaterna syftade givetvis på ryktena som gjort gällande att den ”tyska spionen” (Alexandra) hade avsatt sin make och gjort sin älskare, munken Rasputin, till härskare. Bland staben härskade föreställningen att efter vart och ett av den ”den tyska” kejsarinnans besök led de ryska arméerna ett nytt förintade nederlag. Detta kunde givetvis inte vara en slump. Kejsarrikets främsta general, Aleksej Brusilov (1853-1926), gick till och med så långt att han medvetet gömde alla militära dokument när kejsarinnans närvaro nalkades.

Att kejsarinnan och hennes döttrar gjorde sitt yttersta för att tvätta bort sitt stigmata, bl.a. genom att arbeta frivilligt som sjuksköterskor, gjorde inte saken bättre. Sjukhusen blev, genom pornografins försorg, genast brandmärkta som ”ambulerande bordeller”, och många av Petrograds prostituerade drog sitt strå till stacken genom att uppträda på gatorna som sjuksköterskor och erbjuda potentiella klienter en ”kejserlig omfamning”.

Den populariserade pornografiska myten om kejsarinnan Alexandra, som var fullständigt oskyldig till merparten av anklagelser, blev såpass spridd och accepterad att ”tyskan” lidit av denna långt efter sin bortgång. En särdeles framgångsrik pornografisk följetong gjorde exempelvis gällande att Alexandra installerat en telegraf i Vinterpalatset som hon nyttjade för att telegrafera den tyska kejsaren i syfte att på alla plan förråda Ryssland. Ryktet visade sig vara såpass bärkraftigt att turister, långt efter det att Vinterpalatset förvandlats till revolutionärt museum av Bolsjevikerna, insisterade på att få se rummet där den ”tyska äktenskapsbryterskan” huserade under kriget. Givetvis existerade aldrig telegrafen i fråga.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Svarta amasoner: Dahomeys kvinnliga elitförband

När man får höra talas om kvinnliga krigare tänker många av oss osökt på de mytologiska Amasonerna som enligt hellensk tradition skulle ha varit krigsguden Ares vildsinta döttrar. Dessa kämpar som enligt legenden var så hängivna sitt krigiska värv att de inte tvekade att skära av sig sitt högra bröst för att detta inte skulle vara i vägen när de spände bågen har tyvärr aldrig existerat.

För att finna verkliga amasoner får vi vända oss bort från Europa och rikta blicken mot kungariket Dahomey i Västafrika. Riket Dahomey, som år 1960 bytte namn till Benin, har en lång historia, fundamentet till landet lades under 1100-talet men såg sin storhetstid under mitten av 1600-talet då man genomförde en rad erövringar av mindre kungariken varefter man kom att engagera sig i européernas slavhandel. Dahomey skilde sig från andra riken i regionen då man hade en väl utvecklad central administration samt skattesystem.

En förutsättning för rikets makt var dock den väl utvecklade armén som till skillnad från vad som var brukligt på den afrikanska kontinenten bestod av stående förband. Kung Houegbadja (regent 1645 – 1685) ska ha varit först med att se det fantastiska modet hos en grupp kvinnliga elefantjägare som hans föregångare på tronen hade skapat. Dessa elefantjägare ska ha rekryterats ur en osannolik bas, nämligen kungens eget harem. Väl tränade och beväpnade med ordentliga skjutvapen (som man fick tillgång till tack vare slavhandeln) kom dessa kvinnor att utgöra kungens fruktade livgarde, således var den libyska presidenten Khadaffi inte först med ett kvinnligt livgarde på kontinenten.

Från åtminstone 1700-talet kom kvinnorna att aktivt delta i Dahomeys krig i form av vad som kan liknas vid ett specialförband, de var den bäst tränade och så småningom även bäst beväpnade enheten i armén och inte minst den mest exotiska. När Européerna stötte på detta förband av vildsinta kvinnor drog de sig genast till minnes den grekiska legenden och snart ryktades det om Dahomeys amasoner.

En av Dahomeys amasoner

Tiden då kvinnliga krigare rekryterades från haremet var förbi med kung Ghezo som krävde att varje familj skulle sända sina döttrar till mönstring där de i bäst form valdes ut till att bli amasoner. De flickor och kvinnor som valdes ut fick genomgå ett bestialiskt träningsprogram, de sändes ut utan proviant under veckolånga övningar i djungeln och som examensprövning skulle de i grupp döda en oxe med sina bara händer. Dessa kvinnor ska ha uppfattat sig själva som en slags män, genom träningen lämnade de sitt kvinnliga väsen och blev män till själ och hjärta om än inte till kropp.

Länge bestod amasonernas uppgift i att ta fångar i samband med krigståg mot angränsande riken, dessa arma stackare som föll i kvinnornas händer såldes som slavar till europeiska slavhandlare. Men i takt med att koloniseringen av Afrika fortgick hamnade Dahomey i direkt konflikt med Frankrike. Omkring 1850 bestod en hel tredjedel av armén av amasoner och de bjöd Frankrike hårt motstånd. Dahomeys blivande herrar fick utkämpa några av sina hårdaste strider i Afrika mot dessa kvinnor som ansåg att reträtt innebar döden.

Gruppfotografi av amasoner

Lurik rekommenderar:  Stanley Alpern. Amazons of Black Sparta. Hurst & Company, 1998.

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Medaljens baksida: Leonid Brezjnevs sorgesamma begravning

Det är svårt att inte känna åtminstone en gnutta medlidande med Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev (generalsekreterare 1964-1982). Hans namn och den epok han kom att representera har i grunden smutskastats av en av hans efterträdare och tillika västvärldens okrönta frälsare: Mikhail Gorbatjov (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991). Sett utifrån rysk horisont ter sig saker och ting tämligen annorlunda: Brezjnev har kommit att bli den populäraste ledarfiguren under hela 1900-talet, medan samme Gorbatjov blivit den i särklass mest avskydda.

Men man ska dock ge Gorbatjov det att det otvivelaktigt fanns vissa drag av bisarrhet och fåfänga i Brezjnevs karaktär. Förutom en omättbar vurm för snabba och luxuösa västerländska bilar torde hans fäbless för medaljer utgöra den mest påtagliga karaktärssvagheten. På sin sextioårsdag år 1966 tilldelades en överlycklig Brezjnev den prestigefulla medaljen ”Sovjetunionens hjälte”. Under sin långa karriär dekorerades han med ytterligare tre av dessa.

För sina ytterligt träiga och dilettantiskt formulerade memoarer dekorerades han därutöver med det hett eftertraktade Leninpriset för litteratur – samtliga priser bar han, även efter det att han i princip var oförmögen att röra på sig, med illa dold stolthet. Dessa är bara några ur högen av sovjetiska och internationella medaljer som formligen regnade över den fåfänga och gravt alkoholiserade generalsekreteraren – under sin tid som regeringschef samlade han på sig över tvåhundra förnäma medaljer och dekorationer.

En retuscherad och åldrad Brezjnev med ett axplock av alla sina älskade medaljer och dekorationer.

Detta skulle i slutändan visa sig vara ett problem. Vid sin begravning 1982 kunde den prisbelönta generalsekreteraren omöjligen bära upp samtliga medaljer på sitt bröst. Lösningen blev att man i all hast fick beställa in 44 ceremoniella kuddar varpå alla dekorationer fästes; dessa kom att uppbäras av lika många soldater som lite skamset marscherade taktfast bakom Brezjnevs kista under dennes lit de parade. Scenen blev minnesvärd och uppenbarligen pinsam för det grånade sovjetiska ledarskiktet. Brezjnevs fåfänga var redan ökänd bland gemene sovjetmedborgare och efter den pampiga begravningsceremonin formligen översvämmades landet av diverse humoristiska anekdoter som gjorde narr av såväl generalsekreteraren såväl som den gerontokrati han delat makten med.

Detta var blott en pinsam aspekt av gravsättningen av denna ”Sovjetunionens hjälte” och tillika ärad mottagare av ”Leninordern med en guldstjärna”. När Brezjnevs likkista för första gången skulle lyftas upp och bäras iväg för den sista vilan så föll det korpulenta kadavret olyckligtvis igenom botten på kistan. Skyndsamt ordnade man med att nita fast den trasiga kistbotten med rustika metallplattor. Tyvärr kunde inte en av de åldriga partikamraterna i slutändan bära kistans vikt på sina axlar utan både kistan och ”kamraten” föll med ett ekande dån ner i det hål som var designerat för generalsekreterarens sista vila.

Lurik rekommenderar: Edwin Bacon och Mark Sandle. Brezhnev reconsidered. Palgrave Macmillian 2002.

Karikatyr av Brezjnevs fäbless för medaljer.

Inkontinentsbesvär: Drömmen om Atlantropa

Att tänka fritt och stort var inget problem för arkitekten Hermann Sörgel (1885 – 1953). Han torde vara ganska ensam om att ha strävat mot att skapa en helt ny kontinent genom att omforma hela medelhavet och förbinda Europa och Afrika till en ny kontinent som han kallade Atlantropa.

Bakgrunden till Sörgels plan var den ”gula faran” ett begrepp som uppkom mot slutet av 1800-talet och som syftade på den fara asiatiska immigranter till USA ansågs utgöra då man fruktade lönedumpning genom massinvandring av fattiga kineser. Även den europeiska civilisationen ansågs på sikt vara hotad av den enorma folkmassan som huserade i fjärran östern, framförallt såg man med ett oroat öga på Kina, Indien och Japan.

Europa var därför nödgad att ta till drastiska åtgärder för att behålla sitt försprång gentemot Asien och lösningen som Sörgel såg bestod framförallt av två delar; en gång för alla lösa Europas energibehov samt frigöra mer land för agrikultur. Detta kanske inte låter så värst revolutionerande men arkitekten tänkte både ett och två steg längre.

Planen som presenterades under 1920-talet gick ut på att bygga en gigantisk damm rakt över Gibraltar vilken skulle utnyttja höjdskillnaden mellan Atlanten och Medelhavet samt dämma av det senare. Gibraltardammen skulle vid sidan av att generera ofattbara mängder energi även utgöra ett exklusivt boende då man även skulle bygga en 400 meter hög skyskrapa ovanpå denna. Dammen skulle även stänga av tillflödet av vatten till Medelhavet vilket därför skulle sänkas med 200 meter och på så vis skulle man blottlägga över 600 000 Km2 nytt land (Sverige är ca 440 000 Km2 stort) som kunde utnyttjas till jordbruk eller nya bostäder. Främst skulle Italien breddas rejält, – på planerna som gjordes ser Italien lika brett ut som Sverige – den grekiska övärlden skulle till mångas förtret försvinna och så gott som alla medelhavets kuststäder skulle få finna sig i att transformeras till ett slags platåstäder.

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Sicilien skulle växa ihop med den italienska stöveln och från den nya halvön skulle man bygga ännu en damm till Nordafrika som ytterligare skulle sänka det inre Medelhavet. Detta var emellertid endast den ena delen av planen, den andra delen bar minst sagt koloniala förtecken. Sahara skulle bevattnas och utnyttjas av européer vilket skulle åstadkommas genom en uppdämning av Kongofloden och på så vis skulle en enorm sjö av sötvatten skapas. Medans den europeiska delen av planen skulle skapa land skulle otaliga afrikanska samhällen dränkas vilket Sörgel verkar mest ha rykt på axlarna åt, han lär ha yttrat: ”på det här viset kommer Afrika äntligen till nytta”.

Mellan åren 1929 och 1947 fortsatte Sörgel att oförtrutligt propagera för sitt förslag, mestadels genom olika publikationer och böcker. Bland annat så gav han ut år 1938 Die drei großen  A: Großdeutschland und italienisches Imperium, die Pfeiler Atlantropas med citat av Hitler på omslaget vilket skulle visa på hur väl projektet passade in i den nationalsocialistiska ideologin. Efter ett sådant tilltag skulle man kunna anta att Atlantropa skulle dö tillsammans med det Tredje Riket men så var icke fallet. Atlantropa överlevde Sörgel själv hans ”Atlantropa institut” levde vidare fram till 1960-talet.

En konstnärs illustration av Atlantropa